Analys av: Att agera
Studiens resultat visar att lärarna har kunskap om anmälningsskyldigheten men att de i sitt handlingsutrymme inte förhåller sig till de lagar som finns på organisationen utan bedömer och agerar bortom dessa. Det föreligger vissa institutionaliserade myter för hur en
organisation ska se ut och uppföra sig, vilket anmälningsskyldigheten är ett exempel på (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Det är vanligt att likartade och ofta lagstiftade krav ställs på en mängd organisationer, likt skolor, för att skapa isomorfism. Skolorna säger sig följa dessa krav för att de vill möta omgivningens krav och därmed erhålla legitimitet (Linde & Svensson 2013). Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) kan ses som ett försök från statens håll till att skapa isomorfism med syfte att få de svenska skolorna att agera
enhetligt (Linde & Svensson 2013). Resultatet av denna studie visar dock på att en sådan isomorfism inte följs, istället utnyttjas handlingsutrymmet till att särkoppla denna
rationaliserade myt (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Detta tycks påvisas då lärarna i vissa fall väljer att inte följa anmälningsskyldigheten eftersom de genomför egna undersökningar, talar med berörda och lämnar över ansvaret. Detta indikera att det finns ett handlingsutrymme för lärarna att handla inom trots att socialtjänstlagen (SFS 2001:453) inte ger något utrymme till det. Gräsrotsbyråkrater som möter medborgare ska inom sitt
handlingsutrymme bedöma och agera beroende på situationen men ska samtidigt förhålla sig till de planer, lagar och policys som finns under organisationen (Lipsky 1980/2010), något som resultatet visar inte görs.
Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) är en lag som explicit innefattar alla som i sin verksamhet bemöter barn och unga, och samtliga i verksamheten ska förhålla sig till lagen. Detta innebär att lärare ska anmäla direkt när de känner oro för ett barn. Resultatet visar däremot att lärarna istället följer skolornas tillvägagångssätt och lämnar över ansvaret till rektor och elevhälsa som sedan tar beslut om huruvida de ska gå vidare med ärendet. Skolorna bortser på detta vis från socialtjänstlagen och sätter istället upp rutiner och riktlinjer där ansvaret lämnas över till särskilt utvalda som beslutar om en eventuell anmälan ska göras. Det mest praktiska för verksamheten har blivit att särkoppla det praktiska handlandet från den formella strukturen, vilket resultatet pekar på att skolorna gör med hjälp av egna rutiner (Linde & Svensson 2013; Eriksson-Zetterquist 2009). Som tidigare nämnt kan socialtjänstlagen (SFS 2001:453) tänkas vara ett försök från statens håll att skapa isomorfism. Däremot indikerar resultatet av denna studie att skolorna via särkoppling av rationaliserade myter avviker från isomorfismen
eftersom skolorna sätter upp egna policys och rutiner kring hur lärarna ska agera (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Detta har visats göras genom att ansvaret läggs över på särskilt utvalda, vilket kan uppfattas som att skolorna försöker skapa legitimitet genom att samla särskilda beslutsfattande team i ärenden rörande barnmisshandel. Det är möjligt att skolorna med sina egna beslutsfattande team skapar en ny form av isomorfism eftersom det i studiens resultat konstateras att flertalet skolor går tillväga på likartade vis. Skolorna söker, likt den nyinstitutionella teorin förtydligar, efter legitimitet och vissa av skolorna i denna studien strävar efter att upprätthålla legitimitet genom att “följa” socialtjänstlagen med hjälp av egna rutiner. Explicit kan det upplevas legitimt när skolorna bildat ett team som arbetar med ärenden rörande barnmisshandel, men genom att hantera ärenden på detta vis följs inte anmälningsskyldigheten som den ska följas enligt socialtjänstlagen.
Tidigare studier framför att de som är skyldiga att rapportera misslyckas med att göra så av flera anledningar, och denna studies resultat går i samma linje (Feng et al. 2009; Gallagher‐ Mackay 2014). Flera av lärarna valde att genomföra egna undersökningar istället för att genast anmäla till Socialtjänsten. Detta kan kopplas till Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) som skriver om att gräsrotsbyråkratens värderingar och intressen blir perspektiv av hur dennes handlingsutrymme nyttjas och att handlingsutrymmet kan verka för att göra val och fatta beslut i olika situationer. Lärarna i studien ville ta reda på vad misstanken grundat sig i och vissa ville även få misstanken bekräftad. Anledningar som visat sig ligga till grund för en anmälan till Socialtjänsten är just att personalens misstankar kopplats till en tydlig situation (Svensson, B. 2013). Detta synliggörs hos några av respondenterna som förklarade hur de ville få sina misstankar bekräftade flertalet gånger innan de genomförde en anmälan.
Några av lärarna förklarade under intervjuerna att de talar med föräldrarna eller barnet när det infinner sig en misstanke angående en elev. Pernilla berättar hur de på hennes skola har som policy att ringa hem var femte vecka och prata om eleven och att hon vid en misstanke kan ta tillfället i akt och utfråga föräldrarna i telefonsamtalet. Tidigare forskning visar att lärare känner en större skyldighet i att bevara relationerna till barnet och dess familj än skyldigheten av att anmäla (Feng et al. 2009). I Pernillas fall kan detta tyckas bekräftas eftersom hon väljer att bevara kontakten med föräldrarna och fråga dem istället för att anmäla misstanken till Socialtjänsten. Skolan ska följa anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen (SFS 2001:453) men en skola kan även ha olika rutiner och policys i sina tillvägagångssätt som strider mot lagen. Även i denna situation särkopplar skolan det praktiska handlandet från den formella
strukturen då de bortser från regler och väljer att inte implementera vissa beslut(Linde & Svensson 2013; Eriksson-Zetterquist 2009). I Pernillas fall har skolan som policy att ringa till föräldrarna var femte vecka samtidigt som lagen säger att hon genast ska anmäla vid oro eller misstanke. Pernilla väljer med det handlingsutrymme hon besitter att följa skolans policy och ringa till barnets föräldrar istället för att direkt genomföra en orosanmälan. Forskning
förklarar att barn känner sig svikna i de fall där lärare väljer att tala med föräldrarna till barnet istället för att agera för barnets räkning och barnen önskade istället att de vuxna skulle ställa frågor till dem och ge dem stöd (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018).
Tidigare forskning har framfört att anledningar som ligger till grund för en anmälan till Socialtjänsten är personalens utbildningsnivå (Svensson, B. 2013). Stina är en av två lärare i studien som utbildat sig till lågstadielärare och båda dessa lärare har genomfört
orosanmälningar. Stina vittnade om bristande rutiner kring hur man skulle gå tillväga på den skolan hon arbetade på. Detta försatte Stina i en position att ta ansvar och fatta besluten i de fall hon kände oro för en elev. Detta går i linje med Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) syn på handlingsutrymme som sätter den professionella inför skiftande händelser där hen är kärnan i bedömningarna och även besitter ansvaret att ta beslut i olika situationer. Detta gjorde att Stina anmälde vid minsta misstanke eller oro eftersom hon upplevde att det inte var hennes område att utreda vad oron handlade om, utan detta var Socialtjänstens uppgift. Stina var dock en av få som anmälde direkt vid oro.
Många av respondenterna valde istället att rådfråga och ta hjälp av kollegor i situationer där det infann sig en misstanke för en elev. Lärarna prioriterade att få hjälp och vägledning av andra kollegor framför att agera direkt och genomföra en orosanmälan. Detta går i linje med Lipskys syn på handlingsutrymme som ställer krav på den professionella att själv fatta beslut i vad som ska prioriteras och ge plats för finkänslig bedömning (Lipsky 1980/2010). Lärarna i studien prioriterade att ta hjälp av och få bekräftelse från kollegor innan de bedömde hur de skulle agera i situationen. I vissa fall ledde detta till att läraren fick vägledning till att anmäla och i vissa fall resulterade det i att ansvaret fördelades mellan flera kollegor. Detta går i linje med tidigare forskning som indikerar att möjligheten till att läraren anmäler ökar om läraren känner stöd i att kunna hantera dessa situationer både praktiskt och känslomässigt (Gallagher-Mackay 2014).
5.3 Att inte agera
Samtidigt som det fanns olika sätt som de intervjuade lärarna förklarade att de agerade på vid misstanke framkom det under analysen även en kategori som benämns Att inte agera. I dessa fallen valde lärarna att inte anmäla eller agera trots att det fanns en misstanke eller kännedom om att en elev blev utsatt för barnmisshandel. I den tredje kategorin framkom det ytterligare sex underkategorier: Konsekvenser, Inte allvarligt nog, Elevens ansvar, Brist på kunskap, Brist på rutiner och Brist på resurser.
Konsekvenser
En av anledningarna till att inte anmäla hos några lärare var på grund av oro inför
konsekvenser som kunde uppstå. Dessa konsekvenser uttrycktes som negativa och handlade om både relationer och möjliga konsekvenser för eleven:
Ja. Det är väl det här, frågan är ju om det gynnar eleven. Vi har nått exempel nu, där familjen har flyttat runt väldigt mycket, ehm ja när det har hettat till i någon kommun så har man flyttat till någon annan kommun, eh och det är ju faran om man gör en anmälan [...] och om de då väljer att flytta då mister ju hon då den tryggheten hon har fått här nu. (Amanda)
[...] man vet att ”kommer det bli ännu jobbigare framöver för att man gör en anmälan och de ska gå igenom förändringar i livet?”. [...] som lärare så antar jag att det skulle vara en anonym anmälan. Att det inte på något sätt kommer fram att jag har gjort anmälan. Annars tror jag inte att jag skulle kunna göra en anmälan. Då skulle det ju skada
kontakten. Alltså för just barnet och föräldrarna för familjen. Det hoppas jag ju att det är så för annars skulle man ju inte kunna anmäla nej. (Hanna)