ANALYS ALICE

För Alice var det en traumatisk omställning att från ett liv i det fria, med

yrkesverksamhet och socialt nätverk, förpassas till en livsvärld som inte var självvald.

Övergången ledde till en obalans hos det egna jaget som hon själv liknar vid ett chocktillstånd och som hade inslag av förnekelse. Med Goffmans redogörelse av individens inträde i den totala institutionen kan vi förstå detta som att hon fråntogs sin förankring i den invanda kultur som utgjorde hemmavärlden, genom

dehumaniseringsprocessen acklimatiserades hon sedan abrupt till den rådande anstaltskulturen. Inslaget av förnekelse antyder också att Alice fann det svårt att

acceptera och bära upp den nya roll som kriminell hon tilldelades. Denna definition stod helt uppenbart i strid med hennes självuppfattning. En process Goffman skildrar i samband med stigma och som kan uppträda då den nya internen tvingas ansluta sig till en gruppering som vanligen döms ut med stöd av samhällsmoralen.

Alice växte upp i ett arbetarklasshem där fadern hade ett politiskt engagemang. I hemmet uppmuntrades eller hänvisades Alice att införskaffa kunskap genom läsning. I det sammanhanget är Patrick Wilsons teori om kognitiv auktoritet relevant. Föräldrarna och i synnerhet fadern gavs ett tolkningsföreträde och fick en betydelse som kognitiv auktoritet. Fadern vände sitt inflytande bort från den egna personen och till att Alice mer självständigt skulle inhämta kunskap; göra egna erfarenheter och erövra en bredare upplevelsesfär. Med dessa uppmaningar övergick hon till att kontrollera uppgifter i uppslagsverk och längre fram till att börja uppsöka bibliotek. På flera sätt framträder detta som en fas under vilket hennes informationssökningsbeteende grundlades. Med utgångspunkt i Wilsons resonemang kan vi anta att fadern, samt i någon mån dennes värdegrund och politiska ideologi, övergått till och internaliserats av Alice. En stegvis utveckling som vidgade den kognitiva auktoritetens radie från fadern, till bokläsning och biblioteket som institution. Detta kommer fram genom att Alice fortsatt att läsa böcker kontinuerligt livet igenom och att hon på anstalten väljer att återkomma till biblioteket under sin begränsade fritid. Bibliotekets verksamhet betyder mycket för henne och det skulle vara en förlust om det försvann. Våra antaganden om en fortsatt påverkan stärks av att det bland hennes läsval framskymtar flera författare som kan betraktas som auktoriteter och skildrare av den politiska rörelse fadern sympatiserade med. Ett annat exempel på kognitiv auktoritet återfinner vi hos arbetslaget Alice ingick i, något som på anstalten främst representeras av en annan intern. Men dessa exempel

tycks inte präglade av en ensidig utbytes- och påverkansprocess, det verkar snarare vara frågan om ett ömsesidigt utbyte där Alice inte bara tar till sig smakråd från förtrogna i sin nära omgivning, utan också förmedlar sådana till dessa. Alltså fyller intresset för bokläsning också en funktion som underlag för social interaktion, något vi kan iaktta såväl i ett retrospektiv som i nuet. Hon kan vara utlevande; tycka, motsäga och

samtycka med internen hon delar sitt läsintresse med. Ett agerande som med Asplunds definition antar formen hos en fri social responsivitet, som hon på så vis vidmakthåller.

När vi möter Alice verkar hon fortfarande distanserad till anstaltskulturen i stort, en attityd som möjligen kvarstår sedan det första kvalfyllda halvåret på anstalten.

Eventuellt är böckerna ett medel för Alice att bibehålla ett visst mått av autonomi gentemot en kultur hon tvångsassimilerats till och aldrig riktigt kommit att betrakta som sin egen. Med Goffman och dennes sekundär anpassning skulle detta kunna förklaras som att hon vid sidan om den tillskrivna, kontrollerade rollen som intern, framskapar en utväg och ett utrymme åt det personliga i sin sociala interaktionen med den andra läsintresserade internen.

Det kan inte uteslutas att media som Alice söker sig till utövar ett visst inflytande, exempelvis ser hon gärna på kulturprogram på tv. Förmodligen utsänder och anvisar dessa henne till olika kulturella värden och normer, även sådana som omfattar läsval.

Före anstaltsvistelsen tog Alice till sig bokrecensioner som smakråd och kognitiv auktoritet, något som hon tycker det finns för lite av på biblioteket. Urvalet av

läsmaterial verkar annars ske genom den känsla och de intryck hon samlar på sig vid en första kontakt med materialet. Det är svårt för oss att säga om Alice egentligen är missbelåten med denna urvalsprocess. Att hon saknar bokrecensioner på plats i biblioteket skulle naturligtvis kunna uppvägas av att hon själv sökte sig mer aktivt till dessa under sin tidningsläsning. Men möjligen skulle bibliotekarien kunna bidra till en större kännedom om passande läsval; genom referenssamtal och en skyltning i lokalen som har en motsvarighet till recensionerna Alice efterfrågar.

Alice läser tidningar, gärna kvällstidningar samt skönlitteratur, för närvarande mest deckare, men som synes är valet av läsmaterial inte helt målmedvetet. Läsningen äger rum i stort sett varje kväll och ibland på övriga lediga stunder. Språket är en

betydelsefull faktor, faller det inte Alice i smaken väljer hon bort denna läsning. Detta kan då beskrivas som en smakfråga men också sägas fungera mer kategoriskt och med laddningen hos en kognitiv auktoritet; att hon tar avstånd ifrån litteratur författad med ett visst vokabulär och det omvända. Från Meads horisont skulle det kunna beskrivas som att Alice väljer bort texter som hon inte kan förenas med i fråga om signifikanta symboler. Även om symbolerna överför en konkret förståelse för innehållet, saknas symbiosen mellan hennes egna spontana tankar eller känslor och dem som ligger latenta i texten; den väcker inte hennes gensvar och inlevelse.

Annars sätter inte Alice någon speciell bok i förbindelse med någon unik läsupplevelse.

Hon uppger själv att den primära funktionen, meningen med läsningen är förströelse, verklighetsflykt och då närmare bestämt att undfly jobbiga tankar. Denna förströelse och flykt innebär på samma gång ett avståndstagande från en mer nyttoinriktad läsning.

Behovet av förströelse eller tidsfördriv kan för Alice på ett grundläggande sätt likställas med ett meningsskapande; då hon inte är inbegripen med någon av de aktiviteter som strukturerar hennes vardag (tiden och rummet), exempelvis Tolvstegsprogrammet, måste hon själv fylla denna med ett innehåll och en upplevelse. Läsningen innebär att hon får tillgång till detta och på ett annat plan hänger sig åt ett - sedan unga år - välbekant handlingsmönster och struktur. Såtillvida kan vi också förstå det som att läsningen för Alice kan vara en aktivitet som med sin upprepning återuppväcker och

inger en känsla av kontroll och trygghet. Något som har en överrensstämmelse med de funktioner som kan komma av läsningen och som Bloom behandlar. De jobbiga tankar Alice vill undfly skulle med Gass kunna sammanfattas till hennes eget medvetande;

vanligen undanhåller olika schemalagda aktiviteter uppmärksamhet ifrån detta, men utan dem är hon utelämnad åt sig själv. Läsningen fungerare då som en avledande manöver, från belägenheten på anstalten, möjligen också hennes biografiska historia, något som kan inkludera anledningen till att hon befinner sig här.

Alice kan under sin läsning svara på handlingens karaktärer och deras agerande, men hon uppgår inte i någon identifikation med dessa. Mer allmänt upplever hon dock att läsningen kan förstärka hennes förståelse och tolerans inför andra människor, någon vi vill likna vid en utveckling av den empatiska kapaciteten. Med Asplund skulle man kunna omtala det som att Alice bättrar på sin sociala responsivitet; hon avger en spontan och pågående respons på karaktärerna och det agerande dessa företar sig i böckernas handling. Detta är ett villkor för att hon ska kunna engagera sig i vad hon läser. Även om det inte sker någon total identifikation med karaktärerna konfronteras hon sannolikt med deras medvetanden, dessutom kan hon inte förneka att läsupplevelsen är avhängig det medvetande som producerat texten. Den förståelse och tolerans inför andra

människor som Alice omtalar skulle därför kunna bestå i att hon med läsningen kommer i kontakt med andra livsvärldar (jfr Schütz) än den egna, och därmed utvidgar sin

erfarenhetsvärld och föreställningsförmåga.

Sammanfattning till stöd för kategoriseringen: Alice läser mestadels kvällstidningar och skönlitteratur som deckare och äventyrsromaner. Det finns inget ut talat ändamål med hennes läsning, som kunskapssökande eller personlig utveckling. Det huvudsakliga motivet till att Alice läser är förströelse och tidsfördriv. Hon identifierar sig inte med karaktärerna i de böcker hon läser. Läsningen ger henne inte någon anledning att omvärdera sina tidigare värderingar och uppfattningar. Trots detta ger Alice uttryck för att läsning förstärker hennes förståelse och tolerans inför andra människor, någon vi vill förbinda med hennes empatiska kapacitet. Språket är en viktig faktor i läsupplevelsen och kan avgöra om Alices väljer att läsa en viss bok.

Kategorisering: Med Berntsens/Larsens och Furhammars schema för läskategorier kan Alices läsning beskrivas som opersonlig upplevelseläsning. Det som styrker oss i antagandet är sådant som att Alice har ett opersonligt förhållande till sin läsning; hon identifierar sig inte med denna eller återkopplar till sig själv. Hon är dessutom känslig för texten och språket samt tycks vara bunden till hur detta förmedlar det egentliga innehållet. Läsningen fungerar dessutom huvudsakligen som tidsfördriv. Hon anser exempelvis inte att den inger erfarenheter som förlöser en ny omvärldsuppfattning. Mer sammantaget överrensstämmer detta med de kriterier Berntsen/Larsen och Furhammar drar upp för läskategorin. Med Gass kan vi förstå att läsning kan underlätta ett

flyktbeteende; bortifrån en tärande livssituation och undan den problematik som existerar med den egna personen. Om vi återkopplar till intervjun så är detta en problematik som Alice låter påskina och som läsningen kan ta henne bortifrån.

Inplaceringen av Alices läsning som opersonlig upplevelseläsning tycker vi är uppenbar.