ANALYS ANNETTE

Det tycks som att Annette har förlikat sig med de villkor som följer med livet på anstalt.

Från Asplunds horisont skulle man kunna se det som att anstaltsorganisationens disciplinering varit framgångsrik. Annette hävdar att hur man genomlever

anstaltsvistelsen är avhängigt den individuella förmågan till anpassning och vilken hållning man har inför den rådande ordningen. Vad hon ger sken av här skulle även kunna betraktas som en pragmatisk eftergift till det behavioristiska värdesystem som Asplund spårar hos anstaltskulturen. Motsvarar internen organisationens agenda för social uppfostran belönas den och omvänt. Men sker det en total uppslutning under de beteendescheman som anstalten förespråkar finns det bortom de uppenbara fördelarna även flera farhågor kring hur levande det personliga, privata och egentligt humana kan sägas vara. Alltså hur fristående jaget är i sitt förhållande till yttre påverkan. Ett komplicerat dilemma som med Annettes inställning riskerar att övergå i ett konformt samt förutsägbart beteende och förlora inslagen av vad Asplund lanserar som social responsivitet. Detta är en aspekt Annette har en benägenhet att negligera vid flera tillfällen, mer tydligt framkommer det som att hon förespråkar en individualistisk livsfilosofi. På samma gång utgör hennes anhöriga ett av flera uppenbara undantag från

denna. Ett annat är då hon uttalar sig om kvinnliga interner som grupp betraktad; att dessa inom rättsväsendet och Kriminalvården bedöms och döms på andra grunder än män. Annettes uppfattning är då att en manlig norm är styrande inom rättsväsendet. Den förhärskande samhällsnorm som enligt hennes förmenande utgår ifrån män är även något som skulle kunna ha en beröring med Goffmans stigmateori. Kvinnor och kriminalitet skulle på så sätt rendera ett särskilt kraftfullt stigma i förhållande till kombinationen män och kriminalitet.

Som omnämnts tidigare finner sig Annette i de villkor som råder på anstalten, däremot går hennes tankar till de anhöriga och hur återanpassningen till samhällslivet ska fungera. Detta vill vi koppla till Goffmans stigmateori. Det är tydligt att de anhöriga löper en risk att drabbas av kontaktstigma; som släktingar till en dömd kriminell.

Goffmans teori kan åskådliggöras mer allmänt med att internen fråntas sin (allmän-) mänsklighet, vilket exempelvis kan ske om sensationssökande medier utmålar denna som abnorm eller ett slags ”monster”. Oavsett om just detta inträffat/inträffar har Annette en föraning om att hennes biografiska historia - med anstaltsvistelsen - kan reducera hennes utsikter till en framgångsrik resocialisering. Mer konkret kan det uppstå en problematik vid sådant som arbetssökande och möten med arbetsgivare. Det borde då vara viktigt att Annette kan uppvisa en intakt mänsklighet, något som kan tillbakavisa vad stigmateorin tenderar att beröva henne och bidra till att hon införlivas i det allmänmänskliga eller samhälleliga. Inslaget av mänsklighet kan anknytas till Asplunds genomgång av social responsivitet, men även hur Goffman nyanserar den inledande framställningen av stigma. Han markerar att det inte nödvändigtvis är statiskt och hur det kan omdefinieras med nya sociala interaktioner, situationer samt över tiden.

Vid ett annat sammanhang återkommer Annette till just detta fenomen. Hon förklarar att våld mot barn inte bara fördöms ute i samhällslivet, utan även på anstalterna och att de som gjort sig skyldiga till detta, ”inte har det roligt här inne”. Det står då tydligt hur Goffmans indelning av stigma som en föränderlig, social process även kan tillämpas på anstaltskulturen. Bland internerna betraktas övergrepp mot barn som ett normbrott och de tilldelar den som gjort sig skyldig till detta ett stigma.

Föräldrarna inspirerade tidigt Annette till att läsa, bland annat genom upprepade

bokgåvor. Med Wilson kan vi sluta oss till att de fungerade som kognitiva auktoriteter i detta avseende. Under vårt samtal förstår vi att biblioteket är av stort värde, däremot värderar Annette aldrig hur verksamheten bedrivs. Från anstalten och biblioteket utgår inte någon uppmaning till internerna om att läsa litteratur, de saknar därmed en

betydelse som kognitiv auktoritet. Utifrån sin mer individualistiska ståndpunkt

kommenterar Annette detta som att initiativet att införskaffa läsmaterial ligger hos den enskilda internen. Vi ser istället detta som en anledning att problematisera den

verksamhet biblioteket bedriver. Bland de intagna finns sannolikt en rad olika

förutsättningar representerade; både i fråga om språk, litterär orientering och sådant som en vana inför att besöka och agera inom en bibliotekskontext. Även om beslutet att förse sig med och ta del av litteratur är individuellt och bör respekteras, tror vi att en aktivt upplysande verksamhet från biblioteket skulle kunna bidra till att bättre möjligheter framskapas för andra än de redan initierade.

I sitt umgänge med de övriga internerna kan det vara svårt att finna ett gemensamt och för Annette givande samtalsämne. Om hon med sin interaktion försöker bygga samtalet kring olika sakkunskaper och ämnen som intresserar henne, är det väldigt få som hon kan rikta sig till. Annette befinner sig dessutom på en relativt hög teoretisk nivå, som inte alltid har en motsvarighet hos den hon samtalar med. Dessa förhållanden har en överensstämmelse med hur Berger och Luckma nn omtalar hur en speciell språklig

terminologi försvagas i sin betydelse då den ska förmedlas med vardagligt språk. Ett annorlunda sätt att beskriva detta på är hur Annettes teoretiska upplevelse förvanskas då den ska omsättas till den dominerande anstaltsvardagens verklighet. Med stöd hos Mead kan vi förstå att det saknas ömsesidigt etablerade signifikanta symboler att ihopsamla samtalet kring. Detta kan i sammanhanget bestå av den ämnesbundna terminologi och de förkunskaper Annette besitter, men som övr iga deltagare i interaktionen vanligen saknar. Vi kan med detta anta att hon många gånger lämnas ensam och utan utbyte med de funderingar som kretsar kring det som intresserar henne. Kort sagt saknar hon en

”själsfrände” och på sikt är detta något som riskerar att slå över i ett mer permanent alienerat tillstånd. Ett tolkningsalternativ blir då att Annette söker sig till facklitteratur som svarar mot hennes särintressen och som kan uppväga hennes ”existentiella isolering”.

Med valet av tv-program följer också ett intresse för samhällsfrågor i allmänhet och kriminalpolitik i synnerhet. Som framgått hyser Annette även ett engagemang för kvinnors utsatta position inom rättsväsendet och Kriminalvården. Sammantaget kan vi här lägga märke till en solidaritet och möjlig yttre påverkan som innebär en glidning från vår inledande framställning av Annettes – som det kan tyckas - mer

individualistiska hållning. Detta kan även förstås mot en bakgrund av vad Goffman för fram i samband med stigmatiserade som gruppering betraktad. Inom den grupp interner som är inhysta på anstalten Hinseberg, antar vi att stödjande funktioner kan förekomma, utbytas och en samhörighet uppstå. Det som är betecknande för gruppen på Hinseberg, som deras självdefinition, tillhörighet och omvärldsuppfattning torde utgå ifrån, är att de av allmänheten kan tillskrivas ett stigma som kriminella, ådra sig negativa sanktioner på grund av detta och att de är kvinnliga interner. Annette tycks då på flera sätt ha övertagit en roll som omfattar såväl den kriminella som kvinnliga identiteten, och vill fungera som företrädare för denna sammansatta intressegrupp.

När det kommer till läsning uppger Annette att hon nästan enbart läser böcker, och då faktaböcker eller romaner med ett autentiskt innehåll. Detta inkluderar även läsning som juridisk facklitteratur, något hon anser torrt men likväl som nödvändig ur ett

nyttohänseende. Det finns motiv för detta om Annette vill kunna hävda sina egna eller andras rättigheter. Vi gör ett antagande om att man inom ämnesområdet juridik tillämpar ett utpräglat fackspråk, något som även sätter sin prägel på berörda institutioner. Om man som utomstående saknar inblick i den ritualisering som

kännetecknar ärendegången och dessutom inte kan avkoda det specifika symbolspråket, blir det svårt att uppnå en gemensam handlings- och meningsgrund, som baseras på lika villkor för de agerande. Det finns då en uppenbar risk att de som verkar inom den juridiska diskursen gynnas; de kan formulera sina intressen på ett sådant sätt att de sammanfaller med denna. Konsekvenserna för den oinvigde kan istället bli att denna framlägger sina intressen på ett sådant sätt att de bryter av mot såväl formella som outsagda, kulturella normer. Med Mead kan man då tolka det som att Annette med sina ansträngningar försöker skapa sig en uppsättning signifikanta (juridiska) symboler och en förståelse inför den juridiska diskursens praxis. Alltså har denna läsning en viktig funktion att fylla, för henne själv och de gemensamma intressen hon företräder. För övrigt kan vi lägga märke till att fler respondenter studerar juridisk facklitteratur.

Möjligen kan vårt resonemang även relateras till dessa.

Ett mer sammanhållet intryck av Annettes läsning är att hon med denna inhämtar ett större handlingsunderlag; fler sätt att förhålla sig till och agera gentemot omvärlden.

Detta återkommer både som bakomliggande motiv och mer konkret i hennes medieval.

Det tycks också som att hon uppväger sin distans till den nära omgivningen genom att

förlägga sitt intresse till yttre förhållanden och skeenden. Med de kurser och den facklitteratur Annette ägnar sig åt vill hon möjligen undvika en intellektuell

understimulering. Men annars upplever vi att hon med sin läsning främst syftar till att upprätthålla och utveckla vad Asplund omtalar som social responsivitet. Asplunds begrepp omfattar påverkansmöjligheter och sådant som att kunna bidra till och göras delaktig i omvärlden. Något som är karaktäristiskt för vad Annette undanhålls på anstalten, men kan uppleva genom sin utvalda medieanvändning och den förbindelse med omvärlden denna förmedlar. Förutsättningar som utvidgats med ny teknik och bidrar till att gränsen mellan vad som utspelar sig i närmiljön och på avlägsna platser blivit allt vagare. Något som accentueras ytterligare med den förankring i nuet som flera nya medier tillhandahåller kontinuerligt. Vi antar då att denna delaktighet även ger Annette motiv att handla under vardagen på anstalten och att hennes resocialisering till samhällslivet kan underlättas på sikt.

Sammanfattning till stöd för kategorisering : Om vi ser till Annettes läsning mer allmänt, så tar hon avstånd ifrån sådant som hon karaktäriserar som ”blasklitteratur”.

Istället poängterar hon att det främsta motivet för läsningen är att ”ta reda på fakta”, och markerar då att det inte är frågan om något tidsfördriv. Såtillvida utgår hennes

selektivitet inför läsmaterial från samma kriterier som när hon väljer tv-program. Valet av litteratur och hennes sätt att närma sig denna leder inte till någon identifikation, däremot kan hon reagera känslomässigt. Ett prov på detta kom i samband med läsningen av Majgull Axelssons Rosario är död, som handlar om förnedring av och våld mot barn, något som har en klar emotionell laddning.

Kategorisering: I anslutning till Berntsens/Larsens och Furhammar anser vi att Annettes läsning bäst låter sig inordnas som opersonlig instrumentell läsning. Hennes läsning är inte personlig, hon involverar inte sin identitet under läsningen, utan den är en del av läsprocessen eller upplevelsen. Det förekommer dessutom inga uppenbara drag av eskapism i läsbeteendet. Till en början tyckte vi oss se inslag av personlig upplevelseläsning i Annettes läsning. Detta då hon reagerar med stark affekt på en episod i Rosario är död, men reaktionen kan inte återföras lättvindligt till hennes identitet eller livssituation. Att Annette reagerade kraftfullt på en stark beskrivning av en gatflickas hemska umbärande uppfattar vi som en helt normal reaktion, och inte något som med automatik lokaliserar henne till kategorin för personlig

upplevelseläsning. Hon har istället ett uttalat och rationellt nyttoförhållande till sin läsning och det instrumentella inslaget är tongivande i detta. Detta tydliggörs genom att hon söker sig till litteratur som ger henne möjlighet att inhämta nya – eller förbättra tidigare - faktakunskaper. Hon nämner själv att hon medvetet avstår ifrån

”blasklitteratur” och ”såpoperor”, då hon kan använda sin tid bättre. Tämligen

elementärt tolkar vi detta som att Annette inte uppfattar att dessa aktiviteter förser henne med nya kunskaper som hon kan dra nytta av.