ANALYS MARGARETA

Margaretas tillvaro var tiden före straffpåföljden oordnad. Därför inger anstaltsvistelsen nu en trygghet genom sin strukturering. I förlängningen har det medfört att hon inte behöver engagera sig i eller tänka på vad som försiggår. Vi förstår det som att en disciplinering genomsyrar Margaretas vardag, hon måste exempelvis anpassa sig efter det disciplineringskriterium Asplund anger som ”att det inför en tidtabell”. Att inte behöva ta initiativ och sakna påverkansmöjligheter i hur vardagen arrangeras upplever Margareta som en avlastning. Vi ser det snarare som ett möjligt symptom på att hon håller på att utveckla en inlärd hjälplöshet. Med Asplunds resonemang kring

konformitet finns också en överhängande risk att hon snarare kommer att bete sig än handla i sin interaktion med omvärlden. De rigida restriktionerna för samröre med yttervärlden kan med Goffman karakteriseras som ett element i

dehumaniseringsprocessen; vilket gör det komplicerat för internen att bibehålla en förankring i hemmavärlden med de roller och den identitet som hör samman med denna.

Asplund påpekar att förutsättningarna (permissioner och besök) till en intakt social responsivitet på så vis försvagas. Margareta grupperar personalen i två kategorier; de som har en stödjande respektive fördömande attityd gentemot internerna. Med Goffman kan vi betrakta det som att det utgår olika förväntningar på vilka roller som ska intas.

Men även att personalens projektioner kan förmedla en kognitiv obalans kring den egna identiteten och självbilden. Margareta vill efter avtjänat straff starta upp ett nytt liv och därför inte återvända till hemorten. Detta kan sättas i samband med Goffmans

stigmateori.

Från Margaretas uppväxt framtonar en bild med flera slags skilda kognitiva auktoriteter.

En första sådan var hennes farmor, som stimulerade hennes läsande. Modern visade henne däremot till andra intressen än läsning. Ser man till hur hennes läsvanor utvecklats framstår hennes farmor som den egentliga auktoriteten. Margareta är en storkonsument av böcker och därför är biblioteket också en betydelsefull inrättning för henne. Om det försvinner skulle det förorsaka stora problem, detta eftersom Marga reta saknar ekonomiska medel att själv införskaffa böcker. Bibliotekarien fungerar som en kognitiv auktoritet genom att han förser Margareta med information om nya, potentiella läsval inom de genrer som väcker hennes intresse. Därför tycker hon också att han är mycket hjälpsam och har med tiden utvecklat en positiv inställning till honom. Däremot upplever hon svårigheter med att orientera sig på anstaltsbiblioteket, detta för att hon

sällan uppsökt eller utvecklat en vana inför bibliotekskontexten.

Biblioteksverksamheten skulle dessutom kunna utvecklas ytterligare på Hinseberg för att kunna svara mot de speciella användarbehov som flera av internerna har. Kvinnliga interner har ofta en bakgrund med bristfällig utbildning, en social- eller

missbruksproblematik, därmed urskiljer sig också deras behov ifrån den mer genomsnittliga biblioteksanvändaren. Detta gäller i hög grad Margaretas som innan interneringen var hemlös, missbrukare och hade en oordnad tillvaro. Hennes

problematik kring att integrera med biblioteksmiljö kan hos Mead sammankopplas med att hon kommunicerar med andra signifikativa symboler än vad som är brukligt inom just denna kontext. Från den diskussion i teorin som följer på Mead och som uppehåller sig vid fenomenet med språklig diskrepans, kan vi anta att Margareta agerar från en annan språklig kultur eller diskurs än vad som är fallet med den invande

biblioteksanvändaren och bibliotekarien. Dessa disponerar de adekvata symbolerna och den mening som dessa kan förbindas till. Den osäkerhet Margareta istället ger prov på är en konsekvens av att en ömsesidig verklighets- och handlingsgrund aldrig etablerats;

hon känner sig främmande inför och utestängd ifrån deras hemtama

verklighetsdefinition, som hon inte kan dela. Vi uppfattar att man skulle kunna komma tillrätta med detta genom att Margareta informeras bättre och får en insikt i hur

bibliotekets material organiseras (klassificeras) samt hur man som användare söker efter material (kognitiv inlärning).

Margareta drar sig undan och distanserar sig i flera fall gentemot omgivningen och de aktiviteter som förekommer där, istället föredrar hon att vara för sig själv; att läsa och begrunda varat. Detta kan uppfattas analogt med vad Goffman tar upp under sekundär anpassning; utvägar att rädda identiteten och upplevelsen av autonomi undan anstaltens definition. Det kommer just till uttryck som en distansering gentemot anstaltskulturen.

Med avståndstagandet till gemensamma aktiviteter inkluderar Margareta tv-tittande – något hon påpekar att flertalet av de intagna är upptagna med efter inlåsning. Vid ett senare tillfälle i samtalet återkommer hon till den framträdande ställning och funktion tv:n har jämfört med andra underhållningsformer. Dessutom är hon av åsikten att tv-tittarna skulle få problem med sin koncentration om apparaterna avlägsnades. Detta kan beaktas med det synsätt Gass anlägger; hur vi kan skingra uppmärksamheten inför oss själva och vår problematik genom att ta vår tillflykt till distraherande underhållning.

Med sin attityd till fritidsaktiviteter utskiljer sig Margareta även här. Hennes läsning och de reflektioner som hör med denna syftar snarare till att möta och utforska det egna medvetandet, hur hennes existens kan inplaceras i ett större sammanhang och vilken mening detta kan ge henne. Vi antar då att deltagandet i Tolvstegsprogrammet, hennes avhållsamhet ifrån missbruk och ordningen vid anstalten trots allt bidragit till ett bättre allmäntillstånd för Margareta. Något som ger en positiv effekt på hennes läsning; hon läser mer och som synes kan hon välja teman som avkräver henne tid och eftertanke.

Läsningen kan fungera som ett sätt att ersätta den sociala samvaro på anstalten som faller utanför ramen för Margaretas selektivitet. Den betydelse hon ger läsning kan illustreras av följande yttrande, ”Hur stor skulle världen vara om jag inte kunde läsa”.

Detta harmoniserar väl med Schütz fr amställning av hur medvetandet kan förflyttas utanför vardagslivets värld, just det rumsliga, och att det är något som möjliggörs av sådant som läsning. Schütz menar att det sker i och med att vi inträder i de

fantasivärldar som hör samman med denna. Lite djärvt kan man anta att dessa exempel på mobilitet kan ta Margareta utanför inte bara sig själv, utan också anstalten och låta henne göra nya bekantskaper och erfarenheter med en värld som förvägras henne. Kort sagt kan då läsningen ha en kompenserande funktion och främja hennes innestående förmåga till vad Asplund tar upp som social responsivitet och Mead som

rollövertagande. Med vår ansats från Bloom visar vi samstämmigt på att läsning kan fungera som ett slags socialt surrogat; med den mänskliga egenskapsrymd som inte inryms i nuet. Margaretas läsval kan summeras med uppbyggliga teman som andlighet och personlig utveckling. Vi kan inte dra några klara slutsatser av hur denna läsning eventuellt inverkar på och modifierar hennes person. Snarare vill vi väcka tanken på att denna litteratur av Margareta kan förlänas betydelsen hos en kognitiv auktoritet, av det slag Wilson skissar. Det som talar mot en sådan utveckling är att hon söker sig till olika slags andliga eller religiösa inriktningar. Hennes hållning tycks inte okritisk och

karaktäriseras snarare av vidsynthet än låsningar vid särskilda auktoriteter.

Vi uppfattar att den självreflektion som följer på Margaretas läsning utvecklar både hennes självkänsla och empatiska kapacitet. I sin förlängning är det också något som borde gynna hennes resocialisering till samhällslivet efter anstaltsvistelsen. Episoden från häktningstiden; med novellen Himmelns express och internen som mår dåligt, visar inte endast på en förmåga att återkoppla läsningen till den egna erfarenhetsvärlden.

Exemplet återspeglar intrycket av en i grunden välutvecklad kapacitet till identifikation och empati. Det är något som inger hoppfullhet om Margaretas framtid och borde lämpligen vara något som tillvaratas och stimuleras.

Sammanfattning till stöd för kategorisering: Margareta läser inte tidningar eller tidskrifter och ser ytterst sällan på tv. Hon är däremot en storkonsument av böcker. Den litteratur som i huvudsak intresserar henne är sådan som kan betecknas som andlig eller med andra utvecklingsteman, som ger hennes personlighet en större

utvecklingspotential. Hon betecknar sig själv som en ”sökare”, som tar till sig influenser ifrån skilda böcker och livsåskådningar. När hon läser reflekterar hon vanligen kring den egna livssituation, existensen och de karaktärer som förekommer i litteraturen.

Denna eftertänksamhet bidrar till att Margareta även engagerar sig i sin läsning utanför lässituationen samt ofta identifierar sig emotionellt med textinnehållet. Läsningen är dessutom ett tillvägagångssätt för att mer konkret hantera levnadsvillkoren på anstalten.

Det förekommer också att Margareta omprövar sina uppfattningar efter att ha läst en bok, medan hon ibland bara utnyttjar läsningen för att ”natta” sig själv.

Kategorisering: Efter Berntsens/Larsens och Furhammars schema för läskategorier inordnar vi Margaretas läsning som personlig instrumentell läsning. Hennes läsning är personlig, detta för att den har en betydande funktion för hennes identitetsskapande och för förmåga n att förhålla sig till livssituationen. Med sin läsning reflekterar Margareta ofta över sin egen och andras livssituation i syfte att uppnå en bättre självinsikt.

Läsningen har på flera sätt en terapeutisk funktion för henne. Vi uppfattar att

Margaretas läsbeteende har ett instrumentellt inslag, detta när hon försöker distansera sig ifrån och kompensera de begränsningar som hör samman med anstaltsvistelsen. Det är också intressant att ingen av de böcker hon läser - de teman som förmedlas eller tillhörande läsupplevelser - kan härledas direkt till den kontext hon agerar i. Ett förhållningssätt som stämmer väl in på vad som tas upp under kategorin för personlig instrumentell läsning.