Analys av socialarbetarens roll

I de individuella samtalen mellan en socialarbetare och en anhörig individanpassar

socialarbetarna behandlingsmetoden. Johansson (2007) menar att det som kännetecknar en gräsrotsbyråkrat är det nära arbetet och relationen med klienten. Vidare menar Johansson att då verksamheten har ett sätt att se på hur behandlingen bör fortgå och klienten har en annan syn måste socialarbetaren först “förvandla individerna till klienter” så att de passar in i ramarna. Då samtliga verksamheter har synsättet att den individuella behandlingen ska individanpassas utifrån vilka behandlingsmetoder som passar klienten bäst, handlar det till viss del om att “förvandla individerna till klienter”. Socialarbetaren måste lyssna in individer för att kartlägga dennes behov för att sedan kunna utforma en behandling och på så sätt blir den anhörige en klient. Socialarbetarna anpassar sitt sätt att jobba utifrån vad klienten behöver men det finns ramar att förhålla sig till. Det finns inte oändligt med tid att arbeta med varje klient och socialarbetaren måste då, i likhet med Johanssons (2007) förhållningssätt, göra klienterna till organisatoriska konstruktioner.

Ett vanligt sätt att jobba individanpassat är att till en början låta den anhöriga berätta om sin situation för att sedan kunna hitta verktyg och behandlingar som passar just denne.

Socialarbetarna berättar att många Vuxna barn är i behov av delar

av compassionfokuserad terapi då de ofta är självkritiska. Compassionfokuserad terapi används för att den anhörige ska få ett vänligare förhållningssätt till sig själv. Detta stämmer överens med tidigare forskning, Andersson och Voitti (2013) pekar på att individer som vuxit upp i otrygg miljö ofta utvecklat självkritik som en säkerhetsstrategi. Genom att

socialarbetare använder sig av compassion kan de hjälpa anhöriga att tänka positiva tankar om sig själva, vilket tidigare forskning visat resultat på ger klienter minskade depressionssyndrom och ökad självkänsla med större lätthet (Andersson & Voitti, 2013; Karris & Caldwell,

34

I resultatet från intervjuerna framkommer det också att många socialarbetare väljer ut olika delar från metoder för att bygga sin egen behandlingsmetod gentemot varje klient. Istället för att renodlat använda sig av vissa specifika behandlingsmetoder som exempelvis compassion eller Minnesotamodellen väljer många socialarbetare att blanda de olika

behandlingsmodellerna. Viss tidigare forskning tenderar att studera och jämföra vissa specifika metoder. Rychtarik och McGillicuddy (2005) jämför Minnesotamodellen och en metod som ger klienten handlingsstrategier för att komma ur sitt medberoende för att se vilken metod som ger bättre resultat, utan att blanda dessa metoder i samtal med

klienter. Rychtarik och McGillicuddy (2005) menar att båda modellerna ger goda resultat. Resultaten från denna studie tyder mer på att det effektiva sättet att behandla klienter är att blanda. Att integrera en eller flera behandlingsmetoder i arbetet med en klient framkommer också som en styrka i Karris och Caldwells (2015) studie.

I gruppbehandlingarna används ofta CRAFT som behandlingsmodell för att hjälpa de

anhöriga i deras mående. Resultat visar att de efter behandling kunnat släppa kontrollbehovet och att de mår bättre. Detta överensstämmer med tidigare forskning så till vida att CRAFT hjälper anhöriga att förbättra deras egen familjesituation (Dutcher et al., 2009; Meyers et al., 2011). En del av CRAFT fokuserar på att hjälpa den anhörige att motivera den missbrukande att söka hjälp, men forskning visar att anhöriga mår bra oavsett om den missbrukande

slutligen tagit emot hjälp eller inte (Meyers et al., 1998). Liknande resultat framkommer i intervjuerna då de anhöriga lär sig att lägga tillbaka ansvaret hos de missbrukande. Oavsett om den missbrukande söker hjälp eller ej efter avslutat behandling mår de anhöriga bättre själva.

Många delar av gruppbehandlingarna går att koppla till Antonovskys salutogena modell (Antonovsky, 1991). Gruppbehandlingarna börjar ofta med att socialarbetarna ger information och fakta kring missbruk och hur anhöriga ofta brukar känna och uppleva sitt medberoende. Denna del kan liknas vid komponenten Begriplighet. De anhöriga får en förståelse och kan se sin situation mer tydlig och sammanhängande vilket hjälper dem i sin process. Genom att socialarbetarna ger verktyg, eller exempelvis en handlingsplan som en verksamhet erbjuder, bygger de anhöriga upp en hanterbarhet för kommande situationer. Även att många

anhöriggrupper väljer att hålla kontakten efter behandlingen tyder på att de anhöriga bygger upp och använder sig av resurser för att möta livet efter behandlingens slut. Denna del går att se som komponenten Hanterbarhet. Den komponent som Antonovsky anser är viktigast för Kasam är Meningsfullheten (ibid.). Även om många anhöriga är arga på den

missbrukande när den börjar sin behandling så finns det en relation till den missbrukande som är värd att kämpa för. Komponenten ses som motiverande och många anhöriga som söker hjälp har motivet att de vill förändra sin livssituation. Genom att lyssna på andra i gruppen och höra hur de tacklat liknande motgångar kan de själva välja att konfrontera sina

utmaningar på samma sätt. Slutligen kan man säga att de anhöriga lär sig förhålla sig till de tre komponenterna under gruppbehandlingen så att de bättre kan möta den missbrukande och konsekvenserna av dennes missbruk.

35

Johansson (2007) beskriver hur gräsrotsbyråkrater har ett handlingsutrymme men som begränsas av vissa ramar. Detta bekräftas i intervjuerna då alla verksamheter menar att det finns ramar och regler att följa. Trots detta anser 5 av 6 socialarbetare att deras

handlingsutrymme är stort och att de får bestämma själva hur exempelvis behandlingen ska se ut. Johansson (2007) menar att handlingsutrymmet måste innefatta vissa delar för att

gräsrotsbyråkraten ska kunna göra sitt jobb. En av dessa delar är just att fatta beslut i vilken typ av hjälp eller stöd en klient ska få. Även att hjälpa klienten att få ett nytt perspektiv på dennes situation är en del som återfinns i både Johanssons (2007) bok och i intervjuerna med socialarbetarna i denna studie.

Att många verksamheter har ett max-antal samtal för varje klient är en ram som för vissa verksamheter ibland kan få flytta vid behov. Här visas det tydligt hur handlingsutrymmet är större på vissa verksamheter än andra. En verksamhet har max fem samtal, en verksamhet har max två och en har inget maxantal men inställningen att hjälpa klienterna så fort som möjligt. Johansson (2007) menar på att ramarna är till för bland annat effektivitet. Då en

gräsrotsbyråkrat jobbar med flera ärenden får varje enskild klient inte ta för lång tid.

Verksamheten som pågår under förändring har i dagsläget lett till att socialarbetaren fått sitt handlingsutrymme minskat. Detta visar sig genom att socialarbetaren måste arbeta annorlunda med klienterna än vad hen gjort tidigare. Lipsky (2010) uppmärksammar dilemmat av att vara styrd av organisationens ramar då klienternas problem måste anpassas för att kunna hanteras så tidseffektivt som möjligt av gräsrotsbyråkraten.

36