Socialarbetarens roll

Behandling

Av de olika intervjuerna framkom det att alla verksamheter erbjuder både enskilda samtal samt gruppbehandlingar. Behandlingar som erbjuds på de olika verksamheterna är: individuella samtal, anhörigveckor i grupp, anhörigkurser i grupp, stödgrupper efter behandling, stöd och råd över telefon och trepartssamtal med både den anhörige och missbrukaren.

I behandlingarna på de olika verksamheterna fokuserar man på att hjälpa de anhöriga att börja fokusera på sig själva och se till sina egna behov. En stor del handlar också om att informera och förklara att de anhöriga inte kan ta på sig allt ansvar gällande missbrukaren och dennes villighet att leva nyktert. Samtal som hålls mellan en socialarbetare och en anhörig är ofta individanpassade för att passa varje klient. Socialarbetarna kan vara utbildade inom vissa specifika metoder och teorier men väljer att blanda de olika metoderna för att hjälpa de anhöriga på bästa sätt. Något annat som framkom i intervjuerna är vikten för socialarbetaren att skapa relation med den anhörige.

Socialarbetare Dagny berättar:

Vi tänker att det finns ingen särskild metod som hjälper för ett särskilt problem [...] vi kör mer den här metoden att vi måste anpassa oss till alla sorters olika människor som kommer hit. [...] vi jobbar utifrån klienten och försöker hitta ett sätt för varje person som kommer så är det 450 personer som kommer hit varje år så är det kanske 450 olika sätt att jobba på.

Socialarbetare Gert berättar:

[...] för får du ingen relation så kommer du inte ha nån nytta för din metod egentligen heller. [...] 70 % handlar om att du ska försöka skaffa och ingiva hopp i den du arbetar med. Sen får det ta en vecka, eller 6 månader det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att den biten kan blomstra. Att en människa känner förtroende för dig. Och så kan man bygga på det.

Två verksamheter hämtar inspiration från metoden compassion medan en annan bygger sina samtal utifrån MI och en fjärde blandar Minnesota-modellen med anknytningsteori. Verktyg och delar ur compassion-metoden används på två av verksamheterna i individuella samtal med anhöriga som har stränga krav på sig själv. Ofta är dessa anhöriga Vuxna barn. Metoden används för att lära de anhöriga att vara mindre självkritiska.

Att den anhörige får individuella samtal menar en socialarbetare är nödvändigt om personen befinner sig i kris. Att direkt bli placerad i en grupp med andra anhöriga som kommit längre kan vara påfrestande för både gruppen och den enskilda som måste få prata av sig.

30 Socialarbetare Sigrid berättar:

Jag tänkte mer att om man är i en akut kris själv, att nu har det precis hänt

något. Då kanske det blir tokigt om man kommer in i en grupp. Då är det svårt att sitta och lyssna på andra… Då behöver dom ju mer individuella samtal.

Gruppbehandlingarna som verksamheterna erbjuder kan se olika ut. En verksamhet har sin grupp i en annan facilitet än kontoret dit anhöriga får åka och bo en vecka. En intensiv vecka med föreläsningar om missbruk och medberoende på dagarna men även gruppsamtal som följer olika teman. Veckan avslutas med att de anhöriga får med sig en personlig

handlingsplan som de kan följa när de kommer hem. Andra verksamheter har schemalagda gruppträffar i verksamhetens lokaler. En av verksamheterna väljer att ha grupp för anhöriga en gång i halvåret.

En viktig del av gruppbehandlingen är att alla anhöriga får berätta sin historia, och då övriga anhöriga lyssnar kan många känna igen sig och finna en gemenskap. Att de anhöriga får höra liknande historier från andra människor ger en läkande effekt. Verksamheterna belyser vikten av att anhöriga ska få berätta sin historia och vad gemenskapen betyder för

behandlingsprocessen. Socialarbetarna jobbar för att skapa en gemenskap i grupperna genom övningar och gruppsamtal samt genom att hålla grupperna lagom stora. Majoriteten av

verksamheterna väljer att ha mellan sex och tio anhöriga i grupperna för att undvika en känsla av folksamling. Tre socialarbetare som jobbar renodlat med gruppbehandling berättar att de anhöriga som ingår i grupper ofta väljer att hålla kontakten efter att gruppträffarna är slut. Det skapas nära vänskapsrelationer i grupperna då alla berättar personliga delar av sitt liv för varandra.

Socialarbetare Hillevi berättar:

Jag tänker att i gruppen är det mycket att man inte känner sig lika ensam längre, att man får träffa andra. För oftast så kan känna sig väldigt ensam och man kanske inte vågar berätta för andra att man har en anhörig som har problem.

Något som alla verksamheter väljer att inkludera i behandlingarna är känslan av skuld och skam och hur man motverkar dessa känslor. Socialarbetarna menar att positionen som anhörig till någon med missbruk kan vara skamfull och att många känner skuld för att

missbruksproblematiken finns och fortgår. Det är därför viktigt att, under behandlingen, belysa hur missbruket ter sig för att ta bort skuldkänslorna hos de anhöriga. Likaså börjar många behandlingar med att återge hur vanligt det är med missbruk och känslan av skam kring problematiken. Det är vanligt att socialarbetarna berättar för samtliga i gruppen hur anhöriga vanligtvis känner sig i liknande situationer. Gruppbehandlingarna fortsätter med att de anhöriga får lyssnar på övriga gruppmedlemmar och känner igen sig i berättelserna och således påbörjas processen att känslan av skuld och skam minskar.

31 Socialarbetare Gert berättar:

Ett sätt att jobba med skuld och skam, det är ju helt enkelt att ta fram i dagsljuset och att förstå jag sitter inte ensam. Jag är ingen isolerad enhet i detta. Det är ju en del, en sak som ökar på skammen. ‘Jag vill inte, och kan inte berätta om det här för någon’. Och att då förstå att det finns väldigt många andra som sitter på samma problematik, det kan avlasta skammen väldigt. Det är därför vi tycker att den här veckan egentligen är bättre än enskilda samtal för att ett enskilt samtal inte kan nå den effekten på samma sätt. Att bryta isoleringen är ett av de största och bästa sätten att bryta den skamkänslan, och jobba med det.

Socialarbetarna berättar att skulden ofta är extra stor hos föräldrar och att socialarbetarna jobbar mycket med dessa känslor i den klientgruppen. Detta väljer en verksamhet att göra genom att ge mycket information, medan en annan verksamhet har grupper med bara föräldrar, där effekten av att träffa andra föräldrar som är i samma sits fungerar som avskammande.

Socialarbetare Dagny berättar:

Alltså det klart det är mycket det här ‘är det jag som gjort fel?’ Och ‘är det mitt fel?’ Man tar på sig det, det blir en skuld att det har blivit som det har blivit. Så där får vi jobba en del med skuldavlastning att säga att det inte behöver bero på hur dina barn har haft det hemma utan det kan handla om vilka situationer de har hamnat i och vilka kompisar de umgåtts med. Det finns så många olika orsaker kring varför man hamnar i ett missbruk så det behöver ju inte bero på att man har haft det dåligt hemma. Det är mycket som vi får jobba med med föräldrar,

skuldavlastning.

Merparten av verksamheterna väljer att hålla specifika anhörigveckor eller behandlingar för Vuxna barn. Detta är en grupp som behöver mer hjälp och ofta utformas behandlingen lite annorlunda än behandlingar av exempelvis partners eller föräldrar. Barn som vuxit upp i en dysfunktionell familj har ålagt sig beteendemönster som tar längre tid att bryta. En

verksamhet väljer därför att jobba mer terapeutiskt och djupgående. När socialarbetare jobbar med dessa anhöriga går de försiktigt fram då många anhöriga påminns om obehagliga

minnen. De arbetar för att hjälpa den anhörige att acceptera det som hänt för att hitta ett förhållningssätt till barndomen och sedan kunna gå vidare i livet.

Unikt för en verksamhet är att de har en anställd som bara jobbar med Vuxna barn för att kunna “specialisera” sig på detta. Denne socialarbetare menar att dessa vuxna barn har en stor drivkraft i att vilja förändra sitt levnadssätt och att hon med åren lärt sig att i behandlingarna råda de anhöriga att göra förändringen långsamt så att denne hinner med. Hen hämtar inspiration från compassion och mindfulness i sina behandlingar.

32 Socialarbetare Sigrid berättar:

Det här har pågått hela livet, man måste ta det väldigt lugnt och blir det jobbigt så försök att inte ha så bråttom. Och det är klart, när man har något som är jobbigt så vill man ju bli av med det direkt, men det kan ju bli... Om man har varit med om riktigt otäcka saker kan man ju få flashbacks från obehagliga händelser. Så rådet är, det är ett svårt råd, men ta det lugnt. Det kommer ta tid det här. Då ha med sig lite lugnande övningar. Vi pratar om ‘vad är det som gör dig lugn?’ Och hitta det som gör en lugn.

En metod som tre av verksamheterna jobbar med i grupperna är CRAFT. Två verksamheter jobbar renodlat med CRAFT i vissa grupper där de följer givna teman och mål. Den tredje valde att plocka ut delar av CRAFT för att använda som verktyg i arbetet med anhöriga. De yrkesverksamma kan se tydliga effekter av att CRAFT fungerar, både i måendet hos de anhöriga men även hur kommunikationen mellan anhörig och missbrukande förbättras. Tydliga skillnader som de yrkesverksamma kunde se var hur de anhöriga lärde sig prioritera sig själva, släppa kontrollen och bolla tillbaka ansvaret till den missbrukande efter behandling med CRAFT.

Arbetsförutsättning

Merparten av verksamheterna där socialarbetarna jobbar är kommunala, en är privat och en är ideell. Antalet arbetstimmar per vecka ser därför olika ut och påverkar möjligheten för

anhöriga att få hjälp. Den ideella föreningen arbetar kvällstid vilket underlättar för anhöriga som inte kan ta ledigt från sitt dagliga jobb. Ingen av verksamheterna kräver ett biståndsbeslut för att hjälpa de anhöriga men en liten del av de anhöriga som söker hjälp har fått det via biståndsbeslut.

Gällande socialarbetarnas handlingsutrymme framkommer det att det till mestadels är stort. Socialarbetarna på de olika verksamheterna får i stor utsträckning välja vilka metoder de ska använda i samtalen. Det framkommer också att majoriteten av socialarbetarna upplever att de kan välja att göra undantag vid behov trots bestämmelser och riktlinjer från ledning och chefer.

Socialarbetare Gert berättar:

Vi har ju såklart en chef och det finns ju liksom ramar som ska följas utifrån företaget och vad dom har för policy och sådär. Det finns ju, men jag skulle ändå säga att vårt jobb styr vi i väldigt hög grad själv. Vi är en enhet som är väldigt autodidakta för att ta ett fint ord. Men alltså att vi sköter oss själva i väldigt hög grad.

33

En ram som två verksamheter måste förhålla sig till är en maxgräns av antalet samtal som de får erbjuda anhöriga En annan verksamhet har fritt antal samtal men att de har som riktlinje och mål att hjälpa de anhöriga så snabbt som möjligt.

Socialarbetare Sigrid berättar om sitt handlingsutrymme då de har ett max-antal för samtal på hennes verksamhet:

Men om man har gått 5 gånger och sen efter några år så händer det något igen så är man givetvis välkommen igen, det är inte så att vi är så här: (gör en gest av en fyrkant i luften). [...] men vi har en ram så vi vet när vi går utanför ramen.

En verksamhet pågår under förändring under intervjutillfället och socialarbetaren berättar att handlingsutrymmet blivit mindre med de nya bestämmelserna. Från att kunna erbjuda olika behandlingsmetoder och flera samtal har de nu en maxgräns på två samtal och får hänvisa anhöriga vidare till andra verksamheter som jobbar med liknande behandlingar.