Resultatet förtydligar deltagarnas upplevelser av metoden då deras aktioner berörde organisationen men att gruppen fick svårigheter förankra förslag, erfarenheter och kunskaper i det egna arbetslaget. Detta skapade stagnation i det egna arbetslaget då individerna från empirigruppen hade svårt att nå ut, inkludera och motivera sina arbetslag. Näslund (2004), Nylund (2010) och Åberg (2009) beskriver liknande svårigheter som kan uppstå för grupper som har arbetat med kollegiala utvecklingsmetoder. Deltagarna i deras studier beskrev svårigheter med att förstå modellerna, kritiskt granska varandra, lyssna på varandra samt att som arbetslag fokusera på det som de gjort rätt och vidareutveckla det.
Resultatet från empirin beskrev mönster där deltagarna ansåg att aktionsforsknings- modellen vid starten var tydlig men att den blev svårmanövrerad i det egna arbetslaget. Deltagarna beskrev att tidsbrist samt brist på motivation var de mest synliga svårigheterna för arbetslagen när de skapade sina gemensamma förutsättningar för aktionsforskningen. Bristerna gjorde att aktionerna i arbetslagen inte prioriterades utan istället stagnerade. Sandberg och Taragama (2000) beskriver att när en organisation inte inkluderas av alla inom verksamheten upplevs utvecklingsgrupper som en geggig gröt som då och då bubblar upp men stagnerar då utvecklingen inte når alla. Deltagarnas antydningar i resultatet påvisar att deltagarna kände liknande som Sandberg och Taragama (2000).
Deltagarna synliggjorde vikten av gemensam utveckling i enkäterna då de föreslog förändringar för hur organisationen skulle kunna utvecklas maximalt. Förändringar där hela organisationen skulle få en liknande förståelse och kunskap om aktionsforskning skulle enligt deltagarna kunna påverka aktionernas utveckling mer omfattande. Utvecklingen av aktionerna
37
skulle då enligt deltagarna främja hela organisationen mot att bli mer vetenskapligt förankrade samt stärka organisationens gemensamma förutsättningar. Utifrån resultatet stärks deltagarnas värderingar av skolverkets (www.skolverket.se, 2013 ), Lundahl och Öquist (2002) samt Sandberg och Taragamas (2000) studier som belyser vikten av att aktionsforskningsmodeller behöver vara en gemensam organstoisk upplevelse där alla som deltar ska få samma förståelse.
Åberg (2009) samt Näslund (2004) beskriver utifrån sina studier liknade som resultatet det vill säga att en ledare behöver prioritera tid samt vara delaktig i processen för att nå en maximal utveckling. Deltagarna förstod att projektet var en pilotstudie för att öka förståelsen för aktionsforskning samt hur den skulle kunna komma att påverka organisationen. Deltagarna ansåg att en maximal utveckling av aktionsforskning skulle kunna bli verklig i organisationen om den prioriterades mer av förskolechefen samt sträckte sig över en längre tidsperiod. Aktionsforskningen för förskolan behöver enligt deltagarna och Svedberg (2000) utvecklas och anpassas mer genom samarbete mellan alla delar av systemteorins delar det vill säga att inkludera alla i cirkeln för utveckling.
Helhetsanalys
I dagens förskolor får pedagoger ofta uppdrag från ledningen som innehåller nya direktiv, modeller och strukturer som ska arbetas mot för att främja organisationens utveckling. Frågeställningarna i uppsatsen har fokuserats på hur grupper utvecklas när de tillsammans får skapa sina problemområden samt förankra dem till kunskap och vetenskap. Genom uppsatsen synliggörs hur samtal i praktiken fungerar samt vilka mönster i samtal som möjliggör utveckling eller stagnation. Kollegialutveckling utifrån bottom up perspektivet har utifrån Rönneman (2012), Skolverket (www.skolverket.se) bra förutsägningar för att lyckas då utvecklingen sker inifrån och ut istället för utifrån och in. Uppsatsen förtydligar hur bottom up perspektivet fungerar för en grupp pedagoger som får arbeta med modellen aktionsforskning utan tidigare erfarenheter och kunskaper.
Tidigare forskning samt resultatet av empirin påvisar mönster som synliggör fördelaktiga faktorer för hur en grupp vetenskapligt kan utveckla ett problemområde i sin egen praktik. Lewin (1951), Svedberg (2000) och Gjems (1997) har liknande upplevelser som resultatet om vilka förutsättningar som bör finnas med i en utvecklande kollegial samtalsgrupp. Om förutsättningarna inte finns i grupper kan de stagnera eller utvecklas i en negativ riktning. För att grupper ska kunna utvecklas positivt anser Svedberg (2000), Lusher m.fl. (2014), Agazarian (1981), Hare (1976) samt resultatet att grupper ska innehålla olika erfarenheter och kunskaper
38
samt att det ska möjliggöras tid att skapas en ”vi” känsla. Förutsättningarna synliggör deltagarnas förståelse av vikten att lyssna på varandra samt att de ska ges möjlighet att gemensamt föra reflektioner. Tydliga och strukturerade modeller gör att deltagarna förstår samt kan konkretisera processerna vilket skapar en gemensam förståelse. Finns det goda förutsättningar i grupper kan de skapa en förståelse för processen som främjar individen, gruppen samt organisationen(Baldini, 2004).
Juul och Jensen (2003) samt Sidnell och Stivers (2012) antyder att grupper som följer konkreta modeller skapar ett optimalt samtalsutbyte mellan människor. Utifrån resultatet kan det tolkas att gruppen omedvetet följt Juul och Jensens (2003) tre samtalsfaser som påvisar positiva egenskaper för att utveckla förändring. Gruppen synliggjorde sin utveckling genom att gemensamt skapa frågeställningar, besvara varför frågan samt stärka varandra genom sina olika kunskaper och erfarenheter. Resultatet visade liknande mönster som Nylunds (2010) resultat av deltagares medverkan i aktionsforskning. Mönstren förtydligade vikten av att aktionsforskningsmodellen behöver vara tydlig samt skapa stöd och förståelse för problemområdet.
Förankring av vetenskap synliggjordes av deltagarna genom gemensamt lyssnande vilket resulterade i att de fick ny kunskap och erfarenhet av sin egen praxis. Utifrån frågeställningen synliggjorde deltagarna läroplanen för förskolan(2010) samt jämförde dess relevans gentemot sin frågeställning. Resultatet visade att deltagarna tillsammans skapade en frågeställning utifrån deras gemensamma erfarenhet och kunskaper vilket förtydligade varför frågan relevans.
Gruppens utveckling var central i resultatet där deltagarna ansåg att deras utveckling påverkade individerna och skapade nya förutsättningar för organisationen inom det berörda ämnet. Området som deltagarna valde att göra aktionsforskningen inom skapade synliga förändringar i verksamheten. Deltagarna gjorde tillsammans utifrån aktionsforskningen en tydlig nuläges beskrivning som sedan förändrades till att påverka flera delar inom organisationen. Gjems (1997) Lundahl och Öquist (2002) förtydligar att när individer i en grupp förstår och ser konsekvenserna av sitt gemensamma arbete gör det skillnad i en organisation. Den gemensamma förändringen synliggör systemteorins cirkulära helhetsförståelse för utvecklingsarbeten.
Sandberg och Taragama (2000), Nylund (2010) samt Näslund (2004) har i sina studier liknade antydningar som empirin om svårigheter som kan påfinnas i kollegialt utvecklingsarbete. Svårighetsmönster som synliggjordes i resultatet var att aktionsforskningen var utvecklande och tydlig i empirigruppen men svårarbetad i deras individuella arbetslag. I arbetslagen ansåg deltagarna att aktionerna var svåra att förankra till sina kollegor vilket
39
skapade stress, tidsbrist, motivationsbrist och en stagnation av utveckling. Näslund(2004) påvisar i sina studier att svårigheter som tidsbrist och otydliga metoder kan bli negativa handlingar som motverkar resultatet av att aktionerna utvecklas i en stimulerande riktning.
Resultatet i empirin visar att genom att ”vi” känslan fanns i empirigruppen kunde de gemensamt förändra svårigheter som uppstått och finna styrka i varandra. Att gemensamt överkomma hinder och utvecklas vidare var enligt aktionsforskningsgruppen samt Gjems (1997) betydande för att utveckla aktionsprocessen framåt till en organisatorisk utveckling. Deltagarna var eniga att en större utveckling inom aktionsforskning skulle kunna ske om förskolechefen prioriterade faktorer som längre tidsomfång samt att alla inom organisationen skulle få samma förståelse av metoden aktionsforskning. Åberg (2009) Näslund (2004) synliggör i sina studier att ett ledarskap som möjliggör utveckling skapar en helhetlig förståelse för alla inom organisationen att utvecklas.
40
Diskussion
I diskussionsavsnittet diskuterats resultat och metodval som är kopplat till syfte samt preciserade frågeställningar. Därefter diskuteras uppsatsen till de specialpedagogiska implikationer som anses vara relevanta för uppsatsen. Som avslutning i diskussionskapitlet lyfts förslag fram på vidare forskning.
Resultatdiskussion
Resultatet i uppsatsen jämfört med tidigare forskning antyder att gruppers samhörighet, metoders strukturer samt upplägg är avgörande för hur en grupp utvecklas. Uppsatsen synliggör resultatets mönster relaterat till forskning. Resultatet och forskningen antyder att kollegial utveckling oftast upplevs som svår och abstrakt. Förskolechefer ger ofta pedagogerna nya uppdrag utan att förankra metoder för att utveckla dem det vill säga att ledare ofta tar för givet att grupper förstår sin påverkan för utveckling av organisationen. Svedberg (2000) förtydligar resultatet samt mina uppfattningar genom sin beskrivning av abstrakta metoder. Abstrakta metoder ges ofta enligt Svedberg (2000) av styrande ledning med uppmaning till utveckling av ett område. Resultat av metoders otydlighet kan leda till att medarbetarna inte förstår syftet eller vinsterna som utvecklingen kan föra med sig. Lusher m.fl.(2014) anser att abstrakta och otydliga metoder gör mer skada än nytta. Detta är intressant då jag personligen upplevt att abstrakta metoder för kollegial utveckling är mest företrädda inom förskolan. Vidare reflektioner är att det finns mycket forskning kring kollegial utveckling vilket prioriteras och synliggjorts i lärarutbildningen samt specialpedagogutbildningen. Däremot är denna grupputveckling inte lika tydlig och förankrad i den praktik som studenterna kommer att vara verksamma inom. Detta antyder att det finns brister mellan vetenskap och den befintliga praktiken vilket kan påverka att organisationer inte utvecklas med den kapacitet som de har till sitt förfogande.
Deltagarna i studien berör den första frågeställningen då de synliggör likheter med Lewin (1951) och Svedberg (2000) angående vikten av förankring och ”vi” känsla, lyssnande samt förståelse för varandras erfarenheter. Utvecklande grupper behöver enligt Gjems (1997) reflektera och delge varandra sina erfarenheter för att de ska skapa trygghet och förutsättningar för gruppen. Gruppen i resultatet skapade en ”vi” känsla inom ett område där deltagarna utifrån metod, läroplanen för förskolan (2010), kunskaper och erfarenheter fick en gemensam kunskap
41
som synliggjorde organisationens syn på ett visst ämne. Resultatet synliggjorde gruppens potential att utvecklas vetenskapligt genom att det följde Juul och Jensens (2003) kriterier för ett utvecklande samtal. Pilotgruppens tankar och reflektioner visar vikten av att en grupp utifrån tydliga modeller gemensamt kan kartlägga och synliggöra en organisations värderingar och handlanden. Genom samtal som aktionsforskning anser Rönneman (2012) och Nylund (2010) att hela organisationen vinner på att gruppen synliggör, reflekterar och analyserar verksamheten. Gruppen synliggjorde genom aktionsforskningen möjligheter att problematisera och vidareutveckla organisationen där deltagarna var verktygen för hela organisationens erfarenheter och kunskaper. Vidare reflektioner är att grupper som har bra förutsättningar och förstår sin kapacitet kan påverka och utveckla en organisation maximalt. Problemet i dagens organisationer kan enligt mig vara att många ledare har svårt att släppa kontrollen över sina medarbetare vilket resulterar till att kollegiala utvecklingsgrupper inte prioriteras och utvecklas i den omfattning som de skulle kunna.
Den andra frågeställningen tydliggjorde hur deltagarna upplevde aktionsforsknings- processen. Vad utvecklade dem individuellt, i gruppen och hur påverkades deras gemensamma process organisationen? Resultatet och Nylund (2010) antyder att när aktionsforskning ska vidareutvecklas i sitt arbetslag kan det vara svårt för den som har kunskapen att vidarebefordra det utan handledning eller hjälp av gruppen. Vidare tankar är att resultatgruppen var stark och motiverad som grupp men hade svårigheter att enskilt motivera det egna arbetslaget. Deltagarna upplevde stagnation och stress samt att modellen blev abstrakt såväl som svårförklarlig för deltagarnas kollegor. Svedberg (2000) hänvisar att när negativa mönster uppkommer kan detta gör att grupper stagnerar i sin utveckling. Resultatet från empirin och enkäterna motvisar varandra genom att deltagarnas negativa mönster skapade en gemensam förståelse samt en drivkraft för gruppen att vidareutvecklas. Vidare reflektioner kan vara att grupper som arbetar mot utveckling kommer att mötas av svårigheter vilket kan leda till stagnation. En annan aspekt av resultatet antyder att svårigheter även kan stärka en grupp att gå vidare mot en gemensam utveckling. Hur gruppen utvecklas eller stagnerar beror utifrån tolkningar av resultat och forskning på gruppens förutsättningar. Vikten för att skapa dessa förutsättningar behöver enligt mina reflektioner prioriteras genom att ledaren förstår hur gruppens kan komma att utveckla organisationen.
Genom resultatet kunde gruppen förstå tillvägagångsättet, samt vad som påverkat dem under processens gång. Deltagarna kunde i slutet av processen beskriva vad som upplevts negativt samt positivt men även synliggöra hur individen tillsammans gruppen utvecklat organisationen. Resultatet i studien, Boolman och Deal (2012) samt Öquist (2013) såg likheter
42
med systemteorins tankar kring utvecklande av grupper genom aktionsforskning. Antydanden synliggjordes i mönster som styrker systemteorins ideologiska tankar där utveckling sker cirkulärt. Detta kan tolkas att alla inkluderade inom cirkeln har makten att skapa utveckling. Den enskildes tankar kan enligt Lusher m.fl.(2012) tillsammans med gruppens tankar skapar oanade konsekvenser för en hel organisation. Resultatet antyder att gruppen fick en förståelse för systemet och dess utveckling då deltagarna fick en inblick i hur en grupp kan påverka en hel organisation genom sina kunskaper och erfarenhet. Reflektioner antyder att genom aktionsforskning kunde deltagarna inom två månader kartlägga, förändra och utveckla en organisations värderingar. Tidsaspekten på denna utveckling visar att aktionsforskning skapar en snabb utveckling som borde få mer plats inom barn och skolbarnomsorgen.
Den sista frågeställningen tydliggjorde hur metoden aktionsforskning upplevts av deltagarna samt hur den förankrats vetenskapligt. Deltagarna har i linje med Gjems (1997) förstått varför frågan och skapat förståelse för förutsättningar som gynnar dem individuellt, i gruppen men även för organisationen. En aspekt som uppkom utifrån resultat var att gruppdeltagarna själva ville arbeta vidare med aktionsforskning under mer gynnsamma förutsättningar. Förutsättningar som de tydliggjorde var idéer som kunde förverkligas och inte innebär kostsamma metoder. Här visar resultatet att deltagarna har förstått hur de genom aktionsforskning aktivt kan påverka men också hur de genom aktionerna påverkas av organisationen.
Boolman och Deal (2012) antyder att systemteorins utveckling uppkommer ifrån att pedagoger själva skapar idérika förutsägningar som kan förändra organisationer. Genom pilotstudien fick gruppen en upplevelse av hur en organisation kan arbeta med aktionsforskning vilket stimulerade dem till att vidareutveckla tankar som skulle inkludera hela organisationen samt även förskolechefen. Utifrån empirin kan det tolkas att modeller som aktionsforskning är stimulerande för förskolor att arbeta med eftersom pedagogerna själva får utrymme att utveckla frågeområden som sedan förankras i vetenskap. Min tolkning av empirin och tidigare forskning är att förskolor inte prioriterar möten som kollegial utveckling samt att de saknar samtalsledare som kan hjälpa dem att förstå nya modeller som exempelvis aktionsforskning. Bristen på förståelse och tydighet resulterar till att utvecklingen stagnerar eller enbart utvecklas på enstaka avdelningar och inte genomsyrar hela organisationen. Detta kan tolkas som att organisationer som är uppdelade och osynkroniserade vilket resulterar i avsaknad av motivation för att utvecklas.
43
Om en organisation ska utvecklas ställs det enligt Sandberg och Taragama (2000) höga krav på att alla inom organisationen måste vara delaktiga. Ledarens uppgift är att vara väl införstådd med vad som krävs för utveckling men även att ha tålamod och insikt i vad som kan komma att utvecklas. Vidare reflektioner antyder att delaktighet skapar förståelse för att individer och grupper inom kollegial utveckling tillsammans bildar slutresultatet det vill säga en organisation med fokus på utveckling.
Metoddiskussion
Metodens tillvägagångsätt i uppsatsen krävde mycket tid att utveckla eftersom den även var en del i resultatet där metoden styrkte slutresultatet. Detta krävde att jag som forskare behövde vara mycket väl insatt i metoden för aktionsforskning, aktionsforskningens metodologiska ideologier samt ha en god kunskap om systemteori. Tiden för metodens förståelse skulle behövt att prioriteras mer i uppstarten av uppsatsen. Genom att prioritera tiden kunde metoden genomsyrats av andra aktionsforskare än Rönneman (2012)och Nylund (2010) vilket kunde skapat ett mer omfattande och intressant resultat.
I aktionsforskningens metod ingick det att jag skulle vara deltagare men även leda samtalen mot ett tydligt mål. Genom att vara deltagare skapades inblick och förståelse av metoden där gruppen delade samma förutsättningar. Att både vara deltagare och samtalsledare var svårt och krävde mycket förkunskap om metod, tidsuppfattning, lyssnande och medvetenhet så att alla blev inkluderade i samtalen. Vidare reflektioner skulle kunnat vara att samtalsledaren enbart handlett gruppen och inte medverkat i aktionsforskningen vilket kunde resulterat till att deltagarna fått mer samtalsutrymme. Detta skulle kunnat påverka att resultatet fått en annan utveckling som varit mer gynnsam för uppsatsen.
Reinecker och Jørgensen (2009) antyder att empiri som samlas in på olika tillvägagångsätt blir sanningsenligt och vetenskapligt trovärdig. Empirin genomsyrades av samtalen men även av anonyma enkäter så att deltagarna skulle få möjlighet att vara uppriktiga angående sina upplevelser av aktionsforskningen. Dessa enkäter skapade en helhetsöverblick som stämde väl överens med samtalen vilket gjorde att empirin kändes mer relevant då mönster som tolkades i samtalen även tydligt framgick i enkäterna. Efter varje samtalssession fick deltagarna ta del av de anonymiserade transkriberingarna för att själva kunna vara delaktiga i uppsatsen samt se sitt eget deltagande i aktionsforskningsprocessen. Deltagarna antydde muntligt att det var givande att se sitt analysflöde för att förstå hur mycket respektive lite de samtalade under de olika samtalssessionerna. Metoden blev tillsammans med empirin tydlig och lättmanövrerad vilket
44
medförde att resultatet blev hanterbart och synliggjorde mönster som kunde vidareutveckla uppsatsen.