De situationer som har kategoriserats som barnstyrda är främst lek men också olika skapandeaktiviteter, med vilket innefattas att till exempel spela spel, rita och pyssla. Definitionen av en barnstyrd situation grundar sig, som vi tidigare nämnt, i att det är barnen som initierar till den, som bestämmer var, när, hur och med vem den ska ske.
37
Detta kan vi se att barnen gör i lek men även i det som definieras som skapandeaktiviteter. Barnstyrda situationer påverkas också av andra faktorer, som begränsar eller ger möjligheter, den tid som finns avsatt för barns fria lek, den miljö som barnen befinner sig i, vilka leksaker som finns, lärarnas förhållningssätt och så vidare. Analysen grundas på ett tjugotal olika lek- och skapandesekvenser inomhus, och det videofilmade empiriska materialet uppgår till ungefär tre timmar. De utdrag som beskrivs är från sekvenser där två eller flera barn är involverade i en gemensam aktivitet av lekfull eller skapande karaktär.
I barnstyrda situationer framstår det samspel som sker mellan barnen mer tydligt än det som sker i, speciellt, de lärarstyrda situationerna. Tydligheten i barnens samspel visar sig främst i att de vänder sig till varandra för att kommunicera. Kommunikationen är på många olika plan, både verbal och fysisk. Samspel är ofta ett uttryck i själva leken eller aktiviteten. Ett exempel på fysiskt samspel som ett uttryck i lek, exemplifieras i situationen nedan, där två pojkar lekbrottas med varandra.
Två pojkar, David och Lukas, leker en brottningslek i ett av de mindre rummen på avdelningen. När vi börjar filma har de redan startat sin lek och vi kastas in i handlingen. David instruerar Lukas hur de ska göra, genom hela leken, främst med sitt kroppsspråk /…/ David knuffar Lukas så att han ramlar omkull. Han tittar på Lukas som ligger en bit framför honom. David visar nu hur Lukas ska göra när David går till anfall och kastar sig ovanpå honom. Lukas försöker resa sig upp men blir nedbrottad ett par gånger av David /…/ När David lägger sig ner på golvet sätter sig på Lukas på hans rygg (utan att ha fått instruktion om det). David försöker resa sig, Lukas trillar av och landar på golvet. David kryper iväg, Lukas reser sig upp, går fram till David och ger honom en kram.
David är den styrande i leken då han instruerar Lukas hur de ska göra när de brottas. När Lukas, utan instruktion, sätter sig på Davids rygg drar David sig undan. Lukas avbryter då brottningsleken för att visa något annat med sitt kroppsspråk, han kramar om honom istället. Kramen markerar också ett slut på leken och de bägge pojkarna går ut från rummet. Med sitt kroppsspråk kan barnen visa vad de förväntar sig av varandra, och även lösa konflikter som dyker upp. I den fysiska lekens samspel förenas barn dels genom ett gemensamt rörelseschema (uttryck i leken) och dels för att uttrycka känslor. Michèlsen (2005:74–81) menar att barns samspel bara kan hållas igång så länge det är
38
bekräftande och bejakande. Samspelet måste vara fyllt av ömsesidigt intresse och engagemang samt en vilja, mellan barnen, att turas om att bestämma i leken. I utdraget ovan upplever vi att pojkarnas samspel är bekräftande, trots obalansen i vem som bestämmer, men att det avbryts när en konflikt uppstår. Ett samspel som fylls av konflikter benämner Michélsen (2005) som avvisande. Vi upplever inte att särskilt många samspel som observerats är avvisande utan de flesta är bejakande eller bekräftande.
Många av de lekar som har videofilmats på avdelningen Venus innehåller i motsats till den nyss beskrivna leken mycket verbal kommunikation. Kommunikationen i leken är till stor del ett uttryck i själva leken då den används för att föra leken vidare, för att definiera ett innehåll. Följande utdrag är ur en längre leksekvens.
Denna sekvens är från fyra pojkars lek i dockrummet. De leker att de är hundar.
Anders: Jag är en hund!
Alla de fyra pojkarna kryper omkring och skäller /…/ De börjar kasta sakerna som redan ligger på golvet omkring sig.
Filip: Ni får inte slänga omkring med sakerna. Ni är snälla hundar.
Linus häller ut en låda innehållandes plastmat.
A: Vi var snälla varghundar. F: Linus vi är snälla! L: Inte jag.
F: Jo!
Linus fortsätter en kort stund att kasta sakerna omkring sig sedan lämnar han rummet. De övriga barnen tittar på honom under tiden han kastar sakerna.
F: Vi satt och kollade på tv. Vem vill kolla på tv?
Filip och Daniel, tar rollen som människor, sätter sig på golvet och låtsas att de tittar på tv, Anders är fortfarande hund.
Under lekens gång förändras handlingen i leken och barnen tar andra roller. Hundleken visar att barnens verbala kommunikation används till att föra in leken i nya skeden. Löfdahl (2002:138–139) menar att barn i lek kommunicerar med varandra för att definiera sina egna och andras handlingar. Linus kommer inte riktigt överens med de andra om lekens regler. Vi har uppmärksammat flera leksekvenser i vår empiri där ett barn inte verkar infoga sig i den definition av leken som övriga barn har. I protest
39
lämnar barnen då ibland leken, precis som Linus gjorde. Michèlsen (2005:78–81) menar att samspel där konflikter uppkommer ofta varar betydligt kortare tid än samspel med mindre konflikter, vilket kan ses i empirin. Någon slutsats om olika barns samspelsförmåga kan inte dras utifrån undersökningen, då det kan vara tillfälligheter som resulterar i ett beteende. Barn har olika lekkompetenser, är olika skickliga på att leka och av den anledningen hamnar en del barn lättare i konflikt med andra barn. Hjorth (1996:140–161) menar att den utvecklingsnivå ett barn leker på, vilka lekfärdigheter det har, påverkar barnets möjlighet att delta i leken. Dessutom kan det vara så att en del barn har svårare för de sociala regler och normer som underlättar för att ta till sig lekens ramar.
Hjorth (1996:182) har i sin studie sett att ansvaret för lekens samvaroprocess och upprättandet av regler och normer i leken lämnades åt barnen trots att det är ett stort ansvar som inte alla barn klarar av. Vi upplever att samspelet i leken till stor del lämnas åt barnen själva under de barnstyrda situationerna som förekommer i empirin från avdelningen Venus, men det finns leksekvenser där lärarna är involverade i barnens lek. I de få leksekvenser där lärare är engagerade i barninitierad lek förskjuts barnens fokus något åt den vuxna, det är deras uppmärksamhet barnen försöker fånga samtidigt som barnen samspelar med varandra. I en sekvens där vi återkommer till några barns legolek efter att den utökats med en lärare som nu bygger lego tillsammans med barnen, visar barnen som tidigare vände sig mot varandra nu istället läraren det de bygger. Fler barn har också anslutit till leken, vilket säkert också har förändrat den ursprungliga lekens karaktär, så några slutsatser av detta kan inte dras.
De barnstyrda situationer som är av skapande karaktär, och som ofta sker sittandes vid ett bord, har samspel som mer påminner om halvstyrda situationer, som till exempel måltider, än barnstyrd lek. Vi kan bara spekulera i om det är lärarnas närvaro, strukturen, aktiviteten i sig eller var den äger rum som spelar roll. När barnen gör skapande, kreativa aktiviteter blir det samspel som sker ofta ett uttryck av social karaktär, som i de halvstyrda situationerna, men det finns ofta ett gemensamt innehåll i aktiviteten som de möts runt. Det som förenar samspelet i de barnstyrda situationerna är att det förutom ett socialt samspel även sker samspel kring det innehåll som leken definierar vilket kan ses även i skapandeaktiviteterna, om än inte lika tydligt.
40
Några barn sitter vid ett bord. En flicka bläddrar i en pärm med färgläggningsbilder. En pojke och en flicka ritar redan, en annan pojke väntar på att flickan ska välja bild. Hon säger något till honom, får först inget svar men sen börjar de småprata med varandra om bilderna. Pojken som redan ritar välter ut sin pennburk, de andra tittar men säger inget. Han väntar en stund, tittar på de andra och säger sen något om att man måste plocka upp (som vi upplever det till sig själv). Ingen ger notis om honom. Flickan och pojken tittar nu gemensamt i pärmen. Pojken som välte ut pennorna plockar upp dem igen.
Utdraget visar att barnen vänder sig mot kompisarna för att få hjälp av varandra. När flickan med pärmen vänder sig mot pojken som sitter bredvid i förhoppning att han ska prata med henne får hon med honom. Pojken som välter ut pennorna är mindre lyckosam i sitt försök att inleda ett samspel med de andra, kanske beroende på sättet han gör det på, eller på innehållet i det samspel han försöker inleda. Det samspel som sker i detta utdrag är något som uppkommer ur den aktivitet barnen gör men det har framförallt en social karaktär. Det kan också uppstå en aktivitet från ett redan pågående samspel. Utdraget nedan är ett exempel som visar lek som uppkommer i vad som först verkar vara en planlös kontakt med en kamrat.
Sara och Kalle strosar runt tillsammans i ett rum, de pratar med varandra medan de tittar på vad de andra barnen i rummet gör. De hittar varsin liten trasa, liknar barbiekläder, som de börjar kasta med. De går då och då ifrån, var för sig, men återvänder för att se vad den andra gör. De tar efter varandra. När de kastar upp sina trasor och de fastnar så de inte når dem hjälps de åt att ta ner dem, ibland genom våghalsiga klättringsaktioner /…/ De upptäcker att trasorna går att använda som tavelsuddar på vita tavlan, de suddar det läraren har skrivit där medan de tittar sig runtomkring som för att se att ingen ser vad de gör.
Sara och Kalle fångas av en lek som utvecklas i samförstånd. Vi upplever att de vill göra något tillsammans men att de inte riktigt vet vad. I en undersökning om barns tankar om lek, kan Hjorth (1996:140) se att barn strävar efter en känslomässig gemenskap med andra barn. I empirin urskiljs flera exempel på att barn först möts, för att sedan utveckla samspelet mellan varandra till en aktivitet. Kanske är deras primära önskan inte att göra något särskilt utan snarare att komma nära en kamrat. Samtidigt menar Hjorth (1996:140) att barn också strävar efter att göra något intressant och spännande tillsammans. Vi ser att barns samvaro ofta är början på någon slags lek eller aktivitet, som i utdraget där barnen förenas genom ett delvis busig påhitt. Löfdahl
41
(2002, 138-139) menar att barn genom kommunikation introducerar och bjuder in varandra i lekens värld, vilket vi också upplever att barn gör när de inleder lek.
Under de barnstyrda situationerna finns det många situationer, där gränsen är hårfin mellan vad som är lek och vad som inte är det. Barnen rör sig runt i lokalerna, till synes utan något särskilt för sig, de småpratar med varandra i förbifarten, springer omkring, är ledsna, vilar sig en stund på soffan, tittar på olika saker utan någon ansats att göra något särskilt och så vidare. Det samspel som sker i en del mer obestämda situationer, om ännu möjliga att kategorisera som barnstyrda, har vi inte gått djupare in på, men även i de barnstyrda situationer som innefattar lek kan en del samspel vara så korta att de knappt kan uppfattas. Vi har inte i avsikt att dela upp samspel utifrån hur långa de är men här är ett exempel på ett kort samspel.
Tina och Ali möts vid stora rummets soffa. De hoppar både upp i den och tittar på varandra. Ali ställer sig på armstödet och trillar baklänges ner i soffan. Tina iakttar och gör sen likadant medan Ali tittar på. De hoppar ner och går på varsitt håll.
Denna korta sekvens visar ett samspel som startas och avslutas. Barnen utvecklar i samförstånd, men helt utan verbal kommunikation, ett ögonblicksmöte där samspel sker. Vardagen på avdelningen Venus är fylld med många korta samspel mellan barnen.
Det finns barn som inte förekommer lika ofta, eller alls, i de inspelade leksekvenserna i det empiriska materialet. Vi kan utifrån detta inte dra någon slutsats om dessa barn inte är med i kamratgemenskapen eller har kamratrelationer i lika stor utsträckning som de andra eftersom det inte finns underlag att göra det. Det kan finnas många skäl till varför vissa av barnen inte är synliga i empirin. Alla barn var inte där under alla de tre dagar då vi videofilmade på avdelningen, och då det var tre barn som inte hade föräldrarnas skriftliga godkännande att medverka i studien innebar det även att de barn som var deras lekkamrater för stunden inte heller kunde filmas. Vi var dock medvetna om att byta plats då och då när vi filmade så att det inte blev samma rum, vid samma leksaker och samma barn som kom med, utan vi försökte fånga så många barn som möjligt.
42
I de barnstyrda situationerna tar samspelet sig olika uttryck då barnen samspelar både genom verbal och genom fysisk kommunikation. Kommunikationen är dels ett medel för att föra leken eller aktiviteten vidare, och dels av mer social karaktär. Det samspel som sker i leken kretsar mer kring innehållet jämfört med det samspel som sker i skapandeaktiviteter vilket är av mer social karaktär.