I detta kapitel kommer studiens empiri att kopplas ihop med studiens teorier.
Aktörernas tolkningar av Dryport Bjuv/Åstorp skiljer sig från varandra. Det finns till exempel en skiftande bild av vem det är som har initierat projektet. Detta kopplar vi till Sahlin Anderssons tankar om oklarhetens strategi. Det finns ett tolkningsutrymme för aktörerna som deltar och detta har uppstått på grund av en oklarhet i förfarandet. Hade det inte funnits en oklarhet hade aktörerna haft samma bild av vem som initierat projektet. Vidare finns det olika bilder av det slutgiltiga resultatet och vad en dryport kommer att kunna generera för respektive aktör. Aktörernas mål och incitament för deltagande skiljer sig också. En aktör nämner att trafiken i staden där den vanliga hamnen ligger kommer att minska. Det kan leda till att aktörer i det området får lättare att uppfylla, till exempel, sina miljömål medan det för aktörer där etableringen av en dryport ska ligga får det svårare att uppfylla sina miljömål lokalt. Detta visar på att det måste finnas olika mål och incitament för aktörer att delta. Ett annat exempel på detta är frågan om en dryport kommer att generera arbetstillfällen och hur det kommer att påverka på regional respektive lokal nivå. Det finns egentligen bara en aktör som är övertygad om att en dryport kommer att generera många arbetstillfällen. De andra aktörerna är mer osäkra vad det gäller detta. De menar att det inte går att förutse hur det kommer att se ut. Dessutom är det osäkert var de som kommer att utgöra denna arbetskraft kommer att bosätta sig vilket är viktigt ur ett kommunalt perspektiv.
Det finns däremot andra incitament och motiv att delta. Sahlin Andersson nämner att ett projekt kan betyda olika saker för olika aktörer och att samma projekt för en aktör främst kan vara ett sätt att utveckla ny kompetens, det kan också vara en långsiktig finansiell investering medan det för en annan aktör kan vara en möjlighet att visa upp organisationens handlingskraft. En politiker i en av de berörda kommunerna menar till exempel att en viktig faktor till deras deltagande är att hen tror att det kan vara ett sätt att bredda näringslivet, vilket vi menar kan vara ett sätt att visa handlingskraft. Vidare menar en av tjänstemännen i en av de berörda kommunerna att det handlar om att ta ställning.
”Vi kan få något som är topp: Den högsta klassens verksamhetsutveckling istället för bara, eller bara ordinär verksamhetsutveckling som vi har jobbat med i årtionde.”
Detta tycker vi speglar väl det som Sahlin Andersson pratar om både vad det gäller handlingskraft men även att det på lång sikt kan skapa en utvecklingspotential för kommunen. Det kan nämnas här att politikern och tjänstemannen representerar samma kommun. En anledning till deltagande som kommunerna, där en dryport eventuellt ska ligga, delar är att man känner att det är viktigt för de som mindre kommuner att de får vara en del av det övergripande samarbetet inom SKN. En annan aktör menar att det finns klart ekonomiska och praktiska fördelar för dem om en dryport blir verklighet. Detta visar på att vissa aktörer kan ha rena vinstintressen medan andra aktörer måste se på saken från ett annat perspektiv.
Sahlin Andersson menar att något som fungerar associerande snarare än inramande och begränsande är när utgångspunkten är ett enskilt uttryck, en produkt eller en projektidé. Aktörer med olika utgångspunkter samlas runt uttrycket som tolkas olika och sätts in i olika sammanhang av aktörerna. De agerar tillsammans men utifrån olika tolkningsramar. Här växer samarbetet runt en gemensam punkt snarare än att det hålls inom en begränsad ram. Enskilda aktörer kan inte ha kontroll över hela förloppet och det blir svårt att förutsäga vad resultatet kommer att bli i mötet mellan de olika tolkningarna och de olika skeendena. Det finns en situation öppen för tolkningar till vilken aktörer kan koppla sina egna önskningar, förändringar och sin egen pågående utveckling. Detta menar vi stämmer bra överens med det empiriska materialet. Vi menar således att det utifrån empirin går att påstå att det finns en oklarhet som leder till ett tolkningsutrymme.
En annan aspekt som Sahlin Andersson tar upp är att man kan argumentera för sina förslag genom att visa upp förtroendeingivande personer som stödjer förslaget. En pålitlig person borde ju rimligt vis också presentera pålitliga förslag. Här ser vi att ett flertal aktörer nämner Region Skånes representant som en legitimerande aktör. De lyfter fram hens expertis inom det aktuella verksamhetsområdet som önskvärd och legitimerande. Dessutom är det aktörernas önskan om Region Skånes deltagande som gör att hen tillslut kommer med i arbetsgruppen. När vi har granskat det empiriska materialet har vi även fått en genomgående känsla av att Region Skånes representant verkligen fungerar som en legitimerande aktör.
Vidare framgår det att aktörer kan se olika deltagare som legitimerande. En av aktörerna ser till exempel hamnen som legitimerande och menar till och med att hamnens behov och drivande arbete är en garant och avgörande för deras deltagande.
Sahlin Andersson menar att för att styra ett sådant projektsamarbete måste man använda sig av andra metoder än uttalade intentioner och direktiv. Styrning och kontroll sker snarare genom att man kontrollerar omständigheterna i tid och rum.
Man kontrollerar vem som tillåts delta, när förslag presenteras och hur projektet formuleras. Här menar vi att det skulle kunna vara så att Region Skånes deltagande kan fungera styrande. De tillför legitimitet och dessutom kan det vara så att man skapar större konsensus genom att uppfylla aktörernas önskan.
I det empiriska materialet framgår det tydlig att det finns en positiv inställning till att saker och ting tar tid. Utifrån Sahlin Anderssons tankar menar vi att det som sker i tolkningsutrymmet som har uppstått är att aktörer tolkar det aktuella problemområdet på ett sätt som passar deras organisation. Detta har lett till att aktörer som tidigare varit negativt inställda och känt sig pressade har ändrat uppfattning och känner en vilja till att delta eftersom de har funnit positiva aspekter utifrån sitt eget perspektiv. Dessa kanske inte var så tydliga innan de fick tid till att analysera sitt deltagande utifrån sina egna tolkningar. Följande citat, uttalat av en representant för en av de kommuner där en eventuell dryport ska ligga, beskriver detta väl.
”Nu tycker jag vi har landet i arbetsgruppen och utifrån mitt egna perspektiv. Så jag känner mig rätt så trygg med det. Vad det är vi siktar mot och var vi var på väg. Men innan dess var det mer osäkert var vi var på väg. Men nu känns det tryggare.”
Nils Hertting pratar om ömsesidigt beroende och hur det kan vara en nödvändighet för att nätverk eller olika samverkanskonstellationer ska kunna uppstå. Han menar att olika aktörer kan vara överens om att det finns ett ömsesidigt beroende utan att de har samma åsikt om vad det aktuella problemet är. Så även om det inte krävs att alla har en exakt likadan bild av situationen för att en samverkanskonstellation ska komma till stånd menar han att dynamik och förändrade uppfattningar kan leda till osäkerhet bland aktörerna. Detta kan i sin tur hota formationen av samverkanskonstellationen i fråga. I detta fall kan man tydligt se att det finns ett ömsesidigt beroende. Kommunerna uttrycker tydligt att de tycker det är viktigt att vara en del av det övergripande samarbetet inom SKN och andra aktörer är beroende av kommunerna där en eventuell dryport ska ligga eftersom detta läge har visat sig vara den bästa lokaliseringen för en etablering. Som framgår tidigare i analysen finns det också en dynamik och förändrade uppfattningar deltagarna emellan.
Men till skillnad från vad Herting säger verkar det inte som att det har uppstått någon osäkerhet eller några hot mot formationen. Det verkar snarare som att det tolkningsutrymme som Sahlin Andersson talar om leder till att man kan ha dessa olika uppfattningar utan att det blir några större problem. Det tål att tilläggas att detta skulle kunna ändras med tiden, men vid den tid som empirin samlades in fanns det inga tecken på osäkerhet eller hot mot formationen.
Vidare menar vi att det går att diskutera frivilligheten till deltagande i förhållande till det ömsesidiga beroendet. Peters skriver att möjligheten att interagera med en större bredd av personer som engagerar sig i samma frågor och kanske också att vara en del av ett större mönster av social verksamhet kan öka intresset för att delta i ett nätverk. Detta menar vi kan vara en del av förklaringen till varför kommunerna tycker det är så viktigt att vara en del av det övergripande samarbetet inom SKN och att beroendeställningen kan påverka hur frivilligt deltagandet egentligen är. Vissa aktörer kan ha stort inflytande och andra mindre. Det kan leda till att den upplevda ömsesidigheten i beroendet till varandra kan skilja sig aktörerna emellan. Med andra ord, aktör A kan vara mer beroende av aktör B än vad aktör B är av aktör A och så vidare. Det är detta menar vi kan påverka graden av frivillighet.
Hall & Löfström skriver om transnationella elitnätverk och policygemenskapers interaktioner i förhållande till konvergens. Möten sker bland annat i mellanstatliga arbetsgrupper och en samsyn uppstår angående problemens kärna och även om hur dessa problem ska lösas. Sedan sprider man dessa budskap i sitt hemland. De pratar vidare om konvergens som ett resultat av harmonisering, som bygger på policynätverks och policygemenskapers arbete och att det ligger ett auktoritativt beteende i denna typ av policykonvergens som uppstår genom förhandlingar och beslut mellan stater. Detta kan leda till att olika aktörers värderingar och politik påverkas. På samma sätt som beskrivs ovan menar vi att det kan fungera på en mer lokal nivå. Varje representant deltar vid interkommunala möten med arbetsgruppen. Här kan det då uppstå en samsyn angående det aktuella problemområdet som representanterna sen för vidare till den organisation/aktör som de representerar. Vifell menar att de svenska representanterna i ”sysselsättningsstrategi-gruppen” ändrade uppfattning över tid och att detta kan ha berott på att man kände sig hemma i gruppen och att man upplevde att man fick ny kunskap i utbytet av erfarenheter och liknande. Vidare menar Vifell att det finns ett formellt bindande tvång att delta i processerna men att det är frivilligt att följa reglerna som bestäms.
Från början går man med i samverkan för att påverka andra samt för att det inte finns några tvingande förordningar eller direktiv och att man då kan särkoppla EU:s intressen och de nationella intressena eftersom det inte är bindande.
Det som händer är att man socialiseras och på så sätt också ändrar synsätt och agerande. Detta leder till ändrade värderingar och ändrad politik. Även om detta handlar om EU:s sysselsättningsstrategi menar vi även här att det går att använda Vifells diskussion i detta fall. Det verkar som att det som sker i det tolkningsutrymme som Sahlin Andersson beskriver liknar det som Vifell skriver om. Representanter för kommunerna där en eventuell dryport ska ligga pratar om hur man vill bredda näringslivet och om högsta klassens verksamhetsutveckling och så vidare. Det kopplar vi det till utbytet av erfarenheter och liknande eftersom de talar om det i relation till det övergripande samarbetet inom SKN.
En av representanterna för en av de kommunerna där en eventuell dryport ska ligga uttrycker sig så här
”Det finns inget som är satt på papper. Men tanken är att när trafikrapporten kommer att det ska föras upp för diskussion och sedermera beslut”
Vi tolkar detta uttalande, utifrån den diskussion vi hade med respondenten, som att de känner att deras deltagande inte betyder att beslutet som i slutändan tas redan är bestämt. Det vill säga att de känner att de har chansen att påverka utgången och att de är särkopplade från SKN-samarbetet i denna fråga. Representanten för den andra kommunen där en eventuell dryport ska ligga menar också att de har fått vara med från ett tidigt stadium och haft möjlighet att påverka. Detta kopplar vi till tankarna om att man från början går man med i samverkan för att påverka andra samt för att det inte finns några tvingande förordningar eller direktiv och att man då kan särkoppla sina intressen från den övergripande organisationen.
Samma citat, från en representant för en av de kommuner där en eventuell dryport kommer att ligga, som användes för att illustrera att aktörer har ändrat uppfattning över tid menar vi går att använda här för att belysa Vifells tankar om att man socialiseras och på så sätt också ändrar synsätt och agerande. Att man kan ändra uppfattning över tid och att detta kan bero på att man känner sig hemma i gruppen och att man upplever att man får ny kunskap i utbytet av erfarenheter och liknande.
”Nu tycker jag vi har landet i arbetsgruppen och utifrån mitt egna perspektiv. Så jag känner mig rätt så trygg med det. Vad det är vi siktar mot och var vi var på väg. Men innan dess var det mer osäkert var vi var på väg. Men nu känns det tryggare.”
Här menar vi att representanten i fråga kan ha ändrat uppfattning på grund av sitt deltagande i arbetsgruppen och att det kan ha skett en socialisering bland gruppens medlemmar. Det är framförallt tryggheten som illustreras som vi menar tyder på detta. Vad gäller Peters tankar om konsensus och institutionalisering menar vi att det råder konsensus, i alla fall, på ett ytligt plan. Aktörerna är överens om hur strukturen och organisationen ser ut. De är även överens om att placeringen av en eventuell dryport verkar vara den bästa. Utifrån Peters teorier verkar det som att det skulle finnas en medveten formning av det aktuella problemområdet och av aktörerna, men utifrån den inhämtade empirin framgår det inte att så skulle vara fallet här. Det är möjligt att det är så men vi har inte sett tendenser till det. Det kan också vara så att detta blir tydligare i ett senare stadium av samverkansprocessen. I detta fall verkar det snarare som att det är de tidigare nämnda beroendeförhållandena och frivilligheten samt det tolkningsutrymme som har funnits som har lett till konstellationens status och att vissa aktörer har fått en mer positiv syn på etaberingen av en dryport.