5.2.1 Förändringar i det administrativa arbetet
Både Åkerström och Jakobsson (2018) och Thelander och Jacobsson (2016) framhåller att det administrativa arbetet i socialtjänsten respektive hälso-och sjukvården ökat i takt med digitaliseringen. Resultatet av vår undersökning visar dock att det administrativa arbetet har minskat med ungefär två timmar i veckan efter införandet av digital ansökan om ekonomiskt bistånd. Varför vårt resultat skiljer sig åt jämfört med tidigare forskning kan ha att göra med Sveriges position i dagsläget och möjlighet till utveckling av digital teknik. Enligt Vasilescu,
m.fl (2020) ligger Sverige i framkant när det gäller medborgares jämställdhet och
förutsättningar för att mästra digital teknik. En annan förklaring till att vårt resultat skiljer sig åt kan även bero på att tekniken allt mer utvecklas och att handläggarna hittar strategier för att effektivisera det administrativa arbetet, något som även beskrivits av Svenssons och Larssons (2017) resultat.
Enligt Røhnebæk (2018) kan handläggare hitta genvägar i systemet för att kunna
effektivisera det administrativa arbetet. Vissa av respondenterna i vår undersökning ansåg inte att det administrativa arbetet minskat på grund av införandet av stickprovskontroller och inkompatibla datasystem. I Røhnebæks (2018) forskning framkommer att en konsekvens av inkompatibla datasystem kan vara att det administrativa arbetet ökar.
5.2.2 Ökad standardisering och effektivitet – det bästa för klienten?
Enligt Martinell Barfoed (2018) har digitaliseringen bidragit till standardisering av det sociala arbetet. Genom att klienterna fyller i fasta formulär för att ansöka om ekonomiskt bistånd, både digitalt och i pappersform, kan detta anses vara en form av standardiserade dokument. Förekomsten av standardiserade dokument kan leda till att arbetet till viss del automatiseras. Denna automatisering, där arbetet ska göras så snabbt och effektivt som möjligt, är något som genomsyrar privata företag och kan ses i Whalen, Whalen och Hendersons (2002) forskning.
I denna forskning framkommer det att det finns vissa förväntningar om att telefonförsäljarna ska ha kontakt med så många kunder varje dag och maximera försäljningen. Likheter kan ses i våra resultat där digitaliseringen har lett till att handläggarna fått flera klienter och den totala tiden med klienterna har ökat med nästan en timme efter införandet av digital
ansökan. Även om den totala tiden i veckan med klienterna har ökat upplever dock många att de fått mindre tid med varje enskild klient.
Baserat på den minskade tiden med den enskilda klienten kan det ifrågasättas vilka konsekvenser som ka uppstå för klienten, speciellt i användandet av standardiserade dokument. Martinell Barfoed (2018) beskriver hur aspekter i klientens framställan kan missas, eftersom standardiserade dokument består av bestämda frågor som följer en viss struktur. Resultatet visar även att klientens framställan blir en form av digital konstruktion av verkligheten där nyanser av en bredare bild tillintetgörs.
5.2.3 En mer lättillgänglig socialtjänst för befolkningen i det digitala samhället
Enligt Lundberg och Syltevik (2017) kan digitalisering av det sociala arbetet leda till att socialtjänsten blir mer lättillgänglig och att kommunikationen blir bättre för de som kan behärska tekniken och har tillgång till de digitala medlen som behövs för att använda sig av den. Detta kan vara en av anledningarna för att majoriteten av responsen handläggarna fått från klienterna har varit positiv. Resultat av vår undersökning visar också att digitaliseringen har möjliggjort flera sätt att kommunicera på, exempelvis genom meddelandefunktionen i e- tjänsten, som också anses vara säker nog för att känsliga dokument kan skickas. Av Lundberg och Sylteviks (2017) forskning framkommer det även att digitaliseringen av ansökan av sociala tjänster gör att individen kan ansöka när och var som helst, något som kan anses var
en fördel för de med sociala svårigheter eller som är sjuka. Även detta kan bekräftas i våra resultat och kan anses vara en bidragande faktor till den positiva respons som handläggarna fått från klienter.
5.2.4 Stickprov – konsekvenser för både handläggare och klient
I våra resultat framkom att stickprov var ett nytt moment i arbetet. Något som framkom i Svenssons (2019) resultat var svårigheten att finna någon struktur för hur
stickprovskontrollen skulle ske, om de skulle ske utifrån misstankar eller slump. I våra resultat framgår att stickprov utförs sporadiskt vilket resulterar i ökat administrativt arbete. Samtidigt kan felaktigheter i ansökan som resulterat i felaktigt utbetalt bistånd, grundas i att klienten gjort ett mänskligt misstag genom att den inte besitter den kunskap eller
språkförståelse som krävs för att fylla i ansökan korrekt.
Tidigare forskning som kan beskriva dessa svårigheter och risker är den av Denisa Vasilescu et.al (2020). Där framgår att det finns olika förutsättningar för människor att bemästra den digitala tekniken, utifrån livsfaktorer som socioekonomisk status, avsaknad av digitala verktyg på grund av låg inkomst, utbildning och ålder. Vidare framgick att vissa geografiska områden hade svårare att följa med i den digitala utvecklingen. Någon som härstammar från socioekonomiskt utsatt område och som i en övergångsfas kan hamna i ett behov av
ekonomiskt stöd kan därmed ha svårare att förstå det digitala ansökningssystemet.
Då klienter som är i behov av ekonomiskt bistånd kan ha svårigheter med exempelvis språk är det viktigt att socialtjänsten erbjuder vägledning om hur en digital ansökan om
ekonomiskt bistånd ska göras. Det har framkommit i våra resultat att denna nya arbetsuppgift är något är något som tagit mycket tid då handläggarna är ansvariga för vägledningen. För att handläggarna ska kunna lära klienterna behöver handläggarna själva besitta en kunskap om hur digital ansökan om ekonomiskt bistånd går till. Vårt resultat visar att majoriteten av handläggarna besitter denna kunskap.
5.2.5 Större frihet eller mer ansvar för klienten?
I och med digital ansökan ges klienterna en större möjlighet att påverka sitt eget liv i och med att de har ett eget ansvar för att ansökan blir korrekt ifylld. I detta avseende kan både positiva och negativa aspekter belysas. Som ett teoretiskt perspektiv valdes empowerment. Att
klienten har ett eget ansvar för att ansökan blir korrekt ifylld kan tänkas syfta till den empowermentinriktning som ska genomsyra det sociala arbetet, vilket framgår i
Akademikerförbundets SSR:s riktlinjer (2015). Klienten ges således en egen makt att påverka sitt eget framtida liv. Starrin (2009) menar att empowerment kan åskådliggöras på flera sätt, exempelvis genom kollektiv kraftsamling, ändå alltid omfattar en positiv tro på den enskilde och att denne klarar av att ta kontroll över sitt liv. Här kan urskiljas att ansvaret alltmer läggs på den enskilde, vilket flertalet handläggare även påtalat i våra resultat.
I våra resultat framgår dock, enligt handläggarna, att alla inte har möjlighet att ansöka digitalt på grund av exempelvis avsaknad av Bank-Id. Starrin (2009) menar att
empowerment kan uppnås hos alla så länge de tillhandahåller rätt verktyg. I detta fall kan Bank-ID ses som ett nödvändigt medel för att kunna ha samma möjlighet att vara delaktig i
samhället. Socialtjänsten har fått kritik gällande att de inte uppnått målet att hjälpa klienter till ett frigörande av egna resurser. I våra resultat har inte framgått hur utmaningen om kravet på digitala verktyg ska bemötas, vilket kan innebära att socialtjänsten fortfarande inte nått sina mål.
Att ansvaret läggs på klienten kan ha att göra med individualiseringen av det svenska samhället. En del av individualiseringen är enligt Svensson m.fl (2008) det ökade egna ansvaret hos individen. Många handläggare menade i vårt resultat att allt fler får möjlighet att ansöka om bistånd, på grund av den ökade tillgängligheten. Handläggarna menade att många ansökte trots att de inte hade rätt till ekonomiskt bistånd. Bauman (2002)
problematiserar att en alltför stor frihet för människan att välja skapar en otrygghet. Bauman förespråkar att det krävs en viss struktur i samhället. Digital ansökan om ekonomiskt bistånd är fortfarande i en förändringsprocess, något som kan urskiljas genom den avsaknad av struktur när det kommer till stickprovskontroller. Bauman (2002) menar att det behövs en viss struktur för att skapa trygghet för den enskilde något som av resultaten kan tolkas inte finnas i detta skede. Det kan tänkas att det vid en tydligare struktur kan leda till personer som inte har rätt till bistånd väljer att inte ansöka, något som kan minska arbetsbördan för handläggarna.