Analys och diskussion - Bristen på ytor för organiserad idrott i Stockholms stad

5. Analys och diskussion

Ekonomiska hinder

Gentrifiering i denna kontext inbegriper att behovet av idrottsytor inte tillgodoses eftersom det inte finns någon omedelbar avkastning att hämta. Således tas mark i anspråk för bostadsändamål i första hand. På det sättet kan jämförelsen göras med socioekonomiska grupper som byts ut i ett område till följd av gentrifieringsprocessen. Glass (1964) beskrivning av gentrifiering passar in här, där hon menar på att en kapitalistisk marknad har förmågan och viljan att förändra ett områdes fysiska, demografiska, kulturella och finansiella struktur för att försäkra sig om ekonomisk vinst. I denna studie har det framkommit att bostäder ofta prioriteras framför idrottsytor, mycket på grund av den stora skillnaden i avkastning, både för kommun och byggbolag. I en gentrifieringsprocess höjs markvärdet, vilket gör att idrottsmark inte betraktas som lönsamt enligt marknaden, vilket exploatering av bostäder å andra sidan gör.

I en anda av hållbarhet har förtätning av städer varit en åtgärd för att minska bostadsbristen och transportbehovet. Förtätning ger därför både kommun och byggbolag möjlighet att prioritera bostäder först och på så sätt tillfredsställa sitt vinstintresse. Här kan Neil Smiths (1979) “räntegapsteori” appliceras eftersom potentialen i oexploaterad mark i centrala Stockholm betraktas som åtråvärd för byggbolag att anlägga bostäder och liknande på som genererar vinst. Detta sker på bekostnad av både befintliga och potentiella idrottsytor i och med att räntegapet inte kan utnyttjas på samma sätt som för bostäder. Byggbolag kan, med hjälp av en vitalisering av bostadsbeståndet i ett område, öka hyreskostnaderna och således sin egna vinst. En vitalisering av idrottsmark har inte motsvarande potential till vinst, varken för kommun eller byggbolag. Dessutom kan befintlig idrottsmark tas i anspråk för bostadsändamål i en gentrifieringsprocess, vilket gör att idrottsytor ytterligare knuffas ned i prioriteringsordningen. Även kommunen kan vara pådrivande i gentrifieringsprocessen enligt Davidson och Lees (2005). Detta innebär att kommunens prioritering av bostäder kan liknas vid en gentrifiering som tvingar bort idrottsmark till förmån för mer kapitaldrivande exploatering. På samma sätt som gentrifiering tränger undan ekonomiskt svaga grupper enligt Freeman (2005) och Newman & Wyly (2006), kan samma process driva bort idrottsytor från områden som genomgår en gentrifiering.

Kopplingen mellan gentrifieringsprocessen och bristen på idrottsytor ger endast en del av förklaringen till situationen. Men processen i sig visar att attraktiv mark i stora städer begränsar en diversifierad markanvändning. Mycket av det som kännetecknar gentrifiering utgår från att områden påverkas och förändras av kulturella drivkrafter som lyfter områdens potentiella värde som Ley (1996) beskriver. Drivkrafternas ursprung kommer från den kreativa klassen som Florida (2002) teoretiserar kring. Han nämner dock aldrig att idrottare skulle vara en del av den kreativa klassen, vilket rimligen innebär att idrottsytor och verksamheter som sker på dessa inte har någon inverkan på gentrifieringsprocessen. Det är snarare tydligt att idrotten missgynnas av gentrifiering eftersom ökade markvärden gör att annan markanvändning såsom bostäder och kommersiell verksamhet har större potential till vinst. Idrottsmark som har höga markvärden är därmed att

betrakta som en stor kostnad, vilket gör att nya idrottsytor inte prioriteras, varken från privata aktörer eller kommun.

Att markvärdet är högre i de centrala delarna av Stockholm kan också förklaras genom Alonsos (1960) konkreta teori om lägesfördelar och närhet till marknaden som främjar en lönsammare avkastning. Denna typ av avkastning är dock inte något som idrottsmark genererar vanligtvis och därmed finns inget större intresse från privata aktörer att investera i en idrottsyta. Det samma gäller för parkmark som Nyström & Tonell (2012) är inne på. Ytor som idrotts- och parkmark har inget direkt monetärt markvärde eftersom de inte ger någon avkastning. Däremot har dessa typer av ytor en samhällelig nytta som skapar andra värden i form av exempelvis bättre folkhälsa och i förlängningen minskade sjukvårdskostnader som Faskunger & Sjöblom (2017) resonerar kring. Huruvida parkmark prioriteras bort framför bostäder framgår inte i denna studie. Min uppfattning är dock att parkmark ges en större vikt i den fysiska planeringen i jämförelse med idrottsmark, eftersom den täcker in ekologiska värden utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Att parkmark har en högre prioriteringsordning än idrottsmark är inget som studien kan besvara, men däremot förekommer det att de ställs mot varandra i planeringsarbetet i Stockholms stad.

Många respondenter är även inne på att idrotten glöms bort i planeringen, dels på grund av att idrottens värde inte går att beräkna på samma sätt som för bostäder. Effekten av nyexploaterade områden för bostäder genererar en tydlig inkomst för kommunen som enkelt kan räknas in i en kommunal budget. Att idrottens effekt har en annat typ av långsiktigt värde är många medvetna om, men värdet är för otydligt för att kommunen ska kunna räkna hem detta i sin budget. Detta kan möjligen vara en förklaring till att kommunens anslag till idrotten inte är tillräcklig nog för att tillgodose behovet som finns. Här går också meningarna isär något mellan idrottsförbunden och Stockholms stad. Givetvis ser idrottsförbunden till sina intressen och vill därför underlätta för sina föreningars verksamheter genom att få till fler idrottsytor i staden, vilket också påtalas till kommunen. Stockholms stad å sin sida har väldigt många olika komponenter och intressen att göra avvägningar mellan, vilket kan ge uppfattningen av att idrotten inte prioriteras. I själva verket kanske det handlar om att kunna bereda plats för allting annat som också tillhör en stad. Det som idrottsförbunden dock vänder sig mot är att kommunen sitter fast i gamla hjulspår och inte lägger ned någon tid på att försöka hitta effektiva lösningar eller billigare alternativ för idrottsytor. Det som alla verkar vara rörande överens om är att det måste till en modell som ger incitament för privata investeringar i idrottsytor. Idrottsförbunden är angelägna om att få till en sådan modell och Stockholms stad har dessutom som målsättning att underlätta för drift och byggande av privata idrottsanläggningar för att avlasta sin kommunala idrottsbudget. Det finns exempel på detta i Hagastaden där Serneke och KFUM Central samarbetar i ett projekt för att bygga hotell, kontor och gymnasieskola ovanpå en underjordisk idrottsanläggning. Men det finns idag ingen tradition inom kommunen att arbeta utefter en fastslagen modell som är effektiv. Trögheten i att få till detta skulle kunna kopplas samman med Foucault (Das, 2015) och hans teori kring Governmentalitet.

Denna tröghet skulle kunna bero på en toppstyrd maktutövning från kommunens sida som formar invånarnas mentalitet. Däremot kan denna tröghet förklaras av att det råder en hegemoni inom planeringen för idrott som innebär att kommunen arbetat på samma sätt under en lång tid. Således har en typ av omedveten governmentalitet etablerats, där kommunen länge arbetat på ett sätt som de känner sig trygga med och därmed inte utvecklat en ambition i att ta nästa steg för planeringen av idrottsytor. Trots detta visar denna studie att det finns en vilja från kommunen att hitta nya inventeringsmetoder och ta hjälp utifrån av privata aktörer. Åtminstone finns målsättningen där, nästa moment är att omsätta detta till handling och etablera en modell som fungerar. Det ska dock tilläggas, att även om respondenterna ser positivt på OPP och privata investeringar, bör det inte glömmas bort vilka bieffekter sådana lösningar kan ge. Så som Fahlén & Sjöblom (2008) beskriver det, kan privata ägare hyra ut anläggningar för marknadsmässiga hyror, vilket oftatst blir dyrare i jämförelse med om kommunen varit huvudman. På så sätt kan privata aktörers inblandning i idrottsanläggningar leda till att föreningar får större kostnader och sämre förutsättningar att bedriva sina verksamheter.

En sammanfattning av de ekonomiska hinder som finns med att etablera nya idrottsytor kan förenklat formuleras att det inte finns tillräcklig finansiering beroende på att idrottsytor endast uppfattas som en kostnad och att kommunen prioriterar andra intressen före idrotten. Sammantaget blir det alltså en fråga om idrottens värde. Att idrottsytor inte ger någon monetär avkastning är tydligt, men det finns däremot ingen gemensam uppfattning kring idrottens nyttoeffekter på längre sikt. Förståelsen för detta finns inom idrottsrörelsen och säkerligen inom Stockholms stad för den delen också. Det som försvårar Stockholms stads arbete är att det inte finns någon beräknings-modell av idrottens effekter som tydligt kan påvisa vad kommunen kan vinna på lång sikt. Förbättrad folkhälsa, minskad kriminalitet, förbättrade skolprestationer och minskade sjukvårdskostnader nämns som positiva effekter av bland andra Dahlstedt & Ekholm (2018) och Warburton et al. (2006). Det råder dock ingen konsensus kring idrottens effekt i monetära värden, eftersom det kan beräknas i olika omfattning. Vissa kritiker som Österlind (2017) och Coalter (2013) är dessutom inne på att idrotten kan verka exkluderande och inte bidrar till att lösa komplexa samhällsproblem. Å andra sidan kan Nielsen & Sternö (2015) konstatera i sin studie att idrotten genererar miljardbelopp till sportnäringen i Stockholm varje år. Även om meningarna går isär bland forskare, tycks både idrottsrörelsen och Stockholms stad vara eniga om att idrotten är nyttig och behövs i samhället. Problemet är att det inte finns några etablerade beräkningsmodeller för idrottsytors nyttovärde, vilket gör det svårt att motivera för dessa i planeringsprocessen. Stockholms idrottspolitiska program uttrycker en vision om att öka den fysiska aktiviteten bland invånarna i Stockholm och fastställer ett antal målsättningar för att nå dit. Men respondenterna i denna studie vittnar om att visionerna tycks vara svåra att omsätta längre ned i planeringskedjan. Dels eftersom idrottens värde inte ger samma tydliga avkastning som exempelvis bostäder och därmed blir enklare att prioritera bort. Men också för att det idag inte utreds vad som händer när en befintlig idrottyta försvinner eller när en potentiellt ny idrottsyta inte blir av. Vad händer med

det lokala förenings- och näringslivet när en idrottsyta inte finns tillgänglig i närområdet? Den typen av frågor besvaras inte i dagsläget.

Markbrist och otillräcklig samverkan

Ett annat huvudsakligt problem är den markbrist som råder i staden. Detta gäller givetvis inte bara för idrottsytor utan även för mycket annat, där bostadsbristen kanske är mest tydlig. Ihop med höga markvärden och brist på finansiella medel gör markbristen att idrottsytor har det ännu svårare att konkurrera mot andra intressen. Det finns både svårigheter med att kunna erbjuda större idrottsyta per invånare och att samtidigt bibehålla dagens utbud av befintliga ytor. Både idrottsrörelsen och Stockholms stad är fullt medvetna om denna problematik och vet att det är en realitet att förhålla sig till. Samtliga respondenter är därför eniga om att det både krävs och finns potential för innovation och effektivisering för att kunna hantera markbristen. I denna studie har flera idéer diskuterats i form av exempelvis idrottsytor på tak eller vatten, samnyttjande och användning av gamla industriytor. I Stockholms stad har det än så länge inte påbörjats något omfattande arbete kring att realisera detta och idrottsförbunden har inte riktigt fått gehör för sina förslag. Dessutom finns det en viss motsättning när det kommer till att anlägga spontanidrottsytor kontra fullstora idrottsanläggningar. För att tillfredsställa sina föreningars behov ser idrottsförbunden hellre att verksamhetsanpassade anläggningar förs upp. Dessutom hänvisar de till att spontanidrottsytor inte bidrar till jämställd idrott. Stockholms stad ser å andra sidan att spontanidrottsytor, som inte kräver rigida mått, är ett sätt att skräddarsy idrottsytor i miljöer med begränsad markåtkomst. Därtill är de oftast billigare att anlägga i förhållande till fullstora idrottsanläggningar. Uppfattningen är att kommunikationen brister mellan idrottsrörelsen och Stockholms stad. Båda parter är medvetna om bristen och villiga att åtgärda den, men de verkar ej kunna hörsamma varandra på ett sätt som kan gynna båda.

Här finns det troligen potential att samarbeta fram en gemensam lösning, där parterna skulle kunna hitta en kombination av både idrottsanläggning och spontanidrottsya som kan användas av föreningslivet i större utsträckning. Detta kräver dock en bättre samverkan där idrottsrörelsen får delta på något sätt i planeringsprocessen. Bristen på samverkan verkar finnas i övrigt också. Dels finns det olika målbilder kring behovet av nya idrottsytor generellt mellan Stockholms stad och specialdistriktsförbunden. De anläggningar som pekas ut i översiktsplanen som identifierat behov korrelerar inte med respektive idrottsförbund, bortsett från simhallar. Behovet i Stockholm har alltså definierats utifrån olika parametrar. Staden beaktar demografisk utveckling medan idrottsförbunden tar hänsyn till brist på träningstider och köer till föreningar i sina bedömningar. Även om båda parter skulle komma överens om en gemensam målbild, kommer hindrena som nämnts i föregående del ändå ställa till det. Av vad som framkommer i denna studie tycks det vara så att idrottsrörelsen inte medverkar i planprocessen i den utsträckning som de önskar. Idrottsförbunden uppger samtidigt att de inte har någon utbredd organisering för att kunna hantera planärenden i form av remissinstans. Det finns dock en vilja från både Stockholms stad och idrottsförbunden att få till en bättre samverkan genom att skapa en gemensam organisation som

kan anta rollen som ansvarig i planfrågor. Alltså en typ av expertkompetens inom idrottsfrågor som kan bevaka idrottens intressen i Stockholms stad. Visst har en samverkan kommit igång inom idrottsrörelsen mellan olika förbund i anläggningsfrågor. Men syftet med detta arbete har varit att påverka den politiska ledningen kring budget och behov, istället för att vara delaktiga i planeringen. Det kan givetvis diskuteras när och hur idrottsrörelsen ska medverka i planeringen för att det ska bli så meningsfullt som möjligt. Många respondenter menar att idrottens medverkan bör komma in någonstans mellan strategisk planering och detaljplanering, det vill säga i planprogram eller fördjupade översiktsplaner där markanvändning beslutas för större områden. Om det nu skulle kunna gå att organisera denna typ av samverkan på effektivt sätt, kvarstår dock faktumet att Stockholms stad har planmonopol och tar sina beslut själva. Återigen blir det alltså en fråga om att få staden att värdera och prioritera idrotten högre.

Att detta samspel inte riktigt fungerar kan ånyo kopplas samman med Foucaults (Das, 2015) tankar om Governmentalitet, där planmonopolet är en bidragande orsak till att planeringen blir toppstyrd. Generellt sett är den svenska planeringen annars väldigt influerad av tankar kring governance, precis som Jacobsson et al. (2015) menar, där privata och offentliga aktörer samarbetar i planeringen. Planprocessen som helhet är också tydligt genomsyrad av governance, där både myndigheter, privata aktörer och berörda medborgare får komma till tals. Men vad gäller just idrottsfrågor i Stockholms stad blir denna governance mer komplicerad. Idrottens röst utgörs i första hand av Idrottsförvaltningen som spelar in sitt behov till Stadsbyggnadskontoret som ansvarar för planeringen. Idrottsförvaltningen har visserligen kontakt med idrottsrörelsen, men kedjan mellan en idrottsförening och planeringsansvariga för idrottsytor är lång och att få komma till tals tidigt i planeringen som idrottsförening är därmed svårt. Denna medling går att likna vid Woltjers (2000) andra perspektiv av governance som han kallar köpslående och förhandling, där kommunikation mellan parter sker genom en mellanhand. Skillnaden är att idrottsrörelsen knappast har mandat att förhandla med SBK enligt devisen om “BATNA” (eng. Best Alternative To a Negotiated Agreement) och därför tas inte beslut utifrån bäst synergieffekter och avkastning för alla aktörer. SBK tar säkerligen intryck från alla synpunkter som inkommer, men har i slutändan mandat själv att bestämma i planeringen. Men som tidigare berörts finns det en ambition från båda håll att öka samverkan, frågan är bara hur? Möjligen behövs just den där fristående organisationen som har kompetens nog att medverka i kommunens planeringsarbete som remissinstans eller rådgivare.

Ej tillämplig lagstiftning och synen på idrott som olägenhet

Att kategorisera ej tillämplig lagstiftning som en utmaning är inte fullt berättigat i detta fall ska sägas. Det är inte så att Plan- och bygglagen aktivt motverkar etablerandet av nya idrottsytor. Däremot skulle en förändrad lagstiftning kunnat främja fler idrottsytor i form av högre kravställande. En komplettering av Plan- och bygglagen med en formulering om att yta för idrott måste ombesörjas i den fysiska planeringen, hade kunnat fungera som ett hjälpande verktyg för att prioritera idrottsytor. Det viktiga är dock att detta kan implementeras på ett lämpligt sätt i form av

riktlinjer eller policys, vilka kan komma till även utan lagstiftning. Det kan därmed konstateras att otillräcklig lagstiftning inte är en huvudsaklig utmaning för att få till fler idrottsytor.

Något som däremot skulle kunna bli ett juridiskt hinder är om det blir en fällande dom i Mark- och miljööverdomstolens prövning av Boovallen. Skulle det visa sig att klagande grannar får rätt om att bullerdämpande åtgärder måste utföras för idrottsplatsen, skapas ett prejudikat för liknande ärenden. Teoretiskt sett skulle alla idrottsplatser med utomhusverksamhet kunna bli ålagda att anordna bullerskydd, framförallt i tätbebyggda områden. I skrivande stund har ännu inget domstolsbeslut tagits i målet. Men mycket pekar på att det inte blir någon fällande dom till följd av de yttranden som kommit in från myndigheter, där kritik riktats mot att buller från idrottsplatser jämställs med industribuller. Prövningen av Boovallen ihop med politiker som lämnat motion om nytt lagförslag för att förändra bullerriktvärden för idrottsplatser, gör att frågan är högst aktuell. Oavsett utfall så tycks det finnas ett narrativ kring att medborgare i allt högre utsträckning ställer krav på miljöer som uppfattas som störande, vilket i ett större perspektiv kan tolkas som en generell illvilja mot idrottsplatser i stadsmiljö. Utmaningen består således i att vissa medborgare uppfattar idrottsplatser som störande i sin närhet. Att befintliga idrottsytor som funnits länge blir föremål för rättsprövning kring buller skulle kunna kopplas till gentrifieringens systematik, där nya invånare har en helt annan bild av den plats som de flyttar in till i jämförelse med de som tidigare bott där. Henecke & Khan (2002) beskriver exempelvis att mer bemedlade invånare oftast har ett stort politiskt medvetande, som gör att de kan uttrycka sig och på så sätt inverka på olika typer av samhälleliga processer. Även Patsy Healy (2003) är inne på att resursstarka medborgare får större makt att påverka sin omgivning. Att detta skulle vara fallet för Boovallen är inte säkert, men eftersom idrottsplatsen har funnits länge är det inte otänkbart att de närboende flyttat in långt efter dess byggnation. I en vidare kontext kan detta göra att platsers identitet förändras och påverkas av en mer kapitalstark skara av inflyttare. Kan möjligheten att etablera idrottsytor försvåras om invånare inte kan tolerera ljud som kommer från idrottsverksamhet? Frågan kan även appliceras på många andra verksamheter i Stockholm som rör kultur och uteliv exempelvis. Därför är det inte unikt för just idrottsytor att bli måltavlor för klagomål, utan det är snarare en form av NIMBY (Not In My Backyard), vilket är förekommande i många olika typer av planprocesser.

Ojämlika villkor

Vad gäller frågan om ojämlika villkor och dess förhållande till idrottsytor kan det ganska snabbt konstateras att ämnet är större än vad denna studies frågeställningar kan ge svar på. Att idrotten inte är jämlik är en effekt av bristen på idrottsytor snarare än en utmaning. Frågan är om det går att arbeta på något sätt för att idrottsytorna ska kunna bidra med ökad jämlikhet. Till att börja med kan jämförelsen göras mellan fullstora idrottsanläggningar och spontanidrottsytor, där respondenter i studien vittnar om att spontanidrott utövas i högre utsträckning av män än kvinnor i jämförelse med organiserad idrott. Stockholms stad har dock länge sett spontanidrottsytor som en lämplig lösning på många platser med hänvisning till markbrist och att det är billigare. Med

detta i beaktande skulle det kunna vara så att staden bidrar till en fysisk aktivitet som är ojämställd,

In document Bristen på ytor för organiserad idrott i Stockholms stad (Page 59-68)