Markbrist

Stockholms stads perspektiv

Stockholms stad visar tydligt i sitt idrottspolitiska program att tillgången till idrott är viktig för att stärka invånarnas välmående och samhällets gemensamma folkhälsa. Staden hänvisar till att forskningen är entydig vad gäller hälsoeffekterna av fysisk aktivitet. De uppger att en fysiskt aktiv befolkning minskar risken för sjukdomar, depression och en död i förtid, vilket i sin tur gör att antalet sjukdagar, sjukskrivningar och sjukvårdskostnader minskar. I programmet påpekas även effekter på ungdomar i samhället i form av förbättrade prestationer i skolan samt ett minskat brukande av alkohol och tobak (Stockholms stad, 2018b). Jansson har ibland fått känslan att det råder delade meningar kring idrottens betydelse bland kollegorna på SBK. Han menar att många tycker att elitidrott kan ha en dålig klang och inte är så inkluderande. Jansson anser dock att detta är en felaktig bild och att stadsplanerare på SBK bör läsa igenom det idrottspolitiska programmet och då förhoppningsvis förstå varför idrott är viktigt (Jansson, 2020).

Jansson tycker att det finns en stor nytta med idrott, men det finns idag inga beräkningsmodeller som visar alla fördelarna med det. För specifika planer borde detta lyftas fram mer genom att se på närheten till idrott som något attraktivt för exempelvis barnfamiljer, menar han. Jansson ställer sig också frågande till att det inte görs utredningar för idrottsplatser som tas bort, på samma sätt som det görs analyser kring dagvatten eller naturvärden. Han fortsätter: “Vad händer när man tar bort en fotbollsplan? I det läget borde man göra en bred utredning, en hel idrottsförening kanske måste banta ner verksamheten. Det är inget man tittar på idag, iallafall inte på samma djupa nivå som för andra ämnen. Jag skulle vilja att vi på SBK, IDF och Exploateringskontoret hade mer förståelse för varandra” (Jansson, 2020). Wennerberg säger att IDF:s uppgift består i att påtala behovet av idrottsytor till SBK, där också idrottsrörelsen är med och påtalar sina behov gentemot IDF. I detta ingår det att också att lyfta folkhälsoperspektivet och vikten av aktivitet och rörelse. Men han säger också att det finns utrymme för förbättring när det kommer till att ännu tydligare lyfta värdet av att avsätta ytor för idrott från Stockholms stads sida (Wennerberg, 2020).

4.2 Markbrist

På RF är det tydligt att Stockholm är det distrikt i Sverige som har störst problem vad gäller tillgången på mark. Det gäller då inte bara idrottsanläggningar utan även för bostäder och annan offentlig service, vilket kan kopplas till en hög grad av inflyttning till huvudstaden. I sin kommunikation med alla Sveriges kommuner om hur deras bestånd och behov ser ut för idrottsanläggningar, har RF sett att det finns många urbana miljöer som har problem med markbrist. Nordensky (RF) och Schöldström (RF-SISU) uppger dock att det är svårast att bygga nya idrottsytor i Stockholm på grund av konkurrensen om marken och han upplever att stora delar av Stockholms stads mark redan är taget i anspråk. Samma problem finns även i kranskommunerna runt Stockholm där det byggs som mest (Nordensky; Schöldström, 2020). Schöldström tar också upp att tillgången till idrottsanläggningar per capita skiljer sig mycket mellan Stockholm och övriga städer i Sverige. Med det sagt anser han att barn i Stockholm inte ges samma förutsättningar att idrotta som i andra städer. Schöldström tillägger att det måste finnas en spridning på

47

anläggningarna som ger en viss närhet både för barn och ledare till olika typer av idrottsytor, trots korta avstånd kan restiden bli lång i Stockholm (Schöldström, 2020). RF ser denna markbrist som en prioriterad fråga och som en av de största utmaningarna. Nordensky menar att vissa ytkrävande idrotter, såsom cricket, har svårt att få plats överhuvudtaget. Han tillägger också att bristen på anläggningar gjort att det blivit konkurrens om träningstider mellan föreningarna, vilket fått konsekvensen att barn har fått idrotta väldigt sent på kvällen exempelvis (Nordensky, 2020). Johansson (StFF) instämmer kring detta och säger att: “Det kan vara över 100 barn samtidigt på en fullstor fotbollsplan, så det blir inte någon bra träning när man trängs. Men så måste man göra för att få plats med alla barn. Vi vill ju inte säga nej till barn utan vi vill ju att alla ska få vara med” (Johansson, 2020).

För Svenska Gymnastikförbundets räkning menar Glimvert att den rådande bristen på anläggningar gör att det inte finns en chans att få in all den verksamhet som de skulle vilja ha in. Eftersom verksamheten är bred med aktiva i åldrarna 3 till 100 år blir det inte en optimal träning för de som tränar till följd av den rådande situationen. Glimvert uppger också att det är långa köer till alla verksamheter inom gymnastiken och dessutom tar elitidrottsklubbarna i Stockholm mycket träningstider i anspråk. Glimvert tillägger: “Det finns en kvalitativ del där man kanske inte kan bedriva lika bra träning när man måste trycka ihop så många i samma lokal” (Glimvert, 2020). För simhallar finns det en liknande problematik där Gyllberg konstaterar att de flesta simklubbarna i Stockholm har köer till sin verksamhet. Dels vad gäller simklubbarnas verksamhet men det är även få klubbar som har tid och träningstillfällen för ungdomar som vill motionssimma 1-2 gånger i veckan. Som exempel tar Gyllberg upp en simklubb på Lidingö med 70 medlemmar som har 100 personer som står i kö för att bli medlemmar. Han säger också att simningen ökar bland äldre som motionsidrott men det finns varken tillräckligt med bantider eller bassängyta. Det unika med simningen är att behovet måste ses utifrån bassängyta och antal banor istället för antal simhallar menar Gyllberg. Han fortsätter: “Idag finns det ju inte tillräckligt med plats för föreningslivet. Klubbarna slåss om banorna nere i Eriksdalsbadet och så ser det ut i varje kommun i Stockholmsdistriktet” (Gyllberg, 2020).

Tidström (StIF) menar att ishallar är en av de mest eftersatta anläggningstyperna i Stockholm, sett i förhållande till landet i övrigt. Han menar att en ishall per 100 000 invånare inte är en signal på att ishockeyn ses som prioriterad i Stockholms stad. Tidström är dock medveten om markbristen i Stockholm och säger att “[...] man måste vara realistisk med att det inte är så lätt att hitta platser där man kan bygga en ishall som passar in i infrastrukturen. Vi värnar om att de hallar som i princip är utdömda ska ersättas och vi ser att det är viktigt att komplettera existerande hall där det är möjligt att bli en dubbelhall” (Tidström, 2020). Han konstaterar också att en ishall oftast inte är tillräcklig för att kunna tillgodose en normalstor ishockeyförenings verksamheter som inbegriper senior-, ungdoms-, flick- och pojklag. Om det också ska finnas utrymme för konståkning och andra aktiviteter så behövs det två fullstora isytor, vilket inte finns på så många ställen enligt Tidström. Vidare säger han att det finns lite olika innovativa lösningar som kan användas här. Olika typer av

48

uterinkar och spontanisytor är något som Stockholms ishockeyförbund arbetar på att få till. En ambition som förbundet också har är att var femte konstgräsplan ska ha kylrör i marken för att utgöra skridskobana på vintern. I slutändan handlar det om att verka för effektiva lösningar och utnyttja befintliga isytor så mycket det går, vilket i slutändan gör anläggningarna kostnadseffektiva (Tidström, 2020). Glimvert (SvGF) är inne på samma resonemang och menar att idrottshallar måste byggas smartare så att nyttjandet av dem kan optimeras, speciellt i en tätbebyggd stad som Stockholm. Han hävdar också att idrottshallar idag byggs utifrån föråldrade premisser. För att kunna effektivisera och förbättra samnyttjandet måste nya innovativa lösningar arbetas fram (Glimvert, 2020). Nordensky (RF) instämmer kring detta och säger att nyttjandet av samma yta mellan olika idrotter måste bli bättre och tillägger: “Att vi inte bara kan kan skrika efter mer, utan det handlar om att vi själva också gör ett jobb för att använda ytor smartare” (Nordensky, 2020). Robin Johansson på Stockholms fotbollsförbund har med bakgrund av markbristen startat initiativet “fotbollsyta.nu” för att synliggöra alla potentiella ytor för fotboll i Stockholmsdistriktet. Genom detta menar han att flera små ytor i innerstaden skulle kunna beläggas som fotbollsyta för en billig kostnad. Ytor som har legat i träda i 20 år skulle kunna jämnas till och förses med konstgräs. Johansson tänker att dessa ytor måste tas tillvara innan de exploateras för exempelvis bostadsändamål. På detta sätt kan ytor pekas ut för idrottsverksamhet menar han. Johansson utvecklar sina tankar: “Vissa ytor kanske går bort direkt för att det ska byggas en väg eller sjukhus eller så. Så hälften av ytorna kanske är upptagna och det har jag full respekt för, men de ytor som är odefinierade vill jag ha en diskussion kring. Om vi kan belägga ytorna nu tills att dem ska användas till något annat om tio år så har vi iallafall kunnat ha den här ytan i tio år” (Johansson, 2020). Schöldström berättar att Stockholms idrottsförbund för några år sedan hade en strategi att just säkerställa fotbollsytor genom att anlägga konstgräs på ytor som tidigare varit belagda med grus. Eftersom intresset för grusplaner inte finns idag samtidigt som naturgräs är svårt att underhålla, har anläggandet av konstgräs varit ett sätt att säkra idrottsmark. Istället för tomma grusplaner på attraktiv mark som riskerar att exploateras kunde Stockholms idrottsförbund i samarbete med Stockholms stad peka ut ett antal fotbollsplaner för anläggande av konstgräs. Schöldström ser det som en framtidsinvestering även om det inte tillkom någon ny idrottsyta. Dessutom menar han att anläggningsstödet kan sökas av föreningar som i sin tur kan driva egna anläggningsprojekt för att bidra med att skapa fler verksamheter och aktiviteter (Schöldström, 2020).

Vad gäller effektivisering och innovation finns det stor potential enligt många respondenter i studien. Johansson säger att det mest realistiska är att förlägga fotbollsplaner utanför staden precis som det gjorts i Barcelona med träningsanläggningar. Detta är en möjlighet för äldre barn, men han poängterar att närhetsprincipen också är viktigt, i synnerhet för mindre barn som ska kunna ha tillgång till en idrottsyta i närheten av sitt hem. Johansson tar även upp att det finns andra förslag på att anlägga fotbollsplaner på tak eller vatten (Johansson, 2020). Schöldström säger att idrottsanläggningar inte alltid måste vara en fyrkantig byggnad, utan det finns många idrotter med

49

olika behov. Han menar att det finns befintliga ytor och byggnader som skulle kunna användas för idrottsändamål, exempelvis gamla industriområden och liknande. Att nyttja befintliga byggnader för att skapa idrottsplatser bidrar också till att bevara gamla miljöer menar han (Schöldström, 2020).

Stockholms stads perspektiv

Wennerberg menar att tillgången till mark är en av de huvudsakliga utmaningarna i Stockholm, både vad gäller befintliga miljöer och nya stadsbyggnadsprojekt. Eftersom mark är en ändlig resurs blir det tydligt att antalet potentiella ytor minskar när staden bebyggs och blir tätare, framförallt i innerstaden (Wennerberg, 2020). Jansson instämmer kring detta och säger att Stockholm som huvudstad naturligt nog är mer tätbebyggd än andra städer och fortsatt kan planeras genom förtätning på lämpliga platser. Han säger dock att det är “[...] anmärkningsvärt att man i vissa projekt föreslår att projekt ska byggas på en fotbollsplan, eftersom man tycker att det är en tom, platt och tacksam yta” (Jansson, 2020). I det idrottspolitiska programmet anges dock som målsättning att “I de fall idrottsyta exploateras för annan marktyp ska detta ersättas med likvärdig yta” (Stockholms stad, 2018b: 29). Utöver detta har programmet även uttryckt målsättningar för att mark ska tas i anspråk för nya idrottsytor. ”Vid planering av nya områden och stadsdelar är det av stor vikt att idrotts-, fastighets-, stadsbyggnads- respektive exploateringsnämnden tillsammans arbetar för att tillräckligt med idrottsmark avsätts och att idrotts- och motionsanläggningar uppförs” (Ibid: 29). Vidare meddelar staden att de aktivt ska bidra till att mark och ytor för idrott, motion, lek och rekreation avsätts i tillräcklig utsträckning i den fysiska planeringen (Ibid). Wennerberg menar att IDF arbetar mycket med att bevaka befintliga idrottsplatser när marken är uppe för diskussion om att tas i anspråk för bostäder. Många grusplaner måste ses som en planeringsresurs för idrotten även om de har en låg användningsgrad idag, hävdar Wennerberg (2020).

Staden arbetar annars mycket med att anlägga spontanidrottsytor. Jansson anser att de både tar mindre plats och kan anpassas finare in i stadsmiljön. Han säger också att idrottsrörelsen vill ha exakta mått för att kunna bedriva tävlingsverksamhet, men ibland tillåter inte platsen ifråga detta. Som exempel tar Jansson upp sitt projekt Fredhällsparken där en fullstor elvamannaplan skulle ersätta en fotbollsplan i Stadshagen som tagits i anspråk för bostäder. Han hävdar dock att en fullstor plan med korrekta mått på den valda platsen skulle vara svår att anpassa till landskapet och det skulle dessutom innebära att värdefulla ekar tvingas bort (Jansson, 2020). Wennerberg inser också problematiken i detta och menar att i jämförelse med bostäder eller skolor kan ytor justeras på ett helt annat sätt. “Markfrågan blir också skarpare ju mer centralt i stan vi befinner oss”, säger Wennerberg (2020). Han säger också att det beror på vilken idrottsyta som diskuteras, fotbollsplaner har spelmått beroende på ålder exempelvis. Han säger dock att “Det är svårt att göra en fotbollsplan som är 100 meter lång och 10 meter bred för att ta ett extremt exempel, det är nog ingen intresserad av. Bara för att det är den ytan som finns, då kanske man ska göra något annat på den platsen om det är sådana förutsättningar” (Ibid). Wennerberg är också inne på att

50

anläggning av spontanidrottsytor skulle kunna göras i enskilda fall, som dock inte kan användas för tävlingsverksamhet men som kan utnyttjas på andra sätt (Ibid).

Både Jansson och Wennerberg är öppna för mer innovativa och effektiva projekt för idrottsytor. Potentialen som finns i att utnyttja befintliga ytor på ett bättre sätt samt att titta på mer icke-traditionella idrottsytor ser båda som intressanta lösningar. Diskussioner har funnits kring att använda tak på byggnader för idrott, men idéerna har aldrig fått något fäste i kommunen. Jansson och Wennerberg menar också att samnyttjande och samlokalisering av idrottsytor möjliggör effektivisering av mark på ett bra sätt (Jansson; Wennerberg, 2020).