Otillräcklig samverkan

4.3.1 Kommunala prioriteringar

Att det finns en brist på idrottsanläggningar i Stockholms stad är en definitionsfråga som idrottsrörelsen och staden inte har en helt och hållet delad syn kring. Även om i princip alla respondenter medger att bristen finns relativt sett övriga städer i landet, så tycks det inte finnas en enad målbild för hur situationen ska hanteras. Till att börja med besitter kommunen planmonopol, vilket gör att de har det fulla ansvaret för planeringen av nya idrottsytor. Det idrottsrörelsen kan göra är att vara en samverkanspart där dem gör sin röst hörd för att kunna påverka stadens planering av nya idrottsytor (Nordensky; Schöldström, 2020). Nordensky på Riksidrottsförbundet vill poängtera att kommunen är en stor organisation som består av många förvaltningar och aktörer med olika intressen. I Stockholm är det Idrottsförvaltningen som bevakar idrottens intressen och behov, som i sin tur har en dialog med den förvaltning som ansvarar för planeringen, nämligen Stadsbyggnadskontoret. Nordensky menar att det finns ömsesidig förståelse mellan kommunen och idrottsrörelsen men att det finns en utmaning för SBK att göra prioriteringar mellan alla stadens intressen. Han menar dock att idrotten lätt glöms bort eller prioriteras bort i planfrågor till förmån för andra grundläggande komponenter som exempelvis bostäder, infrastruktur och grönytor (Nordensky, 2020). Representanterna för Stockholms fotbollförbund, Svenska gymnastikförbundet och Stockholms ishockeyförbund är eniga om att deras målbild inte stämmer överens med Stockholms stads dito. Johansson (StFF) hävdar att målbilden vad gäller behov av nya idrottsytor skiljer sig så markant eftersom behovsanalyserna görs på olika sätt. Staden tar hänsyn till befolkningstillväxt medan förbundet gör sin bedömning utifrån aktivitet och träningsverksamhet som bör tillämpas (Johansson, 2020). Glimvert (SvGF) instämmer kring detta och säger att även om Stockholms stad är medvetna om bristen är det svårt att vara överens om i vilken omfattning det är brist. Han tillägger: “Men vi kommer aldrig att få samma målbild. Det beror på att vi ser ett behov utifrån verksamhet och dem ser en begränsning utifrån medel. De verkligheterna kommer aldrig att synka helt” (Glimvert, 2020). Gyllberg (StSF) hävdar å sin sida att Stockholms stads behovsanalys faktiskt överensstämmer med förbundets målbild om 5 nya simhallar och var dessa ska placeras. Problemet anser han dock vara att det att det inte finns några pengar att finansiera dessa (Gyllberg, 2020).

51

När det kommer till prioriteringar tycks inte idrottsyta vara högst upp på kommunens lista menar Schöldström. Som exempel tar han upp stadsutvecklingsområdet Hornsberg på Kungsholmen där kommunen inte har genomfört någon av de två tilltänkta idrottsanläggningarna, trots att området nästan är färdigbyggt med omkring 10 000 invånare. Schöldström säger att en bortprioriterad idrott har gjort att staden diskuterar byggandet av en trippelhall på platsen där Hornsbergsdepån totalförstördes i en brand 2018. Detta som någon form av ad hoc-lösning där behovet har upptäckts, men att det inte finns någon annan plats att placera dessa tre hallar (Schöldström, 2020). Enligt Glimvert glöms idrottsytor av i många av de bostadsområden som byggs och att Idrottsförvaltningen inte är med i samhällsplaneringen i den utsträckning de borde vara. Han säger även att när det väl planeras för rörelserika stadsmiljöer handlar det om lekparker, utegym och gång- och cykelvägar istället för att involvera idrotten i det rörelsebehovet. Han lägger till att “Någonstans har idrottsrörelsen blivit något fult och tagit emot mycket kritik. Samhällsplanerarna har sett kritiken utan att se det goda som idrottsrörelsen gör” (Glimvert, 2020). Nordensky menar att det krävs ställningstagande på politisk nivå i tidiga skeden, där idrotten måste ges en tydligare strategi på samma sätt som för infrastruktur och grönytor exempelvis. “Börjar man komma in med dessa tankar i detaljplaneskedet är det för sent, idrotten eller fysisk aktivitet måste in tidigare i planeringen”, säger Nordensky (2020). Han konstaterar också att ställningstaganden i tidiga skeden gör det enklare att arbeta med med dessa typer av frågor, eftersom dessa i slutändan når de ansvariga för den fysiska planeringen (Nordensky, 2020).

Stockholms stads perspektiv

Wennerberg menar att IDF är väl medvetna om den diskussion som förs från olika specialdistriktsförbund och föreningar som säger att det finns en brist på anläggningar, framförallt i innerstaden. Han säger dock att behovet ser olika ut beroende på anläggningstyp och område. IDF analyserar behovet kontinuerligt och meddelar sedan SBK och Exploateringskontoret var nya idrottsytor bör tillkomma i staden. Wennerberg vill poängtera att det är väldigt mycket sakområden som måste vägas in i ett stadsbyggnadsprojekt och dessa väger olika beroende på projektet i fråga. Men idrotten löper ofta en risk att prioriteras bort i olika skeden av planprocessen då SBK måste göra en avvägning mellan olika intressen. Idrott konkurrerar alltså med grundläggande komponenter i en stad som exempelvis bostäder, skolor, grönytor, teknisk infrastruktur och dagvattenhantering (Wennerberg, 2020). Jansson delar denna uppfattning och säger att SBK måste se den övergripande bilden och planera för att det ska bli en stad. I hans eget projekt, Bällsta IP, har de tvingats ta bort en idrottshall och en ishall med hänsyn till översvämningsrisker, försämrad vattenkvalitet och landskapsbild. Han säger även att: “Ibland kan det bli så att idrott ställs mot park och det är ju dumt för man ska ju ha både och såklart” (Jansson, 2020). Men eftersom det redan är svårt att få in nya idrottsytor i staden anser Jansson att de befintliga måste bevaras och säkerställas, även om det blir en utmaning (Ibid).

52

4.3.2 Idrottsrörelsens medverkan i planeringen

Glimvert berättar att idrotten oftast finns med i strategiska dokument generellt sett, men när visionerna ska omsättas till detaljplaner så brister det. Han menar även att Stockholms stads översiktsplan och andra visionsprogram inte är tillräckliga i den kontexten. Det viktigaste enligt Glimvert är att idrotten bör komma in bättre i steget mellan översiktsplan och detaljplan, det vill säga i planprogram eller fördjupade översiktsplaner. Problemet som han ser det är dock att idrottsföreningar inte involveras i dessa planer utan får ta ställning först i detaljplaneprocessen, när det eventuellt är för sent att påverka i någon högre utsträckning. Glimvert menar också att “Det är väldigt många steg, från föreningarna till specialdistriktsförbundet till distriktsförbundet till idrottsförvaltningen till stadsbyggnadsförvaltningen. Det är så många steg att idrottens påverkan är extremt liten i Stockholm” (Glimvert, 2020). Vad gäller specialdistriktsförbunden i Stockholm för fotboll, ishockey och simning är dessa sällan inblandade i kommunens planering. Vid vissa tillfällen har de blivit rådfrågade kring exempelvis lämplig lokalisering av idrottsyta, men de önskar större inblandning i kommunens planer för att kunna bidra mer med sin kompetens inom idrotten och ytorna för den (Johansson; Gyllberg; Tidström, 2020). Glimvert hävdar dock att förbunden varken har organisation eller förutsättningar att vara en samverkanspart i varje detaljplan som rör idrottsytor och därför anser han att det bör skapas en gemensam organisation som kan fungera som en remissinstans (Glimvert, 2020). Från Stockholms idrottsförbunds sida är Schöldström enig om att det behövs en speciell kompetens för detta. Han är dock inne på att en det initieras en statlig institution som kan stå för idrottens expertkompetens i planfrågor, såsom det finns i Finland, Norge och Danmark. Schöldström säger att diskussioner kring detta har förts tidigare och att det inom en snar framtid kan vara aktuellt, vilket bör orkestreras nationellt genom RF och SKR (Sveriges kommuner och regioner) (Schöldström, 2020). RF arbetar just nu med att ta fram ett verktyg, kallat “Rörelsefaktor”, som ska kunna tillämpas vid planeringen och på så sätt få med mer idrott och rörelse, både för förenings- och spontanidrott. Nordensky menar att verktyget kan vara ett inslag i planprocessen för att kunna säkerställa idrottsytor (Nordensky, 2020).

Stockholms idrottsförbund företräder 72 olika idrotter och deras intressen. Detta menar Schöldström är en svår uppgift som kräver en pragmatisk och kompromissvillig inställning. Även om intressen kan kollidera inser han samarbete är viktigt för att kunna utvecklas (Schöldström, 2020). Utöver denna samverkan förs även dialoger mellan specialdistriktsförbunden i olika typer av konstellationer sedan 2018. Distriktsförbunden för simning, ishockey, fotboll, handboll, volleyboll, basket, konståkning, innebandy och friidrott har tillsammans startat upp en dialog för att agera gemensamt mot staden och klarlägga idrotternas syn på behovet av anläggningar och vilka prioriteringar som bör göras. Detta påverkansarbete har som syfte att inverka på stadens budgetprocess. Tidström menar att arbetet förbättrat dialogen mellan specialdistriktsförbunden, men att önskemålen på nödvändiga investeringar inte kunnat tillgodoses av staden. Tidström tillägger: “Vi tror det är bättre att idrotterna skapar opinion tillsammans än att vi konkurrerar med varandra” (Tidström, 2020). Glimvert berättar att Svenska gymnastikförbundet samverkar

53

nationellt med motsvarande förbund inom handboll, basket, innebandy och volleyboll, där de har ett projekt ihop som heter “Framtidens idrottshall”, vilket är ett koncept som ska tas fram för hur framtidens idrottshallar ska byggas (Glimvert, 2020). Även om samverkansprojekt har kommit igång så menar samtliga respondenter från idrottsrörelsen att samarbetet måste bli ännu bättre för att kunna nå fram till den högsta politiska ledningen och de högsta tjänstemännen i stadshuset för att få ordning på rådande situation (Glimvert; Gyllberg; Johansson; Nordensky; Schöldström; Tidström, 2020).

Vad gäller politiken så anser Schöldström att idrotten inte varit en valfråga i Stockholm under de senaste 30-35 åren. Han menar att de politiska partierna inte vinner några väljare på att prata om idrott (Schöldström, 2020).Tidström hävdar att det har aldrig funnits något riktigt ansvarstagande för hallsituationen från Stockholms stad (Tidström, 2020). Glimvert menar att det tidigare i Sverige funnits fler politiker som varit haft en bakgrund inom idrottsrörelsen eller folkrörelserna. Han fortsätter: “Idag har politikerna inte den förankringen i föreningslivet som tidigare fanns, vilket innebär att det perspektivet på politikernivå har försvunnit helt” (Glimvert, 2020).

Stockholms stads perspektiv

Stockholms stad uttrycker i sitt idrottspolitiska program en ambition om att förbättra samverkan kring idrottsfrågor, både inom staden men också externt gentemot idrottsrörelsen. Följande formuleras i programmet: “Med en gemensam målsättning som grund bör staden ta initiativ till dialog och samarbete för att ytterligare bredda utbudet och nå ut till fler invånare. Det är av stor vikt att alla intressenter drar åt samma håll för att få fler fysiskt aktiva” (Stockholms stad, 2018b:18). Trots denna ambition menar Jansson att dialogen med idrottsrörelsen borde vara mer utvecklad. Han säger att SBK främst har kontakt med IDF som spelar in sitt behov av idrottsytor, men han hävdar samtidigt att de inte har så bra insyn i varandras förvaltningar då de huserar på olika platser i staden. Jansson fortsätter: “Jag skulle gärna ha mer samarbete med IDF så att vi kan förstå varandra bättre. Jag förstår ju dem och det är ju viktigt att få in mer idrott” (Jansson, 2020). Från Idrottsförvaltningens håll berättar Wennerberg att behovet som spelas in till SBK grundar sig i egna analyser som utgår ifrån nyckeltal för de vanligaste anläggningstyperna. Detta för att se hur stort behovet är relativt befolkningen, framförallt vad gäller de prioriterade åldersgrupperna 7-20 år. Utöver dessa analyser försöker IDF även lyssna på var förbunden och föreningslivet ser ett behov. De kan även involvera idrottsrörelsen som rådgivare vid komplexa anläggningsprojekt för att projektet ska bli så bra som möjligt, säger Wennerberg. Vidare tänker han sig att Stockholms idrottsförbund eventuellt skulle kunna fungera som en formell remissinstans i planprocessen för stora anläggningsprojekt. Wennerberg ställer sig dock frågande till i vilket skede det är intressant med en sådan samverkan och säger att det då måste finnas en balans mellan strategisk planering och detaljplanering för idrotten att komma med synpunkter (Wennerberg, 2020). Jansson fyller på och säger att det idag inte skickas ut remisser per automatik till idrottsrörelsen i planeringsprocessen. Även om Jansson gärna ser en förbättrad samverkan mellan staden och

54

idrottsrörelsen vill han vara tydlig med att det mer är en fråga om dialog och inte ett fullkomligt förverkligande av idrottsrörelsens önskningar (Jansson, 2020).