Bristen på ytor för organiserad idrott i Stockholms stad

EXAMENSARBETE INOM SAMHÄLLSBYGGNAD, AVANCERAD NIVÅ, 30 HP STOCKHOLM, SVERIGE 2020

Bristen på ytor för organiserad idrott i

Stockholms stad

En studie i vilka utmaningar och möjligheter som finns för att

etablera nya idrottsytor i en stads planeringsarbete

ALBIN VIDELL

KTH

3

Sustainable Urban Planning and Design

Degree Project in Urban and Regional Planning AG212X VT20-1 (30 hp)

Author: Albin Videll Supervisor: Peter Brokking Examiner: Maria Håkansson Language: Swedish

Abstract

Within the swedish society of sports, voices are being raised that there is a general lack of sports facilities in Sweden, especially in the city of Stockholm. This report focuses on why there is such a need for sports facilities in Stockholm and what the actual challenges consist of in terms of municipal planning. A comparison of cities in Sweden tells that Stockholm is far behind Gothenburg and Malmö when it comes to the offering of sports facilities. Previous research and literature have formed the basis for understanding how the situation has developed and how it appears today. Interviews have been conducted with planners from the municipality of Stockholm and as well as certain sport federations in order to get their perspectives on the challenges that exist and how they should be taken care of. Based on these interviews, six main challenges have been identified, consisting of financial obstacles, lack of land, insufficient collaboration, legal barriers, unequal conditions and the view of sport as disturbing. By using theories of economy and power, the identified challenges have been analyzed and discussed with the ambition to present various solutions. This has resulted in conclusions that include new models for financing, innovative solutions and efficient use of sports facilities, a developed collaboration, a greater understanding of the value of physical activity and possibly new legislation.

Key words

Stockholm, sports, sports facilities, sports venues, physical activity, housing, gentrification, governmentality, governance

Title

The lack of space for sports facilities in the city of Stockholm

Subtitle

4

Hållbar samhällsplanering och stadsutformning Examensarbete i samhällsplanering

AG212X VT20-1 (30 hp) Författare: Albin Videll Handledare: Peter Brokking Examinator: Maria Håkansson Språk: Svenska

Sammanfattning

Från många håll inom idrottsrörelsen hörs röster om att det råder en brist på idrottsytor i Sverige, allra främst i Stockholm. Denna studie har fokuserat på varför behovet av nya idrottsytor är så stort i Stockholm och vilka de största utmaningarna är för att planera för dessa. Både idrottsrörelsen och Stockholms stad är relativt eniga om att behovet är stort, framförallt i jämförelse med städer som Göteborg och Malmö. Tidigare forskning och litteratur har utgjort en grund för förståelsen av hur situationen utvecklats och ser ut idag. För studien har Stockholms stad och idrottsrörelsen givit sina perspektiv på vilka utmaningar som finns och hur de bör hanteras. Utifrån intervjuer har sex stycken huvudsakliga utmaningar kunnat identifieras, bestående av ekonomiska hinder, markbrist, otillräcklig samverkan, ej tillämplig lagstiftning, synen på idrott som olägenhet och ojämlika villkor. Med hjälp av ekonomiska teorier och teorier om maktutövning har utmaningarna analyserats och diskuterats med ambitionen att hitta lösningar. Detta har utmynnat i slutsatser om att det måste till nya modeller för finansiering, innovativa lösningar och effektivisering av idrottsytor, en utvecklad samverkan, en större förståelse för idrottens nyttovärde och möjligen ny lagstiftning.

Nyckelord

5

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 7

1.1 Syfte och frågeställningar ... 7

1.2 Avgränsningar ... 8

1.3 Upplägg och disposition ... 8

1.4 Bakgrund ... 9

1.4.1 Historik av offentligt stöd ... 9

1.4.2 Offentligt stöd idag ... 11

1.4.3 Idrottspolitik och intressenter inom idrotten ... 12

1.4.4 Behovet av idrottsanläggningar i Stockholm ... 14

1.4.5 Utmaningar för planeringen av idrottsytor ... 19

1.4.5.1 Buller och andra upplevda olägenheter ... 19

1.4.5.2 Ojämlikhet inom föreningsidrotten ... 21

1.4.5.3 Ekonomiska hinder och ej tillämplig lagstiftning ... 21

2. Teoretiskt ramverk ... 23

2.1 Idrott, samhälle och hälsa ... 23

2.2 Samhällsteoretiska perspektiv ... 26

2.2.1 Gentrifiering och markvärde ... 26

2.2.2 Maktutövning: Governmentalitet och Governance ... 29

3. Metod ... 32

3.1 Ansats och forskningsdesign ... 32

3.2 Intervjuer ... 32

3.3 Textanalys av visionsdokument ... 34

3.4 Metod- och källkritik ... 35

4. Resultat ... 38

4.1 Ekonomiska hinder ... 38

4.1.1 Konkurrens och markpriser ... 38

4.1.2 Finansiering och upphandling ... 39

4.1.3 Offentligt-Privat-Partnerskap (OPP) ... 41

4.1.4 Renoveringsbehov och driftskostnader ... 43

4.1.5 Idrottens nyttovärde ... 44

4.2 Markbrist ... 46

6

4.3.1 Kommunala prioriteringar ... 50

4.3.2 Idrottsrörelsens medverkan i planeringen ... 52

4.4 Ej tillämplig lagstiftning ... 54

4.5 Synen på idrott som olägenhet ... 55

4.6 Ojämlika villkor ... 57

5. Analys och diskussion ... 59

5.1 Slutsatser ... 65

5.2 Förslag på framtida forskning ... 66

6. Referenser ... 68

7

1. Inledning

Något av det första som möter ens blick vid ett besök på Riksidrottsförbundets (RF) hemsida är ett aviserande om att det pågår ett omfattande förändringsarbete inom den svenska idrottsrörelsen. RF kallar detta för Strategi 2025 där ambitionen är att få fler aktiva idrottare inom föreningslivet i Sverige och att alla ska ges samma förutsättningar till detta (Riksidrottsförbundet, 2019a). Vid en fortsatt bläddring på hemsidan blir det tydligt att alla inte har samma förutsättningar att idrotta runt om i landet. RF har identifierat att idrottsanläggningar och idrottsmiljöer ofta saknas i när en kommun ska bygga nya eller förtäta befintliga bostadsområden. Därför har de kommit fram till att tillgången till idrottsmiljöer måste ökas om målen för Strategi 2025 ska kunna uppnås. RF kan konstatera att det finns en del hinder med att kunna öka denna tillgång, bland annat finns inget krav i plan- och bygglagen på att utrymme ska ges för idrott i den kommunala planeringen. Dessutom råder det en bristande samordning mellan ansvariga förvaltningar i kommunerna kring dessa frågor (Riksidrottsförbundet, 2020a). Ju fler länkar som öppnas på RF:s hemsida desto större verkar problemet vara kring tillgången på idrottsytor. Flera rapporter har tagits fram i ämnet. I en FoU-rapport räcker det med att läsa förorden för att inse RF:s desperation. Följande författas av generalsekreteraren på RF:

“Det byggs helt nya bostadsområden och förtätas i en takt vi inte har sett tidigare i Sverige. Det finns flera exempel på nya bostadsområden där ytor för idrott helt saknas när områdena står färdiga. Vi kan också se att idrottsytor tas i anspråk för att ge utrymme för nya bostäder. Idrottsförbund och föreningar larmar om att det råder akut brist på idrottsanläggningar och idrottsmiljöer i dessa kommuner. Visst byggs det nya idrottsytor, men inte alls i den takt som det byggs bostäder” (Book, 2015).

Frågan betraktas alltså som akut av RF. Men varför det ser ut så här och var är problemet störst? Vid en snabb googling av ordet anläggningsbrist dyker ett flertal artiklar upp om att bristen på nya idrottsanläggningar är så fatal att barn stoppas från att medverka i föreningsidrott. Störst brist tycks det vara i Stockholm enligt artiklarna. Stockholms idrottsförbund instämmer kring detta, då även deras hemsida vittnar om att bristen på idrottsmöjligheter leder till att “[...] barn och unga i Stockholm har sämre möjligheter att vara fysiskt aktiva än i övriga landet” (RF-SISU, 2019a). Opinionen tyder därmed på att Stockholm har störst problem med att kunna erbjuda tillräckligt mycket idrottsyta för att stilla behovet som finns. Frågan som kvarstår är varför det ser ut så här och vad är det exakt som står i vägen för att idrotten ska kunna beredas mer plats i en tätbebyggd stad?

1.1 Syfte och frågeställningar

8

som kan användas för andra städer som är på väg mot eller befinner sig i en liknande situation. Resultaten ska därför kunna generaliseras och appliceras på städer med liknande kännetecken vad gäller bristande idrottsmöjligheter. Följande frågeställningar ligger som grund för studien och dess resultat:

● Vilka utmaningar finns för att kunna etablera idrottsytor i Stockholms stad?

● Hur hanterar idrottsrörelsen och Stockholms stad utmaningarna med att möjliggöra

platser för idrottsytor och vilka lösningar är tänkbara?

1.2 Avgränsningar

Studien syftar alltså till att nå ett resultat som ska kunna generaliseras på andra liknande städer. Därför är undersökningen avgränsad till Stockholms stad. Utblickar kommer att göras under hela rapporten för att detta ska kunna relateras till situationen i Stockholm, men studiens resultat har endast beaktat huvudstadens behov av idrottsytor. Utöver denna geografiska avgränsning har även ett antal idrotter valts ut som representanter för idrottsrörelsen i Stockholm. Idrotterna som undersöks är ishockey, fotboll, gymnastik och simning, vilka ska ge en spridning av hur behovet ser ut mellan olika anläggningstyper. Valet av de fyra idrotterna har skett utifrån premissen att få ett så brett perspektiv från idrottsrörelsen som möjligt i frågan. Studien har täckt in behovet av ishallar, fotbollsplaner, inomhushallar och simhallar. Därutöver har också Riksidrottsförbundet och Stockholms idrottsförbund medverkat i studien, vilka företräder alla idrotter som har ett föreningsliv. Således har en generell och bred uppfattning kunnat kartläggas kring behovet av olika anläggningstyper, vilket bör representera idrottsrörelsens perspektiv i stort. Studien har även avgränsats till organiserad idrott och ytor anpassade för detta. För tydlighetens skull görs härmed en distinktion mellan idrottsytor för organiserad idrott och spontanidrottsytor. Det förstnämnda gäller alltså anläggningar som är tydligt kopplade till föreningsidrott, medan spontanidrottsytor är mer riktade till allmäheten. Det ska dock tilläggas att båda ytorna berörs genom hela rapporten, men resultatet har endast riktats in mot idrottsytor för föreningslivet. Ytterligare en avgränsning som bör nämnas är att politiska röster har lämnats utanför studien. Perspektiven som behandlas i studein är endast från idrottsrörelsen och Stockholm stad.

1.3 Upplägg och disposition

9

för hälsa och samhälle berörs. Vidare förs ekonomiska teorier fram kring gentrifiering och markvärde. Det teoretiska ramverket avslutas med teoretisering kring maktutövning med fokus på governmentalitet och governance. I följande del tre avhandlas studiens ansats, metodval och utförandeform. Dessutom ges en kritisk analys av metodernas och källornas lämplighet i förhållande till studien. Del fyra består av studiens empiriska resultat, vilken baserats på intervjuer och textanalys. Resultatet är uppdelat i sex olika teman med diverse underteman, där varje tema utgör en specifik utmaning. I avslutande del fem framförs analys och diskussion av det empiriska resultatet, där varje utmaning diskuteras och anknyts till det teoretiska ramverket. Därefter ges kortfattade slutsatser som svar på studiens frågeställningar. Avslutningsvis presenteras förslag på framtida forskning i ämnet.

1.4 Bakgrund

1.4.1 Historik av offentligt stöd

10

Att idrotten var nyttig för samhället rådde det konsensus om i detta skede. Debatten som drevs var istället fokuserad på hur stort anslag som kunde och borde medges samt hur den skulle fördelas mellan elitidrott och breddidrott. Regeringen tillsatte flera utredningar med syftet att tydliggöra storlek och fördelning av idrottsstödet (SOU 2008:59). 1969 lades till sist ett utredningsförslag fram med namnet “Idrott åt alla” (SOU 1969:29) som röstades igenom i riksdagen. Det accepterade förslaget ledde till flera reformer som bland annat innebar ett ökat anläggningsstöd, resurser till ledarutbildning och höjda bidrag till organisationer inom idrotten. Vidare skulle breddidrott och elitidrott inte särskiljas längre, istället gavs en samlad definition för all idrott som löd: “Alla de tävlingsmässiga och andra fysiska aktiviteter som människor utför för att uppnå ett visst resultat eller få motion och fysiskt aktiv rekreation” (SOU 2008:59 s 95).

Sedan 1970-talet har mycket utvecklats inom idrotten i Sverige. Breddidrotten har växt och fått nya förutsättningar. Antalet medlemmar i RF uppgår idag till 3,2 miljoner och det finns idag ungefär 20 000 föreningar. Även om föreningsidrotten växt så har många också vänt sig till kommersiella gym eller icke föreningsdriven idrott. Den svenska idrottsrörelsen som tidigare hade präglats av den ideella samhällssektorns engagemang har sedan dess börjat få konkurrens av kommersiella krafter. I samband med denna utveckling har också elitidrotten professionaliserats alltmer till följd av bolagiseringen av idrottsföreningar och ett större inflytande från marknads-drivna intressenter. Regeringen framhåller att den idrottsliga framväxten till stor del bygger på ett ökat offentligt stöd som möjliggjorts tack vare reformerna från utredningsförslaget “Idrott för alla” från 1969. 1970-talet var på många sätt blomstrande för idrottsrörelsen i och med höjda statsanslag som kunde möjliggöra upprustning. Det skulle dock komma att försämras på grund av en förvärrad statlig ekonomi och en skatteomläggning som genomfördes på 90-talet. Det statliga stödet till kommunala idrottsanläggningar slopades helt och det generella statsanslaget till idrotten blev lidande av kostnadsökningar och en försvagad krona. Det försvagade stödet skulle dock komma att kompenseras upp tack vare en utveckling av spelmarknaden och dess bidrag till idrottsrörelsen. Göteborgs distriktsförbund initierade spelformen Bingolotto, som började sändas på nationell TV 1994 och hade som ambition att dela ut sitt vinstöverskott till idrottsföreningar. I slutet av 90-talet tilldelades ca 1 miljard kronor från Bingolotto till den svenska idrottsrörelsen. Även det statliga spelbolaget AB Svenska Spel bildades vid samma tid, vilket var en sammanslagning av AB Tipstjänst och Penninglotteriet. Svenska Spel skulle också komma att öka sitt bidrag till idrotten till följd av spelautomaten Jack Vegas introducering. Mellan åren 1999 och 2003 genererade dessa spelautomater omkring 1,3 miljarder kronor till idrotten i Sverige. Trots sviktande nationell ekonomi kunde alltså Staten fortsätta öka sitt årliga anslag till idrottsrörelsen tack vare tillväxten av inkomster från spelverksamhet (SOU 2008:59). Från 2011 har AB Svenska spels bidrag dock ersatts av traditionellt statsbidrag via statsbudgeten (Norberg, 2019a).

fyraårs-11

period under villkoret att idrottsrörelsen skulle öppna dörren för fler ungdomar att idrotta, hålla tillbaka medlemsavgifter och satsa mer på flickidrotten. Detta projekt skulle få en uppföljare 2007 med epitetet “Idrottslyftet” som hade en liknande inriktning, nämligen att öppna dörren för fler barn och ungdomar att idrotta samt att genom utveckling behålla så många som möjligt längre upp i åldrarna. En av fyra delområden i satsningen handlade också om att öka tillgängligheten till anläggningar och idrottsmiljöer. Fram till 2015 gavs 500 miljoner kronor årligen ut som stöd till idrottsrörelsen. Idrottslyftet är alltjämt idag en pågående satsning och numera kan även idrottsföreningar ansöka om medel för att starta anläggningsprojekt (SOU 2008:59; Riksidrottsförbundet, 2019b).

1.4.2 Offentligt stöd idag

Som det beskrevs i föregående avsnitt kommer det offentliga stödet inte enbart från staten, merparten av stödet till svensk idrott kommer idag från kommunerna själva, som också bedriver sin egen planering av hur det ska fördelas och investeras. Det statliga anslaget består främst av organisationsstöd till idrottsrörelsens medlemsförbund och centrala kansli, aktivitetsstöd till lokala idrottsföreningar samt till olika projekt och utvecklingsinsatser. Det statliga stödet till idrotten uppgick till totalt 2,137 miljarder kronor år 2018. Kommunernas stöd till idrotten omfattar finansiering av idrottsanläggningar, kontantbidrag, subventioner och immateriella bidrag (Norberg, 2019a). Paul Sjöblom, Fil. doktor, som har studerat idrottspolitik och offentligt stöd inom idrotten, uppskattar att kommunernas stöd uppgår till ca 7 miljarder kronor årligen. Utöver detta stöd tillkommer även ett indirekt stöd från kommuner som gagnar idrottsrörelsen, vilket bland annat består av åtgärder inom infrastruktur och arbetsmarknad, men även exempelvis markupplåtelser och skattelättnader. Det årliga kommunala idrottsstödet, både direkt och indirekt, bedöms därmed uppgå till ca 15 miljarder kronor. Tilläggas kan också att mellan 75 och 85 procent av kommunernas idrottsstöd är relaterat till anläggningar. Sjöblom menar också att anläggnings-stödets andel är mer omfattande i större kommuner, vad gäller befolkning och ekonomi, till skillnad från mindre kommuner som tenderar att ge en större andel av stödet till idrottsföreningarna själva (Sjöblom, 2019).

12

disponera anläggningen i minst tre år, beroende på stödets storlek kan detta krav uppgå till minst fem eller tio år (Riksidrottsförbundet, 2020a & 2020b).

Det finns fler möjligheter för föreningar att ansöka om ekonomisk stöd från andra organisationer och myndigheter utöver det som RF kan erbjuda. Lokalstöd för verksamheter riktade mot någon av målgrupperna barn, ungdomar eller personer med funktionsnedsättning kan sökas via Allmänna Arvsfonden exempelvis (Riksidrottsförbundet, 2019b). Stödet liknar på många sätt det stöd som RF ger, men skiljer sig något i kriterierna för beviljandet av stödet. En av målgrupperna som nämns ovan måste ha en inflytande roll i planeringen av projektet samt i den fortsatta verksamheten. Föreningen som ansöker måste även driva verksamheten i minst 10 år, vilket ska säkras genom nyttjande- eller arrendeavtal. Dessutom ska verksamheten vara nyskapande på lokal nivå, det vill säga att föreningen aktivt ska jobba för att urskilja sig från sin vanliga verksamhet och rikta in sig mot nya målgrupper. Allmänna Arvsfonden kan erbjuda stöd som uppgår till fem miljoner kronor för ett projekt (Allmänna Arvsfonden, 2019). Även Jordbruksverket kan ge ekonomiskt stöd för fritids- och idrottsanläggningar, där syftet är att kunna skapa och behålla dessa anläggningar på landsbygden. Stödets storlek kan utgöra upp till 90 procent av utgifterna och utgifterna i sig måste vara minst 100 000 kronor (Jordbruksverket, 2019). Utöver detta finns det ett antal andra stöd som kan sökas via lokala stiftelser med ändamålet att främja nya anläggningar och idrottsmiljöer (Riksidrottsförbundet, 2019c).

1.4.3 Idrottspolitik och intressenter inom idrotten

13

Det finns också många andra intressenter som ges möjlighet att påverka. RF är den aktör från idrottsrörelsens sida som har störst möjlighet att påverka idrottspolitiken och agerar som idrottens röst gentemot myndigheter, kommuner och andra organisationer. RF är uppdelat i olika regionala distrikt där RF-SISU (tidigare Stockholms idrottsförbund) representerar Region Stockholm. I övrigt är det tänkt att även större klubbar och föreningar ska bjudas in vid planerandet av nya idrottsytor (Sjöblom, 2019). RF-SISU har de senaste tio åren varit angelägna om att uppmärksamma de styrande politikerna om bristen på anläggningar i Stockholm. På sin hemsida uttrycks denna oro på följande sätt: “Bristen på idrottsanläggningar och andra idrottsytor i Stockholmsdistriktet är akut! Det är dags att de som bestämmer tar frågan på allvar. Vi kräver att politikerna slutar ignorera att barn och unga i Stockholm har sämre möjligheter att vara fysiskt aktiva än i övriga landet” (RF-SISU, 2019a). Detta har fått RF-SISU att verka för en ökad regional samverkan inom Region Stockholm med syftet att lyfta frågan högre än bara på kommunnivå. Detta samverkansprojekt inleddes 2009 i regi av Region Stockholm med stöd från RF-SISU och ett antal kommuner. Projektet är tänkt att fungera som ett forum för att diskutera och hantera frågor om effektivisering och nytänkande kring idrottsmiljöer. Denna samverkan har bland annat resulterat i olika styrgrupper och konferenser mellan politiker, kommunala idrottschefer och idrottsförbund. Kommunernas samverkan i Storstockholm har också stärkts genom specifika anläggningsprojekt för ytkrävande idrotter, däribland anläggningar för karting i Järfälla, friidrott i Sollentuna och cricket i Botkyrka (RF-SISU, 2019a & 2019b).

14

1.4.4 Behovet av idrottsanläggningar i Stockholm

15

Tabell 1. Stockholms stads uppskattade behov av idrottsanläggningar 2022 och 2030 i relation till antalet befintliga

och planerade (Stockholms stad, 2014).

Typ av idrottsyta: Befintliga 2014 Behov 2022 Behov 2030 Planerade t.o.m. 2022 Idrottshallar 49 67 74 16 (- 2) Konstgräsplaner 80 100 112 18 (- 2) Simhallar 18 22 25 0 (- 4) Ishallar 10 12 13 0 (- 2) Friidrottsanläggningar 15 19 21 1 (- 3)

* Nyckeltal: 2 200 barn och ungdomar 7–20 år per idrottshall, 1 500 per konstgräsplan, 6 480 per simhall, 11 660 per ishall och 7 775 per friidrottsanläggning.

Som tabellen anger kommer utbudet på idrottsanläggningar att minska mellan 2014 och 2022, då de planerade idrottsanläggningarna inte följer takten på befolkningsutvecklingen i Stockholm. Noterbart är att det varken planerades för någon simhall eller ishall vid denna tidpunkt. Tilläggas kan att kostnaderna för ny- och reinvestering i befintliga och nya idrottsanläggningar fram till och med 2030 beräknas bli 3,84 miljarder kronor. Utöver detta skulle även anläggningshyror samt underhåll och drift av dessa uppgå till ca 295 miljoner kronor årligen. Med detta som bakgrund avsåg förvaltningen att i ett flerårsprogram prioritera nybyggnad och reinvestering utefter en ekonomisk planeringsram om 250 miljoner kronor per år (Stockholms stad, 2014).

16

Figur 1. Antal invånare per anläggningstyp. Jämförelse mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Källa: Nielsen &

Sternö, 2018.

För att Stockholm skulle nå samma antal invånare per anläggning som Göteborg hade 2018 skulle det behöva byggas 24 fotbollsplaner motsvararande elvamannaplaner, 45 stora idrottshallar, tio ishallar och tre simhallar. Alltså totalt 82 stycken idrottsanläggningar (Nielsen & Sternö, 2018). Även om denna jämförelse endast visar att Stockholm har en större brist på idrottsanläggningar än vad Göteborg och Malmö har, går det ej att avgöra exakt hur stor bristen är för huvudstaden. För att avgöra detta på ett lämpligt sätt har studien som berörts ovan undersökt tillgången till idrottsanläggningar utifrån träningsnivå bland aktiva idrottare. Det innebär konkret huruvida det finns ett utbud av idrottsanläggningar som motsvarar alla aktivas behov i olika åldrar att kunna idrotta i en utvecklande träningsmiljö. Här ingår bland annat parametrar som närhet och möjlighet att kunna ta sig till sin idrottsplats men även i vilken utsträckning tillgänglig träningstid erbjuds till föreningslivet. Studien har utgått från Svenska fotbollförbundets definition av rekommenderad lägsta träningsnivå per vecka. Definitionen lyder att barn upp till sex år bör vara aktiva minst en timme per vecka, barn i åldrarna sju till 15 minst 1,7 timmar i veckan och motsvarande siffra för ungdomar som är 16 år eller äldre bör vara aktiva minst 4,5 timmar per vecka. För att kunna möta detta behov av träningstider bland redan aktiva idrottare i Stockholm krävs det en tillkomst av 27 nya elvamannaplaner, 16 idrottshallar och sex stycken ishallar. Totalt 49 stycken anläggningar (Nielsen & Sternö, 2018).

17

Med detta sagt ska det också sägas att det finns en upplevd brist av simhallar i både Göteborg och Malmö (Nielsen & Sternö, 2018).

Studien har också kartlagt var samtliga anläggningar är placerade inom kommunens stadsdels-områden. Vid tidpunkten för studien framgick det att tillgången på elvamannaplaner var sämst i Bromma, Kungsholmen, Norrmalm, Östermalm och Södermalm. Bristen på fullstora idrottshallar var störst i Spånga-Tensta, Rinkeby-Kista, Kungsholmen, Norrmalm, Östermalm, Enskede-Årsta-Vantör och Skarpnäck. Tillgången till ishallar för föreningar var som sämst i Norrmalm, Kungsholmen, Älvsjö, Årsta-Enskede-Vantör och Skarpnäck. Störst brist på simhallar fanns i Älvsjö, Skarpnäck, Norrmalm och Östermalm. Varje stadsdelsområdes tillgång på idrottsytor är satt i förhållande till varandra för att kunna utläsa var bristen är som störst (Nielsen & Sternö, 2018).

Behovet av nya idrottsanläggningar gäller dock bara för, som tidigare nämnts, aktiva föreningar och idrottare. Hänsyn har alltså inte tagits till de som står i kö till föreningar, vilket av idrottsförbunden uppges vara de som vill bli aktiva inom en idrott men där föreningarna har platsbrist. Exakt hur många som står i kö finns det ingen samlad statistik på, men många av idrottsförbunden och föreningarna kan inte möjliggöra för fler platser och på så sätt se till att aktivera fler som är intresserade (Nielsen & Sternö, 2018). Ett exempel på långa köer till olika idrottsföreningar är den situation som råder för Hammarbygymnasterna. I nuläget har Hammarbygymnasterna ungefär 1 500 aktiva gymnaster, men mer än 1 000 ungdomar står i kö för att få delta i föreningen. Enligt Hans Goldring, som är chefstränare för Manlig Artistisk Gymnastik hos Hammarbygymnasterna, kan ungdomar få vänta flera år för att få komma in i en gymnastikförening. Han menar också att Stockholm skulle behöva tre nya specialanpassade gymnastikanläggningar för att kunna tillmötesgå alla ungdomar som vill aktivera sig inom gymnastiken (Riksidrottsförbundet, 2019d).

idrotts-18

funktioner behöver ges plats för. Detta går hand i hand med skolans utbyggnad som också bör ges en ökad kapacitet för idrottsverksamhet, menar staden. Framförallt ska barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning prioriteras. Ytterligare en viktig faktor som nämn är att idrottsutövning ska vara en jämlik fråga där socioekonomisk status inte ska ha någon betydelse. Därför vill Stockholms stad att tillgången på idrottsytor måste fördelas jämnare över hela staden. I översiktsplanen har också en identifiering gjorts av behovet för varje stadsdelsområde, tabell 2 visar varje områdes behov av idrottsanläggningar till 2040. Totalt sett har staden alltså sett att det finns ett behov av 26 konstgräsplaner, 35 idrottshallar, fyra friidrottsanläggningar, fem simhallar och tre ishallar fram till år 2040. Totalt sett 73 nya anläggningar (Stockholms stad, 2018a).

Tabell 2. Identifierat behov av idrottsytor per stadsdel år 2040 i Stockholms stads översiktsplan.

Stadsdelsområde Konstgräsplan Idrottshall Friidrotts- anläggning Simhall Ishall Rinkeby-Kista 3 3 1 1* 0 Spånga-Tensta 1 2 0 0 0 Hässelby-Vällingby 1 1 0 1 0 Bromma 3 4 1 1 0 Östermalm 0 5 1 0 0 Norrmalm Ja** 4 0 0 0 Kungsholmen 1 1 0 0 0 Södermalm 3 2 0 0 0 Hägersten-Liljeholmen 4 1 0 0 0 Skärholmen 3 1 0 0 1 Älvsjö 1 4 1 0 0 Enskede-Årsta-Vantör 2 5 0 1 0 Farsta 4 0 0 0 0 Skarpnäck 0 2 0 1 1 Totalt 26** 35 4 5 2

19

1.4.5 Utmaningar för planeringen av idrottsytor

För att kunna reda ut varför situationen ser ut som den gör i Stockholm med den upplevda bristen av idrottsytor bör motstridande intressen identifieras och analyseras. I denna del av rapporten ska ett antal potentiella utmaningar beskrivas som kan tänkas motarbeta förmågan att etablera idrottsytor. Detta ska fungera som underlag för rapportens resultat där en kvalitativ studie görs av vilka utmaningar som Stockholms stad och ett antal idrottsförbund upplever.

1.4.5.1 Buller och andra upplevda olägenheter

I Nacka kommun har en idrottsanläggning varit föremål för klagomål från närboende kopplat till den idrottsverksamhet som bedrivs där. Det handlar om Boovallen, där 2 fullstora konstgräsplaner finns. Klagomålen har främst bestått av synpunkter på höga ljudnivåer från träning, match, musik och utrop från högtalare samt stark belysning. Konsekvensen av detta har blivit att miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Nacka kommun beslutat att förelägga fritidsnämnden att vidta åtgärder för att minska bullret från idrottsplatsen (Nacka kommun, 2018). Beslutet har sedermera blivit upphävt av Länsstyrelsen varpå ett nytt föreläggande kom i november 2018 från miljö- och stadsbyggnadsnämnden. Detta överklagades dock av både fritidsnämnden och ett antal närboende. Slutligen hamnade ärendet hos Mark- och miljödomstolen som i dom beslutade om följande bullerdämpande åtgärder för Boovallen i juni 2019:

1. Den bokningsbara organiserade verksamheten ska begränsas till följande tider: ○ Vardagar kl. 8.00–21.30.

○ Lördagar, söndagar och helgdagar kl. 09.00–20.00.

○ Augusti-juni, dvs. ingen bokningsbar organiserad verksamhet under juli.

2. All utomhusbelysning ska vara helt släckt senast 30 min efter att verksamheten avslutats på kvällen till tidigast 60 min innan den börjar på morgonen.

3. Högtalaranläggning eller annan ljudanläggning som fritidsnämnden råder över får inte användas annat än vid Nackamästerskapen och på Boo FF-dagen, högst fyra dagar per år. Om detta inte efterföljs utdelas vite om 10 000 kronor per punkt och dygn. Utöver detta ska även kommunen uppföra en bullerskärm, vilket fritidsnämnden har varit kritiska till under hela rättsprocessen då kostnaden uppges bli tolv miljoner kronor. De anser att åtgärden inte är proportionerlig i förhållande till effekten i och med att andra åtgärder ska utföras i form av begränsningar för verksamhetstider, ljus- och ljudanordningar.

20

Naturvårdsverkets vägledning för industri- och annat verksamhetsbuller. Det finns dock inget regelverk kring buller från lek- och idrottsutövning, vilket gör att vägledningen tagits fram utifrån buller från miljöfarlig verksamhet (Ibid). I relation till detta kan regelverket kring trafikbuller sättas. Enligt Förordning (2015:216) om trafikbuller vid bostadsbyggnader får buller från spårtrafik och vägar inte överskrida 60 dBA ekvivalent ljudnivå vid bostadsbyggnads fasad (SFS, 2015:216).

Oklarheten kring riktvärdena för buller har åberopats när Fritidsnämnden i Nacka kommun återigen överklagat mark- och miljödomstolens dom, som beskrivits ovan. Fritidsnämnden motiverar sin överklagan med att domen framkommit på felaktiga grunder, då Naturvårdsverkets vägledning inte kan användas som utgångspunkt vid bedömning av buller från idrottsverksamhet. Därmed hävdar de att det inte kan visas att ljud från Boovallen utgör en olägenhet för sin omgivning. Överklagan gjordes i september 2019 och begärde därmed att få prövningstillstånd från mark- och miljööverdomstolen som är högsta instans (Nacka kommun, 2019). I november 2019 kom sedermera mark- och miljööverdomstolens beslut att bevilja prövningstillstånd, vilket innebär att målet kommer tas upp för prövning i högsta instans under 2020 (Sveriges domstolar, 2019). Naturvårdsverket har i och med detta inkommit med ett yttrande i januari 2020, där de ställer sig kritiska till att vägledande riktvärden för industribuller använts som underlag till domen. De hävdar att dessa riktvärden inte är tillämpningsbara för bedömning av buller från idrottsutövning. I yttrandet menar Naturvårdsverket att det inte finns någon nationell vägledning kring buller från idrottsplatser, vilket gör att varje fall måste bedömas separat. Eftersom idrottsplatsen är en källa för buller menar Naturvårdsverket att vissa försiktighetsåtgärder är rimliga, såsom begränsning av verksamhetstider, ljud- och ljusanordningar. De anser däremot inte att en bullerskärm till en stor kostnad skulle ge någon önskad effekt. Naturvårdsverket vill också påpeka att tillgången till idrottsplatser är viktigt för den allmänna folkhälsan och för att kunna främja en sådan tillgång måste idrottsplatser lokaliseras i närheten av bostäder (Naturvårdsverket, 2020).

21 1.4.5.2 Ojämlikhet inom föreningsidrotten

En annan aspekt som kan utmana planeringen av nya idrottsytor är skillnaden mellan olika områdens socioekonomiska förhållanden. Johan R Norberg, utredare vid Centrum för idrottsforskning, hävdar att föreningslivet är svagt i socialt utsatta områden. Exempelvis idrottar barn med föräldrar som har eftergymnasial utbildning i större utsträckning i jämförelse med barn med föräldrar som enbart har gymnasial utbildning. Vidare menar Norberg att idealet om en “idrott för alla” inte kan efterlevas om möjligheten att idrotta inte är jämlikt fördelat i samhället, oavsett ekonomiska förutsättningar. Den professionalisering och kommersialisering som sker bland idrottsföreningar leder till förhöjda medlemsavgifter för deltagande, vilket slår hårt mot ekonomiskt pressade hushåll enligt Norberg. Vid en sådan utveckling sjunker både tillgång och efterfrågan på möjligheten att idrotta organiserat i socioekonomiskt utsatta områden, eftersom människor i denna kontext helt enkelt inte har råd att idrotta (Norberg, 2019b). Bengt Larsson, fil doktor i pedagogik på Gymnastik- och idrottshögskolan, utförde 2018 ett studie kring ojämlikheten i föreningsidrotten. Han undersökte hur många 15-åringar som hade ett medlemskap i en idrottsförening bland ett antal regioner i Sverige, med variablerna utbildnings- och ekonomiskt kapital. Han fann att andelen medlemskap bland 15-åringar med både lågt utbildnings- och ekonomiskt kapital uppgick till 30 %. Motsvarande siffra för 15-åringar med ett högt utbildnings- och ekonomiskt kapital var 80 %. Resultatet pekar alltså på att ojämlikheten är stor vad gäller medlemsinnehav i en idrottsförening mellan de grupper som har motsatta socioekonomiska förhållanden (Larsson, 2019). Denna problematik är dock känd bland både Staten och RF. Förutom utvecklingssatsningar som “Handslaget 2004-2007” och “Idrottslyftet” har Staten beviljat särskilda anslag till idrottsrörelsen i samband med flyktingkrisen 2015 med syftet att aktivera asylsökande och nyanlända. Mellan åren 2015 och 2018 tillkom ett stöd på 264 miljoner kronor som riktades till integrationsprojekt inom idrotten. Även kommuner har inrättat särskilda bidrag för idrottsaktiviteter gentemot socialt utsatta områden med lågt deltagande i föreningslivet. Bland annat har “midnattsfotboll” anordnats i dessa områden, samtidigt som unga givits möjligheten att låna begagnad idrottsutrustning utan kostnad. RF arbetar på sitt håll med “Strategi 2025” som går ut på att idrottsrörelsen ska avspegla hela befolkningen år 2025 (Norberg, 2019b). Även om satsningar görs så är förändringen av ojämlikhet bland idrottande ungdomar i Sverige svår att åstadkomma. Utmaningen består i att planera för idrottsytor på ett jämlikt sätt, så att alla får samma möjlighet att kunna idrotta. Men frågan är hur planeringstjänstemän i kommuner och framförallt Stockholms stad hanterar bristen på jämlikhet i förhållande till planeringen av idrottsytor.

1.4.5.3 Ekonomiska hinder och ej tillämplig lagstiftning

22

(Riksidrottsförbundet, 2019c; Jordbruksverket, 2019; Allmänna arvsfonden, 2019). I Stockholms stad beräknas kostnaderna för ny- och reinvestering av idrottsanläggningar uppgå till 3,84 miljarder kronor fram till 2030, vilket innebär en årlig investering på 250 miljoner kronor (Stockholms stad, 2014). Trots att det uppenbarligen investeras och görs satsningar för att renovera gamla och etablera nya idrottsytor, kommer utvecklingen inte ske i samma takt som befolkningsökningen. Åtminstone inte i Stockholm, där staden själva tidigare medgett i sin långsiktiga investeringsplan att det kommer finnas ett underskott av idrottsytor i förhållande till invånarnas behov 2022 (Ibid). Visserligen har idrottspolitiker i Stockholm agiterat för att idrotten måste ges det utrymme som krävs för att hålla samma takt som befolkningsökningen. Trots detta har denna ambition inte etablerats i den långsiktiga planeringen. Till följd av den kraftiga befolkningsökningen har istället mark prioriterats för exploatering av bostäder, vilket gjort att idrotten blivit lidande. Förklaringar som kan ges är att idrottsytor inte ger samma ekonomiska avkastning som bostäder samt att idrottsytor inte är obligatoriska att anlägga i nya bostadsområden enligt Plan- och bygglagen (Sjöblom, 2019). Karin Book, lektor i idrotts-vetenskap, menar att nuvarande lagstiftning i PBL både skapar möjligheter och hinder för att idrotten ska inkluderas i kommunernas fysiska planering. Hon skriver att: “Möjligheterna består i att lagen föreskriver planprocesser där olika intressenter måste ges möjlighet att ge sina synpunkter på planförslaget, till exempel översiktsplanen. Hindren består i att idrott inte lyfts fram som en lagstadgad verksamhet som kommunerna måste tillgodose i sin planering” (Book, 2015: 14).

23

2. Teoretiskt ramverk

2.1 Idrott, samhälle och hälsa

För att förstå idrottens plats och betydelse i samhället underlättar det att ge en övergripande inblick i de komponenter som människan behöver i ett samhälle. Social hållbarhet är ett begrepp som länge använts inom samhällsplanering. Begreppet kan bland annat härledas tillbaka till Brundtlandrapporten 1987 där definitionen av hållbar utveckling konstituerades av Världskommissionen för miljö och utveckling, på uppdrag av FN. I rapporten definieras hållbar utveckling enligt följande: “En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” (WCED,1987: 43). I ett försök att bryta ned detta till social hållbarhet menar Haughton & Hunter (1994) att begreppet i slutändan handlar om rättvisa i samhället, i vilken resurser måste fördelas jämt för att kunna tillgodose grundläggande behov (Haughton & Hunter, 1994). Dessa idéer har fortfarande fäste i samtidens samhällsplanering. I samband med att miljöbalken trädde i kraft i Sverige 1999 infördes även 16 stycken miljökvalitetsmål, där God bebyggd miljö är en av dem (Nyström & Tonell, 2012). Miljömålet God bebyggd miljö syftar till att uppnå byggda miljöer som bidrar till hållbar utveckling utifrån ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter. Vid närmare precisering av målet så avser Regeringen att bland annat få till en sammanhållen bebyggelsestruktur som erbjuder ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur som stöder människans behov. På uppdrag av Regeringen har Boverket blivit ansvarig myndighet för att uppnå målet, vilket innefattar ett strategiarbete gentemot Sveriges kommuner för att implementera riktlinjer i den fysiska planeringen (Boverket, 2019).

24

för andra (Dahlstedt & Ekholm, 2018). I en internationell kontext har liknande iakttagelser gjorts. Det som ytterligare kan läggas till som fördel vad gäller idrottens nytta för ungdomar är ökat självförtroende och självkänsla, vilket leder till både förbättrade prestationer i skolan men även ökad förmåga att engagera sig i samhället (Côté et al., 2005; Lawson, 2005).

Enligt statsvetaren Robert Putnam (1995) skapas socialt kapital genom tillit och social interaktion mellan människor. Deltagande i föreningsliv är en typ av socialt engagemang som skapar förståelse och intresse för politik och samhällets organisering. Detta sociala engagemang, som medverkan i föreningsliv innebär, är således en demokratisk process i förlängningen menar Putnam (Putnam, 1995). Idrottens roll som demokratifostrande har också varit en vanligt framställande sanning i Sverige, allra tydligast sedan 90-talet. Inom den svenska idrottspolitiken har det argumenteras för att idrotten utvecklar ungdomars förståelse för demokratiska beslutsprocesser och människors förhållningssätt till varandra (Hjelm, 2018). Regeringen motiverar också sitt statliga ekonomiska stöd till idrottsrörelsen med att det ger ungdomar en fostrande miljö att vistas i. I ett betänkande från Idrottsstödsutredningen formuleras följande: “En utgångspunkt för statens stöd till idrottsrörelsen är att verksamheten ska utgöra en trygg och sund uppfostringsmiljö där barn och unga utvecklas till goda och ansvarstagande medborgare” (SOU 2008:59 s 201).

Idrottens roll att bidra till förbättrad folkhälsa är också en av de komponenter som samhället behöver. Av en kanadensisk studie framgår det att det går en rät linje mellan fysisk aktivitet och goda hälsoeffekter. De två aspekter som bör vägas in vid studerandet av dessa hälsoeffekter är

fysisk aktivitet och fysisk kondition. Fysisk kondition innebär det tillstånd av kroppskondition som

25

aktivera sig fysiskt 29 % mer än människor i områden med motsatt karaktär. Aktivitetsvänliga områden inbegriper i denna kontext en stadsmiljö som har ett utbud av olika idrottsytor som exempelvis anläggningar och löparspår. Det framgår dock att tätbebyggda stadsmiljöer också kan ha en negativ effekt gällande exponering av luftföroreningar, vilket innebär att idrottsmöjligheter bör anläggas i utpekade områden för optimal effekt. Alternativt att stadsmiljön kan formas på ett mer klimatneutralt sätt där luftföroreningar kan rationaliseras bort (Sallis et al., 2016).

Den samhällsnytta som idrotten ger kan värderas på olika sätt beroende på vilka variabler som studeras. Forskning visar att idrottsytor som regelbundet kan användas av idrottsrörelsen och allmänheten genererar en hög samhällsnytta. Faskunger & Sjöblom (2017) har i sin rapport kring idrottens samhällsnytta tagit upp ett antal effekter som idrotten för med sig. De framhåller bland annat att fysisk aktivitet och förbättrad folkhälsa ger effekter såsom minskning av kroniska sjukdomar och sjukfrånvaro, vilket kan översättas till ökad produktivitet. Dessutom ökar den upplevda tryggheten i områden som erbjuder tillgängliga idrottsytor i närheten. Denna tillgänglighet gör i sin tur att området befolkas i större utsträckning och kan på så vis motverka skadegörelse och vandalisering. Tillgängligheten till närbelägna idrottsytor ser även till att minska bilanvändning och därigenom minskar utsläpp och luftföroreningar. Det finns även samhällsnyttiga effekter som tydligt går att beräkna och omvandla till ekonomiska värden. Däribland värdet av de ideella krafter som bidrar till att sysselsätta, utbilda och engagera ungdomar inom idrottsrörelsen (Faskunger & Sjöblom, 2017). I en undersökning som gjorts på uppdrag av RF 2015 konstateras det att knappt en tredjedel av alla Sveriges 20 000 föreningar har någon som är anställd. En uppskattning är att omkring 660 000 personer arbetar ideellt inom idrotten i Sverige, vilket värderas till ca 6,8 miljarder kronor per år. För Stockholmsregionen uppskattas motsvarande siffra vara 1,7 miljarder kronor. Utöver detta omsätts det även likvida medel inom den så kallade sportnäringen. Sportnäringen utgörs bland annat av företag som säljer utrustning, arrangerar tävlingar och erbjuder andra olika typer av tjänster. Tack vare idrottsrörelsen kan sportnäringen omsätta ca 87,5 miljarder årligen i Sverige, varav 40 % i Stockholmsregionen. Därtill har sportnäringen omkring 27 000 anställda totalt i Sverige av vilka 7 400 är anställda i Stockholm. I samma undersökning gjordes en enkätstudie i Stockholm där 85 % uppgav att idrottsanläggningar i närområdet bidrar till ökad livskvalitet. Nästan hälften uppgav att de är villiga att betala för idrottsanläggningarnas existens, trots att de inte har för avsikt att använda den själva. I de tre stadsdelarna (Bromma, Hägersten och Södermalm) som undersöktes fick respondenter besvara hur mycket de var villiga att betala i månaden. I genomsnitt var människor villiga att betala mellan 72 och 98 kronor i månaden, vilket skulle motsvara tiotals miljoner kronor årligen för varje stadsdel (Nielsen & Sternö, 2015).

26

idrottens centrala logik om tävlan, prestation och konkurrens. Österlind framhäver att den tävlingsinriktade idrottens effekter inte beaktas i idrottsforskningen, vilket formar våra och idrottspolitikens föreställningar om att tävlingsidrott är samhällsnyttig. Forskningen visar däremot att en lekfull, motionsinriktad och inkluderande form av idrott har effekter som bidrar till utveckling för både samhälle och individ (Österlind, 2017). Coalter (2013) är också kritisk till att idrotten skulle vara lösningen på komplexa samhällsproblem såsom kriminalitet, brist på social gemenskap och trygghet samt psykisk och fysisk ohälsa. Han hävdar snarare att dessa typer av problem är en produkt av nyliberalism som skapat ojämlikhet och exkludering inom samhällets sociala och ekonomiska strukturer. I denna nyliberala kontext förläggs sedan lösningar på individuell nivå och ideella organisationer, som exempelvis idrottsföreningar (Coalter, 2013).

2.2 Samhällsteoretiska perspektiv

Det finns ett antal teorier som kan hjälpa till att försöka förklara svårigheterna med att etablera idrottsytor i en tät storstad som Stockholm. Vilka samhälleliga processer och förklaringsmodeller kan användas för att förstå hur det idag finns en brist på idrottsytor i Stockholms stad? I denna studie kommer några olika teorier lyftas fram som påverkar samhället i stort, men även idrottslivet i en stad. Dessa teorier handlar huvudsakligen om gentrifiering, markvärde och maktutövning, vilka beskrivs i det följande avsnittet.

2.2.1 Gentrifiering och markvärde

Gentrifiering som begrepp myntades av den brittiska sociologen Ruth Glass i och med utgivandet av hennes bok London: aspects of change 1964. Glass introducerade begreppet för att beskriva förändringen av olika områden i London, där starkt förknippade arbetarklassområden genomgick en inflyttning av en bättre bemedlad medelklass. Detta som en följd av renoveringar, ombildning av hyresrätter till bostadsrätter och höjningar av markpriser. Således kunde hon förklara hur en kapitalistisk marknad kan förändra ett områdes fysiska, demografiska, kulturella och finansiella struktur. Begreppet gentrifiering blev en tydlig markör för vilka processer i samhället som leder till klasskillnader och ojämlikhet (Glass, 1964; Slater, 2012). Gentrifieringens uppkomst och systematik har debatterats friskt sedan dess. Neil Smith (1979) förklarade att uppkomsten av denna komplexa process grundar sig i ekonomiska orsaker och förflyttning av kapital. Smith utvecklade sin ‘Räntegapsteori’ (eng. Rent gap theory) när han upptäckte att många amerikanska innerstäder vitaliserades. Denna teori förklarade att skillnaden mellan faktiska hyror och potentiella hyror gjorde att investerare såg sin chans att köpa upp nedslitna fastigheter och renovera upp dessa för att kunna sälja till ett dyrare pris. Investerandet av kapital kunde således förnya ett helt bostadsområde, vilket fick höjda hyror som följd (Smith, 1979).

27

uppkom genom människors kulturella drivkrafter och konsumtionsbaserade livsstilar. Han pratar om ett framväxande av en ny medelklass som, med inspiration från 60-talets hippierörelse, strävade efter alternativa livsstilar. Således sökte sig denna medelklassgrupp in mot innerstäder för att möta likasinnade och att distansera sig från konformiteten i de borgerliga förorterna (Ley, 1996). Ley hävdar att den nya medelklassen, som utgjordes av konstnärer och människor med liknande yrken, var de ledande pionjärerna i gentrifieringsprocessen. Detta eftersom deras höga kulturella kapital hade en förmåga att attrahera människor med finansiellt kapital (Ley, 2003). Idén om den nya medelklassen har även tydliga kopplingar till Richard Floridas teorier om framväxten av den kreativa klassen, vilken frontades av högutbildade och innovativa personer såsom akademiker, poeter, konstnärer och entreprenörer (Florida, 2002). I en senare fas av gentrifieringsprocessen sker en gradvis förändring av områdets autentiska miljö som skapats av pionjärerna och deras livsstilar. Högt kulturellt kapital skiftas till högt finansiellt kapital och pionjärerna flyttar vidare och ersätts av en bättre bemedlad medelklass (Ley, 2003).

Även om Smiths ‘Räntegapsteori’ skiljer sig från Leys förklaring om kulturella drivkrafter som katalysator för gentrifieringsprocessen, kan det även hävdas att de båda kompletterar varandra. Hamnet (1991) menar att teorierna nödvändigtvis inte motsäger varandra, utan att de tillsammans ger en mer övergripande bild av gentrifiering som fenomen. Han menar att processen simultant inbegriper fysiska, ekonomiska, sociala och kulturella förändringar, där den kreativa klassens närvaro i ett område lockar finansiärer att att köpa och renovera fastigheter (Hamnet, 1991). Ett annat tillägg i debatten kring gentrifieringens mekanismer är Davidson & Lees (2005) som menar att gentrifiering numera är ett globalt fenomen som inte nödvändigtvis följer de ramar som tidigare forskare kommit fram till. De hävdar vidare att den klassiska definitionen av gentrifiering måste nyanseras, eftersom denna process numera kan ske i både förorter och rurala områden. Ett exempel på en drivande faktor inom gentrifieringsprocessen är den effekt som nybyggda bostadsområden har på sin omgivning i städer. Det är därför inte givet att den kreativa klassen eller rika investerare står ensamma som pådrivare i processen, även kommunens arbete kan främja gentrifiering (Davidson & Lees, 2005). Effekterna av gentrifiering har nämnts ovan, men den tydligaste förändringen som forskningen visar är att det sker en undanträngning av ekonomiskt svagare grupper. I takt med att ett områdes status höjs ökar även markpriser och hyresnivåer, vilket gör att inflyttning sker av ekonomiskt starkare grupper. Karaktären på området förändras därmed och gör att skiftet mellan olika socioekonomiska grupper bli oundviklig (Freeman, 2005; Newman & Wyly, 2006).

28

Millard-Ball (2000) påpekar att bostadsbeståndet i hela Sverige generellt sett är av hög standard, till följd av idén om folkhemmet som bland annat förordade att alla skulle ha rätt till en bostad av god standard. Därav har inte gentrifieringsprocessen samma typ av effekt i Sverige vid exempelvis omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Millard-Ball (2000) är av uppfattningen att gentrifiering dock sker vid så kallade lyxrenoveringar, där förändringen av standarden på bostäder blir så markant att ökade hyreshöjningar tränger undan ursprunglig befolkning. Han hävdar också att Ley’s produktionsorienterade teori om kulturella drivkrafter delvis kan förklara hur gentrifiering uppstår i Stockholm. Tjänste- och servicesektorn, som växt sig stark i Stockholm, kan liknas vid den kreativa klassens attraktionskraft och därmed ha samma typ av effekt på gentrifieringsprocessen. Detta kan i sin tur också kopplas till Stockholms befolkningsutveckling, som inneburit hårt tryck på bostadsmarknaden (Millard-Ball, 2000).

Kopplingen mellan gentrifieringsprocessen och bristen på idrottsytor i Stockholm är möjligen svag. En effekt av gentrifiering är dock att de nyinflyttade har större möjlighet att påverka sin omgivning och ge synpunkter på det som uppfattas som olägenheter. Henecke & Khan (2002) konstaterar att grupper som har starka socioekonomiska och politiska resurser är de som har mest inflytande i medborgardialog vid olika planprocesser. Den typiske deltagaren vid medborgardialog sägs vara en välutbildad, föreningsaktiv, medelålders man (Henecke & Khan, 2002). Patsy Healy (2003) är även hon inne på att resursstarka medborgare får större makt ju mer centraliserad styrningen är, vilket gör att maktbalansen mellan olika grupper i samhället blir skev rent demokratiskt (Healy, 2003). Hur påverkar då detta planeringen av nya idrottsytor i en stad? Även här kan Henecke & Khans (2002) teorier kring medborgarinflytande ge perspektiv. De hävdar att ju mer homogenitet som finns i ett område, desto större konsensus råder kring de sakfrågor som berör deras omgivning. En nyinflyttad grupp i ett område som är mer resursstarka ekonomiskt än de ursprungliga befolkningen kan således både agera tillsammans utifrån homogenitet och kunskap inom planeringsfrågor (Henecke & Khan, 2002). Sociologen Pierre Bourdieu menade att en plats identitet formas av dess invånares kollektiva värderingar, relationer och klasstillhörighet. Bourdieu benämnde detta förhållande som habitus, vilket kan översättas till en form av känslostruktur i det vardagliga livet. Betydelsen av en plats och dess habitus är därför starkt kopplat till platsens ursprungliga befolkning, vilket kan förändras i och med att nya människor flyttar in som inte delar samma habitus (Knox & Pinch, 2010).

29

i periferin. Ju längre avstånd från marknaden desto större transportkostnad, vilket i sin tur medförde lägre markpris. Med detta resonemang menade Alonso att en markköpare förvärvar två varor i en transaktion, mark och lokalisering. Ett högt markvärde innebär således en markanvändning med hög avkastningsförmåga. I detta fall styrt av de mest lönsamma lantbrukarna, som tack vare sin avkastning på grödor kunde konkurrera med varandra om det högsta anbudet på den mest attraktiva marken (Alonso, 1960). Nyström & Tonell (2012) diskuterar Alonsos teori och menar att den går att applicera på markanvändningen i ett stadsområde, även om en stad är mer komplex och innehåller flera olika marknader. De beskriver att: “Avgörande för markvärdet är intressegruppernas betalningsvilja för en viss lokalisering, en betalningsvilja som i sin tur är beroende av ekonomisk avkastning eller nytta” (Nyström & Tonell, 2012: 42). Att markvärdet är högst i just de centrala delarna av en stad beror på att det finns en större marknad där, i vilken många intressenter konkurrerar om de lägesfördelar som finns med att vara placerad centralt. Nyström & Tonell (2012) kan också konstatera att de verksamheter som dominerar städers centrala delar bland annat består av företags huvudkontor, hotell, gallerior, restauranger och administrativa verksamheter. Företag och organisationer väljer att lokalisera sig centralt tack vare lägesfördelarna som främjar en hög lönsamhet (Ibid). Slutligen kan Nyström & Tonell (2012) konstatera att det finns mark som inte har något principiellt markvärde, där parker är ett exempel. Parkmark ger ingen avkastning utan är endast en underhållskostnad som inte är intressant för privata aktörer att äga. Däremot har parkmark en nytta för samhällskollketivet och kan dessutom öka värdet på omgivande fastigheter (Ibid).

2.2.2 Maktutövning: Governmentalitet och Governance

För att förstå hur den svenska planeringsprocessen fungerar i förhållande till prioritering av nya idrottsytor, är det viktigt att ha kunskap kring hur ansvars- och maktfördelning ser ut mellan de olika parterna i frågan. Det är därför intressant att titta närmare på begreppen Governmentalitet och Governance för att undersöka hur svenska kommuners styrning ser ut i frågor som rör idrottens plats i samhällsplaneringen, främst vad gäller Stockholms stad.

30

att den nyliberala undertonen i denna maktutövning gör att vi känner oss fria att agera som självständiga individer. Att begränsa välfärdsstatens inflytande och istället uppmuntra till fri företagsamhet för individer är en del av den nyliberala mentaliteten menar Rose. Denna autonoma och självförverkligande inriktning leder till en individualiserad ekonomi där det gemensamma intresset för olika samhälleliga funktioner tappar i styrka (Rose, 1996; Rose 1999).

Rent planeringsteoretiskt finns det ett motsatsförhållande till Governmentalitet som kallas för Governance, vilket är ett planeringsideal som bygger på en kommunikativ och interaktiv planeringsfilosofi. Om Governmentalitet beskriver en toppstyrd och hierarkisk planeringsprocess, kan Governance framställas som en mer uppblandad form av planering där många intressenter tillåts att medverka. Denna filosofi har växt sig stark i flera europeiska storstadsregioner som en produkt av den framskridande visionen om hållbar utveckling inom samhällsplaneringen sedan FNs handlingsprogram Agenda 21. Forskningen inom arkitektur och planering i Sverige har på många sätt inspirerats av den engelska planeringsforskaren Patsy Healys teorier kring Governance (Stenberg, 2010). Governance som koncept baseras enligt Patsy Healy (1997) på Anthony Giddens struktureringsteori, vilken behandlar mänskligt samspel och agerande i samhällets sociala struktur. Med teorin ville Giddens bryta ned den traditionella synen på individens roll som bestämd och hävdade snarare att individer åtar sig olika roller som är specifika för situationen. Han menade också att identiteter och roller är under ständig förändring i våra sociala umgängen, vilket beror på människans behov av att kunna lita på sin omgivning. I denna struktur finns regler och resurser. Reglerna är ofta vaga och outtalade men visar sitt uttryck när människor interagerar. Resurser är individens förmåga att kunna påverka sin omgivning. Tillsammans skapar dessa en struktur i hur människor agerar och samverkar, vilket i sin tur utgör ramen för hur samhället reproducerar sig (Giddens, 1984).

31

kommunikation ofta sker genom en medlare möts inte aktörerna för diskussion på samma sätt som vid första perspektivet. Det tredje och sista perspektivet rör övertalning och påverkan, vilket innefattar att kommunikation ses som ett verktyg av kvalificerade specialister. I denna kommunikation är retoriken central och i en sådan planering är exempelvis informationsmöten, marknadsföring och opinionsbildning starka komponenter. Beslut och lösningar sker genom en toppstyrd process där det politiska påverkandet strävar efter att låta aktörerna vänja sig och bygga upp en mental acceptans. Alla tre perspektiv återger en bild av att konsensus tillslut ska råda, om än på olika sätt. Det tydligaste gemensamma nämnaren för perspektiven är att vetenskaplig fakta ignoreras som grund för planeringen eftersom det ses som en social konstruktion. Istället står begrepp som pluralism, komplexitet och värderingar i fokus. Planering genom konsensus kan också enligt Woltjer relateras till Governance som begrepp, eftersom flera aktörer medverkar i processen. Däremot är inte planering genom konsensus förenligt med representativ demokrati eftersom majoriteter och minoriteter inte existerar i en situation där det råder konsensus (Woltjer, 2000).

Den svenske statsvetaren Ingemar Elander (2002) har fördjupat sig i hur partnerskapet fungerar inom Governance. Han beskriver att partnerskap innebär att intressenter från olika sektorer bildar en sammanslutning med målet att förverkliga en överenskommen vision för ett specifikt område. Relationen mellan olika partners eller intressenter skapar ett nätverk som är självorganiserande och tvärsektoriellt, vilket Elander menar är grunden för Governance. Enligt Elander finns det fyra typer av partnerskap. Den första innebär partnerskap som privilegierar affärsintressen och privat kapital. I den andra typen används partnerskap som ett verktyg för offentliga myndigheter att inte tappa kontrollen till kommersiella intressen. Det tredje partnerskapet omfattas av grupperingar i samhället som vill påverka politiska beslut. Den fjärde typen handlar om en samverkan för att tillgodose fler behov än bara sina egna, vilket ombesörjer visionen om en hållbar framtid för alla. Detta förmedlar en bild av governance som en brett koncept som kan tillämpas på olika sätt. Slutligen kan ett tillägg göras kring ansvarsfördelning, där Elander menar att organiserandet av partnerskap medför att frågan om vem som bär ansvaret för genomdrivandet lämnas öppen (Elander, 2002).

32

3. Metod

3.1 Ansats och forskningsdesign

Denna studie har utförts genom fallstudiebaserad forskning, där målet har varit att öka förståelsen för de utmaningar som föreligger vid planering av idrottsytor i Stockholms stad.

Studien har genomförts utifrån en deduktiv ansats där utgångspunkten varit att analysera empirin utifrån etablerade teorier och begrepp. Således har studien strävat efter att öka förståelsen kring de orsaksförhållanden som på många sätt ligger bakom fenomenet i fråga och därmed kan studien betraktas som teoritestande (Gummesson, 2004). Fenomenet som studerats har inbegripit de utmaningar som finns med att hantera utbud och behov av idrottsytor i en tätbebyggd stad, där Stockholms stad varit studieobjekt. Det är alltså ett fall som valts ut i denna fallstudie där syftet har varit att producera empirisk data som sedan ska kunna generaliseras kring fenomenet i fråga (Ibid). Metoderna som använts har främst varit intervjuer av representanter inom idrottsrörelsen och planerare på Stockholms stad. Även textanalys av visionsdokument för idrott i staden har använts som kompletterande metod.

Eftersom metod och datainsamling har haft en kvalitativ karaktär kommer resultat och analys att byggas på tolkningar. Därmed är tanken att studien ska bidra med ny förståelse och kunskap genom ett hermeneutiskt förhållningssätt. Inom den hermeneutiska processen finns det fyra huvudmoment som omfattas av tolkning, förståelse, förförståelse och förklaring. Alla dessa moment interagerar med varandra i den process som leder fram till ett empiriskt resultat. Grunden för denna hermeneutiska process är den förförståelse som forskaren tar med sig in till sin studie, det vill säga den erfarenhet och uppfattning som innehas i det studerade ämnet. För att kunna öka sin förståelse och insikt krävs det förklaringar. Men dessa två moment samspelar med varandra eftersom det också krävs förståelse och insikt för att bilda förklaringar. När både förklaringar och förståelse byggts upp under studiens gång, är det forskarens uppgift att göra sina tolkningar av den verklighet som formats (Ödman, 2004). På samma sätt har denna studie lagt fram förklaringar och förståelse kring de utmaningar som finns med att etablera idrottsytor i Stockholm, vilket sedan legat till grund för tolkning i avslutande diskussioner och slutsatser av resultatet från undersökningen. För att tolkningen ska bli nyanserad och logisk är det viktigt att placera fenomenet i en kontext (Ibid). I denna studie har bristen på idrottsytor presenterats i en kontext där det råder en brist på mycket annat i staden, som exempelvis bostäder. Det är viktigt att förstå de svårigheter som finns med att tillfredsställa allas behov till fullo och bristen på idrottsytor har därmed granskats i skenet av detta.

3.2 Intervjuer

33

Därutöver har Riksidrottsförbundet och Stockholms idrottsförbund utgjort representanter för idrotten som gemensam röst för att inkludera resterande idrotter som har ett föreningsliv. Från Stockholms stad har respondenterna utgjorts av planerare från idrottsförvaltningen respektive stadsbyggnadskontoret. Tabellen nedan visar vilka respondenter som medverkat.

Tabell 3. Respondenter i studien.

Respondent Yrkestitel Organisation

Jonnie Nordensky Projektledare Riksidrottsförbundet (RF)

Henrik Schöldström Idrottspolitisk kommunikatör Stockholms idrottsförbund (RF-SISU) Robin Johansson Anläggningsansvarig Stockholms fotbollsförbund (StFF) Daniel Glimvert Anläggningsansvarig Svenska gymnastikförbundet (SvGF) Göran Tidström Ordförande i styrelsen Stockholms ishockeyförbund (StIF) Stefan Gyllberg Ledamot i styrelsen Stockholms simförbund (StSF)

Thomas Jansson Stadsplanerare Stadsbyggnadskontoret, Stockholms stad Ruben Wennerberg Planerare Idrottsförvaltningen, Stockholms stad

34

Samtliga respondenter har innan varje intervju godkänt inspelning av samtalen för att kunna möjliggöra transkribering. Att transkribera intervjuer gör det möjligt att både citera och framställa respondenternas egna ord. (Bryman, 2012). Varje transkriberad intervju har sedermera genomgått en kodningsprocess, där intervjumaterialet kodades enligt så kallad öppen kodning. Detta innebär att respondenternas uttalanden identifieras och kategoriseras i olika delar. Denna kodningsprocess gör det därmed möjligt att urskilja en struktur i vad som uttrycks (Dalen, 2007). I denna studie har kategorierna kunnat delats upp utifrån de utmaningar som efterfrågas i studiens frågeställningar. Efter genomförd kategorisering sker det sista steget i processen som utgörs av generalisering och teoretisering, som innebär att forskaren ska presentera sina teorier i ämnet baserat på studiens resultat (Ibid).

Intervjuerna har varit ämnade att utföras på tu man hand till en början. Detta har dock inte varit möjligt att fullgöra på grund av den pandemi (Covid-19) som bröt ut i mars 2020. Detta till trots har en av de åtta intervjuerna, med Stefan Gyllberg på Stockholms simförbund, genomförts på tu man hand. Resterande intervjuer har gjorts med digitala hjälpmedel, varav två via telefon och fem via videosamtalstjänsterna Microsoft Teams eller Skype. Enligt Bryman (2012) finns det både för- och nackdelar med telefonintervjuer, men det finns inga märkbara skillnader i svaren kontra intervjuer på tu man hand. Det som uteblir i en telefonintervju är intervjuarens uppfattning av respondentens sinnesnärvaro och kroppsspråk som kan avslöja känslor och inställning till de frågor som ställs. Därtill kan eventuella tekniska problem uppstå som försvårar intervjun. I en intervju på tu man hand tenderar respondenten generellt sett att tala mer fritt och längre till skillnad från en telefonintervju (Bryman, 2012). Tilläggas bör dock att nästan samtliga videosamtal i denna studie gav möjligheten att se respondenten i fråga och på så sätt kunde mer än röst och språk uppfattas. Generellt sett som intervjuare är min uppfattning att intervjuerna inte avvek från varandra på något avgörande sätt för resultatet.

3.3 Textanalys av visionsdokument

Eftersom syftet med denna studie bland annat bestått i att utröna hur Stockholms stad förhåller sig till behovet av idrottsytor, har målet till en början varit att se över de handlingar och beslut som staden gjort kring idrott. I detta arbete har det idrottspolitiska programmet identifierats som ett övergripande visionsdokument som bör granskas, där målsättningar slagits fast för stadens arbete med idrottsfrågor. Detta visionsdokument pekar dock inte specifikt ut utmaningar eller hinder, utan är snarare av mer vägledande karaktär. Därmed har analysen av dokumentet varit av mer komplementerande slag till de intervjuer som genomförts med planerare inom Stadsbyggnads-kontoret och Idrottsförvaltningen.