Analys av de fem utvalda bilderböckerna

I följande analyser kommer jag att utgå från olika normer som råder i samhället. Med detta menar jag till exempel normer som att flickor leker med dockor och pojkar med bilar, att män är starka och kvinnor svaga. Jag kommer alltså att benämna saker som leksaker, lekar, kläder och egenskaper som pojkiga, flickiga, manliga och kvinnliga. Jag vill dock poängtera att det inte är min åsikt att det till exempel finns särskilda lekar som passar bättre för det ena eller andra könet och jag kommer därför att använda citationstecken kring ord som ”flicklek” och liknande. I samklang med ett intersektionellt perspektiv och poststrukturalistisk teori kommer jag att förstå de sociala kategorierna som socialt konstruerade. Därför blir ord som ”flicklek” utan citationstecken inte relevanta, då detta indikerar att det finns särskilda lekar som flickor av naturen hellre sysslar med. Orden behöver dock användas för att analysen ska gå att utföra. För att förstå normer behöver jag synliggöra dem även om jag i användandet av dessa ord riskerar att befästa deras tidigare normativa innebörd. På liknande sätt kommer jag att använda mig av begreppen arbetarklass och medelklass för att beskriva vilka livssituationer karaktärerna har. Klass definierar jag utifrån hur karaktärerna bor, vad de har på sig för kläder och eventuella förvärvsarbeten för föräldrarna.

Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum (2007)

I denna bok är det framförallt intersektionella aspekten genus som är intressant att analysera. Jag kommer dock att se till aspekterna etnicitet och klass också. Boken kan sägas vara en med Rhedins (1992) ord genuin bilderbok då bild och text tillsammans berättar en historia och att texten för sig själv hade berättat en annan historia. Texten för handlingen fram och i denna går att urskilja mönster i karaktärers beteenden. Men i texten hittas inga explicita beskrivningar av personers yttre eller inre egenskaper med undantag för en mening där Kenta beskrivs vara bra på fotboll. Det är bilderna i boken som framförallt ger läsaren och lyssnaren inblick i vad karaktärerna känner och tänker och det finns en tydlig diskrepans mellan text och bild i detta avseende. Till exempel skiljer sig framställningen av Kenta åtskilligt åt mellan dessa. Ett exempel på detta är att det i texten låter som om Kenta är med och ”krigar

32

ned några småungar” (Lindenbaum, 2007, s. 4) vilket kan kopplas till de ”maskulina” egenskaperna våldsam och aggressiv (Nikolajeva, 2004). Tittar läsaren däremot i bild ser hen att Kenta står utanför ”kriget” och sneglar mot flickornas lek. Detta tema är genomgående i hela boken. Kenta är med i pojkarnas lek, men visar i bild ytterst lite entusiasm och hans blick är alltid riktad åt flickornas håll. Kenta avviker på några sätt från genus-normen genom sina handlingar då han vill leka med dockor och dansa ”prinsessedans” i en ”blank kjol med blommigt skrynkel” (ibid. s. 26), vilket normativt sett ses som ”flicklekar”. Också enligt Nikolajevas (2004) abstrakta schema visar Kenta på egenskaper som kan ses som ”kvinnliga” då han på alla uppslag utom de tre sista kan anses vara både passiv och aggressionshämmad. Däremot passar hans yttre in i en ”pojkmall”. Kenta har militärbyxor, vilka kan sammankopplas med ett mansdominerat yrke, och tröjor med svarta tryck föreställande figurer med arga ögon. Det finns en diskrepans mellan Kentas yttre och de performativa handlingarna han utför. Odenbring (2015) menar i sin studie att Lill-Zlatan (Lindenbaum, 2006) är en stereotyp ”pojkflicka”, men Kenta kan inte på samma sätt sägas vara en stereotyp ”flickpojke” eftersom hans handlingar och hans utseende skiljer sig mycket åt. Han är avbildad som pojke, men hans ”performativa genus” är inte självklart ”manligt”.

Kentas kön är i boken definitivt avgörande för händelseförloppet eftersom handlingen kretsar kring att Kenta är just en pojke som vill leka med dockor. Att Kenta är vit spelar dock ingen roll för handlingen i boken. Däremot gör det att boken hamnar inom den vita manliga normen. I Kenta och barbisarna (Lindenbaum, 2007) finns dock karaktärer som har andra hudfärger än vit. Till exempel den mörkhyade karaktären Mira som är en av de flickor som Kenta gärna vill leka med. Mira är ur ett intersektionellt perspektiv intressant då hon som mörkhyad flicka i delar av boken tillges en högre maktposition än den vita pojken Kenta. Detta är en aspekt som också Warnqvist (2008) lyfter. Nils, en annan pojke i boken, har ett asiatiskt utseende. Dessa två karaktärerna är inte stereotypt beskrivna utan ”råkar” bara ha mörk hy eller asiatiskt utseende. Detta gör att icke-vita karaktärer inte blir avvikande på något sätt. Något annat Warnqvist (ibid.) tar upp är hur flickornas utrymme förminskas i och med att Kenta och de andra pojkarna kommer in i leken. Detta är något som jag också reflekterat över. När pojkarna är med i ett uppslag tar de upp största delen av uppslaget medan flickorna får nöja

33

sig med en kant. Dock är det Kenta som får nöja sig med en kant när han observerar flickornas lek i senare uppslag.

Utseendemässigt och delvis genom performativa handlingar ger alla karaktärer i denna bok ett könsstereotypt intryck fram tills sista uppslaget där pojkarna tar på sig prinsesskjolar och dansar. Flickorna har klänning eller rosafärgade kläder och pojkarna, däribland Kenta, har blå, grå och svarta kläder. Enligt Nikolajevas (2004) schema är det dock mest bikaraktärerna Nils och Anton som passar in i mallen. De kan sägas vara på våldsamma, aggressiva,

känslokalla när de ”krigar” och ”krigar ned några småungar” (Lindenbaum, 2007, s.5) och tävlande när de brottas och spelar fotboll. Kentas pappa har liksom Kenta militärbyxor och

mörk tröja och är stor och muskulös. Kentas ”fröken” har rosa klänning och stora bröst vilket kan kopplas till den kvinnliga normen. En anledning till att Lindenbaum framställer det manliga och kvinnliga på ett stereotypt sätt kan vara att förtydliga Kentas längtan till det som är annorlunda. En annan anledning kan vara att Lindenbaum vill förtydliga att Kenta är normbrytande. Österlund (2012) menar att ”alla karaktärer inte kan vara könsgrumlade eftersom traditionella könsmönster fungerar som kontrastverkan” (s. 69). Alltså – genom att placera Kenta i ett normativt sammanhang lyfter Lindenbaum fram honom som ett normbrott.

Kentas familj verkar bestå av honom själv och hans pappa. Någon annan förälder nämns aldrig. På ett sätt kan alltså Kentas familj sägas bryta mot kärnfamiljsnormen. Dock är det svårt att säga någonting om hur Kentas liv hemma ser ut då nästan hela boken utspelar sig på förskolan. Utifrån det lilla vi får se av hemmet kan det beskrivas som ett medelklasshem med detaljer som en stor skivsamling med stereoutrustning. Andra detaljer som kan indikera medelklass är att Kentas pappa har ett litet krokodilmärke på sin tröja vilket kan sammankopplas med dyrare märkeskläder. Kenta hamnar alltså även här Kenta inom normen; han är vit, av manligt kön och medelklass.

Sciurba (2016) menar att böcker som tar upp ämnet med könsöverskridande pojkar ofta framställer ämnet som ett problem vilket hon inte menar på effektivt sätt bidrar till att normalisera könsöverskridande beteende. Kenta och barbisarna (Lindenbaum, 2007) kan dels sägas ingå i denna kategori böcker, men ämnet problematiseras ytterst subtilt genom

34

blickar och meningar som ”Kenta ser att killarna kommer. Nu kollar de på honom och på alla kjolarna. Det är nog bäst att han går på toa.” (ibid. s. 28). Det är aldrig någon som rakt ut ifrågasätter Kentas handlingar.

Melvin möter Vildis och Tildis av Anna Munyua och Johan Eriksson (2014)

I Melvin möter Vildis och Tildis finns många intressanta intersektionella aspekter att titta på. På framsidan ses två barn som båda bara har ett ben. De spelar fotboll i varsin rullstol. Detta är en av två böcker i hela bokpaketet som har namngivna personer med någon synlig funktionsnedsättning. Barnen på framsidan är titelpersonerna Vildis och Tildis som huvudkaraktären Melvin möter. Även om det är Melvins perspektiv som handlingen mest kretsar kring är det hans storasyster Matildas avundsjuka som är själva handlingens intrig. Alltså kommer mycket av analysen kretsa kring henne.

I denna bok talar texten mer för sig själv än i Kenta och barbisarna (Lindenbaum, 2007). Det finns ingen diskrepans mellan text och bild i denna bok utan bilderna speglar det som händer i texten. I text nämns dock ingenting om karaktärernas utseende utan detta får bilderna berätta. Melvin är en liten mörkhyad pojke med svart lockigt hår. Matilda är en något större, mörkhyad flicka med långt lockigt svart hår. Att både Vildis och Tildis har ett ben och sitter i rullstol nämns alltså inte. På samma sätt som Nils och Mira i boken om Kenta (ibid.) bara ”råkar” vara icke-vita råkar Vildis och Tildis vara mörkhyade och enbenta. Det är i bild som karaktärernas utseende framställs. Däremot nämns egenskaper som att Matilda och Vildis och Tildis är bra på fotboll i text. Matilda har lila shorts och lila t-shirt. Lila är traditionellt sett en färg som kan förknippas med flickor och Matilda är med sitt långa hår och långa ögonfransar avbildad som flicka, men performativt, alltså till sin funktion är hon könsneutral (Nikolajeva, 2000). Hennes kön spelar ingen roll för handlingen utan Matilda hade lika gärna kunnat vara pojke. Matilda förlorar inte sin femininitet i boken som Österlund (2008) menar att starka, handlingskraftiga flickkaraktärer riskerar att göra. Hon får lov att både ha baddräkt med rosa volang, vara känslosam och vara bäst i fotbollslaget.

Bikaraktärer och bakgrundskaraktärer visar på stor mångfald i denna bok. Icke-vita personer är inte en minoritet i boken som i många av de andra bilderböckerna utan

35

bakgrundskaraktärerna är jämnt fördelade. Också bland dessa finns personer som sitter i rullstol. Till exempel sitter ett barn i Matildas fotbollslag i rullstol. Även samkönade föräldrar och muslimska personer med burqa syns i periferin. Vildis och Tildis föräldrar är en aning stereotypt avbildade med kläder som kan förknippas med ”afrikansk” kultur. Mamman har en sjal virad runt håret och matchande klänning och pappan har en särk med matchande mössa. Däremot är inga av barnen stereotypt avbildade. Vildis och Tildis har fotbollskläder på alla bilder och Melvin har hängselbyxor. Också Melvins och Matildas föräldrar är stereotypt avbildade, men då handlar det om deras genus. Mamman har rosa tröja och långt blont hår. Pappan har kort hår och blå skjorta.

Något som kan problematiseras i boken är hur huvudkaraktärernas familjer verkar ha obegränsat med pengar. Både Matilda och Vildis och Tildis går på både fotbolls-, tennis- och golfträning och är, under samma vecka boken utspelar sig, också på badhuset. Alla dessa aktiviteter är sådana som kostar pengar och alltså sådant som kan sammankopplas med en välbärgad medelklass. Vildis och Tildis bor dessutom i ett väldigt stort hus som är omgivet av vattenrutschkanor och tennisbanor vilket kan förknippas med överklass. Melvins och Matildas familj kan jämföras med det som Eilard (2008) kallar den ”nationellt gränsöverskridande (eller etniska hybrid) familjen” (s. 425) då de har en mörkhyad förälder och en vit. Eilard lyfter fram denna kategori av familjer som en av två som hon ser växer fram i läseboken under 2000-talet. Den andra är ”den nya medelklassen” (s. 425), men Eilard menar att den förstnämnda kan räknas in som en del av den nya medelklassen. På alla sätt överensstämmer alltså Matilda och Melvins familj med denna beskrivning.

Orättvist av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund (2012)

Denna bok är hämtad ur kategorin ”böcker med mindre mängd text”, vilket innebär att bilderna kommer utgöra en större del av analysen. Nikolajeva (2000) skriver att den psykologiska personskildringen främst sker via ord och att det är svårt att avbilda permanenta mänskliga egenskaper såsom visdom och tapperhet. Hon menar dock att känslor kan speglas i karaktärers ansiktsuttryck och i hur de poserar och gestikulerar. I denna bilderbok finns väldigt lite text och det är alltså svårt att få någon djupare, psykologisk personskildring. Texten för endast handlingen framåt och beskriver inte karaktärernas utseende eller personlighet. Det första som kan uppmärksammas i boken är att huvudkaraktären, Storskrot,

36

och huvudkaraktärens yngre syskon, Lillskrot, är mörkhyade. Det kan antas att båda barnen är adopterade eftersom båda föräldrarna är vita. Något annat som kan uppmärksammas är att barnen inte är könade. Namnen är inte könsbundna och i text används inga pronomen. Stereotypa avbildningar ger inte heller läsaren någon föraning om barnens kön – de är helt enkelt barn. Att barnen är mörkhyade är ingenting som nämns i text och avbildningarna är inte stereotypa. Alltså är varken barnens kön eller etnicitet avgörande för handlingen. Hade de varit avbildade och beskrivna som flickor hade samma historia berättats. Att familjekonstellationer är en mamma-pappa-barn-konstellation är heller ingenting som spelar roll för hur handlingen ser ut.

Storskrots och Lillskrots familj kan antas tillhöra medelklassen vilket kan tolkas utifrån detaljer i bilderna. I hemmet finns mycket böcker och barnen har många leksaker med ett tydligt konsumtionsvärde, såsom cykel, legobitar och pysselmaterial. Men det som mest indikerar medelklass är det faktum att barnen ser ut att vara adopterade vilket är väldigt dyrt och därför med en vuxenblick kan kopplas till medelklass. En annan aspekt som pekar på medelklass i boken är karaktärernas kläder. Grettve (2008) menar att kläder utgör ett tydligt sätt att signalera klass- och genustillhörighet. Både barnen och de vuxnas kläder ger en känsla av dyrare märkeskläder vilket kan ses på märken på framförallt barnens kläder, men föräldrarnas skor ser också ut att vara specifika märkesskor. Att båda barnens kläder matchar varandra tyder på att kläderna är nyinköpta vilket också kan vara en klassmarkör.

Eftersom barnen i boken är icke-könade är det framförallt de vuxna personerna som är intressanta att analysera ur ett genusperspektiv. Pappan har en rosa tröja vilket normativt kan tolkas som en ”feminin” färg. Rosa är en färg som enligt Ambjörnsson (2005) både kan kopplas till klass och genus. I en studie undersökte hon hur ett par medelklassföräldrar förhöll sig till färgen rosa. Många föräldrar menade då att de kopplade färgen rosa till flickor, men att de drog sig från att klä sina döttrar i färgen då de ansåg att färgen var ”fastlåsande och förtryckande” (s.6) och kunde kopplas till att flickor bara ska vara gulliga. Ambjörnsson (ibid.) menar att färgen rosa kan kopplas till klass på så sätt att föräldrarna vill visa på en medvetenhet kring genus och därför inte klär sina flickor i rosa eller tvärt om klär sina pojkar i rosa. Att pappan i Orättvist (Mendel-Hartvig & Röstlund, 2012) har en rosa tröja kan tolkas som att han är en modern, medveten medelklassman. Pappan visar också ömhet och vaggar

37

och myser med barnen på ett antal bilder vilket enligt Nikolajevas (2004) schema kan kopplas till den ”kvinnliga” egenskapen omsorgsfull.

Mammans kläder kan normativt tolkas som ”feminina” då hon har klänning på alla bilder, men hennes hår är kortklippt vilket kan ses som ”maskulint”. Hur håret är klippt är någonting som Nikolajeva (2000) menar är en stark indikator på vilket kön en karaktär har i bilderboken. Hon menar att kvinnliga karaktärer ofta avbildas med långt hår och manliga med kort. Alltså bryter mamman i denna bok mot denna norm. Nikolajeva (ibid.) skriver också att vuxna män och kvinnor skiljs åt i bilderboken genom att män avbildas med skägg och kvinnor görs lite runda. I Orättvist (Mendel-Hartvig & Röstlund, 2012) är föräldrarna avbildade på precis detta sätt. På ett uppslag (s.18) ser dock mamman väldigt arg ut vilket kan kopplas till Nikolajevas ”manliga” egenskap aggressiv, så här bryter mamman ännu en gång mot normen.

Det syns tydligt i denna bok att författarna verkar ha en medvetenhet kring genus och etnicitet, då derinte finns några tydliga stereotyper och då framställningen av bokens karaktärer lämnar stort tolkningsutrymme till läsaren.

Sabelles röda klänning av Marina Michaelidou-Kadi och Daniela Stamatiadi (2015) Denna bok är hämtat ur kategorin ”böcker av utländsk författare” och är skriven av en cypriotisk författare. I denna bok beskrivs mycket av huvudkaraktärens, och även vissa bikaraktärers, känslor i text. På ett uppslag skrivs till exempel att Sabelle ”…blev glad igen” (s.5) vilket indikerar att hon tidigare varit ledsen. Sabelle undrar också på ett uppslag om det är ”möjligt att känna sig glad och ledsen på samma gång” (s.8) och hennes pappa beskrivs vara på ”gott humör” (s.8).

Utseendemässigt är många karaktärer i denna bok, ur ett genusperspektiv, stereotypt avbildade. Sabelle har, som titeln på boken antyder, klänning genom hela boken vilket som tidigare nämnts kan ses som stereotyp ”kvinnligt”. Hon har också långt hår vilket också kan beskrivas som stereotypt ”kvinnligt”. De flesta flickor i Sabelles skola har klänning eller kläder med spetskrage eller så har de håret uppsatt i tofsar. Dock har Elina som är den flicka

38

som i slutet av berättelsen bjuder med Sabelle till parken kort hår. Som nämndes i analysen av Orättvist (Mendel-Hartvig & Röstlund, 2012) är detta enligt Nikolajeva (2004) ovanligt i framställningen av flickor. Mamma har också klänning i samtliga bilder och pappa har byxor på det uppslag där han förekommer vilket kan ses som stereotypt för deras respektive kön.

Det är ingenting i berättelsen som säger att Sabelle går på en skola med enbart flickor. Dock är det bara flickor som nämns i text och som syns i bild. Det är flickan Elina som bryr sig om Sabelle vilket kan kopplas till Nikolajevas (2004) schemas ”kvinnliga” egenskap omtänksam. Även mamman visar på denna egenskap då hon verkar vara den som har hand om Sabelles klädbyten. Det är också hon som syns hålla Sabelles hand under själva flykten vilket tyder på att det är hon som har ansvar för Sabelle på resan. Detta kan dock också kopplas till den ”manliga” egenskapen skyddande vilket gör att Sabelles mamma också bryter mot normer om kön. Pappan nämns och syns endast på ett uppslag och då handlar det om att han fått jobb. Detta skulle kunna kopplas till Nikolajevas abstrakta schema och den ”manliga” egenskapen

skyddande då det kan ses som att pappan skyddar och försörjer sin familj. Han håller dock

om Sabelle och visar ömhet vilket kan kopplas till egenskapen omsorgsfull som ses som en ”kvinnlig” egenskap enligt Nikolajevas schema. Både mamman och pappan i berättelsen uppvisar med andra ord ett performativt genus eftersom de mestadels agerar på ett för deras genus föreskrivet sätt.

Ur ett klassperspektiv kan sägas att Sabelles familj just har flytt från ett annat land och att ingen av föräldrarna från början verkar ha fått jobb. Till följd av arbetslöshet kan det antas att familjen kan ha dåligt med pengar. Detta är dock ingenting som nämns i texten. Det går också att tolka in att lägenheten verkar vara sparsamt inredd vilket skulle kunna tyda på att familjen inte har råd att köpa möbler. Detta är dock tolkat utifrån en svensk kontext eftersom jag inte har en uppfattning om hur man möblerar på Cypern. Möbleringen och pappans arbetslöshet är tecken som skulle kunna tolkas som att familjen tillhör arbetarklassen. Dock är det svårt att säga eftersom det ingenstans nämns vad Sabelles pappa arbetar med när han får jobb. Eilard (2008) kopplar också hon i sin studie enkel inredning och arbetslöshet till arbetarklass. Något som skulle kunna motsäga att Sabelles familj tillhör arbetarklassen är när Sabelle sitter och fyller en mängd ritpapper med färg vilket kan ses som att hon har

39

obegränsat med papper. Detta skulle kunna tolkas som ett tecken på att familjen inte har så dåligt med pengar ändå.

Tilly som trodde att… av Eva Staaf och Emma Adbåge (2014)

Denna bok är hämtad ur kategorin ”Böcker för samtal och tema-böcker”. Den är placerad i denna kategori eftersom den tar upp frågan om hur olika människors liv kan se ut. I boken får vi genom karaktären Tilly följa med in i olika hem och se hur människorna där har det. Det första som, ur ett intersektionellt perspektiv, kan uppmärksammas i denna bok är aspekten klass. I de olika familjerna vi får möta kan olika klassaspekter urskiljas. Till