Detaljer
Inledningsvis är det värt att nämna att det inte fi nns ett entydigt bildspråk, precis som allt annat i Galago skiljer det sig åt från serie till serie. Det fi nns allt från bilder som nästintill ägnar sig åt streckgubbar, till en serie som består av fotografi . Men bara för att bildernas utseende skiljer sig åt, betyder inte det att likheterna inte fi nns där. I sättet att framställa bilder, och i sättet att använda sig av dessa, fi nns många återkommande moment.
Det vanligaste är att huvudpersonen är i tydligt bildmässigt fokus; antingen längst fram eller störst i bilden. Bilder har vidare inte som syfte att
omgivningsmässigt avbilda en helhet eller verklighet; de kan vara en-, två- eller tredimensionella. Om exempelvis en stad avbildas innebär det inte att den har allt en stad förväntas ha; den kan mycket väl bestå av ett enda utvalt hus som inte ens är skalenligt i jämförelse med karaktärerna.
Karaktärer
Galagos serier har en tendens till ett enkelt och avskalat bildmässigt uttryck, framför allt när det gäller karaktärer. Medverkande karaktärer är både människor och icke-mänskliga fi gurer. Det mänskliga utseendet varierar mellan realistiskt men förenklat, eller förenklat åt seriefi gurshållet. Realistiskt förenklat innebär att smådetaljer på människor så som rynkor och hårstrå inte fi nns med, men att bilden proportions- och utseendemässigt avbildar en verklighetstrogen människa. Förenkling åt seriefi gurshållet innebär att linjer och utseende skalats av ännu ett steg, och proportioner inte längre är ’mänskliga’ trots att karaktärerna är det. Oftast har karaktärerna ett utseende som är kortare och rundare. Möjligheten till rörelse och stor böjlighet är inte viktiga element i karaktärerna, då de ofta är ganska stela, vanliga eller mest stillastående.
Det är som sagt inte bara människor som på en denotativ nivå avbildas i serierna. I varje Galago fi nns cirka tre serier där huvudpersonen är antingen GalagoGalago ett djur av något slag, exempelvis säl, katt eller kanin, eller ser ut som en blandning av människa och djur. Det fi nns alltid något i utseendet som är omänskligt, exempelvis har fi guren kanske en liten nos istället för en näsa. Dessa karaktärer har uteslutande ett enkelt och avskalat utseende; de består i huvudsak av kantlinjer, med detaljerna ögon, nos och mun. Vad som är gemensamt för alla karaktärer är att de är mer eller mindre förenklade avbilder av människor. Djuren beter sig som nutida människor i en nutida mänsklig miljö. De förses med mänskliga accessoarer så som kläder, bilar, frisyrer eller gångstil, och de har känslor, tankar och andra mänskliga egenskaper, som på en konnotativ nivå för tankarna till människa.
Rolig eller or
Uttryck & innehåll
Seriernas bakgrund har en utseendemässigt stor variation; den är allt från mycket komplicerad till nästan obefi ntlig. I ’Tuffi ngen Julie dör!’ (4:2004: 30, se även bilaga 11) är det så mycket detaljer att det kan innebära en viss svårighet att urskilja allt som fi nns med. Sedan fi nns det andra serier så som ’Härda ut’ (1:2004: 34ff, se även bilaga 12), som endast innehåller de medverkande karaktärerna och möjligtvis det attribut de rör vid. Bakgrunden har en underordnad roll till de huvudsakliga karaktärerna; den fungerar mer som en slags förstärkande effekt till karaktärernas berättelse eller känsloläge. För att knyta an till de båda tidigare nämna exemplen, så utspelar sig
’Tuffi ngen Julie dör!’ (4:2004: 30) i en drömvärld. Vi har fått reda på att serien baseras på en återkommande dröm. Drömmar är röriga, osammanhängande och så är även seriens bakgrund. I ’Härda ut’ (1:2004: 34), som består av enstaka bilder, är handlingen ensamhet och ångest. Att skära av bilden från en omvärld, och bara ha med huvudpersonen samt ett fönster eller en stängd dörr förstärker känslan av isolation. Som redan sagt utgörs en text av en kombination av tecken (Jansson, 2002: 56), vilket detta är ett bra exempel på; det ena stärker det andra, och vice versa. Det slutliga resultatet skapas av alla medverkande tecken, och även frånvaro av något skapar vissa kopplingar. Bilder används återkommande till att skapa kontraster och nya perspektiv på redan befi ntliga fenomen, föreställningar och myter. Enligt Jansson (2002: 61ff) brukar människor som tillhör samma kulturella gemenskap tolka saker likartat, och det är här myten skapas. För att återgå till de icke-mänskliga fi gurer som medverkar fi nns det en ’söt’ underton i dem. Med andra ord: den denotativa nivån har en starkt etablerad konnotativ betydelse. Ett litet djur, så som en kanin, förknippas med en positiv söthet, och en myt om detta skapas. Sötheten används uteslutande i Galago för att skapa en kontrast; det söta sätts i samband med en egenskap som den vanligtvis inte gör, vilket bryter mot etablerade konventioner. Ett exempel är två sälbröder vi får följa i ’Bror min bror min’ (4:2004: 24ff, se även bilaga 13). En av bröderna visar sig ganska fort vara paranoid och full av ångest, och serien slutar med att bägge dör. ’Klas Katt’ (2:2004: 1, se även bilaga 5) kan även nämnas som återkommande exempel: det är en tystlåten katt som mest går runt och känner ett stort svart mörker, både inom och runt om sig. På detta sätt utmanas kulturella konventioner.
Även stereotypt manligt och kvinnligt utseende, då både kläder, frisyr och attribut, har ett huvudsakligt användningsområde i detta kontrasterande. Detta ser man exempel på i en annan serie, vilken består av en bild på en manlig och en kvinnlig fi gur (1:2004: 31). Att avgöra vilket kön de är av är inte svårt, då de båda har just stereotypa kläder och frisyrer. Den kvinnliga fi guren är dock av nästan dubbel bredd och längd som mannen. Hon står passivt stilla, medan mannen omfamnar henne och säger ’Oj oj fl icka lilla. Du är så ömtålig.
Rolig eller or
bestående av denna enda bild, använder sig dels av uppenbara bildmässiga kontraster till texten, dels av stereotypa utseende för att tydliggöra sin poäng.
Miljö & tillhörighet
Trots att utseende är både enkelt och förenklat, fi nns det vissa ständigt återkommande detaljmässiga inslag, till exempel frisyrer och kläder. Jämfört med hur mycket andra detaljer som skalas av är desssa märkbart välbevarade. Tecken kan som sagt förknippas med en viss idé (Gripsrud, 2002: 140), och dessa detaljer fungerar som extra tyliga tecken. Karaktärernas kläder och frisyrer kan kopplas till vissa grupperingar, främst då olika subgrupper. Det kan till exempel vara inom normerna för något kulturellt uttryck, så som hårdrock, pop och hip hop, eller tillhöra vissa politiska strömningar, då främst med kopplingar till vänsterorienterade människors mode. Det fi nns frisyrer så som dreadlocks, markanta popfrisyrer, långt hår på män som signalerar hårdrock eller helt enkelt snaggat hår. Samma sak gäller även karaktärernas kläder. Det fi nns exempelvis särskilda klädmärken så som Paul Smith, t-shirtar vars logga är utskriven, slipsar, kavajer med pins och liknande. För varje socialt fenomen en serie tar upp, fi nns ett på en denotativ nivå ett utseende som kan förknippas med just den grupperingen. Utseende på karaktärerna i Galagos serier förknippas därför inte direkt med en viss personlighet, men utan tvekan med en viss social gemenskap, som i sin tur förknippas med vissa egenskaper och uttryck. Nämnas kan även att det inte fi nns värderingar kring utseende, egenskaper och beteende.
Gemensamt för alla dessa detaljer är att de kan kopplas till dagens samhälle; de utgör svaret på när serierna utspelar sig. Var de utspelar sig är dock inte alltid tydligt. Ibland är vi i någons dröm, ibland är vi i en skog. I vissa serier nämns dock exakta pubar, tunnelbanestationer och boendemiljöer. Dessa serier handlar då om människor yngre än 30 år, och miljön vi rör oss i är en större stad. Exempel på sådana specifi ka återgivelser är t-banestationen Hornstull och krogen Carmen i Stockholm (2:2004: 67) eller Ungt Forum på Malmö Stadsbibliotek (1:2004: 86). Antingen vet vi inget om var någon befi nner sig eller vet vi mycket specifi kt. Det specifi ka har dock ingen konkret betydelse för handlingen. Däremot signalerar det karaktärers tillhörighet.
Namn
I de allra fl esta fall har namn inte något mer uppenbart syfte än att bara vara ett namn. Trots detta så säger de på en konnotativ nivå något mer; de ger en ledtråd om var karaktären i fråga kan hittas och vilka områden den ska associeras med. Namn som serierna i Galago använder är vanligt GalagoGalago förekommande namn inom det område serien utspelar sig i. Ett exempel är en serie där det fi nns fyra något äldre jägare med rötter i landsbygden (2:2004: 43ff). Dessa män heter Sture, Bertil, Göran och Jocke. Namnen kan kopplas till en föreställning om en viss lantlig, svensk miljö, samt till deras ålder. Alla namn är svenska, relativt vanligt förekommande idag, så som Börje, Marcus,
Rolig eller or
Mari och Morgan. Namn utgör samma sak som kläder och frisyr; de ger en ledtråd till inom vilka områden karaktären rör sig. I detta fall blir svaret oftast ett allmänt nutida Sverige, i vissa fall mer specifi kt.
Bland Galagos serier fi nns några få klassiskt uppbyggda humorstrippar, som GalagosGalagos utgör ett undantag då namn på huvudperson är nära förknippat med dennes egenskaper. Exempel är ’Dum-Danne’ (1:2004: 68) och ’AD Röv’ (1:2004: 9). ’Dum-Danne’ handlar om en inte särskilt smart man. ’AD Röv’ handlar om Art Directorn Röv vars ansikte består av två skinkor.
Som tidigare nämnts använder serierna sig av kontraster och motsägelser i sina bilder, vilket även namn ibland används som verktyg till. Vanligt förekommande svenska namn kan på en konnotativ nivå förknippas med föreställningar om vanliga svenska människor; människor vilkas beteende följer stereotypa och normativa mönster. Det är här kontrasten skapas, då till synes ’vanliga’ fi gurer visar upp ett avvikande beteende; vanliga svenska namn sätts på ovanliga karaktärer. Än en gång blir föreställningar om något ifrågasatta, och konventioner bryts. ’Börjes dröm’ (4:2004: 12ff, se även bilaga 15) är ett sådant exempel, där huvudkaraktären med namnet Börje visar upp ett psykologiskt avvikande beteende.