Bronfenbrenners teori handlar om att mänsklig utveckling sker i interaktion med andra och i relation till olika system som i sin tur interagerar med varandra på ett sätt som kontinuerligt påverkar individen. Hur väl samspelet mellan de olika systemen fungerar kan förklara uppkomsten av sociala problem. Dessa problem kan ha förklaringar på flera nivåer då människan ingår i flera system samtidigt
(Bergmark, m.fl., 2008., Johansson, 2012., Meeuwisse & Swärd, 2017). Figur 2 har framtagits för att illustrera hur empirin analyserats utifrån denna teori integrerat med symbolisk interaktionism samt hur faktorerna; kontext, makt och förförståelse, som framkommit under intervjuerna kan relateras till skeenden i de olika systemen och den symboliska interaktionismen. Vi vill poängtera att denna kombination av de två klassiska teorierna är ett tillvägagångssätt vi prövat i studien för att belysa de personliga relationerna och interaktionerna i varje enskilt system och hur det påverkar individerna.
Figur 2.
Mikrosystemet innefattar förälderns interaktion med sina absoluta närmiljöer, som relationen och interaktionen med sin partner och inom familjen, med släkt och vänner men också interaktionen mellan föräldern och barnets förskola eller Barnavårdscentralen (Meeuwisse & Swärd, 2017). En fristående professionell i denna studie beskriver att de utifrån sitt handlingsutrymme och med de möjligheter som strukturen ger, har kunnat påverka föräldrars syn på socialtjänsten. Detta tydliggörs där respondenterna berättar om en mamma som kunde introducera de fristående professionella för barnets pappa som ett stöd istället för en fiende. Det faktum att det har varit på frivilliga grunder anses av respondenten ha maximerat stödet. Detta visar att stödet har in inverkan på förälderns mikrosystem.
Mesosystemet innefattar interaktioner mellan förälderns olika närmiljöer. Det är när interaktionerna mellan de olika närmiljöerna inte fungerar som sociala problem kan uppstå (Meeuwisse & Swärd, 2017). Detta kan till exempel leda till att anhöriga eller skolpersonal reagerar och gör orosanmälningar angående ett barn till
socialtjänsten. Stöd till föräldrar som fått sina barn omhändertagna tillhandahålls av olika professioner och arbetsplatser vars förutsättningar att verka för gynnsamma interaktioner mellan närmiljöerna ser olika ut utifrån respektive kontext, makt och förförståelse kring föräldern. De fristående professionella har ‘att vara stöd till föräldern’ som sin primära arbetsuppgift, vilket enligt respondenterna bidrar till en ökad tillgänglighet. De menar också att tillgängligheten i sig har en lugnande effekt på föräldrar och kan minska risken för missförstånd och negativa känslor gentemot socialtjänsten vid de tillfällen då det är svårt att nå sin handläggare. Således kan skeenden på mikro- och mesonivå påverkas av stödet föräldrarna får utifrån vilken kontext den stödjande parten tillhör, myndighet eller fristående.
Påverkande faktorer för föräldrarna på en mer samhällelig, kommunal och politisk nivå finns i det så kallade exosystemet. Faktorer i detta system kan föräldern inte själv påverka. Bostadsbrist, kommunala resurser och socialtjänstens möjlighet att bistå med adekvata insatser är exempel på sådant som föräldern inte kan påverka men som ändå påverkar föräldern.Det kan framkomma nya problem hos föräldern under stödet. Att föreslå möjliga insatser för föräldern kan vara lättare för den stödjande aktör som har en etablerad kontakt med socialtjänsten. Detta medför förändringar i förälderns exosystem.
Makrosystemet inbegriper sådant som påverkar föräldern ur ett större perspektiv genom samhällsnormer, värderingar och lagar. Allt som sker i föräldrarnas
makrosystem, som att de anses tillhöra en stigmatiserad grupp eller att socialtjänsten omhändertar deras barn, påverkar skeenden i föräldrarnas exo-, meso- och
mikrosystem. På makronivån finns socialsekreterarna som har makt att fatta beslut. För att kunna fatta beslut eller bedöma om lämpliga insatser krävs att grundliga utredningar görs, därför behöver socialsekreteraren skaffa sig mycket kunskap om föräldern och dess historia. Förförståelsen beskrivs av myndighetsutövare i studien som nödvändig och viktig då man kan dra nytta av den men att man samtidigt behöver vara objektiv och se till nuet som det avgörande. Socialsekreterare förhåller sig till gällande lagar (SoL 2001:453, LVU 1990:52) i sitt arbete. Vilket stöd som ges till föräldrar hänger ihop med hur den enskilde myndighetsutövaren tolkar lagen och det handlingsutrymme den innebär. En myndighetsutövare i studien framhäver att det endast är man själv och den egna fantasin som sätter gränserna för vad man kan göra. De fristående professionella vet ingenting om föräldrarna när de möts då det enligt respondenterna inte krävs för att de ska kunna utföra sitt arbete. De kan inte heller påverka vad som skett eller kommer att ske rent juridiskt. En av de fristående professionella berättar att socialsekreterare ofta uppger att de har gett stöd till föräldrarna, men att föräldrarna inte känner att de fått något stöd från socialsekreteraren eftersom det är hen som tagit deras barn ifrån dem.
Förutsättningar för myndighetsutövare och fristående professionella skiljer sig åt gällande stöd till föräldrar vid ett omhändertagande. Detta kan till viss del bero på vilken makt den professionella besitter men kan också påverkas av vad den professionella har för förkunskaper om sin klient och vad som föranlett aktuell situation. Således har de olika förutsättningar att upplevas som stöd utifrån förälderns perspektiv, även om båda sidor faktiskt ger stöd.
Symbolisk interaktionism kan förklaras genom hur en individs ’jag’ och ’identitet’ uppstår genom en tolkning av hur andra individer uppfattar oss. Människor tolkar hela tiden sin omgivning, andras handlingar och hur hen tror att hen uppfattas av andra (Bryman, 2018., Meeuwisse & Swärd, 2017). Hur den professionelle uppfattar och bemöter föräldern utifrån sin förförståelse, sin maktposition och organisatoriska kontext påverkar identitetsskapandet hos föräldern och kan avgöra huruvida ett eventuellt stigma utvecklas, förstärks eller bryts. Som professionell är man medskapare till förälderns verklighet och det egna agerandet påverkar
föräldern. Det sociala samspelet speglar enligt Cederlund och Berglund (2017) hur människors identitet utvecklas. Interaktionen mellan Bronbrenfenners alla system påverkas av hur föräldern ser på sig själv och sin situation och hur denne upplever sig bli bemött av de professionella och andra runt omkring. Således kan vi se att den
symboliska interaktionismen har ett inflytande som påverkar föräldern och det sociala arbetet genom samtliga av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska system. Respondenterna i studien beskriver hur viktigt det är för den professionella att bemöta dessa föräldrar med respekt, empati och tydlighet. Socialsekreteraren behöver tala om vad som ska göras och kommer med krav, medan den fristående professionella stödjaren kan hjälpa föräldern att förstå socialsekreterarens krav. Den fristående professionella kan också vägleda föräldern för att denne själv ska kunna uppfylla socialsekreterarens krav. Respondenterna beskriver också vikten av att vara fördomsfri och icke dömande, vilket enligt den symboliska interaktionismen har stor betydelse för hur föräldrarna ser på både de professionella och på sig själva och sin egen identitet(Bryman, 2018., Meeuwisse & Swärd, 2017).
9 Diskussion
I detta avsnitt problematiseras resultatet i relation till tidigare forskning samt den pågående politiska debatt som rör föräldrar- och barns respektive rättigheter. Därefter diskuteras val av metod samt vad som kan ses som problematiskt och hur arbetet bedrivits med hänsyn till det.
9.1 Resultatdiskussion
I följande avsnitt diskuteras resultatet utifrån de teman som tidigare behandlats; kontextens, maktens och förförståelsens betydelse samt ytterligare begrepp som kan anses relevanta att diskutera i förhållande till dessa teman och mot bakgrund av tidigare forskning; delaktighet och professionellas förutsättningar samt stöd till föräldrar ur ett socialpedagogiskt perspektiv.
9.1.1 Kontextens betydelse – Socialkontor kontra enskild enhet
Såväl respondenterna i denna studie som tidigare forskning menar att det kan vara främjande för det sociala arbetet att använda sig av en enskild enhet istället för handläggare på socialtjänstens kontor (Shanks & Spånberger Wietz, 2020., Stanley, m.fl., 2016). I statens offentliga utredning (2015:71) lyfts att stöd till föräldrar med omhändertagna barn bör vara fristående från handläggaren och inte nödvändigtvis vara en biståndsbedömd insats. Detta för att göra föräldrar mer delaktiga vilket anses förbättra barnens trygghet.Stanley m.fl. (2016) menar att myndighetslokaler kan förstärka känslor av stigma och att den fysiska miljön påverkar relationen mellan klient och professionell. En möjlighet är att föräldrar upplever det som mindre stigmatiserande att söka stöd hos en aktör som inte sitter på socialkontoret, det vill säga en fristående enskild enhet och att maktasymmetrier jämnas ut på grund av detta. Att föräldern får stöd från en fristående professionell förutsätter dock att föräldern aktivt söker sig dit och att han eller hon tar emot det stöd som erbjuds. Detta kan aldrig garanteras då föräldrar på grund av sin krisreaktion inte alltid har förmågan att söka upp eller ta emot hjälp. Därför menar vi, finns en överhängande risk att dessa föräldrar aldrig fångas upp, vilket kan leda till att föräldern får svårare att acceptera situationen vilket i sin tur påverkar barnets mående, eftersom barn också oroar sig för sina föräldrar. En respondent beskriver att när det funnits ett gott stöd så har barnen mått bättre i sin placering. Att använda sig av en fristående
kontext i form av en enskild enhet för att möta föräldrars behov ses som positivt av flera respondenter. Fristående professionella från en enskild enhet som inte har en tydlig koppling till socialtjänsten och inte kontinuerligt rapporterar till denna, kan dock antas ha sämre möjligheter att snabbt slussa föräldern vidare till lämpliga biståndsbedömda insatser än en som har en etablerad kontakt med myndigheten enligt vår mening. Därav kan kontexten vara av både hindrande och främjande karaktär för den förälder som fått sitt barn omhändertaget.
9.1.2 Maktens betydelse
En av myndighetsutövarna i studien uttrycker att det ges mycket stöd. Samtidigt tyder såväl forskning som respondenters berättelser på att det stöd som
myndighetsutövare ger, inte alltid upplevs som stöd (Malet, m.fl., 2010). Detta anses till viss del bero på den professionellas maktposition. Den professionellas juridiska befogenheter kan påverka relationen mellan förälder och professionell på flera sätt (Røkenes & Hanssen, 2016). Malet m.fl. (2010) framhäver bl.a. att föräldrar inte vågar be om hjälp då makten den professionella besitter kan leda till beslut som i sin tur riskerar att leda till stora konsekvenser för föräldern.
Maktställningen kan också bidra till att föräldrar försöker påverka socialsekreteraren för att undvika negativa konsekvenser (Røkenes & Hanssen, 2016). Både forskning och respondenterna i denna studie belyser att ett omhändertagande väcker starka känslor hos båda parter (Höjer, 2011., Schofield, m.fl., 2011). Myndighetsutövare riskerar att utsättas för allvarliga hot på grund av sin maktposition menar en av respondenterna i studien, vilket Røkenes och Hanssen (2016) beskriver som en nackdel med att besitta en viss makt ur en förtroende synpunkt. En av
myndighetsutövarna i studien menar att det krävs en förståelse för vad föräldrarna går igenom och att det är en tuff situation, även i de fall där föräldrar vänder sin ilska och frustration mot den professionella. Det faktum att det som händer och sägs under stödjande samtal med en fristående professionell inte dokumenteras eller rapporteras vidare till handläggare menar vi skulle kunna vara en aspekt som underlättar för föräldern att våga uttrycka sina tankar och känslor mer fritt, eftersom det då inte riskerar att leda till negativa konsekvenser på samma sätt. Det är något som respondenter också vittnar om och som uppges som problematiskt med att stöd ges av myndighetsutövare. Malet m.fl. (2010) beskriver att ett undergrävt förtroende för myndigheten är ett stort problem som riskerar att leda till att föräldrar
undanhåller information. Höjer (2011) betonar att föräldrar inte vågar uttrycka sina känslor då det finns en rädsla att dessa ska misstolkas och leda till negativa
konsekvenser. Att våga prata och be om hjälp kan tänkas vara avgörande för ett lyckat utfall. “Lilla hjärtats” föräldrar vågade inte be de sociala myndigheterna om hjälp enligt artikeln i Expressen (2020).
9.1.3 Förförståelsens betydelse
Höjer (2011) beskriver att det förekommer en kategorisering av klienter och deras problem inom socialtjänsten och att denna kategorisering till viss del grundar sig på handläggares tidigare kunskaper om föräldern utifrån dokumentation samt egna erfarenheter. För att socialsekreterare ska kunna utföra sina arbetsuppgifter krävs att denne bildar sig en uppfattning om förälderns tidigare liv vilket baseras på tidigare dokumentation och utredningar. Myndighetsutövarna i vår studie uppger att det är
viktigt att skilja på egna erfarenheter av föräldern och kollegors utsagor om sina respektive erfarenheter, men menar samtidigt att det underlättar förberedelserna inför mötet att veta lite om föräldern då det kan finnas saker som är viktiga att ta hänsyn till. Exempel som samtliga i studien nämner är utmaningen att bemöta föräldrar med kognitiva svårigheter eller andra psykiatriska tillstånd. De fristående professionella i studien är eniga om att det är positivt att parterna inte har någon förförståelse eller tidigare kännedom om varandra i det stödjande arbetet. Det värdesätts av både professionella och föräldrar att de tillåts möta varandra som blanka blad och att ingendera är färgad av tidigare erfarenheter som kan påverka det stödjande arbetet och relationen negativt. Detta möjliggör för föräldern att själv bestämma vad som delges med den professionella.
9.1.4 Professionellas förutsättningar
Socialtjänsten i Sverige ska i samband med omhändertagandet av varje barn ”lämna vårdnadshavarna och föräldrarna råd, stöd och annan hjälp som de behöver” (6 kap §7, Socialtjänstlagen 2001:453). Att socialtjänsten är både den som försätter föräldrarna i en krissituation och samtidigt förväntas vara deras stöd är
problematiskt. Myndighetsutövare har ett dubbelt ansvar att se till både barnets och föräldrarnas behov, dessutom kan de ha många klienter samtidigt, vilket kan tänkas påverka deras möjligheter att vara tillgängliga för den förälder som behöver stöd. Forskning visar att möjligheten för myndighetsutövare att avsätta den tid som behövs ofta är begränsad och att det varierar avsevärt hur mycket tid som läggs på klientnära arbete (Höjer, 2011., Schofield, m.fl., 2011). Av slutrapporten från den nationella samordnaren för den sociala barn- och ungdomsvården framgår att endast 13% av socialsekreterarens tid går till klientnära arbete. Samtidigt beskrivs brister i samverkan mellan olika professioner (Socialdepartementet, 2017). Schofield m.fl. (2011) nämner bristande riktlinjer och hög personalomsättning som ett problem inom social barnavård. Myndighetsutövare i studien beskriver avsaknaden av tydliga riktlinjer kring att stödja föräldrar vid omhändertaganden och att det läggs på den enskilda professionella, det är upp till var och en om, och i så fall hur stödet till föräldern utformas. Däremot nämns ingenting om personalomsättning och hur det kan påverka arbetet. Detta kan ha flera orsaker, en är att det inte förekommer en hög personalomsättning där respondenterna arbetar. En annan aspekt skulle kunna vara att vi inte ställde någon specifik fråga om detta eller helt enkelt att det inte upplevs som ett problem. Respondenter menar att tydligare riktlinjer skulle underlätta arbetet då det är stora påfrestningar även för den professionella vid ett omhändertagande av ett barn. Andersson m fl. (2019) beskriver bristerna i
systematiska bedömningsinstrument och hur utarbetade verktyg skulle kunna stödja socialsekreteraren vid ett omhändertagande. De fristående professionella upplever att de har större möjlighet att vara tillgängliga och att de i större mån tillåts möta det breda spektrum av behov föräldern har och som inte kunnat tillgodoses av
handläggaren. Resultatet visar att föräldrar ofta upplever en frustration över att de inte kan nå sin handläggare samtidigt som myndighetsutövare i studien beskriver att stödet från handläggare varierar stort både i karaktär och omfattning. En respondent framhåller att en förälder som får information är en lugn förälder och att
tillgängligheten kan minska uppkomsten av tankefällor och oro hos föräldern. Således anser vi att en specifik enhet, med föräldrar vars barn blivit omhändertagna
som målgrupp kan vara främjande för föräldern som då får sina behov tillgodosedda i större utsträckning. Därtill avlastar det även den myndighetsutövare som annars haft ansvaret för att föräldern får det stöd hen behöver.
9.1.5 Delaktighet
En vanligt förekommande uppgift som de fristående professionella får är att förklara så att föräldern kan förstå. Att föräldern inte förstår exempelvis grunderna för ett beslut om omhändertagande hindrar föräldern från att komma vidare enligt studiens respondenter. Malet m.fl. (2010) och Höjer (2011) beskriver att det faktum att föräldrarna inte förstår leder till att de känner sig ensamma och exkluderade. Shanks och Spånberger Weitz (2020) skriver att de föräldrar som fått hjälp att förstå de formella delarna har upplevt sig ha en större delaktighet. Andra moment i det stödjande arbetet som fristående professionella i studien beskriver är förberedelser inför möten med handläggare samt att den professionella följer med på såväl möten som rättsliga förhandlingar av olika slag, vilket respondenterna menar inger en trygghet hos föräldrarna. Detta är något som Shanks och Spånberger Wietz (2020) också beskriver. Signs of safety är en metod som idag används av
myndighetsutövare i flera svenska kommuner. En av respondenterna beskriver att användandet av Signs of safety genom sina tre kolumner (vad finns det en oro kring? Vad fungerar? och Vad behöver hända?) gör det tydligare för föräldern och det blir lättare att förstå vad som krävs av honom eller henne från myndighetens sida. Andersson m fl. (2019) beskriver fördelarna med att använda sig av Signs of safety då de professionella tillåts arbeta mer lösningsfokuserat, vilket bidrar till att lämpliga insatser som gynnar föräldern kan sättas in. Trots att många kommuner använder sig av modellen i socialt arbete verkar föräldrar ha svårt att förstå och ta till sig informationen som ges. Detta kan bero på förälderns krisreaktion som gör att de behöver få saker upprepade flera gånger. Cajvert (2018) beskriver att människor i kris ofta har svårt att ta till sig information och att denna behöver upprepas, ofta. Socialtjänstens myndighetsutövare har inte alltid möjlighet att tillgodose detta behov vilket leder till att föräldrarna inte känner sig delaktiga i processen kring omhändertagandet. Baginsky, Hickman, Moriarty och Manthorpe (2020) hävdar att Signs of Safety har en god effekt i förändringsarbetet under förutsättningen att modellen implementerats på ett bra sätt. Respondenter menar att användandet av Signs of safety är behjälpligt då det är pedagogiskt och tydliggör såväl oror som krav för föräldern. Höjer (2011) uppger att de föräldrar som blir tagna på allvar och får ett respektfullt bemötande känner sig mer delaktiga i processen. Stanley m.fl. (2016) menar att delaktighet stärker motivationen och påverkar förändringsarbetet positivt. Malet m.fl. (2010) beskriver också vikten av att involvera föräldrarna i processen. En av respondenterna menar att föräldrarna kan ha svårt att lita på myndighetsutövande professioner till en början. Det handlar troligtvis om den komplexa arbetsuppgift som denne besitter. En annan respondent beskriver vikten av att skapa allians i svåra lägen. Trots att föräldern betett sig illa är det viktigt att kunna skapa ett samarbete och anta ett respektfullt bemötande. Både Malet m.fl. (2010) och Schofield m.fl. (2011) uppger att bristen på information och möjligheter att vara delaktig är något som många föräldrar upplever som negativt. Höjer (2011) menar att de föräldrar som känner sig lyssnade på och blir tagna på allvar känner sig mer delaktiga i processen. Delaktigheten är enligt vår mening viktig för samarbetet
som i sin tur återspeglas i barnets mående och utveckling. Får föräldern vara delaktig i barnets omhändertagande så kan barnet känna en större trygghet, vilket främjar både kontakten mellan barn och förälder men också mellan föräldrar och fosterhemsföräldrar.
9.1.6 Paradigmskifte
Sveriges myndigheter arbetar idag ur ett familjefokuserat perspektiv i barnavårds