De vi benämner som fristående professionella i denna studie arbetar specifikt med stöd till föräldrar. De har ingen förförståelse för föräldrarnas situation, de journalför och dokumenterar inte det som framkommer i samtal. De besitter inte en stor beslutsmakt och har ingen informationsöverföring till socialsekreteraren. Stödet från fristående professionella går ut på att möta föräldern i den kris ett omhändertagande innebär samt att hjälpa föräldern att hjälpa sig själv genom att motivera till
förändring. De fristående professionella beskriver det som en fördel att inte ha samma tunga ansvar som myndighetsutövare och att man som fristående
professionell får en annan roll där fokus ligger på vad man kan göra, snarare än vad som ska göras. Respondenten menar att detta ger bättre förutsättningar för en god allians. Respondenter beskriver hur föräldrar inte alltid förstår grunderna för omhändertagandet, eller socialsekreterarnas agerande men också andra formella delar i processen och att detta behöver förklaras på ett sätt som föräldern kan förstå för att hen ska kunna gå vidare. Att de fristående professionella bara har föräldrarna som målgrupp gör att de har lättare att fokusera på just deras behov och får på så sätt större möjligheter att vara behjälpliga med att reda ut det föräldern inte kunnat ta till sig.
[...] att vi inte har något myndighetsutövande ansvar [...] vi behöver inte gå vilse i de här maktstrukturerna som finns, oavsett om de är formella eller informella eller ah, men så står vi lite rena i det, [...] vi kan vara “the good guys” och så är det. […] Det är väl det som är den stora skillnaden ifrån just handläggarsidan, att där tvingas man ju vara ganska lösningsfokuserad och ibland handlar ju det om, [...] att tala om vad du ska göra, och i den här rollen så handlar det om vad du kan göra. Det är liksom en distinktionsskillnad där. […] Vi möter ju ofta föräldrar som fått grunderna för ett omhändertagande förklarade för sig, men de förstår inte, och då kommer de heller inte vidare, och då blir det främjande [...] att vi faktiskt har möjlighet att bena och reda i det och hjälpa föräldrarna förstå varför socialtjänsten har gjort som de gör. (Intervjuperson 6)
Samtidigt är de fristående professionella tydliga med att det är föräldern som ska göra arbetet, att det är de som har det yttersta ansvaret, det ligger inte på den fristående professionella. Arbetet handlar om att motivera föräldern att utefter sin egen förmåga utföra det som krävs. Till exempel att överklaga ett beslut, skriva en anmälan till Inspektionen för Vård och Omsorg eller liknande. Att göra det åt föräldern menar respondenten skulle bli kontraproduktivt.
[...] när vi jobbar med de här föräldrarna så ska inte vi göra, vi ska få dem att göra, utefter vad de känner att de är bekväma alltså efter vad
de klarar av, skulle vi gå in och tala om att ni ska göra såhär och såhär då faller det nästan för då kan vi få det tillbaka sen att ”nu gjorde jag som du sa och det blev inge bra”. (Intervjuperson 5)
Stödet som erbjuds föräldrar som fått sina barn omhändertagna av fristående professionella kan bestå av att förklara omhändertagandets grunder och om det är något de inte förstått i utredningen, det kan också vara att förklara förälderns rättigheter och skyldigheter, förbereda möten med socialtjänsten samt följa med på olika möten och rättsliga förhandlingar som stöd. Föräldern kan behöva hjälp med att förbereda sig inför möten som kan väcka starka känslor och reaktioner. Då kan den fristående professionella tillsammans med föräldern göra upp en plan för hur detta kan hanteras för att föräldern ska kunna vara trygg i samtalet med
socialsekreteraren. Den fristående professionella kan hjälpa föräldern hantera den kris som omhändertagandet bidragit till och möta förälderns känslomässiga behov för att föräldern ska kunna gå vidare.
[…] att erbjuda det stödet i den svåraste, det är ju en förälders svåraste sorg, tror jag, att bli av med sitt barn…att barnet placeras och bor någon annanstans, det i sig är ju en jättesorg för varje förälder. Och att de ska få enskilt stöd, det är ju verkligen riktat till föräldern, där vi kan bara vara till för det de sitter i och deras känslor och deras tankar och bara få vara i det och vägleda dem vidare.
(Intervjuperson 4)
De fristående professionella har till skillnad från socialsekreterare i allmänhet enbart en målgrupp, föräldrar som fått sina barn omhändertagna och behöver stöd. Stödet utgör inte en biståndsbedömd insats enligt respondenten utan är en så kallad råd och stödfunktion. Denna organisatoriska struktur påverkar möjligheten för de
professionella att vara tillgängliga för sin målgrupp på ett för föräldrarna fördelaktigt sätt menar en av respondenterna. Utöver tillgängligheten ges de fristående professionella en större flexibilitet. De kan till exempel i större
utsträckning ta hänsyn till förälderns önskemål om kontakt och hur denna ska se ut. Respondenterna beskriver att fördelen med att vara tillgänglig för föräldrarna är att de kan återkoppla snabbt och därmed minska föräldrars frustration som ofta infinner sig då föräldern inte kommer i kontakt med sin socialsekreterare vilket i sin tur har en lugnande effekt på föräldern.
[...] det här med tillgängligheten, jag har två föräldrar nu som inte, av olika anledningar inte kommer i kontakt med socialtjänsten men att, då vi svarar är för dem otroligt positivt, att de ändå liksom, i deras ångesthantering, då ringer ändå vi tillbaka, [...] en förälder som blir hörd och sedd blir en lugnare förälder, en förälder som inte får någon information då blir det bara mer tankefällor och mer monster i huvudet skapas […] så att där tycker jag också det är en positiv sak att vi kan möta upp dem så pass mycket som vi kan ändå och återkoppla.
(Intervjuperson 5)
[...] vi kanske inte kan svara på minuten [...] men vi återkopplar och säger att vi kan höra av oss strax [...] och det är det som är så bra med
vår verksamhet, att vi kan, vi tillåts göra det på ett annat sätt än vad man kanske gör på socialtjänsten och det är för att vi är strukturerade på olika sätt. (Intervjuperson 6)
Vi har tidigare beskrivit svårigheterna i att tillgodose föräldrarnas behov av stöd från myndighetsutövares sida som arbetar utefter det familjeorienterade perspektivet och ansvarar för att tillgodose stöd till både barn och föräldrar. Även de fristående professionellas berättelser vittnar om nackdelen med att myndighetsutövaren varit den enda föräldern kunnat söka stöd hos och att myndighetsutövares stöd inte alltid upplevs som ett stöd av föräldrarna som blivit fråntaget sitt barn. En av
respondenterna berättar att syftet med deras arbete är att möta det behovet av stöd som myndighetsutövarna inte alltid lyckas nå fram med.
Socialsekreterare som har ringt tillbaka känner att de har gett stöd [...] men frågar man föräldrarna så känner de att de inte fått något stöd, och det har ju inte heller varit tydligt eller uttalat att det har varit stöd för, [...] för dem (föräldrarna) har det ju varit den [...] som har tagit barnet ifrån dem, men det är ju den enda personen de haft att vända sig till angående just sina frågor och funderingar
(Intervjuperson 4)
En av respondenterna berättar om ett specifikt tillfälle där hen och en kollega var närvarande när en mamma blev fråntaget sitt barn. Pappan, som inte var positivt inställd till socialtjänsten och myndighetens agerande sedan tidigare, var vid tillfället kvar i hemmet. I detta fall hade socialsekreteraren en stor oro kring hur mamman skulle uppfatta de fristående professionella och hur detta skulle påverka såväl stödet som det fortsatta samarbetet. Om föräldern uppfattar det som att den fristående professionella bara är ytterligare en maktutövare som kan komma att påverka föräldern negativt finns risken att stödet blir verkningslöst. Den fristående professionella menar att de i detta fall lyckades visa att stödet var specifikt för föräldrarna och att det inte skulle påverka omhändertagandet eller föräldrarnas liv i övrigt. Samtidigt kunde mamman lugna pappan och förklara att de som körde hem henne fanns för att stödja dem i den fruktansvärda sorgen. Mammans ord blev ett kvitto på att budskapet och syftet med stödet uppnåtts.
Vi körde hem, släpper av och då kommer pappan ut och möter upp och [...] då undrar han vilka vi är, för han är ju irriterad på socialtjänsten tänker han, och det är ju inte positivt, men då kunde hon tala om för honom att “det är dem som är för oss”, och på det sättet blev det en så go bekräftelse i att hon hade förstått det som var socialsekreterarens oro från början [...] det kändes ganska gott för fortsatt kontakt och så.
(Intervjuperson 4)
En respondent uppger att det är positivt att inte vara en biståndsbedömd insats eftersom föräldrar redan har varit föremål för utredningar av olika slag, men menar samtidigt att en ”råd och stödfunktion” kommer med vissa begränsningar, detta i form av begränsat antal samtal med föräldrarna. Denna begränsning beskrivs av några respondenter som ett hinder, då förälderns behov ofta är större än det tillåtna antalet samtal eller möten.
Jag tänker att vi har ganska mycket handlingsutrymme, det finns väl bara en sak som jag säger spontant där vi är lite bakbundna och som vi också frustar och sliter vårt hår och det är de här elva samtalen.
(Intervjuperson 3)
En av respondenterna arbetar under en försöksperiod som fristående professionell med krisstöd till föräldrar med omhändertagna barn kombinerat med sin ordinarie tjänst som familjebehandlare. Hen ser det som positivt att ha en begränsning av antalet samtal och menar att flera samtal inte alltid behövs, utan att man kan komma ganska långt på få samtal och att föräldern sedan ska kunna få hjälp genom andra av socialtjänstens frivilliga insatser. Respondenten menar att det kan vara en fördel med en egen enhet för ändamålet då det kan bli problematiskt att som professionell ha två olika roller, då familjebehandling och krisstöd till föräldrar utgår från två olika perspektiv.
Som det är organiserat just nu, så […] är samtliga överens om att krisstödet ska prioriteras i våra... vi har ju andra familjeärenden och ungdomsärenden som rullar på, men att vi har fått lov att prioritera krisstödet i den mån vi kan och det blir det viktigaste. Och att vi har ju […] kommit fram till då att vi vill jobba med föräldrar i så tidigt skede som möjligt, allra helst direkt vid placeringar. Och som det varit hittills så har vi lyckats med det som vi har planerat och tänkt, sedan är det väl att vi upplever att vi är för få, att vi skulle behöva någon mer i det här krisstödet då vi har märkt att finns olika begränsningar i just att, vi ska motivera det här föräldrarna till vidare stöd och det innebär ju att det kan ju komma tillbaka till oss på samma enhet och få familjebehandling och där kan inte jag gå in och vara
familjebehandlare i de ärendena som vi haft i krisstöd, just att det är två olika roller för då är vi helt plötsligt för barnet och i krisstöd är vi ju för föräldern, och att det inte är etiskt riktigt egentligen mot föräldern att ha det så, då behöver vi utveckla det till att bli fler och kanske i en annan enhet. (Intervjuperson 4)
De fristående professionella i denna studie har ingen förförståelse för föräldern och dennes situation, de vet helt enkelt inte vem det är de möter eller vad som har lett till att de hamnat i denna fruktansvärda sits. Samtliga fristående professionella i denna studie ser det som en stor fördel då de tillåts möta föräldern förutsättningslöst då de inte påverkas av någon annans upplevelser. Detta ger möjligheten för den fristående professionella att skapa sig en egen bild utefter sina egna upplevelser i mötet med föräldern. Det har en positiv effekt på föräldrarna då de får lättare att öppna sig och berätta sin historia utan att känna sig dömd på förhand menar respondenterna. Stödet blir således helt på föräldrarnas villkor då de väljer själva vad och hur mycket de vill berätta.
Jag tänker att det är jätteavgörande för föräldern [...] vi vill möta dem i det de är och för det de är [...] vi ska inte kunna ha någon annan inställning till föräldern än den vi upplever själva [...] och det känns
viktigt för föräldern för det, de frågar oss gärna “vet ni verkligen ingenting?” [...] och det upplever de som positivt, så får de själva berätta det som de känner att de behöver berätta för oss och vill berätta. (Intervjuperson 4)
Jag tänker alltså att vi är icke dömande, vi är rena [...], att vi har det här öppna rena bladet så, ah det är en fördel. [...] jag tänker att jag skulle nog inte vilja ha information om föräldrar innan, jag vill nog ha det här blanka. (Intervjuperson 5)
Det som de fristående professionella beskriver skulle kunna vara en svårighet med att inte ha några kunskaper om föräldern innan första kontakten handlar om eventuella kognitiva svårigheter hos föräldern som kan vara bra att ha vetskap om för att kunna bemöta föräldern på bästa möjliga sätt, utefter de förutsättningar föräldern har. En av respondenterna menar att ibland kan föräldrar som inte förstår varför de hamnat i denna situation ha en annan bild av vad som har hänt, vilket kan göra att den fristående professionella också kan tycka att det verkar konstigt att det blivit på detta vis, men att det brukar visa sig efter några samtal.
Ibland kan det ju faktiskt låta, man tänker såhär “ojoj varför har man tagit dethär barnet för?” [...] men efter ett par samtal så förstår man ju varför. (Intervjuperson 5)