Analysen av det insamlade materialet i resultatdelen har analyserats tematiskt under tre teman; “Vägen till missbruk”, “Kriminalitet och missbruk” och “Förövare och offer”.
6.1 Vägen till missbruk
De delar av materialet som diskuterar och undersöker övergrepp som en möjlig förklaring till missbruk (Smith 2017, de Melo Nunes & Baltieri 2013, Tripodi & Pettus-Davis 2013, Kennedy et al. 2015) kommer i resultatet inte fram till samma slutsatser. De två sistnämnda menar på att det finns ett tydligt samband mellan
35
missbruk och övergrepp i barndomen, medan Smith (2017) hävdar att det visserligen finns ett samband men att det inte är lika vanligt som andra forskare (Tripodi och Pettus-Davis 2013 och Kennedy et al. 2015) menar. Vidare menar Smith (2017) att detta är en indikation på att en människa kan stå emot de stämplingar de tillskrivs av andra. Smith (2017) talar alltså om stämpling som något människan själv kan välja att stå emot och inte påverkas av, vilket inte stämmer överens med varken Beckers (1963) eller Goldbergs (2000) syn på det. Stigma och stämpling är två socialpsykologiska teorier som på liknande sätt förklarar människans relation till avvikelser och att vara stigmatiserad. Baserat på att individer som lever ett liv inom missbruk eller kriminalitet blivit stämplade och befinner sig utanför samhällets normer och oftast uppehåller sig inom samma habitus, framstår Smiths (2017) syn på stämpling som något man enkelt kan avskriva sig inte helt i enlighet med teorierna om stämpling och stigma som möjliga förklaringsmodeller. Detta skulle innebära att valet att avsluta eller aldrig inleda ett liv med missbruk eller kriminalitet borde vara tämligen enkelt, vilket all forskning som ligger till grund för uppsatsen talar emot, förutom just Smith (2017). Smiths (2017) resonemang följer därmed inte teorierna om stigma och stämpling.
de Melo Nunes och Baltieri (2013) diskuterar sambandet mellan kriminalitet och missbruk och att ha varit utsatt för övergrepp i barndomen och menar att det finns ett tydligt samband mellan dessa företeelser. Även McKee och Hilton (2019), Solinas-Saunders (2017) och Fernandez-Montalvo et al. (2015) delar denna bild av ett tydligt samband. de Melo Nunes och Baltieri (2013) visar också på ett samband mellan missbruk och kriminalitet och att vara lågutbildad. Ytterligare ett samband ses mellan missbruk och kriminalitet som visar på en hög förekomst av droganvändning hos intagna i fängelser, vilket även uppges som en av de största riskerna att återfalla i kriminalitet under eller efter en fängelsevistelse (de Melo Nunes & Baltieri 2017). Sammanfattningsvis kan det konstateras att
brottsutsatthet och missbruk har ett tydligt samband, då samtliga studier ovan (McKee och Hilton (2019), Solinas-Saunders (2017), Fernandez-Montalvo et al. (2015), de Melo Nunes och Baltieri (2013) kommit fram till samma resultat gällande detta - att vara utsatt för övergrepp i någon form som barn och/eller av våld i nära relationer leder i hög utsträckning till missbruksproblematik, jämfört med de som inte varit brottsutsatta. Stämplingteorin kan användas som en relevant förklaringsmodell för detta utifrån av att det redan i barndomen sker av den nära omgivningen, denna stämpling skapar därefter en självbild som individen tenderar att fortsätta leva efter. Stigmatiserade människor söker sig ofta till andra
människor inom samma stigma, eftersom de där inte betraktas som avvikare. En människa som stämplats som avvikare redan som ung tenderar därför att fortsätta sin avvikarkarriär och om denna avvikelse eller stämpling är som missbrukare kommer människan med största sannolikhet vända sig till kretsar där andra också missbrukar (Goldberg 2000 och Goffman 1972).
När Smith (2017) diskuterar hur en person kan se sig som ett offer och någon som agerar utifrån agens beroende på situationen och hur det är funktionellt att i olika situationer ha olika bilder av sig själv som framhålls så kan det förstås genom Christies (1986) teorier om Ideal Victim. Att ses på som ett så idealiskt offer som möjligt kan vara funktionellt i ett sammanhang där detta kan innebära eventuell strafflindring. I andra sammanhang så kan det vara funktionellt att framstå som en förhärdad brottsling och en stark individ som fattar sina beslut självständigt och inte tvekar att trampa andra på tårna för att nå sina mål. Då är det inte de
36
egenskaper som det ideala offret anses besitta som är funktionella utan tvärtom de egenskaper som den ideala gärningspersonen anses besitta som framhålls. Utifrån detta att kvinnan med missbruk som begår kriminalitet kan välja att försöka bli betraktad både som ett offer och som en person som inte är ett offer kan det tänkas att de både är offer för omständigheter men också som personer som har en agens beroende på situation. Att betrakta kvinnorna som endast offer hade ju varit att frånta dem all agens och fri vilja och hade, som Gueta och Chen (2016)
argumenterar för varit att göra dem till en grupp som helt saknar förmågan till rationalitet, reflektion och till ett självständigt agerande. Att betrakta
missbrukande kvinnor helt och hållet ur ett agensperspektiv hade även det blivit en felaktig bild, den hade då helt negligerat den faktiska realitet att övergrepp är överrepresenterade bland kvinnor med missbruk som begår brott vilket fastslås i en stor del av materialet (McKee & Hilton 2019, Solinas-Saunders & Stacy 2017 och Gueta & Chen 2016). Även de faktorer som kommer från ett större perspektiv såsom socioekonomiska faktorer, att tillhöra minoriteter eller att komma från områden med mycket kriminalitet hade då fått bortses från (de Melo Nunes & Baltieri 2013 och Barlow & Weare 2019).
Det finns exempel i det insamlade materialet (Gueta & Chen 2016 och Barlow & Weare 2019) som tar upp hur våldsutsatta kvinnor skyller sig själv för att de blivit utsatta för övergrepp i barndomen och i vuxen ålder. Även skuld och skam över att sitta i fängelse är något som de tar på sig själv utan att betrakta sig som offer. Detta kan förstås utifrån teorier om det idealiska offret där offrat måste besitta den sjätte paradoxala egenskapen och vara stark nog att kämpa för sin rätt att bli betraktad som ett offer, samtidigt som personen måste vara svag nog att anses besitta den första egenskapen som poängterar offrets svaghet (Christie 1986).Om offret är präglad av stigma och stämpling finns möjligheten att individen som resultat av detta inte kan erkänna sig själv som ett offer. Individen betraktar istället sin situation som normal och övergreppen som något de har skuld i, vilket gör det svårare att kämpa för att bli accepterad som ett offer.
Diskussionen om missbrukande kvinnor som antingen alla varandes offer eller alla som agensdrivna individer som gör fria val, alternativt som bestående av två grupper som personen kan tillhöra, skulle också kunna förstås utifrån den position som kvinnorna har som att befinna sig i två positioner samtidigt. Kvinnorna kan förstås som både offer och som individer med agens. I Smiths (2017) exempel på hur olika roller kan vara mer eller mindre funktionella på olika platser, inför domaren och på gatan, trots att det är två narrativ om att hamna i missbruk som dragna till sin spets inte är kompatibla. Kvinnorna kan alltså förstås som både offer och människor med agens - att de samtidigt både är offer för yttre
omständigheter och människor som gör rationella val. När domstolen vill förstå den missbrukande kriminella kvinnan som antingen någon som ska behandlas hårt eller mjukt så skapar de två roller som hon måste förhålla sig till. På samma sätt skapar kulturen på gatan två roller, offer eller förövare. Men att den faktiska individen rör sig mellan dessa båda ståndpunkter och därför inte omfattas till fullo av den logik som finns i rollerna utan blandar dessa och agerar på ett sätt som framstår som helt ologiskt om de betraktas som antingen tillhörande den ena eller den andra gruppen.
6.2 Kriminalitet och missbruk
Att det finns ett klarlagt samband mellan kriminalitet och missbruk är något som materialet är överens om (Swan & Goodman-Delahunty 2013, Thomson 2020,
37
Mannerfelt & Håkansson 2018, Tripodi & Pettus-Davis 2013, Fischer & Geiger 2011, McKee & Hilton 2019, Shepherd et al. 2019 och McNeeley 2019. Frågan är om det är så att kriminalitet leder till missbruk, missbruk till kriminalitet eller om det finns en tredje möjlig förklaring att de inte leder till varandra utan att
förklaringen till missbruk och kriminalitet är andra, yttre faktorer. Det finns i materialet argument för båda synerna. I Thomsons (2020) möjliga förklaringar till missbruk kan det ses både medicinska, ekonomiska och sociala skäl till att
missbruk leder till brott. McNeeley (2019) menar att det finns argument för att missbruk kan leda till kriminalitet och att kriminalitet kan leda till missbruk genom att de övergrepp som kvinnan kan ha utsatts för under uppväxten kan vara en möjlig delförklaring till både missbruk och kriminalitet var för sig. De olika resultaten i materialet och att flera artiklar resonerar för att det inte behöver vara så att det ena leder till det andra och att kriminalitet och missbruk inte
nödvändigtvis behöver vara sammanlänkat gör att ingen tydlig slutsats kan dras. Missbruk kan leda till kriminalitet, men inte nödvändigtvis och kriminalitet kan leda till missbruk, men inte nödvändigtvis. Det är inget tydligt svar på hur orsakssambanden ser ut, då den missbrukande eller kriminella personen rör sig i en miljö där både missbruk och kriminalitet finns ökar riskerna att det ena leder till det andra, oavsett i vilken ordning detta sker.
Stigmatisering kan ses som en del av den förklaringsmodell som snarare ses som ett kluster än som raka orsakssamband. Detta utifrån att människor som stämplats och placerats i ett fack som avvikare av andra, tenderar att fortsätta se sig själv som avvikare och fattar beslut som passar in i bilden som stigmatiserad och avvikare (Becker 1963). Alltså att människor som till exempel begår brott eller provar droger av omgivningen blir stämplade som någon som håller på med farliga och dåliga saker och därför ser sig själv som någon som håller på med farliga och dåliga saker och fortsätter på den banan. Att umgänget i de kretsar där missbruk och kriminalitet florerar ofta håller på med dessa saker parallellt gör att steget från det ena till det andra inte blir så långt.
Resultaten som redovisats i materialet visar på att övergrepp i barndomen kan leda till missbruk och kriminalitet i vuxenlivet, men inte nödvändigtvis gör det
(McNeeley 2019, Tripodi & Pettus-Davis 2013, Kubiak et al. 2013 och Smith 2017). Detta kan förstås utifrån de socialpsykologiska teorierna om stämpling och stigma. Att kvinnorna uppfyller den självbild som de förväntas utifrån både sina egna och andras uppfattning om dem. Kvinnorna har växt upp under förhållanden med stämpling samt stigmatisering och agerar därför utifrån detta. Att som ung bli stämplad som avvikare kan resultera i ett medvetet val att fortsätta bete sig
avvikande, då detta blir det normala för avvikaren. Om negativ uppmärksamhet är den bekräftelse som individen är van vid att få, faller det sig naturligt att fortsätta på denna bana och på en fortsatt avvikarkarriär (Goldberg 2000). Så det avvikande beteendet behöver inte ha börjat med antingen kriminalitet eller missbruk utan redan i att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och efter det finns det olika vägar som alla kan öka riskerna för kriminalitet och missbruk.
Att frågan om kriminalitet leder till droger eller om droger leder till kriminalitet är en fråga som har en “hönan-eller-ägget”-karaktär. Som visats ovan finns det forskning som visar att det finns exempel på båda alternativen. Då missbruk innebär en praktisk hantering av droger vilket i många fall är kriminella
handlingar kan det vara svårt att särskilja mellan kriminalitet och missbruk. Här kan det tänkas att mekanismerna bakom utvecklingen av en missbruks- och
38
brottskarriär snarare ter sig som ett kluster än som två raka utvecklingslinjer som går parallellt eller följer på varandra.De individer som uppmärksammas med att ha begått kriminella handlingar eller med sitt missbruk kan tänkas vara de de som har gått långt i dessa karriärer. Det går inte längre att dölja för omgivningen. Deras erfarenhet är inte nödvändigtvis generaliseringsbara bland alla kvinnor som har ett missbruk eller begår brott men inte gått lika långt i sina missbruks- eller brottskarriärer. Det är möjligen så att röka hasch på skolgården inte nödvändigtvis leder till tyngre droger eller till kriminella handlingar men att de som
uppmärksammas med dessa aktiviteter har börjat med att röka hasch på skolgården och därför framträder ett kausalt samband som inte finns. 6.3. Förövare och offer
Den huvudsakliga synen på kvinnor, som finns och diskuteras i det insamlade materialet, är att se kvinnor som har ett missbruk och begår brott som i första hand offer för andras brott och i andra hand som någon som begår brott mot andra (exempelvis McKee och Hilton 2019, Solinas-Saunders & Stacer 2017, Gueata & Chen 2016 och Barlow & Weare 2019). De brott som de missbrukande kvinnorna begår förklaras delvis utifrån att de blivit utsatta för brott av andra, ofta finns en möjlig delförklaring i att de utsatts för övergrepp som barn (de Melo Nunes & Baltieri 2013, Tripodi & Pettus-Davis 2013 och Kennedy et al. 2015).
Tripodi och Pettus-Davis (2013) resultat pekar på att kvinnor som utsatts för övergrepp som barn ofta blir utsatta för övergrepp i sitt vuxenliv. Detta kan förklaras utifrån stämpling, genom att kvinnor som stämplas som avvikande inte reagerar på ett fortsatt avvikande beteende utan att det framstår som normalt. De betraktar det inte som onormalt att bli utsatta för sexuella övergrepp då det ingår i deras självbild. (Goldberg 2000).Det finns olika möjliga delförklaringar till detta, att missbruk är en självmedicinering för de psykiska trauman som övergrepp begångna i barndomen kan skapa (Tripodi & Pettus-Davis 2013) och att
missbruket leder in kvinnan i en värld där det är betydligt vanligare att utsättas för övergrepp än i det omgivande samhället. Det kan också förklaras utifrån att kvinnan stämplats av sin omgivning som avvikande och har ett stigma för att de utsatts för övergrepp och detta leder till ett fortsatt avvikande beteende och då inleder en bana av kriminalitet och missbruk då stigmat som stämplad gör den utvecklingen troligare. Dessa möjliga delförklaringar kan verka parallellt och på olika sätt på skilda individer. I Smiths (2017) argumentation att det inte är utsattheten i sig som leder till stämpling utan hur kvinnan väljer att hantera stigmatiseringen och att detta talar emot den tendens till tankar om predestinering för missbruk som kan anas i annat material (exempelvis Fernandez-Montalvo et al. 2015).
När Barlow och Weare (2019) talar om att kvinnor inte kan beskrivas som antingen gärningspersoner eller offer för brott går det att relatera till Nettans berättelse (Nationellt råd för Kvinnofrid 2003), om hur det för en missbrukande kvinna inte ses som en möjlig lösning att anmäla sin förövare till polisen. En möjlig förklaring till att inte anmäla till polisen kan vara att kvinnorna begår brott tillsammans med de män som utsätter dem för övergrepp. Enligt Christie (1986) anses de då inte besitta de egenskaper som rättmätiga offer ska anses besitta. De kan också ha tidigare upplevelser av kontakt med rättssystemet angående brott begångna mot dem då de upplevt att de inte tagits på allvar. Holmberg (2005) förklarar att de kvinnor som missbrukar inte vill att detta ska komma till polisens kännedom och detta kan vara en delförklaring till att inte anmäla till polisen, hur
39
ska hon kunna förklara att hennes partner och langare misshandlar henne utan att de får reda på att hon missbrukar. Detta kan förstås utifrån att leva i den dubbla position som finns i att vara både brottsoffer och brottsling. Som missbrukare har kvinnan tillgång till droger, vilket är brottsligt. Det innebär att hon vill undvika polisens uppmärksamhet men i egenskap av brottsoffer så är det polisens
uppmärksamhet som behövs för att hennes partner ska bli dömd för att misshandla henne.
Kubiak et al. (2013), Barlow & Weare (2019) och Kennedy et al. (2015) är exempel från materialet som talar om kvinnorna som aktiva brottslingar och talar om brott de begår som någonting i fokus och sätter det i relation till brott de själv utsatts för utan att nödvändigtvis vara en bakgrund långt tillbaka i förfluten tid. Att bli betraktad som ett idealt offer är svårt för de kvinnor som har ett missbruk och begår brott. De egenskaper som ett idealt offer ska anses besitta stämmer sällan in på den typ av brott som de har blivit eller blir utsatta för. Exempel på de brott som berörs i det insamlade materialet är övergrepp mot barn vilket
exempelvis Tripodi och Pettus-Davis (2013) visar är överrepresenterade bland kvinnor som missbrukar. Där stämmer offret in på de flesta egenskaper som Christie (1986) menar att ett offer ska anses besitta men då offret ofta känner gärningspersonen och dessutom inte är tillräckligt mäktigt för att kräva uppmärksamhet och erkänna för sin offerstatus så blir de heller inte det ideala offret då brottet sällan uppmärksammas (ibid). Vad gäller de kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer av en partner som vuxen så har de ännu mindre möjligheter att bli betraktade som ideala offer. De är i en position där de
skuldbeläggs för att de inte lämnar sin partner, har i många fall ett missbruk själv och befinner sig ofta på platser där vistelsen är misstänkliggjord.
Den dubbla roll som missbrukande och kriminella kvinnor har, dels att bli utsatt för brott, dels att utsätta andra för brott finns med i en stor del av materialet (Gueta & Chen 2016, Barlow & Weare 2019, Thomson 2020 och Shepherd et al. 2019. Det saknas dock ett perspektiv på att brott kan begås mot och av kvinnorna i ett kluster där det är svårt att säga var det ena börjar och det andra slutar. Fokuset ligger på våld i nära relationer och övergrepp mot kvinnorna som barn, i förfluten tid. Den dialektik som kan tänkas finnas i en spiral av att ha blivit utsatt för brott och övergrepp och utsätta andra för övergrepp saknas.