Det livslånga lärandet är något som Maltén (1995) anser vara viktigt inom alla yrkeskategorier i dag. För att hänga med i förändringarna som sker i yrkeslivet, med ny teknologi och internationalisering. Det eftersträvas återkommande utbildning, fördjupad kompetens och vidareutveckling av sin yrkesprofession. En av våra frågeställningar var; vilken kännedom menar yrkeslärarna de har om branschens önskemål när det gäller elevens kunskaper? Resultatet visar att flertalet av yrkeslärare ansåg sig ha god kännedom om branschens önskemål. Vi frågade yrkeslärarna dels om de ansåg sig ha den kontakt med branschen, att de visste vilka kunskaper som eleven behövde ha med sig ut i arbetslivet? På den frågan tyckte sig majoriteten av yrkeslärarna veta vad för kunskaper som krävdes. Vi frågade även om de ansåg sig praktiskt följa med i utvecklingen i karaktärsämnet, vilket merparten av yrkeslärarna ansåg sig göra. När det kom till frågan om de själv skulle kunna arbeta inom karaktärsämnet ute i näringslivet, ansåg hälften att de i hög grad eller mycket hög grad skulle klara det. Att resultatet anger att yrkeslärarna anser sig veta vad som krävs ute i näringslivet och själv tror sig klara näringslivets krav, har säkert till stor del att göra med att en stor andel av dem nyligen kommer från arbete inom branschen.
Wackerhausen (2000) framhåller att kompetens innebär att klara av de problem som kan uppstå inom ett visst område. Vilket även liknar Egidius (2003) sätt att se på begreppet kompetens. Det handlar om att ha förmågan att klara av en uppgift, vilket vi kan se att större delen av yrkeslärarna i den här studien ansåg sig ha i karaktärsämnet. Att de personerna med få år av lärarerfarenhet och som nyss arbetat inom karaktärsämnet, klarar att gå direkt ut i arbetslivet var väntat. Men att även lärare med många år i läraryrket och som inte arbetat inom karaktärsämnet på länge, känner att de skulle kunna klara dagens arbetsuppgifter var kanske mer oväntat. Visserligen kan svaren också bero på att det kan var svårt att erkänna
på länge i näringslivet, vet den kanske heller inte hur förändringarna ser ut och då heller inte har kunskap om vad den saknar. Även arbetstempot i näringslivet är högre än inom skolans värld, vilket vi själva erfarit när vi arbetat extra på lov och det kan också göra att det kan vara svårt att klara en del arbetsuppgifter. Här anser vi att det är viktigt att yrkeslärare ges möjlighet till att utveckla och vidmakthålla sin kompetens från näringslivet.
Carlsson (2001) ser på kompetens ur ett dynamiskt perspektiv och menar att det är något som utvecklas över tid. Vilket innebär att det inte bara behöver utvecklas utan också vidmakthållas. Han ställer det i relation till verksamheter, strategier och situationer i arbetslivet och att kompetensen innehåller både kunskaper och färdigheter. Utvecklingen av kompetensen kan ske på många sätt och vårt resultat visar att yrkeslärarna utvecklar sin kompetens i första hand utanför tjänstens ramar, det vill säga på egen hand. Yrkeslärarna ansåg att det gavs liten möjlighet inom tjänstens ramar att följa utvecklingen i branschen. Eftersom att det stora flertalet ändå ansåg sig följa med i utvecklingen, kan vi anta att det innebär att de får ta till fritiden. Detta ser vi som mycket anmärkningsvärt, att inte arbetstiden räcker till för att hålla kompetensen uppe. Vi menar att det går att utläsa i resultatet att de inte är nöjda med vad de erbjuds från skolan, utan att utvecklingen och vidmakthållandet sköts på annat sätt.
Det framgår av Farajzadehs (2006) examensarbete att lärarna ansåg att de saknade den spetskompetens, som de ansåg sig behöva för att undervisa i vissa kurser på gymnasiets andra och tredje år. Men också att de känner att de tappar i kompetens från år till år. I vår studie har det inte framgått att lärarna känner att de inte klar vissa kurser på grund av bristande kompetens. Men vi har och andra sidan inte ställt frågorna på det sättet, så det blir svårt att jämföra. Det vi dock kan konstatera är att båda studierna visar på att lärarna anser att de inte får den kompetensutveckling de behöver.
Resultatet i vår studie visar att yrkeslärarna underhåller och utvecklar sin yrkeskompetens på olika sätt idag och de ger som exempel; att de arbetar extra på lov, driver egen verksamhet på deltid, diskuterar med kollegor och att de håller sig ajour genom kontakt med yrkesfolk. Många av yrkeslärarna anser idag att deras kontakt med branschen inte är så utvecklande, som den kunde vara. Att en bättre kontakt med branschen skulle vara önskvärd. Alla yrkeslärare i studien såg det som en stor fördel, med ett närmare samarbete med branschen. De trodde att det kunde påverka fortbildningen positivt, om branschen fick vara med och påverka både innehåll och genomförandet av fortbildningen. Det nämns även i våra styrdokument att en dialog skall råda mellan skola och arbetsliv, vilket inte visat sig fungerade så väl, då man i departementsskrivelsen, Samverkan mellan skola och arbetsliv,( Ds 2000:62) valde att
aktualisera frågan. Med större fokus på att branschens kompetens, skall få påverka hur utbildningen skall se ut. Detta för att kunna stärka kopplingen mellan yrkesutbildning och arbetsmarknad. Ett led i detta blir att vara delaktiga vid yrkeslärares fortbildning och låta yrkeslärarna delta vid företagens utbildningstillfälle. Där de kan ta del av teknisk litteratur och praktiskt kunna delta i företagens verksamhet. Detta kräver att skolan har pengar till kompetenshöjning av yrkeslärarna och är beredda att i för skolvärlden något obekanta former, använda dessa. Men för att detta skall kunna ske måste samarbetat med näringslivet bli bättre. Vi menar att vårt resultat klar påvisar att ett närmare samarbete mellan skola och näringsliv skulle vara till gagn för yrkeslärare och utbildning, vilket vi tror skulle vara positivt för eleverna. Vidare anser vi att kompetensutvecklings behovet också ser olika ut för olika lärare och att kompetensutvecklingen därför bör vara individuell till viss grad. Det är något som Emsheimer (1994) också menar. Problemet kan visserligen vara samma för flera lärare, men behovet av fortbildning kan vara helt olika. Viktigt är dock att målet med fortbildningen måste vara känt av både lärare och skolledning.
Enligt Aspgren (2002) sker kompetensutveckling och lärande i skiftande miljöer, vilket vi också ser i vårt resultat. Där yrkeslärare upplever att de tillskansar sig kunskaper och kompetenser på skiftande arenor. Fortbildningen som erbjuds av skolorna är i första hand i form av att gå olika kurser eller medverka på studiedagar, medan att avsätta tid för att ta till sig ny teknik eller praktisera på företag sker mer sällan.
Resultat visar också att det bara är på skola B, som fortbildningen sker med någon form av kontinuerlighet. På de andra två skolorna sker det bara vid enstaka tillfälle eller inte alls. Visserligen hade många yrkeslärare på de skolorna kortare tid i läraryrket, vilket kan betyda att de inte varit med på så många fortbildningstillfällen. Vår reflektion är att det är betydligt vanligare på den kommunala skolan (skola B) än de övriga, att det sker fortbildning i karaktärsämnet.
Madsén (1994) menar att det kan finnas en konflikt mellan allmänpedagogisk fortbildning och fortbildning inom karaktärsämnet. Detta är inte något vi kunnat styrka i resultat, utan det visar snarare på att lärarna önskar mer av båda alternativen. Yrkeslärarna anser sig inte få den kompetensutveckling de behöver, utan önskar mer. Det är endast tre yrkeslärare som anser att kompetensutvecklingen är bra eller tillfredställande, resten av dem ansåg sig inte få tillräckligt med kompetensutveckling. Ansvaret för att yrkesläraren får den kompetensutveckling den behöver, vilar på rektorer och skolledning och det står även inskrivet i skollagens 2 kap 7 § att kommunen ska ombesörja detta (Lärarförbundet, 2002).
För att säkerställa svaren på frågan, om yrkeslärarna får den kompetensutveckling de behöver, så ställde vi frågan i olika skepnader. Frågornas upplägg var följande;
• Anser du dig få den kompetensutveckling du behöver för att undervisa eleverna i en snabbt förändrad bransch?
• Anser du dig få tillräcklig fortbildning av allmänpedagogisk karaktär i dag? • Anser du att du får tillräcklig fortbildning i ditt karaktärsämne idag?
Det visade sig att svaren ändå blev entydiga, yrkeslärarna är inte nöjda med den kompetensutveckling de får idag. Men man ska ändå ha klart för sig att det är yrkeslärarens upplevelse av kompetensbehov, som resultatet avser och att det är en subjektiv iakttagelse. Där tror vi att det kan finnas ett samband med att yrkeslärarna i studien också upplevde att de hade liten möjlighet till påverkan på innehållet i kompetensutvecklingen. Maltén (1995) menar att det är alltid lättare att vara engagerad om man får vara delaktig i planering av fortbildningen från början. Det framkommer av vårt resultat att majoriteten av yrkeslärarna upplever att de inte hade möjlighet eller bara i någon grad möjlighet att påverka innehållet i fortbildningen, vilket kan göra att de också upplever att kompetensutvecklingen är otillräcklig. Även i Farajzadehs (2006) studie framgick det att det var få lärare som gavs tillfälle att vara med och påverka sin kompetensutveckling.
Vidare när det gäller innehållet i fortbildningen så tar Ekholm & Lander (1994) upp tre olika delar som fortbildning och utvecklingsarbete kan innehålla och de är; reparation, uppdatering/uppfräschning och utveckling. Hur innehållet ser ut i den fortbildning som erbjuds, har vi i vår studie inte tittat närmare på. Men vi anser att vikt bör läggas på att ge yrkeslärare den kompetensutveckling de anser sig behöva och att fortbildningen ges på en relevant nivå. Det är viktigt enligt Madsén & Risberg (1994) att fortbildningen börjar i det som läraren redan vet eller har praktiska erfarenheter av, för att de ska kunna ta till sig fortbildningen. Persson (2005) pekar på i sitt examensarbete att pedagogerna önskade en annan kompetensutveckling än vad de erbjöds. De såg i sitt arbete att de ville ha mer kunskaper om hur de kan hjälpa elever i behov av särskilt stöd, att få rätt hjälp och ändå vara kvar i klassrummet. Men att detta var en kompetens som de till viss del saknade och ett område där inte kompetensutveckling prioriterades. Sammantaget kan vi se vikten av att läraren/pedagogen får var med och påverka sin kompetensutveckling, eftersom att det är de som vet bäst vad de saknar. Vi anser att lärarna ser i sitt dagliga arbete vad de behöver mer kunskaper om och att det är viktigt att rektor och skolledning tar detta till sig.
Vi frågade även om hur yrkeslärarna vill att deras kompetensutveckling ska se ut och det var klart populärast att åka på kurser. Efter alternativet med kurser kom studiedagar, tätt följt av att i arbetslaget ta till sig ny teknik och sist kom att praktisera på företagen. Det förvånar oss att bara ett fåtal yrkeslärare var intresserade av att genom praktik höja sin kompetens, vi hade väntat oss positivare respons på möjligheten att få komma ut på företagen och praktisera. Men kurser och studiedagar, som var de populäraste förslagen till fortbildning, kan också bedrivas i samarbete med branschen. Det viktiga menar vi är att inte tvinga på yrkeslärarna något de ej är intresserade av. Här finns det anledning för skolledningen vara mer flexibel med fortbildningspengar och lyhörda för yrkeslärarnas behov, så att de känner sig motiverade inför den fortbildning som erbjuds. Nilsson (2006) ser i sin avhandling Grundskollärares tankar om kompetensutveckling att det skiftar vilken kompetensutveckling lärarna ser som relevant, dock är det viktigt att användningsområdet av kompetensutvecklingen är tydligt. Kompetensutvecklingen skall planeras med hänsyn till individens- verksamhetens- och utbildningssituationens behov med vetskap om lärarens syn på relevans. Viktigt är också att det finns en röd tråd och en kontinutet i kompetensutvecklingen. Madsén, (1994) menar att läraren måste känna lust att lära och att det är läraren som bäst kan bedöma vilka fortbildningsbehov den har. Men att de tillsammans med kolleger och rektor också kan formulera sina problem och på så sätt komma fram till ett fortbildningsbehov. Rektorer och skolledning har det yttersta ansvaret för att fortbildningen kommer tillstånd och de ska tillsammans med lärarna se till att målen uppfylls och verksamheten utvärderas. Resultatet i Skolverkets (2003) rapport visar att det är viktigt att det finns en god förankring hos så väl lärare som skolledning, för att ett utvecklingsarbete på en skola ska leva vidare. De såg i sin utvärdering att i de fall lärare och skolledning tillsammans gjort ansökan om att delta i ett utvecklingsarbete, levde arbetets erfarenheter kvar efter projekttiden. Även dokumentation och utvärdering var viktiga beståndsdelar, för att arbetet skulle vara framgångsrikt.
Vi anser att det är av stor vikt att skolledning planerar kompetensutvecklingen tillsammans med sina lärare. För att kompetensutvecklingen dels ska vara av den art som lärarna önskar och för att den också ska lämna spår i skolans kommande arbete och att det kommer eleverna tillgodo i undervisningen.
5.3 Slutsats
Yrkeslärarna i studien anser sig inte få den kompetensutveckling de önskar i dag. Och de underhåller och utvecklar sin yrkeskompetens på skiftande arenor. Men att bättre kontakt med branschen skulle vara önskvärd. Vidare upplever de att de har god kännedom om branschens förväntar sig av eleverna och många anser sig även ha de kunskaper som krävs för att själva arbeta i branschen.
Det framgår i den litteraturen (Emsheimer (1994), Ekholm & Lander (1994), Madsén (1994), Maltén, (1995)) vi läst, tidigare examensarbeten (Farajzadehs (2006), Persson (2005)) och i enkäten, att vid planering av fortbildning tas mycket lite hänsyn till lärarnas egna behov och önskemål. Tid till reflektion och uppföljning av fortbildnings- och studiedagar, vilket är av stor betydelse för resultatet, planeras inte in utan man går vidare i tron att ett enstaka fortbildningstillfälle skall ge önskat resultat.
Examensarbetet har väckt många tankar hos oss och några av dem är:
• Vi menar att fortbildningen ska planeras i samråd mellan lärare och skolledning och att hänsyn tas till lärarnas individuella behov. Vi anser även att tid bör planeras in till reflektion och uppföljning av de teman eller mål som fortbildningen gäller.
• Vi anser att fortbildning som gynnar eleverna och som kommer skolutvecklingen till gagn, även skall gynna läraren. Idag finns det enligt vår uppfattning inget system som uppmuntrar lärare till detta.
• Vi anser att ett närmare samarbete med branschen, där skola och arbetsliv jobbar tillsammans som likvärdiga partner och där båda är med och påverkar utvecklingen, är ett bra alternativ. Samarbete skulle ge lärare tillgång till branschens kompetens vid fortbildning.