I detta kapitel analyseras resultatet från empirin och teorin tillsammans med våra egna åsikter och tankar knyts allt samman. I slutet av kapitlet presenteras om vi finner stöd för våra hypoteser eller inte.
I vår teoridel tar vi upp problematiken med att värdera och svårigheterna med att redovisa de immateriella tillgångarna. Sundgren et al. (2009) skriver att för att få definieras som en tillgång måste företaget ha kontroll över tillgången och att den förväntas ge ekonomiska fördelar i framtiden. Det finns ett stort problem i hur man ska bedöma de immateriella tillgångarna och det är något som samtliga banker bekräftar i intervjuerna. Själva osäkerheten ligger i det ekonomiska värdet och om tillgången i framtiden kommer generera kassaflöde. Handelsbanken och Swedbank undersöker direkt om det underligger ett realt värde i tillgången. Finns inte detta anser Oldne att tillgången inte är belåningsbar. Magnusson bekräftar problematiken och osäkerheten genom att man till en början ofta bortser från de immateriella tillgångarna. Strid påpekar flera gånger under intervjun att det är viktigt att se om det finns något ekonomiskt värde på tillgången, om den generera pengar.
Finner bankerna inget ekonomiskt värde elimineras de immateriella tillgångarna bort vilket i slutändan påverkar balansomslutningen negativt, vilket minskar chansen till en beviljad kredit. Enligt Gröjer och Catasús (2003) kan redovisningen idag anses som bristfällig vid en kreditgivning och de undersökta bankerna styrker detta. De kontrollerar uppgifterna i balansräkningen igen och undersöker om värdena verkligen stämmer.
Magnusson anser att osäkerheten är en bidragande orsak till att fel av typ B uppkommer hos banker vilket innebär att företag som borde beviljas kredit nekas.
Vi ställer oss frågan om den undersökta kategorin av företag söker andra finansieringssätt i och med respondenternas uttalande om att banker är strikta och konservativa i sitt sätt att bedöma företagens framtida intjäningsmodell och på de sätt de kräver säkerheter. Magnusson antyder också att banksystemet inte har hängt med när företag i allt högre utsträckning gått från traditionella industriföretag mot mer tjänsteorienterade med högre andel immateriella tillgångar. Idag vet vi att denna utveckling har skett, men tvärt emot vad vi trodde innan intervjuerna, indikerar vår empiri att de undersökta bankerna knappt alls kommer i kontakt med företag med hög andel
41 immateriella tillgångar och inte heller sett en ökning av dessa företag på senare tid. Denna typ av företag ökar och kräver en annan form av hantering hos bankerna som idag ofta hanterar dessa på ett konservativt sätt, där det tyvärr leder till nekad kredit på grund av den osäkerhet som råder kring tillgångarna.
Magnusson medger att det är en utmaning för banksystemet att förstå och hantera detta framöver. Han säger även att andra finansieringsbolag i denna fråga kommit betydligt längre än banker. Knivsflå och Höegh-Krohn (2000) styrker vår tro om att redovisningen av de immateriella tillgångarna är alldeles för konservativ och det medför att bankerna kan få fel uppfattning av värdet på de immateriella tillgångarna, vilket alla bankerna vi intervjuade bekräftade.
Dessa kombinationer torde leda till att bankerna uppfattas som mindre attraktiva hos företag med immateriella tillgånga och att dessa istället söker andra finansieringsalternativ.
Magnusson förklarar under intervjun att det inte bara beror på tillgången utan snarare vad den har för användning. Den immateriella tillgången kan vara bättre ur ett bankperspektiv, bara man vet vad den består av och det är det som är bekymret. Har ett företag till exempel en byggnad som är rätt värderad men är placerad på en mindre fördelaktig plats som inte genererar kassaflöde är den lika obetydlig som immateriell tillgång där osäkerheten är hög. Vi anser att man inte bör generalisera immateriella mot materiella tillgångar utan i stället förstå sig på varje tillgång för sig. Oldne tycker att varje situation är unik och ska hanteras individuellt. Vi tycker det vore konstigt om varje situation inte hanterades individuellt. Den immateriella tillgången kan variera i både form och användning. Därför är det fördelaktigt för båda parter att inte generalisera tillgången utan behandla varje fall unikt. I Koiranens (2011) artikel får företaget i fråga nekad fortsatt kredit på grund av osäkerheten som råder kring deras immateriella tillgångar. Detta påvisar svårigheterna för ett företag med en hög andel immateriella tillgångar där en osäkerhetsfaktor finns att få beviljad kredit. Trots att bolaget skapat relationer, informationssystem, affärskoncept, intellektuellt kapital och skapat ett strakt varumärke tar banken ingen hänsyn till detta.
De undersökta bankerna svarar ungefär likadant när det kommer till kreditbedömningen. Det handlar om att generera kassaflöde för att kunna amortera och betala ränta. Handelsbanken och Swedbank värderar även säkerheter högt. Har du inga säkerheter i företaget som banken anser godtagbara, exempelvis ett företag med stor andel immateriella tillgångar. Då kan det bli aktuellt att gå in med privata säkerheter. Strid berättar även om
42 vikten med ett personligt möte för att lära känna kunden. Magnusson tycker att det är det absolut viktigaste. Träffar man inte kunden vet man inte vet man gör affärer med och då anser Magnusson inte det är möjligt att godkänna en kredit, vilket är fullt förståeligt då det är lätt att dölja sitt verkliga jag bakom en telefon.
Studierna av Grunert et al. (2004) och Amir och Lev (1996) visar vikten av en kombination mellan kvalitativ och kvantitativ information och vår empiri indikerar att bankerna vi intervjuat strävar efter en kombination av dessa två kategorier. Detta bekräftar våra tankar om att det är viktigt att bankerna gör affärer med personer som de tror på. Swedbank sticker ut bland respondenterna vad gäller den kvalitativa information vilket de värderar högt i kreditprocessen. Oldne påpekar dock att helheten är viktigast och de kvantitativa faktorerna inte kan försummas. Även om ett företag har en välmående balansräkning men sedan vid det personliga mötet visar ledningen upp en bristande ambition där bilden ges att de svävar på tidigare personers framgång kan det leda till att lånet inte beviljas.
Att bankerna använder sig av standardiserade mallar och verktyg för kreditbedömning är känt. Alla respondenter medger att de använder sig av maskinella analyser där företagens information bearbetas. Detta är inga svårigheter när det gäller materiella tillgångar, men blir genast mer problematiskt med företag där tillgångarna till största del är immateriella.
Ingen av de tillfrågade respondenterna säger att de använder sig av speciella mallar eller verktyg för att hantera just de immateriella tillgångarna. Magnusson menar här att de standardiserade instrumenten bara är en del i en hel analys, och att hänsyn måste tas till helheten. Vi anser dock att det finns en farlighet om bankerna i för stor utsträckning skulle förlita sig på de maskinella, standardiserade analyserna. Resultatet från empirin antyder att dessa inte är utformade för att passa de immateriella tillgångarna och hantera den rådande osäkerheten. Sker detta skulle det kunna resultera i en felaktig bild av tillgångens värde och öka chansen för ett typ B fel. Svensson (2003) skriver att när denna typ av generaliserande bedömning av alla företag sker, tenderar resultatet att bli statiskt. Hon menar också att varje bedömningssituation är unik och då anser vi att för att uppnå optimalt resultat bör varje kreditfall behandlas på ett unikt sätt. Detta är ett problem som bankerna måste vara medvetna om, vilket Magnusson och Oldnes uttalande styrker. Magnusson säger att det idag inte finns något bra kreditbedömningsverktyg för företag
43 med immateriella tillgångar. Detta kommer bli en stor utmaning för banksektorn i framtiden.
Amir och Lev (1996) och Grunert et al. (2004) menar att en kombination av kvalitativ och kvantitativ information ger bästa möjliga resultat vid en kreditgivning. Detta är något som respondenterna bekräftat i vår empiri. Alla respondenterna säger att ett möte, ansikte mot ansikte är viktigt i kreditprocessen. Detta för att skapa sig en relation med kredittagaren. Mötet måste också leda till att förtroende skapas mellan parterna.
”Dessa personer ska ta affärsmässiga beslut varje dag för att leda företaget framåt, utan att banken kan påverka det, och detta med bankens pengar. Det är otroligt viktigt att vi kan lita på vad de gör.” (Strid)
Respondenterna värdesätter alltså den kvalitativa informationen väldigt högt.
Hon säger dock att den kvalitativa informationen aldrig kan väga upp bristen på säkerhet hos den osäkra immateriella tillgången. Magnusson är inne på samma spår, han menar att den kvalitativa informationen är viktig, men det räcker inte enbart som underlag för att bevilja ett lån. Han säger också att en kombination av den kvalitativa och kvantitativa informationen är det optimala.
Detta påpekar också de övriga respondenterna. Även om teorin och empirin styrker att den kvalitativa informationen aldrig kan väga upp den rådande osäkerheten, har den en stor inverkan vid kreditbeslutet. Detta kommer att gynna seriösa företagare med kontroll över företagets ekonomiska situation och framtid. Det kan även missgynna entreprenörer som exempelvis har full koll på sin patenterade innovation, men sämre kontroll över ekonomin. Den kvalitativa informationens måste alltid finnas. Om inte detta finns hos personer i företaget, anser vi att denna kunskap måste plockas in externt.
De respondenterna vi intervjuade förespråkade långa relationer och antydde att en entreprenör utan någon relation till banken har svårare att få sin kreditansökan beviljad gentemot en nuvarande kund, även om de immateriella tillgångarna är snarlika. Oldne menar dock att varje kund och kreditfall ska bedömas lika oavsett relation till banken, men hon anser att relationen ändå har påverkan i slutändan. Handelsbanken försöker alltid hitta möjliga lösningar även om relationen är obefintlig. Exempelvis undersöker de om personen tidigare varit verksam i vinstdrivande företag. Även Magnusson styrker att en relation går före en ny när förutsättningarna för de båda företagen är lika.
Magnusson tycker att detta är olyckligt men att det är rådande verklighet, något som även A. Cole (1998) bekräftar i sin artikel. Detta är en problematisk
44 situation för entreprenören med en innovation, till exempel ett patent eller ett mönsterskydd. Osäkerheten som råder kring dessa bolag resulterar i att relationen med banken får en negativ inverkan på innovationens fortlevnad och utveckling. Osäkerheten leder också till att man gynnas av att skapa sig en relation med banken. Det finns ingenting som säger att en entreprenörs patent är sämre bara för att denne inte har skapat sig en relation med en bank och därför är det beklagligt att relationen påverkar i den utsträckning den gör.
Dessa typ B fel är missgynnande för alla inblandade, då företag som kunna bli framgångsrika inte får chansen i ett tidigt stadie. Banken befinner sig i en problematisk situation, de måste vara försiktiga och minska sina kreditförluster. Vilket betyder att de kan förväntas vara noga med vem de lånar ut pengar till. Bankerna i studien måste även ta hänsyn till stadgade lagar, där det bland annat tydligt står att banker måste pröva risken för att kreditavtalet inte kan fullgöras och får bara bevilja kredit om det på goda grunder förväntas bli fullgjorda.
Bankerna tar stora risker när de lånar ut pengar till företag med hög andel immateriella tillgångar där osäkerhetsfaktorn ofta är hög. De vill självklart minska sina typ A och B fel men de vill heller inte inneha för stor andel blancolån eller andra typer av krediter där risken för kreditförluster är stor.
Innan intervjuerna hade vi en känsla av att de undersökta bankerna skulle undvika att tala om och i så fall hur de kompenserar denna osäkerhetsfaktor.
Det kan vara känsligt att säga att man kompenserar ”sämre” tillgångar med exempelvis högre ränta eller kortare avbetalningstid. Detta var dock något som de undersökta bankerna inte undanhöll. Alla respondenter medger att en osäkrare tillgång, som en immateriell alltid beläggs med en högre ränta. Oldne och Magnusson tar upp alternativet att dela finansieringen med en tredje part när osäkerheten är hög, exempelvis Almi. Detta gör att risken sprider sig och osäkerhetsfaktorn delas upp på tre parter. Magnusson säger också att de har tätare uppföljning på osäkra krediter, något som de andra bankerna vi intervjuade inte nämner. Machauer och Weber (1998) kommer fram till att det finns en koppling mellan låntagares risknivå med de framtida lånevillkoren.
Även Svensson (2003) bekräftar rådande fenomen. Vi tycker att Magnusson sammanfattar det väl när han säger att:
”Banksystemet är bra på att föra ut osäkerheten ur banken, och istället lägga den på det på den som lånar”
Ett konkret exempel hämtar vi från Koiranen (2011), där han i sin studie om en musikstudio med nästintill enbart immateriella tillgångar. På grund av
45 osäkerheten blev han nekad fortsatt kredit och belagd med sämre lånevillkor i form av kortare avbetalningstid på befintligt lån. Sammantaget kan man säga att detta inte kom som någon överraskning. Bankerna måste på något sätt säkra upp den rådande osäkerheten för att skydda sig själva och detta leder i princip alltid till hårdare lånevillkor för kredittagaren.
Denna analys leder fram till följande utfall för våra hypoteser:
Hypotes 1 – De immateriella tillgångarna uppfattas hos de undersökta bankerna som osäkra och mer riskfyllda, än de materiella tillgångarna.
Vi finner stöd i både teori och empiri att de immateriella tillgångarna uppfattas som mer riskfyllda och osäkra än de materiella. Detta är främst på grund av det osäkra ekonomiska värdet och för att de inte går att ta på. Dock ska man inte glömma bort att det i sin helhet är det ekonomiska värdet som räknas oavsett om tillgången är materiell eller immateriell. En materiell tillgång utan underliggande värde i balansräkningen är lika lite värd för banken som en immateriell tillgång utan marknadsvärde.
Hypotes 2 – Osäkerhetsfaktorn hos de immateriella tillgångarna kompenserar banken genom högre ränta eller kortare avbetalningstid.
Vi finner stöd. De undersökta bankerna bekräftar rakt av att de kompenserar osäkrare former av tillgångar med försämrade lånevillkor, som högre ränta och/eller kortare avbetalningstid. Detta bekräftar även den teori vi varit i kontakt med.
Hypotes 3 – De undersökta bankerna använder sig av standardiserad/maskinella mätinstrument vid bedömning av immateriella tillgångar.
För denna hypotes finner vi inget stöd. De undersökta bankerna använder inte några standardiserade/maskinella instrument vid kreditgivning av immateriella tillgångar. Dessa skiljer sig inte från de verktyg som används vid bedömning av de materiella tillgångarna.
46 Hypotes 4 – Den kvalitativa informationen värdesätts högre än de immateriella tillgångarna vid kreditgivning.
Vi finner inget stöd. Bankerna vi intervjuat anser att den viktigaste informationen är kassaflödet. De kvalitativa egenskaperna är viktiga men kan aldrig väga upp den bristande kvantitativa informationen eller osäkerhetsfaktorn kring de immateriella tillgångarna. Alla respondenter påpekar att en kombination är det optimala och nödvändiga.
Hypotes 5 – Företag med en lång och god relation till banken har lättare att få beviljad kredit än företag med kort relation till banken. Där osäkerheten kring de immateriella tillgångarna är likartade hos båda företagen.
Vi finner stöd i undersökningen. Respondenterna bekräftar att en långsiktig relation underlättar vid kreditgivning. Har två företag liknande balansräkning när det kommer till immateriella tillgångar, är det lättare för bolaget med en tidigare eller längre relation att få sin kredit beviljad.
47