Problemrepresentationerna analyseras med utgångspunkt i fråga ett, två och fyra i Bacchis (2009) analysverktyg: (Q1) Vilken lösning på problemet anges? Vad är det underförstådda problemet? (Q2) Identifiera förgivet taganden utifrån binära system, koncept och kategorier, och (Q4) Vad lämnas oproblematiserat och vilka perspektiv utelämnas? Enligt Bacchis (2009) analysverktyg i WPR-ansatsen, så härleds problemrepresentationen till den lösning på problemet som anges i det empiriska materialet. Hur problemet framställs antas påverka människors uppfattning om problemet. Vården porträtteras, både implicit och explicit, som bristfällig eller obefintlig för individer med psykiatrisk samsjuklighet i stora delar av tidningsartiklarna. Anledningarna till vårdens tillkortakommanden ges olika förklaringar i olika tidningsartiklar: strukturella faktorer, resurs-, kunskaps-, eller kompetensbrist. Sjukdomstillståndet framställs också som diffust och komplext, svårbehandlat, vilket bidrar till att vårdens brister belyses från ett annat perspektiv. Problemet förstås således vara den bristfälliga vården, då lösningen som anges är att förbättra vårdsystemet. Ansvaret för lösningen på problemet, bättre vård, tillskrivs
dock ingen enhetlig aktör i tidningsartiklarna. Det underförstådda problemet härleds till att psykiatrisk samsjuklighet framställs som ett komplext sjukdomstillstånd, som påverkar vårdsystemets möjligheter att hantera problemet. Utifrån problemrepresentationen, kriminella men marginaliserade, sammanlänkas psykiatrisk samsjuklighet med kriminella handlingar då individerna pekas ut som en mordbenägen samhällsgrupp. Skilda orsakssamband lyfts fram av olika skribenter och professioner i tidningsartiklarna. Att individer med psykiatrisk samsjuklighet skildras som förövare, ställs dock i tidningsartiklarna mot uppfattningen om deras marginaliserande och utsatta position i samhället. Problemet förstås således vara kriminellt beteende, medan det underförstådda problemet härleds till strukturell marginalisering.
I tidningsartiklarna identifieras förgivettaganden om att individer med psykiatrisk samsjuklighet inte ges eller har getts adekvat behovsanpassad vård. Detta trots att sjukdomstillståndet är ett erkänt samhällsproblem och att flertalet kartläggningar gjorts (SOU 2020:68; Socialstyrelsen, 2019). Utmärkande för det analyserande materialet är journalisternas användning av expertutlåtanden, professioner som verkar inom sjukvård och kriminalvård, inom rättssystemet och på forskningsfältet. Enbart två tidningsartiklar (AB 1 och DN 1) i analysmaterialet rapporterar individen med psykiatrisk samsjuklighet i första person. Således tenderar livssituationen för individer med psykiatrisk samsjuklighet att skildras i tredje person. Då professionellas ståndpunkter och kunskap är centralt, statueras vilka som får komma till tals i diskursen och tyder på att dessa uttalanden fyller en funktion i tidningsartiklarna. Dessa uttalanden ges större legitimitet än patienterna själva. Om professionellas uttalanden faktiskt är legitima eller närmre “sanningen” ifrågasätts dock inte. Det upplevs därför vara underförstått att de professionellas kunskap inte går att ifrågasätta, vilket i sin tur styrker deras sanningsanspråk. Makten att definiera diskursen kan förstås ha samband med de samhälleliga kategorierna professionell, missbrukare och psykiskt sjuk. Burrs (2015) resonemang om socialkonstruktionism visar på att upplevelsen och synen på olika indelningar är produkter av kulturen och historien, då synen på dessa begrepp och kategorier är specifika för en viss historisk period inom en viss kontext.
Som tidigare nämnts uttrycker Bacchi (2009) ett behov av att undersöka vilka bakomliggande diskurser som genererat problemrepresentationerna. I syfte att skapa en djupare förståelse för den kontext som problemrepresentationerna vuxit fram ur. De binära system, koncept och kategorier som återfinns mest frekvent och är mest aktuella i
tidningsartiklarna är de som tillsammans bildar diskurser som behandlar vad som anses vara accepterat och normen i samhället. Det binära systemet ”vi och dem” samt ”sjukt och friskt” är framträdande i hela det empiriska materialet och ifrågasätts inte. Dessa binära system kan antas samvariera med kategorierna missbrukare och psykisk sjuka. De som är i behov av vård för att återanpassas till normen, till det friska. Det sjuka, ”dem”, ställs emot det friska ”vi” inom konceptet vård. Individer med psykiatrisk samsjuklighet ges inte utrymme att definiera sjukdomstillståndet, och sjukt respektive friskt uppfattas som oförenliga tillstånd. I tidningsartiklarna framhålls tydligt åtskillnaden mellan dessa tillstånd, där professionella ges företräde att definiera det sociala problemet utifrån dagens diagnoskriterier. Sandström (2019) framhåller hur diagnossystemet är ett redskap för professionella att tillgå, i syfte att bedöma individen beteende. Individen upplever tillståndet, men ges vagt utrymme i den mediala debatten om sitt eget sjukdomstillstånd. Då media spelar en stor roll i att förmedla kunskap om sådant vi inte har erfarenhet av (Weibull & Wadbring, 2020; McCombs, 2006) kan väsentlig information gå förlorad för allmänheten då individer med sjukdomstillståndet utestängs.
Information om vilken grad av missbruk eller vilken typ av psykisk ohälsa som uttalandena syftar på, lämnas också oproblematiserat i tidningsartiklarna. Genom att individerna skildras som våldsamma och inhumana på grund av sjukdomstillståndet, upprätthålls en samhällelig negativ uppfattning om dessa individer, vilket i sin tur genererar mer rapportering om gruppen som farliga samhällsmedborgare. Det som tas för givet är att ”friska”, ”normala” individer inte begår mord – ”inte vem som helst” uttrycks i Exp 4. Att särskilja det binära systemet ”vi och dem”, missbrukare och psykisk sjuka kontra oss friska individer, kan antas fungera som en försvarsstrategi, då uppfattningen om att vem som helst kan begå mord på andra medmänniskor raserar samhällsordningen. Dessa tidningsartiklar gör således förenklingar av verkligheten och lämnar andra uppgifter om psykiatrisk samsjuka individer oproblematiserade.
Motsägelser i problemrepresentationen är enligt Bacchi (2009) vanligt på grund att diskurser inte är homogena, med inneboende spänningar och motsägelser. Diskurser kan också utmanas och förändras, utifrån samhälleliga maktaspekter. Med utgångspunkt i problemrepresentationen, för komplext för vården, identifierades paradoxen mellan hur en kunskapsbrist framhävs, kontra att en tillräcklig kunskapsbas antas existera för att bemöta sjukdomstillståndet. Då tidningsartiklar som redogör för psykiatrisk samsjuka personer som begått mord, antyds att individens vårdbehov hade kunnat behandlats, men
att vårdsystemet avstått från att ge adekvat hjälp. I dessa tidningsartiklar antas vården besitta all den kunskap och kompetens för att avhjälpa sjukdomstillståndet, men avstår ifrån att göra det. I tidningsartiklarna, då vården explicit framställs som bristfällig, framhävs istället uppfattningen om att bristfällig vård beror på strukturella faktorer, kompetens- eller resursbrist, och ifrågasätter istället huruvida tillräcklig kunskap finns för att faktiskt kunna bemöta vårdbehovet.
En kunskapsbrist med utgångspunkt i tillståndets påverkan på hjärnan lyfts fram. Antagandet om sjukdomstillståndets komplexitet är en del av problemrepresentationen, för komplext för vården, som indirekt kommer att påverka hur vårdsystemet organiseras. Psykiatrisk samsjuklighet framställs som behandlingsbart, men samtidigt som ett sjukdomstillstånd utanför individens kontroll, ”…vår fria vilja kidnappas” (DN 2). Det binära systemet ”sjukt och friskt” får ytterligare en dimension då det sjuka skildras som okontrollerbart för inidviden. Individer med sjukdomstillståndet framställs således som passiva och utsatta, i behov av vård. Att belysa sjukdomstillståndets utifrån dess effekter på hjärnan kan förstås som ett sätt att reducera skuld och skam för drabbade individer. Men uttalanden som dessa kan även tolkas som att individen med psykiatrisk samsjuklighet avhumaniseras och där möjligheten att återfå hälsa paradoxalt nog framställs som obefintlig.