Nedan ges exemplifierande utdrag ifrån tidningsartiklarna för den första identifierade problemrepresentationen, “för komplext för vården”. Utdraget “man måste behandla beroende och annan psykisk sjukdom samtidigt” (DN 2), pekar underförstått på att individer med psykiatrisk samsjuklighet inte ges integrerad vård. Det förstås som att vårdsystemet behöver omorganiseras för att kunna tillgodose vårdbehovet hos individer med sjukdomstillståndet. I samma tidningsartikel framhävs vården som bristfällig även mer explicit: ”att samsjukligheten är mycket hög, och att patienterna hamnar mellan stolarna,
vet man sedan länge. Vi har kartlagt så det räcker. Vi känner till problemen. Nu måste vården inrättas efter patienternas verklighet” (DN 2). I DN 1 anser en psykiatriker “att vården generellt ska ta hand om samsjuklighet vid beroende mer än man gör idag – det sker sällan, trots att det står i Socialstyrelsens senaste riktlinjer att tillstånden ska behandlas samtidigt” (DN 1). Båda dessa tidningsartiklar antyder att vården negligerar både nationella riktlinjer och individens vårdbehov. Vårdsystemet pekas ut som ansvarig för att individer med psykiatrisk samsjuklighet inte får rätt hjälp, samtidigt som politiska beslutstagare anges ansvariga för vårdens brister. Det exemplifieras med utdraget: ”det är stora strukturella justeringar som behövs och dem kan bara regeringen och riksdagen åstadkomma” (DN 2). Å andra sidan kan vården antas fungera helt efter regelboken då det i samma tidningsartikel antyds att ”det handlar inte om att hänga ut enskilda vårdgivare, för det är ingen som gör något annat än vad systemet förväntar sig av dem. Detta är normalläget”(DN2). Det antyds således att professionella inom vården lever upp till vad som förväntas av yrkesrollen, men att vården genom för lågt ställda krav eller felaktiga prioriteringar ändå brister i att behandla psykiatrisk samsjuklighet.
Det är inte en självklarhet i alla tidningsartiklar att vårdens tillkortakommanden beror på strukturella omständigheter. I AB 1 uttrycks: ”vi vet att det finns engagerade och skickliga behandlare inom psykiatrin, men det finns också uppenbara brister”, vilket tolkas som att brister förekommer i likväl professionellas utövande av vårdyrket som i strukturella förutsättningar. I AB 1, en av få tidningsartiklar som direkt återger patientens perspektiv på vården, säger en anonym patient att ”jag hoppas att mina dåliga erfarenheter kan göra att vården blir bättre!” (AB 1). Journalisten i samma tidningsartikel hävdar att:
”Många upplever sig ha blivit kränkta i mötet med vården genom att inte ha blivit tagna på allvar, inte blivit lyssnade på, eller fått direkt olämpliga kommentarer om utseende och sexualitet. Många uttrycker också en stark önskan om att bli bemötta som individer och inte diagnoser. Mycket handlar om förståelse och värdighet” (AB 1).
Det första citatet signalerar omfattande brister med hänsyn till patientperspektivet. Huruvida det är vårdsystemet i sig eller kompetensbrist hos professionella framgår dock inte. Genom tidningsartikelns andra citat antas en kompetensbrist föreligga, härlett till i hur en stor andel patienter med psykiatrisk samsjuklighet antas bli bemötta i vården.
I flertalet av tidningsartiklarna framställs sjukvården och socialtjänsten också som ansvariga för en enskild individs handlingar på grund av bristfälliga vårdinsatser. Vården anges underförstått som ansvarig för att en ung man begått mord då mannens advokat påtalar:
”Han anser inte att han har fått den hjälp av vården som han behöver. Enligt vad jag har förstått har han mått dåligt under flera år och hans missbruk och annat hade kanske kunnat undvikas om han hade fått hjälp tidigare” (Exp 3).
I utdraget påtalas att individen har haft en psykiatrisk- och narkotikaproblematik en längre period och erhållit vårdinsatser. Vården uppfattas här som oförmögen att råda bot på mannens sjukdomstillstånd, vilket resulterade att mannen begick mord. En slutsats blir att individer med psykiatrisk samsjuklighet utmålas som farliga samhällsmedborgare, där sjukdomstillståndet antingen är obotligt eller att vården inte tar sitt vårdansvar. Exempel på hur vårdens inkonsekventa rutiner anges som anledning till ytterligare mordfall ges i utdraget: ”Hon har en lång historia av missbruk och psykisk ohälsa men tvingades aldrig till drogtester trots tre orosanmälningar om sonen Edwin. Det slutade med att pojken mördades av sin mamma” (Exp 1). I artikeln beskrivs hur mamman har dokumenterad kontakt med missbruksvården sedan 14 års ålder, men att vården misslyckats med att behandla hennes psykiatriska samsjuklighet framgångsrikt. Utfallet blir en dom av rättspsykiatrisk vård för mord på sonen. I båda dessa exemplifierande utdrag skildras individen med psykiatrisk samsjuklighet som farliga och utom vårdens kontroll.
För att belysa den komplexitet för psykiatrisk samsjuklighet som uppmärksammats i tidningsartiklarna citeras Expressen: ”I en första rättspsykiatrisk undersökning gjordes bedömningen att mamman inte var allvarligt psykiskt störd. En ny undersökning gjordes inför rättegången och den kom fram till motsatsen: Mamman var psykisk störd och därmed skulle hon dömas till sluten psykvård” (Exp 1). En tolkning som görs utifrån citatet är att huruvida psykiatrisk sjukdom kan anses föreligga beror på tidpunkten för bedömning samt vem som genomför bedömningen. Citatet kan härledas, underförstått, både till en skillnad i kompetens hos de professionella som gör bedömningen, men också till hur denna typ av bedömningar innehåller flertalet aspekter öppna för tolkning. Individen i denna tidningsartikel, en mamma som begått mord på sin son, upplevs stå utanför situationen utan något inflytande på bedömningen.
I tidningsartiklarna porträtteras psykisk ohälsa och missbruk ofta som diffusa tillstånd. Det exemplifieras genom utdragen: ”När polisen vid ett tillfälle omber honom att beskriva sina psykoser säger han: Det är ingenting jag vill prata om, det är bara röster och massa grejer” (Exp 3) samt ”Det handlar om delar i vår hjärna som är evolutionärt så gamla att vi hamnar i ett läge där vår fria vilja kidnappas” (DN 2). I det första utdraget sitter en ung man som knivhuggit en annan man till döds i polisförhör och vill inte tala om sina psykoser. Svaret som mannen ger kan tolkas som att tillståndet är för plågsamt att berätta om, samtidigt som sanningshalten i att han upplevt psykotiska tillstånd kan betvivlas då han inte vill berätta. I det andra utdraget skildras psykiatrisk samsjuklighet som ett tillstånd som är utanför individens kontroll. Ett ytterligare utdrag som framhäver sjukdomstillståndets komplexitet och dess olyckliga konsekvenser tas ifrån Aftonbladet: ”Trots sin magnifika begåvning var han olycklig på ett sätt som drev honom in i ett tungt missbruk som till slut tog hans liv. Vi kan inte veta varför” (AB 3). Att sjukdomstillståndet är komplext framhävs också explicit i tidningsartiklarna, exemplifierat genom utdragen: ”Missbruk, beroende och psykiatriska sjukdomar handlar alla om mekanismer i hjärnan. Tillstånden i sig kan vara svåröverskådliga och när de verkar tillsammans blir det ännu mer komplext” (DN 2) och ”Problembilden för de svåraste missbrukarna är idag mycket komplex. För att erbjuda dessa människor vägar till ett värdigt liv krävs omfattande vårdinsatser” (DN 5).