Nedan presenteras problemrepresentationerna i förhållande till tidigare forskning, samt vilka effekter den mediala rapporteringen kan tänkas resultera i.
7.2.1 För komplext för vården
Media förstås som en viktig politisk aktör som influerar hur sociala problem uppfattas, de rapporterar inte bara, utan är aktiva i konstruktionen av problem och individers subjektivitet (Bacchi, 2009). Psykiatrisk samsjuklighet framställs i tidningsartiklarna som ett komplext sjukdomstillstånd, som inte bemöts adekvat av huvudmännen, socialtjänst och hälso- och sjukvård. De senaste decennierna har ansvarsfördelningen och samverkan mellan kommun och region förtydligats, men med bristfälligt resultat (Socialstyrelsen, 2019: SOU 2020:68). Den mediala rapporteringen om psykiatrisk samsjuklighet förstås
utifrån problemrepresentationen, ”för komplext för vården”, vara i linje med de brister som statliga instanser redovisar.
Problemrepresentationer antas påverka varje individ materiellt, symboliskt och psykologiskt (Bacchi, 2009). I tidningsartiklarna framställs individer med psykiatrisk samsjuklighet som en utsatt samhällsgrupp för vårdens tillkortakommanden och som passiva aktörer, då den kunskap och information som rapporteras huvudsakligen utgår ifrån professionellas perspektiv. Även tidigare forskning tyder på att media sällan skildrar individen med psykisk ohälsa i första person där individens egna erfarenheter och åsikter belyses (Nairn & Coverdale, 2005). Behovet av framgångsrik vård betonas också genom att obehandlade psykiatriskt samsjuka individer porträtteras som farliga samhällsmedborgare som begår mord. Media är således medskapande i konstruktionen av psykiatrisk samsjuka individer som en farlig men passiv och utsatt samhällsgrupp. Samtidigt framställs vården som ansvarig för personligt lidande och indirekt för de gärningar som psykiatriskt samsjuka individer begår. Ansvaret för problemet åläggs tydligt vårdsystemet, inte psykiatriskt samsjuka individer. Vem som porträtteras som ansvarig möjliggör, enligt Bacchi (2009) olika subjektspositioner för individen. Att sjukvård och socialtjänst pekas ut som ansvarig för problemet kan antas ha stigmareducerande effekter för individen med psykiatrisk samsjuklighet. Dock så kan medias konstruktion av vården som bristfällig och tidvis obefintlig, generera hopplöshetskänslor för individer som lider av sjukdomstillståndet.
De lösningar på problemet, bristfällig vård, som framförs i tidningsartiklarna upplevs också sakna substans, samverkan och förändrad lagstiftning omnämns, men inga konkreta förslag på tillvägagångssätt eller behandlingsmetoder förmedlas. Kilgo och Midberry (2020) poängterar att om media förmedlar faktiska lösningar, tenderar det sociala problemet att uppmärksammas mer av allmänheten och öka det allmänna engagemanget i frågan. Att media konstruerar psykiatrisk samsjuklighet som ett komplext sjukdomstillstånd, utifrån skilda förklaringsmodeller och konsekvenser kan antas förvirra läsaren och skapa en felaktig bild av det sociala problemet som ohanterligt. Tidningsartiklarnas skildring av vården som bristfällig kan således få negativa konsekvenser för individer med psykiatrisk samsjuklighet, utifrån allmänhetens inställning till hur samhällstjänster ska finansieras. Nielson och Bonn (2018) framför dock bevis för sambandet mellan högre exponering av det sociala problemet i media, med allmänhetens uppfattning om att finansieringen är för låg. Deras forskning går i linje med socialkonstruktionistiska antaganden om att sociala
problem är socialt konstruerade, men undersöker inte hur själva framställningen påverkar den allmänna opinionen. Utifrån genomförd studie uppmärksammades dock att mängden rikstäckande tidningsartiklar som uttryckligen rapporterar psykiatrisk samsjuklighet är begränsat, medan rapportering om psykisk ohälsa och missbruk var för sig bedöms vara omfattande. Mc Combs (2006) påtalar att vad media rapporterar om tenderar att uppfattas som viktiga samhällsfrågor. Uppmärksammandet av sjukdomstillstånden separat i media kan således antas generera positiva konsekvenser även för individer med samsjuklighet, då det av allmänheten bör uppfattas som ett angeläget samhällsproblem i behov av finansiering.
En brist på information om sjukdomstillståndets symptom, hur tillståndet behandlas och statistik för framgångsrik behandling noterades också i analysmaterialet, vilket överensstämmer med slutsatser som Francis et al. (2005) gör. Av de tidningsartiklar som analyserades redogjorde enbart en artikel (DN 1) för en behandlingsmetod för psykiatrisk samsjuklighet. Det analyserade materialet i sin helhet saknar således positiva skildringar av individer med sjukdomstillståndet. Tidigare forskning belyser att allmänhetens tilltro till behandlingsarbete kan förbättras och stigma samt diskriminering minska, genom offentlig skildring av individer som framgångsrikt behandlats för psykiska ohälsa eller missbruk (Mc Ginty et al., 2015). Tidningsartiklarnas negativa skildring antas följaktligen generera negativa effekter på subjektsprocessen för individen, utifrån stigma och diskriminering. Barry et al. (2014) samt Rey et al. (2019) undersöker attityder gentemot individer med psykisk ohälsa respektive missbruksproblematik men utifrån olika urval. Studierna visar på att det existerar diskriminering och stigmatisering av båda grupperna, men än mer för gruppen med missbruksproblematik. I förhållande till aktuell studie där undersökningsgruppen är en kombination av båda dessa grupper kan det antas att även de diskrimineras och stigmatiseras utifrån sin sjukdomsbild. Studierna framhåller även att det troligtvis krävs olika tillvägagångssätt för att minska stigmatiseringen beroende på sjukdomsbild, det vill säga missbruksproblematik respektive psykisk ohälsa, då den allmänna uppfattningen om dessa tillstånd skiljer sig åt. Det visar på den komplexitet som kombinationen av dessa tillstånd bär med sig. Utifrån tidigare studier föreslås olika tillvägagångssätt, men hur bör kombinationen av dessa tillstånd hanteras? En tolkning av det empiriska materialet kan således bli att psykiatrisk samsjuklighet i sin komplexitet bidrar med ytterligare stigmatisering av individerna, då det varken finns någon vägledning i hur deras tillstånd ska behandlas och hur stigmatisering mot gruppen ska minskas eller
undvikas. Kanske är det även därför individerna i första person till stor del inte får komma till tals i frågan. Individerna tappar på så vis en form av handlingskraft i sin situation och därmed även pålitlighet från samhället av att skapa förståelse för sjukdomstillståndet.
7.2.2 Kriminella men marginaliserade
En koppling mellan psykiatrisk samsjuklighet och kriminellt beteende går att finna i stora delar av det analyserade materialet, men orsaksförklaringar till sambandet skiljer sig åt. Allt från att individer med en diagnos av psykiatrisk samsjuklighet har större benägenhet att begå kriminella handlingar till att individer som rör sig i den kriminella sfären tenderar att hamna i missbruk och få psykiska besvär av sin levnadssituation. Att individer med psykiatrisk samsjuklighet porträtteras som mer kriminella än majoritetsbefolkningen i svensk media noterades således i tidningsartiklarna. Att journalisterna utelämnar information om att majoriteten av individer med sjukdomstillståndet inte är våldsamma eller kriminella, påvisas också av Carpinello et al., (2007). Carpinello med kollegor drar slutsatsen att journalisterna baserar sin rapportering på övertygelser och fördomar, snarare än evidensbaserad kunskap. Det bidrar således till att rådande diskurser upprätthålls och visar på medias makt i att definiera diskursen. Det som inte benämns i tidningsartiklarna är vad detta sanningsanspråk får för konsekvenser. Weibull och Wadbring (2020) presenterar som tidigare nämns att den svenska befolkningen generellt sätt har ett stort förtroende för de etablerade mediekanalerna, samt att både traditionella- och sociala medier har stor betydelse för det moderna samhällets sätt att fungera. Det går därav att resonera kring huruvida människor som tar del av de tidningsartiklar som presenteras i studien absorberar informationen från artiklarna, upplever att den är pålitlig och skapar sig en bild av hur världen fungerar utifrån detta. Även Riles (2020) visar delvis i resultatet av sin studie att vissa mönster av mediekonsumtion influerar olika sociala uppfattningar. Vilka konsekvenser det för med sig kan även kopplas samman med den levande diskursen kring vad som är det normala, vilket likaställds med vad som är bra, och vad som är avvikande, vilket likaställds med vad som är dåligt. Tidningsartiklarna framställer psykiatrisk samsjuklighet som att vara det avvikande, det dåliga, problemet som ska lösas. Varpå individer utan psykiatrisk samsjuklighet kan tänkas ta distans både emotionellt och fysiskt till individer som har diagnostiserats med sjukdomstillståndet. Det är här den underliggande problemrepresentationen av marginalisering tar vid. En vida spridd bild av
att psykiatrisk samsjuklighet är avvikande och bör undvikas etsar sig fast i samhällsdebatten och kan tänkas påverka psykiatriskt samsjuka individer direkt genom svårigheter till att få nya jobb, hitta bostad, bli tilldelad rätt vård samt ingå i nya vänskaper med individer som inte har egen problematik, samt indirekt genom att applicera en oförmögenhet hos individerna själva som gång på gång avvisas eller undanskuffas.
Barry et al., (2014) samt Rey et al., (2019) visar på att attityder gentemot psykiatrisk samsjuklighet både utifrån allmänhetens synvinkel samt verksamma beteendeanalytikers synvinkel existerar. Det som hittas är att negativa attityder, om än i olika grad, existerar både hos allmänheten men även hos professionella. Dessa studiers resultat styrker uppfattningen av att negativ framställning av psykiatrisk samsjuklighet bidrar till att bibehålla diskursen gällande normalt respektive avvikande som i sin tur leder till bibehållande av negativa attityder gentemot sjukdomstillståndet. Det bör även nämnas att media också kan spela en viktig roll i att förändra synen på psykiatrisk samsjuklighet. Både McGinty et al., (2015) samt Ritterfield och Jin (2006) visar på att det finns potential att påverka individers attityder genom att förändra den bild som framställs av individer med psykiatrisk samsjuklighet och dess behandlingsmetoder. För att möjliggöra en förändring kan en lösning vara att den mediala bilden av sjukdomstillståndet visar ett mer holistiskt perspektiv än i vad som återfinns i artiklarna som presenteras i studien. Skulle sådan förändring ske möjliggörs större spridning av en mer sanningsenlig bild av sjukdomstillståndet varpå en gradvis förändrad samhällelig inställning och attitydförändring gentemot individer diagnostiserade med sjukdomstillståndet ges utrymme.
7.2.3 Konklusion
I detta arbete har en diskursanalytisk studie genomförts, influerad av WPR-ansatsens teoretiska och analytiska ramverk. Problemrepresentationerna för psykiatrisk samsjuklighet som identifierats i tidningsartiklarna är: ”för komplext för vården” och ”kriminella men marginaliserade”. Dessa är i ständig växelverkan med varandra, avhängigt olika dominerande diskurser i det svenska samhället. Hur sociala problem konstrueras är en invecklad process som skiftar utifrån tid och kontext. Studien syftar således inte till att definiera en objektiv sanning, utan ämnar att visa på hur individer och sjukdomstillståndet framställs och konstrueras medialt.
Sammantaget så konstrueras det sociala problemet psykiatriskt samsjuklighet medialt som ett komplext sjukdomstillstånd utanför vårdsystemets kompetens, där olyckliga konsekvenser lyfts fram frekvent, som mord och personligt lidande. Genom att individerna också framställs som våldsamma så konstrueras psykiatrisk samsjuka individer som farliga samhällsmedborgare, som kan få stigmatiserande effekter. Individerna erkänns parallellt vara en marginaliserad grupp i det svenska samhället i behov av vård och sociala insatser. Här identifieras invecklade samband mellan problemrepresentationerna – då vården samtidigt framställs som bristfällig och psykiatrisk samsjuklighet som ett svårbehandlat tillstånd. I den mediala framställningen förstås således det huvudsakliga problemet cirkulera runt till att vården är bristfällig. Visuellt går det att likna detta vid en nedåtgående spiral där inget gott kommer ur. Studiens ambitionen är dock inte att framhäva denna nedåtgående spiral. Ambitionen är att synliggöra hur psykiatrisk samsjuklighet konstrueras för att skapa en medvetenhet, samt för att uppmana till vidare forskning som eventuellt kan bidra till bättre vård, mindre stigmatisering och bättre omständigheter för individer som lider av psykiatrisk samsjuklighet. Den mediala konstruktionen av psykiatrisk samsjuklighet får konsekvenser både för drabbade individer, samt för den allmänna uppfattningen om och organiseringen av det sociala arbetet.