5.4.1 Psykisk ohälsa och hjälpsökarbeteende
Resultatet visar att ungdomarna upplever psykisk ohälsa som ett brett ämne som kan innebära många olika saker, vilket även Socialstyrelsen (2019) beskriver. Eftersom ämnet innefattar så många delar kan det vara svårt att rent objektivt fånga känslan av psykisk ohälsa, trots detta är ungdomarnas beskrivningar av begreppet i flera delar lika. Rapporter från Socialstyrelsen (2019) och BRIS (2019) beskriver hur psykisk ohälsa bland unga under det senaste decenniet kraftigt ökat. Under intervjuerna framkommer det även att
ungdomarna själva upplever att många lider av psykisk ohälsa och att flera har egna erfarenheter av detta. Trots detta är det inte fler unga som söker hjälp för psykisk ohälsa Mackenzie m.fl., (2014) och Knorring (2012) menar att den faktiska ökningen av psykisk ohälsa är svår att mäta då begreppet innefattar många skilda upplevelser och baseras på subjektiva tolkningar. Mätningarna som utförts av Socialstyrelsen (2019) baseras även på en självskattning vilket kan göra resultaten som framkommer osäkra. Trots detta lyfter flera olika källor (BRIS, 2019; Folkhälsomyndigheten, 2020a; Socialstyrelsen, 2019; SOU, 2006:77) problematiken med den ökade psykiska ohälsan hos unga. Det ungdomarna beskriver i intervjuerna för denna studie tyder på att psykisk ohälsa fortfarande är ett ämne som är svårt att prata om och att de hellre tar hjälp av familj och vänner än att söka sig till vården för sina besvär vilket Raviv m.fl. (2009) förklarar kan bero på att ämnet är av sådan privat karaktär och att risken för att inte bli förstådd är för stor. Detta syns tydligt i ovan beskrivna upplevelser från intervjupersonerna i denna studie. Det är lättare att hålla det för sig själv än att berätta för någon och riskera att bli utskrattad. Samtidigt är det inte alltid så att man behöver uppsöka vård när man mår dåligt, livet har både upp och nedgångar och det finns en risk att helt vanliga känslor diagnostiseras (Berger, 2020). Ökningen av psykisk ohälsa kan även beskrivas med det som Berger (2020) kallar en medikalisering av samhället som innebär att allt fler beteenden som tidigare klassats som friska nu anses vara sjuka och diagnostiseras. I rapporten från SOU (2006:77) visar resultaten en markant ökning av psykiatriska diagnoser på unga pojkar det senaste decenniet. Har fler pojkar plötsligt drabbats av en kraftigt försämrad psykisk ohälsa, eller kan det vara så att diskussionen avseende diagnoser ändrat hur vi uppfattar sociala beteendemönster? Berger (2020)
beskriver hur psykologiska termer som till exempel ångest, social fobi och ADHD används för att beskriva vanliga vardagliga problem, men att de tolkas som något onormalt och sjukt. Denna medikalisering som Berger (2020) pratar om kan ses som en ny diskurs som vuxit fram i samhället under de senaste decennierna.
Ungdomar försöker oftast hantera sin psykiska ohälsa på egen hand innan de söker hjälp för sina problem (Raviv m.fl., 2009). Att prata med en professionell hjälpare är inte något
ungdomarna tror är vanligt bland unga vuxna i Sverige. Många unga kan känna sig svikna efter att ha träffat en professionell och upplevt att de inte blivit lyssnade på eller att beslut fattats över deras huvuden. Även unga som inte har någon erfarenhet av professionell hjälp för psykisk ohälsa beskriver ofta en rädsla för att bli missförstådda, eller har hört från andra unga som har negativ erfarenhet och därför själva inte vill söka hjälp (BRIS, 2012). Vi tolkar det som att flera av intervjupersonerna upplever det svårt att prata om psykisk ohälsa i skolan då skolmiljön inte upplevs som tillräckligt öppen eller trygg. Att den psykosociala miljön i skolan upplevs positiv och öppen är något som tidigare tagits upp som en
förutsättning för eleverna ska söka hjälp för sin psykiska ohälsa (Eliot m.fl., 2010), men vi tolkar det även som att det påverkar hur eleverna pratar med varandra om detta ämne då en otrygg miljö i skolan kan göra att ungdomarna väljer att hålla sina känslor för sig själv
5.4.2 Stress och press
Psykisk ohälsa bland barn och unga har ökat det senaste året under Covid-19 pandemin och flera upplever en ökad skolstress och förlust av sociala relationer. Ungdomar oroar sig även för att distansundervisningen ska försämra deras skolresultat (BRIS, 2020). Att skolrelaterad stress tas upp av flera intervjupersoner var inte oväntat eftersom det sista året på gymnasiet ofta är en mycket pressande tid för många ungdomar. BRIS (2012) och Högberg m.fl. (2020) påpekar att skolstressen är mycket vanlig bland ungdomar och att den är nära
sammankopplad till psykisk ohälsa något som även Berger (2020) tar upp. Den press och stress som skolan medför kan både vara en utlösande faktor till psykisk ohälsa, men även något som blir en konsekvens av att man upplever psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan kan göra att ungdomarna hamnar efter i skolarbetet vilket skapar mer stress och oro (Berger, 2020; BRIS, 2012). Att Anton känner en stress i att hinna med både skolarbetet och det sociala livet är alltså inget ovanligt utan tvärtom en känsla som han delar med många ungdomar. Goffman (2004) menar att olika roller kommer med olika förväntningar. Rollen som gymnasieelev medför förväntningar på att denne ska prestera bra i skolan och klara av skolarbetet. Att inte klara av skolarbetet kan innebära en besvikelse från lärare och föräldrar samt att elevens självkänsla sänks. Becht m.fl. (2019) beskriver hur misslyckande av att nå sina uppsatta mål ökar risken att utveckla psykisk ohälsa då upprepade fall av misslyckande kan leda till att ungdomen får en självbild av att den inte kan fullfölja sina uppsatta mål. Den press som Sana känner på att alltid vara på topp och prestera är inte heller ovanlig. Li m.fl. (2006) och BRIS (2012) menar att det är vanligt förekommande med känslan av prestationskrav utifrån eller från sig själv samt att det blir tydligt att tjejer känner mycket press från samhället eftersom psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland tjejer.
Odenbring (2019) menar att tjejer ofta känner en press av att få bra betyg, vara en bra dotter och vän samt se bra ut och passa in. Flera av ungdomarna beskriver hur kroppsideal påverkar dem med sociala medier som ofta lyfter fram en idealbild av hur man som kille och tjej ska se ut. Kroppsidealen påverkar både killar och tjejer, vilket blir tydligt i samtal med ungdomarna då både killar och tjejer nämner träning och vikten av att hålla sig i form. Skillnaden ligger i kroppsidealet och själva målet med att träna, där tjejer strävar efter att gå ner i vikt medan killar vill bygga muskler och bli starka. De olika förväntningarna på tjejer och killar kan förklaras med de rådande könsidealen. Mattsson (2015) menar att en man förväntas vara
händig och stark, medan en kvinna förväntas vara omhändertagande och vacker, vilket syns tydligt i intervjupersonernas berättelser. Med förväntningarna kommer även en status för dem som uppfyller dem (Burr, 2015). Ett exempel kan vara att en person som uppfyller kriterierna för det rådande kroppsidealet kan få en högre status i förhållande till de som inte gör det. Detta kan i förlängningen leda till att personer som inte ser ut som kroppsidealet exkluderas och inte får ta lika mycket plats i samhället, vilket i sin tur ökar kraften i idealbilden ännu mer (cf. Burr, 2015; Mattsson, 2015).
Li m.fl. (2006) menar att det är vanligt för unga kvinnor att känna en stor press på att leva upp till samhällets ideal och normer, vilket blir tydligt i våra resultat. Att man inte ska ta för mycket plats eller vara högljudd som kvinna är något alla tre tjejer nämner i sina intervjuer. En kvinna förväntas generellt sett vara mer tillbakadragen, lugn, omtänksam, känslosam och samlad vilket kan påverka hur man ser på en kvinna som säger ifrån eller blir upprörd på ett negativt sätt (BRIS, 2012; Mattsson, 2015; Odenbring, 2019; Turkum, 2005). Synen på femininitet kan vara väldigt begränsande och inte särskilt representativt för att beskriva kvinnor. Butler (2011) menar att vi behöver förändra sättet vi pratar om femininitet för bredda synen på kvinnlighet. Situationen som Lejla berättade om när hon och hennes vänner sa ifrån i klassrummet är ett tydligt exempel på vad som kan hända när man avviker från normen och bryter mot de förväntningar som finns på en, och det blir även tydligt att dessa killar har en bild och förväntning på hur tjejer ska bete sig (cf. Burr, 2015; Butler, 2011). Becht m.fl. (2019) menar att en person som är trygg och säker i sin identitet i större
utsträckning mår bättre psykiskt. Att tjejerna står upp för sig själva och vågar gå sin egen väg även om den bryter mot normen visar att de har en trygg och säker identitetsbildning (Becht m.fl., 2019).
5.4.3 Könsroller och normer
Det framkommer i resultaten att killarna i studien främst vänder sig till sina
familjemedlemmar för att prata om sina känslor och sitt psykiska mående, medan tjejerna i studien i större utsträckning vänder sig till sina vänner. Att ha en vuxen person som lyssnar när man berättar om sina problem är en av de viktigaste skyddsfaktorerna mot långvarig psykisk ohälsa och något som ger unga trygghet (BRIS, 2012), vilket flera av ungdomarna som deltog i studien berättar att de har. Finns det en öppen miljö i hemmet där det är okej att prata om tyngre ämnen som psykisk ohälsa är det oftast lättare för ungdomen att vända sig till sina föräldrar för råd. Vi tolkar det som någonting positivt att ungdomarna anförtror sig i de vuxna i sin omgivning eftersom detta innebär att de har skyddsfaktorer som kan stötta dem i deras psykiska hälsa. BRIS (2012) tar även upp vänner som en viktig skyddsfaktor mot psykisk ohälsa. Under tonåren kan flera distansera sig från sina föräldrar och knyta starkare band till vänner (BRIS, 2012; Knorring, 2012), vilket blir tydligt i flera av ungdomarnas berättelser. Knorring (2012) beskriver att samtidigt som unga skapar starkare band till vänner i tonåren omvärderas relationen till föräldrarna, precis som Lejla och Sana berättar är det viktigare att prata med vänner än med föräldrar och föräldrarnas åsikter ses inte längre som de bästa. Under intervjuerna framkommer det att tjejerna har nära vänner som kan stötta när de mår dåligt, medan killarna i första hand vänder sig till familjemedlemmar. Detta
går att koppla till det Odenbring (2019) beskriver om att tjejer oftare har ett större socialt nätverk än killar och att de oftare pratar om sina problem med varandra.
Burr (2015) menar att den sociala konstruktionen av kön förutsätter vissa roller för kvinnor och män, och dessa roller medför förväntningar som finns på könen. Killar beskrivs som starka, okänsliga och aktiva av ungdomarna. Dessa förväntningar kan se olika ut beroende på vilket sammanhang man befinner sig i och förändras även över tid (Butler, 2011). Till
exempel kan andra roller som bror, kompis, elev eller son påverka hur rollen kille utspelas och uppfattas av andra, könsrollerna är alltså inte något som är statiskt utan varierar utifrån socialt sammanhang (Burr, 2015).Något annat som påverkar hur vi ser på könsrollerna är hur vi väljer att prata om dem och vilka ord som används. Butler (2011) menar att det är språket som ligger till grund för de uppfattningar vi har avseende genus. Hur språket används för att beskriva manlighet och kvinnlighet skiljer sig mellan olika länder och påverkar den generella bilden av genus. Detta gör genus till ett begrepp som innefattar mycket mer än bara två roller (Butler, 2011). BRIS (2012), Odenbring (2019) och Türküm (2005) menar att gamla könsroller och normer lever kvar i vårt samhälle idag. Enligt samhällets normer i Sverige ska en man inte prata öppet om sina känslor eller sin psykiska hälsa och de ska inte visa sig sårbara (Odenbring, 2019; Mattsson, 2015). Att som kille öppna upp sig för andra killkompisar kan därmed vara svårt på grund av de begränsande normerna som en könsmaktsordning skapar. Om det finns en attityd i kompiskretsen som är att ‘vi är män, vi talar inte om känslor’ blir det väldigt svårt att känna sig bekväm att visa sig sårbar i den miljön. Att istället vända sig till sina nära och kära, som Anton och Erik, kan vara enklare då de skapar en mer välkomnande miljö för känslosamt samtal. Sana och Isabella nämnde båda att killarna i deras klasser tror att om man pratar om känslor som kille är man en ‘tönt’. Vi tolkar detta som en anledning till att killar ofta kan ha en tuffare roll i sin kompiskrets, men sedan tillåts visa sig mer sårbara och prata om känslor med till exempel sin mamma eller syster. Sammanhanget är alltså av stor betydelse för hur man pratar om sina känslor och psykisk ohälsa (cf. Burr, 2015). Detta speglar de könsroller och förväntningar som många killar och män känner sig påverkade av vilket gör att de inte känner sig lika manade att söka hjälp eller prata om sitt mående (Eliot m.fl., 2010; Odenbring, 2019). Killar har därmed ofta gått mycket längre med sin psykiska ohälsa innan de faktiskt söker hjälp (Odenbring, 2019). Detta kan göra att killar i större utsträckning drabbas av långvarig psykisk ohälsa som kan resultera i självskadebeteende eller suicid (Bjärhed, 2012). Självskadebeteende är dock något som är vanligare hos tjejer än killar vilket både Bjärhed (2012) och BRIS (2012) lyfter i sina studier. I resultatet för denna studie framkommer att två av tjejerna har erfarenhet av, eller känner någon som har haft självskadebeteende i form av ätstörningar och fysiskt skada sig själv.
Burr (2015) menar att vi formar vår verklighetsuppfattning genom social överenskommelse och att allting vi känner till är skapat av sociala konstruktioner. Könsroller och sociala förväntningar är alltså enligt social konstruktionismen inte egentligen verkliga i sig själva, men de får en betydelse på grund av hur samhället vill kategorisera och definiera olika kön. Att män inte visar och pratar lika mycket om känslor kan bero på att de från en tidig ålder har fått lära sig att inte uttrycka sina känslor på samma sätt som flickor och kvinnor tillåts göra. Kanske har de inte heller sett andra män i sin omgivning visa sig sårbara och
2015). Om en kompiskrets bestående av killar skapar en miljö där det är acceptabelt att prata om känslor och sitt mående skulle den förväntade rollen av killarna just i det sammanhanget inte vara den normativa manliga rollen, men för att förändra bilden av manligt och kvinnligt i hela samhället behöver själva diskursen om genus förändras (Butler, 2011; Burr, 2015). Antons förslag till att fler manliga influencers visar sig sårbara på sina plattformar skulle potentiellt ha en positiv påverkan på unga killar som ser upp till dessa influencers. De skulle få en bild och uppfattning om att det är okej och kanske till och med bra att visa sig sårbar. Detta skulle i förlängningen kunna förändra hur samtal förs kring unga killar och mäns känslor och psykiska hälsa (cf. Burr, 2015).
5.4.4 Stigma
Flera av intervjupersonerna berättar att de tror att det är vanligt att man håller sin psykiska ohälsa för sig själv, delvis för att den är svår att prata om men också för att man är rädd för att bli dömd och sedd som ‘onormal’. Enligt Folkhälsomyndigheten (2020) är stigma när en minoritetsgrupp i samhället utpekas och anses vara mindre värd än andra och därmed tillskrivs negativa stereotyper. Ett exempel på en sådan minoritetsgrupp är personer som lider av psykisk ohälsa. Stigmat lägger en ytterligare belastning på dessa människor då de utöver sjukdomen även måste bemöta samhällets fördomar. Berger (2020) menar att det ofta ligger på ungdomar själva att ta upp ämnet psykisk ohälsa vilket kan vara svårt när man varken har kraften eller orken till att prata om det. Det ungdomarna säger om varför det är viktigt att prata öppet om psykisk ohälsa stämmer bra med hur man motverkar och minskar stigmat i samhället eftersom det skapar en accepterande miljö för personer med psykisk ohälsa att öppna upp sig och lätta på sina tankar (cf. Folkhälsomyndigheten, 2020; Berger, 2020). Goffman (2011) beskriver det psykiska stigmat som beteenden som avviker från den sociala konstruktionen av vad som anses normalt och därmed inte är önskvärt. Någon som uppfattas som avvikande från normen kan bemötas på ett sätt som får konsekvenser i form av utanförskap och marginalisering (Burr, 2015). Att berätta om sin psykiska ohälsa kan innebära att blotta en mycket privat och personlig del av sig själv vilket kan kännas
skrämmande, speciellt om det finns en risk för att man ska bli sedd på som annorlunda för det man känner. Berger (2020) beskriver hur unga ofta vänder sig till sociala medier för att prata om psykisk ohälsa och att föräldrar borde ta större del av sina barns liv på sociala medier. Ungdomarna berättar att det är enklare att öppna upp sig om sin psykiska ohälsa på sociala medier eftersom skärmen ger dem möjlighet att vara anonyma och skapar en distans mellan de själva och den de pratar med. Det kan därför vara vanligt att man gömmer och bär på sin psykiska ohälsa själv som Lejla beskriver att hon kan göra. Istället för att visa sin psykiska ohälsa utåt kan den skymmas med hjälp utav de “sign-vehicles” som Goffman (2004) beskriver. “Sign-vehicles” är ett samlingsbegrepp för de rekvisiten och icke-verbal kommunikation som människor använder för att förmedla ett visst intryck (Goffman, 2004). Ett leende kan till exempel förmedla att man mår bra och är glad, men leendet kan dölja de faktiska känslorna som personen känner. En person som utåt sett ser välvårdad och proper ut kan ge intrycket av att denne mår bra, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att detta intryck stämmer. Att flera av intervjupersonerna tror att det är vanligt att folk håller sin psykiska ohälsa hemlig är inte ett osannolikt antagande eftersom det är lätt att förmedla ett missvisande intryck till vad man egentligen känner (cf. Goffman, 2004).
6
DISKUSSION
Syftet med denna studie var att undersöka gymnasieelevers erfarenheter av och syn på psykisk ohälsa samt deras hjälpsökarbeteende vid psykisk ohälsa, och vilken inverkan föreställningar om genus och sociala normer kan ha på dessa ämnen. Nedan presenteras en resultatdiskussion utifrån syfte och frågeställningar, metoddiskussion, etikdiskussion samt studiens slutsatser.