Syftet med vår studie är att undersöka en grupp pedagogers erfarenheter kring skolsituationen för elever med diagnosen ADHD. Fokus är att ta reda på pedagogernas erfarenheter kring dessa elever av det pedagogiska arbetet, sin pedagogiska betydelse
46
för lärandemiljön samt klassrumsmiljön. Vi tycker oss ha fått svar på det som vi avsåg att undersöka utifrån syfte och frågeställningar.
Vår första fråga handlar om att ta reda på hur pedagogerna ser på det pedagogiska arbetet för elever med diagnosen ADHD. Vår tolkning av studien är att det inte är någon skillnad på hur pedagogerna lägger upp det pedagogiska arbetet oavsett om eleven har diagnosen ADHD eller inte. Det är enligt pedagogerna elevens behov och förutsättningar som styr upplägget. Detta stämmer överens med Gillberg (2005) samt Kadesjö och Mossler (2004) som menar att det är av största vikt att i det pedagogiska arbetet utgå ifrån elevens motivation och intresse. Vår uppfattning av studien är att samtliga pedagoger menar att skolan ska utgå ifrån var eleven befinner sig i sin utveckling och vad eleven har för förmågor, styrkor och kompetenser.
Studien pekar mot att det kan vara svårt för en klasslärare att lägga upp bra arbete för elever med diagnosen ADHD som går i en stor klass men att det finns en större möjlighet om eleven går i en mindre grupp. Vi tolkar studien som att möjligheterna att individanpassa undervisningen för elever med diagnosen ADHD blir större då eleven går i mindre grupp eftersom det finns mer tid och utrymme för pedagogen och eleven. Detta stämmer överens med Kadesjö (2007) och Gillberg (2005) som är positivt inställda till mindre undervisningsgrupper om behovet finns. Dock anser Kärfve (2001) samt Börjesson och Palmblad (2003) att mindre undervisningsgrupper kan upplevas som avvikande för eleven och att fokus ska ligga på att hitta lösningar till det enskilda barnet.
Då pedagogerna pratar om resurser i form av personer är kompetensen hos resurspersonen av betydelse. Detta passar väl samman med Kadesjö (2007) som betonar vikten av pedagogens kompetens vid arbete med eleven med koncentrationssvårigheter. I likhet med det menar Kärfve (2001) att skolan ska få tillgång till de resurser som krävs för att eleven ska kunna lyckas och få möjligheten att passa in som alla andra. Kärfve (2001), Börjesson och Palmblad (2003) anser dock även att miljön kring eleven i skolan är av största betydelse för att skolarbetet ska fungera.
Studien pekar mot att diagnosen har både för- och nackdelar. Enligt vår tolkning av resultatet har diagnosen inte någon betydelse när det gäller upplägget av det pedagogiska arbetet eftersom pedagogerna utgår från individen och inte från diagnosen.
47
Däremot pekar resultatet mot att diagnosen är viktig eftersom att eleven som diagnostiserats blir bemött på rätt sätt, får förståelse från omgivningen samt får lättare tillgång till resurser. Denna resurstillgång överensstämmer med Zetterqvist Nelsons (2000) studie som visar att föräldrarna upplevde att diagnosen var avgörande vid ansvars- och resurstilldelning. Gillberg (2005) menar att diagnostisering är bra både för eleven själv och för dess omgivning. Detta strider mot Kärfves (2001) uppfattning som menar att diagnostisering är negativ och leder till segregering. Vilket även stämmer överens med Börjesson och Palmblad (2003) som anser att skolans strävan efter diagnoser är ett administrativt verktyg för att få så mycket resurser som möjligt.
Vår uppfattning av studien är att medicinering av elever med diagnosen ADHD är av betydelse för att de ska klara av skoldagen. Det framkommer, enligt oss, att medicinen är positiv för både eleven själv och för omgivningen. Eleven som har svårigheter med koncentration, överaktivitet och impulsivitet kan med hjälp av medicin bättre klara av sitt skolarbete. Kärfve (2001) anser att centralstimulerande medel är droger och ifrågasätter vem det är som ska avgöra vilka barn som ska få droger eller inte. Detta stämmer överens med Börjesson och Palmblad (2003) som är negativt inställda till medicinering. Kutscher (2010), Kadesjö (2010 och Gillberg (2005) är däremot positiva till medicinering. Kadesjö (2010) menar att medicinen inte är ett vaccin mot ADHD och att medicinen inte löser alla problem för eleven utan underlättar för eleven att klara av sina arbetsuppgifter i skolan.
Pedagogerna i studien samstämmer med flertalet författare i litteraturdelen (Iglum (1999), Hellström (2007), Gillberg (2005), Kadesjö (2007), Axengrip och Axengrip (2004) m.fl) när det gäller pedagogiska strategier som fungerar väl i arbetet för elever med diagnosen ADHD. Vid upprepade tillfällen nämns vikten är tydlighet, struktur, arbetsro, mindre grupper, rätt resurs samt hitta elevens intresse och motivation.
Vår andra fråga handlar om hur pedagogerna ser på sin pedagogiska betydelse för lärandemiljön för elever med diagnosen ADHD. Enligt vår tolkning pekar studien mot att pedagogernas betydelse för elevers lärandemiljö är av stor vikt. Pedagogers bemötande, engagemang, förståelse samt inställning till eleven och arbetsområdet är av avgörande betydelse för en god lärandemiljö. Detta stämmer överens med Kadesjö (2007), Gillberg (2005) och Kärfve (2001) som alla tycker att elever med diagnosen
48
ADHD har en sårbarhet och är känliga för relationer vilket gör att det är betydelsefullt att läraren förstår och möter eleven på rätt sätt. Även Jakobssons (2002) studie visar att relationer i skolan är av betydelse för elever med diagnosen ADHD vid inlärning. Vi tolkar studien som att pedagogerna har en viktig betydelse när det gäller att hitta rätt arbetssätt och individuella lösningar för elever med diagnosen ADHD. I likhet med detta menar både Kadesjö (2007) och Gillberg (2005) att dessa elever ska få individualiserade åtgärder för att klara av skolarbetet. Detta strider mot Kärfve (2001) och Börjesson (1997) som påtalar att svårigheter för eleven istället ofta uppkommer på grund av olika miljöer och situationer och att det därför är viktigt att se till att anpassa miljön kring eleven.
Tredje frågan handlar om hur en god klassrumsmiljö ser ut för elever med diagnosen ADHD. Det framkommer enligt vår uppfattning av studien att klassrumsmiljön påverkar elevers inlärning. Enligt pedagogerna i studien påverkas elever med diagnosen ADHD i ännu större grad av klassrumsmiljön än övriga elever. Detta överensstämmer med Tufvesson (2007) som menar att för många intryck i klassrummet stör elever med diagnosen ADHDs inlärning. Vår tolkning av studien är att en god klassrumsmiljö är en miljö som är anpassad efter varje elevs behov. Vilket även Tufvesson (2007) förespråkar då hon säger att inte en typ av möblering eller metod passar alla elever. Även Kadesjö (2007) menar att lärarna ska underlätta för dessa elever genom att hjälpa dem att hålla ordnig på sina saker och ge eleven en bestämd plats. I studien ges konkreta exempel på förutsättningar i klassrumsmiljön som är bra för elever med diagnosen ADHD: lugn och ro, klara och tydliga regler, tydlig struktur i klassrummet, bestämd arbetsplats, lyssna på favoritmusik, korta lektionspass, små pauser, schema klistrat på sin plats, tydlig arbetsuppgift, korta avgränsade arbetsområden och snabba byten av arbetsuppgifter. Studien visar att klassrumsmiljön kan påverkas negativt av bland annat för mycket materiel på väggarna och en alltför rörig miljö. I likhet med detta menar Tufvesson (2007) att för mycket intryck i klassrummet stör inlärningen men att det heller inte är bra med ett för sterilt klassrum.
49