Med denna uppsats har jag ämnat belysa diskussionen kring turism och hållbar turismutveckling. Jag har velat klarlägga ett förslag för hållbar turismplanering som beskriver betydelsen av platskänsla för marknadsföringen av en turismdestination om detta förslag finns integrerat i ön Tasmaniens turismplanering. Jag har även försökt att koppla platskänsla till regional identitet och den sociala konstruktionen av gemensamma regioner. Uppsatsens huvudsakliga syfte har varit att kartlägga Tasmaniens turismorganisering, turismplanering och tursimutveckling. Undersökningen har gått ut på att genom bland annat dokumentanalys jämföra Tasmaniens planeringsprocess med ett förslag till turismplanering som angivits av United Nations World Tourism Organization. Jag har också försökt spåra aktiv planering för hållbar turism för att se om det funnits likheter i planeringen med Walshs planeringsförslag som betonar vikten av platskänsla. Genom artiklar som haft Tasmanien som fallstudie har jag även försökt bilda mig en uppfattning om hur diskussionen kring regionen, den regionala identiteten och turismutvecklingen sett ut. Enligt min tolkning så innebär hållbar turism att turismen ska bidra med fördelar för hela samhället, den ska utveckla möjligheter för den nutida befolkningen och
106 All ovanstående information ifrån Rowan Sproule är hämtad från den intervju som utfördes den 10 januari 2009.
39 samtidigt bevara resurser för framtida generationer. Hållbar tursimutveckling beror mycket på värderingar hos de aktörer som verkar inom turismen så som planerare, företag, personal, organisationer och den statliga turismmyndigheten. Om dessa aktörer inte anser det viktig att bevara resurser och endast finner det värdefullt att skapa ekonomisk vinst så tror jag att det kan vara svårt att främja en hållbar turismutveckling. Jag tror att om man endast jobbar för att utveckla turismen utan att ta hänsyn till att resurser oftast är ändliga kommer det att leda till utarmning av sådana tillgångar. Att vidare hävda att man bevarar resurser för turismens överlevnad är visserligen bra men jag finner det något skenheligt då det i stutändan ändå bara kan tyckas handla om den ekonomiska vinsten. Jag tycker att det är viktigt att ha det övergripande samhällets framtid i åtanke när man planerar för turism.
I kapitel fyra har jag presenterat Tasmanien som turismregion och det är utifrån detta som jag kommer att forma min analys. Till att börja med så ska jag nämna att jag har funnit många likheter mellan Tasmaniens turismplanering och WTO:s strategi. Jag har försökt att hitta avvikelser men detta har varit en svår uppgift. De avvikelser jag hittat grundas delvis på att jag helt enkelt inte haft tillräckligt bred information om turismplaneringen på Tasmanien för att kunna göra en jämförelse.
Jag kommer att börja med att påvisa de likheter som finns. För att förenkla det lite kommer jag att hänvisa till ”Tasmanien” men kommer med detta att mena Tasmaniens system för att planera och organisera turismen och om inget annat anges så är det med WTO:s strategi som jämförelsen görs.
Till att börja med så tycker jag att Tasmaniens uppsättning av institutionella instrument är brett. Det har ett departement som uttalat jobbar med turismen (Departementet för Ekonomisk Utveckling och Turism), de har en statlig turimsmyndighet (Tourism Tasmania), en organisation för turismindustrin (TICT), ett förbund för turismföretag (iTOT) och lokala turistinformationskontor. Enligt WTO är detta en av de allra viktigaste faktorerna för framgångsrik turismplanering, de tycker också att det är viktigt att dessa parter integrerar med varandra och att de samarbetar. I Tasmanien så samarbetar Tourism Tasmania med TICT och TICT samarbetar med iTOT vilket skulle kunna bidra till en positiv utveckling.
Vad gäller planeringsunderlaget och planeringsprocessen på Tasmanien så finns där många likheter med vad WTO anser är en lämplig process. Det finns en långsiktig planering, Tasmanian Tourism Act 1996, likväl som det finns strategisk planering på kortare sikt, Tourism 21 och ”New directions for our Island”. Den strategiska inriktningen är utformad i enlighet med Tasmaniens möjligheter och förhållanden som ständigt är i förändring. Enligt WTO:s syn på den strategiska planeringen så ska den vara utformad för att kunna handskas med snabba marknadsförändringar. Tasmanien har också en avdelning som specifikt jobbar med forskning och analys av marknaden och kundbasen. Marknadsanalys har utförts för att fastställa marknadens behov och för att hitta en riktning för den strategiska planen, och denna analys uppdateras kontinuerligt för att alltid vara ajour med
40 marknaden. Utifrån marknadsanalysen så har Tasmanien vidare fastställt olika riktlinjer för industrins utmaningar, en ledande vision för att möta dessa utmaningar, specifika mål för utvecklingen att sträva efter, strategier och metoder för att uppnå målen och vilken roll och vilket ansvar regeringen respektive industrin har för implementeringen av olika uppgifter. Denna process liknar WTO:s förslag i stor utsträckning.
WTO menar att några av strukturplanens viktigaste element är att identifiera primära och sekundära attraktioner, aktuella turismregioner och att utvecklingsmålen läggs fast. Tasmanien har identifierat dessa element. Bland andra är Tahune AirWalk, Freycinet Nationalpark och Port Arthur exempel på primära attraktioner, sekundära attraktioner kan tänkas vara det 405 ton tunga träd som finns på vägen till Tahune, Wineglass Bay som är Tasmaniens mest kända strand och som ligger i Freycinet och den mosaikformade erosionen vid Eaglehawk Neck på vägen mot Port Arthur. Tasmanien har även avgränsat fem olika turismregioner som alla har sina egna särdrag. I utvecklingsplanen Tourism 21 är även strategier, mål och metod väl definierade. Det element i strukturplanen som enligt WTO är mest nödvändigt är planering för turisters tillgänglighet till destinationen. Enligt min uppfattning så utgör underlättandet av turisternas tillgänglighet till ön en stor del av Tasmaniens planering. Man ser det som sin allra största utmaning att ön har ett så avlägset läge och säger uttryckligen att de ska lägga ner stor kraft på att förbättra samarbetet med lämpliga transportaktörer. Rowan Sproule menar också att Tasmanien måste jobba mycket aktivt med att underlätta för turister för att de ska välja att resa till Tasmanien och övertyga dem om att det inte är så dyrt som många ofta tror att det är.
Andra faktorer i planeringen som överrensstämmer med WTO:s strategi är till exempel att Tasmanien erbjuder utbildning som är riktad mot turism. De använder sig också av många olika evenemang året om för att balansera de olika säsongerna. Det finns även många distributörer av lokalt hantverk och varje lördag anordnas Salamanca Market för att skapa ännu ett tillfälle för hanverkarna att få ut sina produkter.
Vad gäller implementeringen av planen så har regeringen och industrins uppgifter definierats väl och enligt WTO så krävs också ett samarbete dem emellan för lyckad implementering, ett sådant samarbete finns som tidigare nämnts. Ett tydligt exempel på implementeringsstrategi är det ackrediteringsprogram som används för att säkra standard och kvalitet. Jag har inte undersökt detta programs framgång men i Tourism 21 sägs det fungera bra. Jag har heller inte undersökt huruvida det finns regleringar för var, hur nära och hur högt man får bygga så jag kan inte uttala mig om detta. Men vad som ska uträttas och hur det ska åstadkommas, i syfte att målen ska uppnås, finns väl redovisat i planen. Då jag inte har tillräckligt med information kring den praktiska implementeringen, kan jag inte låta bli att fundera över hur den fungerar. WTO menar att det är i implementeringen av planer
41 som planeringen ofta brister och jag skulle ha funnit det intressant att få reda på om detta även är fallet i Tasmanien.
Vad gäller aktiv planering för hållbar turism, så som den framställs i uppsatsen, så tycker jag att den är frånvarande vid första anblicken. I Tourism 21, i texten mellan strategier och mål, talas det om hänsyn till miljön och bevarandet av den men jag hittar inga specifika mål och strategier just för detta. Att jag anser att det inte verkar finnas aktiv planering för hållbar turism kan dock ha att göra med hur jag förväntade mig att denna fråga skulle beskrivas. Jag trodde att det skulle finnas en klar definition av begreppet och hade velat ha tydliga hållbara mål. Detta var inte fallet för planen. Men jag finner dock en hållbarhetstanke om jag riktar mig till planens vision, ”Att göra turismen till en värdefull tillgång för den tasmanska turistindustrin, samhället och ekonomin i stort”. Visionen är nästan identisk med vad som kan anses vara definitionen för hållbar utveckling, dock saknas aspekten som rör framtida generationer. Så det kan sägas att i och med visionen så strävar alla mål och strategier i alla fall delvis efter hållbar utveckling. Men för att vara så välutvecklad i övrigt så tycker jag att hållbarhetstanken är något frånvarande i planen.
Genom att applicera det förslag för hållbar turismplanering som jag tidigare beskrivit så kan jag dock säga att Tasmanien, utan att det uttryckligen sägs, jobbar för hållbar turism på en viss nivå. Förslaget involverar begreppet platskänsla och vad den har för betydelse för marknadsföringen av en destination. Walsh som förespråkar detta förslag menar att om platskänslan får rum i marknadsföringen så kommer detta att kunna bidra till hållbar turismutveckling. Den hållbara utvecklingen tros enligt författaren komma av att den lokala befolkningens platskänsla kan samlas i en gemensam vilja att bevara sin omgivning. Samtidigt förmedlas en autentisk bild av destinationen om både turister och lokalbefolkningen får uttrycka vilken uppfattning de har om platsen. Walsh menar att det inte är destinationens specifika kvaliteter som motiverar turister att besöka platsen, utan att det väsentliga är om de specifika kvaliteterna möter turistens subjektiva behov. Det är alltså viktigt att skapa en organisk bild av platsen och inte en som är inducerad.
Utifrån Tourism 21 och min intervju med Rowan Sproule så tycker jag mig hitta tecken på att Tasmanien jobbar för att skapa en organisk bild av sin destination. Sproule säger att de varannan vecka uppdaterar sin kunskap om turisternas uppfattning om destinationen. Detta för att vara uppdaterade om vad de sökte och om de fann det. Tasmanien använder också programmet Tasmanian Signature Experience Program för att undersöka var det kan finnas potentiella upplevelser som går hand i hand med presentationen av destinationen och dess varumärke. De säger uttryckligen att de jobbar med att tillfredställa kunderna och är medvetna om att sättet att beskriva och marknadsföra destinationen är av största vikt. Och de försöker att jobba med att skapa nya upplevelser i enlighet med turisternas behov. Det finns dock inte dokumenterat att de använt sig av lokalbefolkningens synvinkel.
42 Paasi menar att formen av den regionala identiteten beror både på den lokala befolkningens uppfattning om hur de bör identifiera regionen, hur de faktiskt identifierar regionen och hur utomstående identifierar regionen. Identifikationen beror vidare på människors upplevda erfarenheter och jag kan tycka att den regionala identiteten som Paasi talar om och dess sociala och institutionella reproduktion och användning är jämförbar med Walshs platskänsla.
I detta avseende finner jag Paasis artikel intressant då den delvis tycks förklara den Tasmanska delstatsregeringens handlande i olika situationer, så som jag fått dem beskrivna för mig genom ett antal artiklar skrivna av Elaine Stratford. Enligt Stratford, rektor för School of Geography and Environmental Studies vid University of Tasmania, så har den Tasmanska delstatsregeringen förstått den tudelade innebörden av begreppet isolering, både för finansiell förhandling och för marknadsföring av Tasmanien som ett turistresemål. Hon har i en artikel, Isolation as disability and Resource: Considering Sub-national Island Status in the Constitution of the ’New Tasmania’, vidare utvecklat denna insikt. De avslutande anmärkningarna i denna artikel rör den Tasmanska delstatsregeringens paradoxala användning av begreppet isolering och hon understryker i samband med detta sin åsikt att ”ön” är en viktig analytisk kategori vid studiet av regeringars rumsliga produktion. Regeringen använder öns karaktäristika för å ena sidan bevisa sig som svaga och utsatta medan de å andra sidan använder samma karaktäristika för att påvisa sina fördelar för turismutveckling.
För att relatera Stratfords artiklar till Paasis text så tycker jag mig se hur den Tasmanska delstatsregeringens strävar efter att reproducera institutionaliseringen av sin region och den regionala identiteten. Till exempel så kan projektplanen Tasmania Together anses vara ett försök att skapa en institution på individnivå där uppfattningar om ön och vad den har att erbjuda presenteras av staten och samtidigt reproduceras genom de aktiva individernas engagemang i planen. Här ser jag mig kunna dra en parallell till det sociala och institutionella agerande som Paasi menar är fundamentalt för en regions institutionalisering. Ett annat exempel från en av de andra artiklarna är delstatsregeringens försök att skapa specifika uppfattningar om ön i utomstående individers medvetande, i förhållande till turismnäringen. Detta kan anses vara en del av institutionaliseringen där bilder och uppfattningar om regionens identitet förankras i individers medvetande. En av artiklarna kan anses tala om den faktiska och den ideala identifieringen av regionen. Denna artikel påvisar hur individer agerar avvikande från den vedertaget förankrade identiteten, vid beslutsfattande. Resultatet av delstatsregeringens försök att reproducera sin regions institutionalisering och regionala identitet blir dock, som jag förstår det, inte fullständigt lyckat då olika intentioner tycks stå i konflikt till varandra. Jag tolkar det som att slitningen ligger mellan att man som utsatt och begränsad ö vill ta del av de fördelar som den ekonomiska globaliseringen anses medföra men att man samtidigt
43 ser att deltagandet i den ekonomiska globaliseringsprocessen kan komma att suga ut öns begränsade resurser på ett i längden ohållbart sätt.
Rowan Sproule hävdar att Tasmanien jobbar för hållbar turism i och med den kundbas de söker, en högkvalitativ kundbas som är hänsynsfull och som vill lämna ett så litet avtryck efter sig som möjligt. Han önskar att de kunde attrahera fler turister av denna typ men skulle helst se att Tasmanien kunde få färre turister som spenderade mer. WTO anser att man inte ska sträva efter en minskning av besökarantalet men jag antar att om de färre turisterna spenderar dubbelt så mycket så kommer ändå samma fördelar att uppstå. Jag tror dock att denna högkvalitativa kundbas delvis är en grupp som gärna betalar för bekvämlighet. Om dessa spenderar mer men samtidigt använder mer resurser så blir det nog ingen skillnad i slutändan ändå.
Då jag kände att jag inte kunde hitta klara mål för hållbar turismutveckling i Tourism 21 var detta en av mina frågor till Rowan Sproule. Men förutom det ovan nämnda så kunde han inte riktigt svara på mina frågor gällande hållbar turismutveckling och detta trots att jag skickat honom frågorna i förhand. Han lovade att skicka vidare information om Tasmaniens ställning i frågan men än har jag inte sett denna e-post. Så jag är inte riktigt övertygad i frågan om det finns aktivplanering för hållbar turism på Tasmanien.
Jag är hoppfull dock, då den gemensamma känslan för platsen verkar få ett tydligt utrymme i planeringen. Om Tasmanien fortsätter att jobba för en organisk framställning av destinationen och samtidigt strävar mot de mål och följer de strategier som är uppsatta så tror jag att de kan vara en bit på väg mot en mer hållbar turismutveckling.
44