Analys och teoretisk tolkning

Ryan och Deci (2000) belyser vikten av att uppfylla de tre psykologiska behoven: kompetens, självbestämmande och samhörighet för att tillfredsställa motivation, utveckling och välbefinnande. SDT har varit en väl användbar teori i undersökningen för analysen av resultatet. Syftet med studien var att undersöka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv hos elitsatsande handbollsspelare vid en idrottsskada. Under följande avsnitt är avsikten att försöka besvara studiens frågeställningar.

6.2.1.

Kompetens

Att deltagarna hade tron på sig själv att lyckas genomföra sin rehabilitering och känslan av framgång och förbättring kan utifrån SDT kopplas till behovet av kompetens. De skadade idrottarnas uppfattning om sin förmåga att framgångsrikt klara av att göra det som krävs vid rehabiliteringsprocessen kan kopplas till höga nivåer av self-efficacy. Detta kan i sin tur kopplas till att rehabiliteringen blir mer framgångsrik eftersom det ökar den skadade idrottarens motivation att återhämta sig. Flera av respondenterna använde sig av visualisering och mentala bilder. Visualisering har visat sig vara en förstärkande faktor till self-efficacy (Wesch et al., 2016). Samtliga respondenter tog ansvar för sin rehabiliteringsprocess och hade strategier för att klara av att hantera situationen som följde av deras skada. De sökte efter information och kunskap kring skadan, skapade själv eller tillsammans med sjukgymnasten en målsättning och utförde regelbundet sitt rehabiliteringsprogram. Sättet för de skadade idrottarna att hantera emotionell stress var framförallt att söka hjälp hos föräldrarna för att få stöd och råd vid uppkommande situationer. Idrottarna använde sig av en problemfokuserad hanteringsstrategi där de arbetade med målsättningar. Målen fick respondenterna att uppleva kompetens av en uppgift genom att de såg framgång. Genom att använda sig av målsättning menade deltagarna att de blev mer motiverade till sin rehabiliteringsträning. Ryan och Deci (2000) beskriver att målsättning ger en yttre motivation och kan leda till utveckling.

Det andra sociala stödet, det materiella, beskriver Podlog och Eklund (2007) som tillgång till material och tjänster. Ett exempel på detta är den skadade idrottarens tillgång till idrottspsykologer, sjukgymnaster etc. Ytterligare resurser kan vara möjligheten att utnyttja gym eller ekonomisk hjälp. Respondenterna i studien fick fullt materiellt stöd

som inkluderade både material och tjänster. Skolan hade ett samarbete med ett närliggande sjukgymnastikcenter som respondenterna hade tillgång till utan att behöva betala något. Respondenterna hade även tillgång till ett välutrustat gym från morgon till kväll. Att deltagarna fick tillgång till materiellt stöd kan utifrån SDT och begreppet kompetens tolkas som att behovet lättare uppfylls med hjälp av det materiella stödet.

Hälften av respondenterna upplevde att de stagnerade i sin utveckling under tiden de genomförde sin rehabilitering. De menade att deras vänner och lagkamrater blev mer och mer vältränade och kände sig stressade av att inte kunna träna och utvecklas. Två av tre av dessa respondenter beskrev att de tappade sina fysiska förmågor vilket påverkade deras motivation. Att deltagarna förlorade sina fysiska förmågor på grund av sin skada kan utifrån SDT och begreppet kompetens tolkas som att behovet inte uppfylls vilket minskar deltagarnas utveckling och motivation. Beskrivningen av känslan av stagnering har visats vara vanligare hos individuella idrottare (San Jose, 2003). Undersökningen visar att det förekom en frustration även hos lagidrottare vid stagnering. Frustrationen associeras med känslan av förlust av kompetens och utifrån SDT beskrivs brist av kompetensbehovet.

Ytterligare upplevda psykologiska kännetecken hos respondenterna var skuldkänslor genom känslan av att inte vara till någon nytta för laget längre. Flertalet av de skadade idrottarna upplever att de inte bidrog med någonting till laget under tiden de var skadade. Detta skapade frustration hos respondenterna tillsammans med en viss nedstämdhet. Majoriteten av respondenterna upplevde att det var psykologiskt påfrestande att rehabiliteringen tog lång tid. Flera upplevde rehabiliteringen som oändlig genom att inte veta när de skulle kunna spela handboll igen. Enligt Sheinbein (2016) kan depressiva symtom uppstå strax efter skadan. Symtomen kan förknippas med frustration gällande ovissheten om hur lång rehabiliteringen kommer att ta, svårigheter att delta i vardagliga aktiviteter och känslan av orättvisa. För en del respondenter hade skadan påverkan på deras vardagliga liv. Ju mer skadan fysiologiskt begränsade dem desto mer psykologiskt påfrestande blev det. De som påverkades mest psykologiskt menade att de inte orkade med skolan och kände sig väldigt uppgivna. Skadan begränsade en del respondenters möjlighet att kunna transportera sig och vissa beskrev att de knappt kunde ta bussen. Att deltagarna blev fysiologiskt begränsade av sin skada kan utifrån SDT och begreppet kompetens tolkas som att behovet inte uppfylls vilket minskar deltagarnas välbefinnande och motivation.

6.2.2.

Samhörighet

Samtliga respondenter upplevde emotionellt stöd från familj, lagkamrater, vänner och skoltränare. De betonade att det sociala stödet hade en inverkan på deras rehabiliteringsprocess. Att deltagarna ser en stor betydelse av det sociala stödet för sin rehabiliteringsprocess kan utifrån SDT och begreppet samhörighet tolkas som att behovet ökar deltagarnas välbefinnande och motivation till att komma tillbaka till handbollen. Laget fick respondenterna att känna sig delaktiga i laget trots sin skada och deras begränsning att medverka fullt på planen. Det var viktigt för respondenterna att känna gemenskapen med laget och känslan av att tillhöra någonting. De värderar gemenskapen med laget som betydelsefullt för deras välbefinnande. Lagkamraterna gav stöttning genom att visa på förståelse och gav respondenterna den tid de behövde för att fullfölja hela rehabiliteringsprocessen och förhindra tidig återgång. Detta kan enligt Podlog och Eklund (2007) beskrivas som att tillhörighetsstödet uppfylls genom att laget uppmärksammar idrottaren så att hen känner en gemenskap med laget, känner sig delaktig och tillför något till laget. En av respondenterna upplevde att hen fick samhörighetsbehovet uppfyllt till en viss grad, men önskade att behovet var mer tillfredsställt.

Samtliga respondenter kunde vända sig till sina föräldrar för att prata, få information eller resurser. Om respondenterna var ledsna eller frustrerade pratade de med sina föräldrar. Två av respondenterna fick vägledande stöd från sina pappor som gav dem tips och råd hur de kunde gå tillväga med sin rehabiliteringsträning. Vägledande socialt och emotionellt stöd från föräldrarna kan öka välmående, prestation och förståelse hos idrottaren (Bengtsson & Fallby 2011, 63). Skoltränaren gav respondenterna emotionellt stöd genom att visa varje idrottare sitt personliga engagemang angående deras skada. Skoltränaren gav de skadade idrottarna positiv uppmuntran och fördröjde idrottarens ambition om att återgå till maximal prestation för tidigt. Hen visade på förståelse och empati vilket minskar stressen hos idrottarna att känna sig tvungna att återgå till handbollsträningen så fort som möjligt. Det rådde skillnader mellan respondenterna hur de upplevde stödet från sin sjukgymnast. De respondenter som upplevde att de hade fått ett bra stöd från sin sjukgymnast betonade stödet som betydelsefullt. Sjukgymnasten förmedlade information och feedback till idrottaren kring deras skada och rehabilitering. Med hjälp av informationen som ges kan idrottaren få en bättre förståelse och ökad kunskap kring vad som krävs för att uppnå sina mål under rehabiliteringsprocessen

(Podlog & Eklund, 2007). Respondenterna betonade att sjukgymnasten ökade deras motivation under rehabiliteringsprocessen genom att se framsteg efter att ha fått behandling. Stöttning från föräldrar, tränare, lagkamrater, vänner och sjukgymnast motiverade respondenterna till att genomföra rehabiliteringen och ökade deras tro på att lyckas komma tillbaka till handbollen.

Enligt Ryan och Deci (2000) kommer miljöer som uppfyller de tre grundläggande behoven mer sannolikt att leda till ökat socialt fungerande, personligt välbefinnande och ökat tålamod och engagemang till rehabiliteringen (Podlog & Dionigi, 2010). Resultatet av studien visar tydligt på att respondenternas välbefinnande och engagemang till rehabiliteringen ökade i de miljöer där de tre grundläggande behoven uppfylldes. Respondenternas välbefinnande ökade av att närvara på lag- och skol träningen och känna gemenskap med laget vilket tillfredsställde deras samhörighetsbehov. Resultatet pekar också på att stödet från respondenternas familj var väldigt betydelsefullt. Hemmiljön ökade respondenternas välbefinnande och engagemang till sin rehabilitering. De fick stöd och hjälp av sina föräldrar att hantera rehabiliteringsprocessen vilket fick dem att bli motiverade och gav en känsla av kompetens att klara rehabiliteringen.

6.2.3.

Självbestämmande

Att deltagarna kunde ta egenansvar och egna beslut under sin rehabiliteringsprocess kan utifrån SDT och begreppet självbestämmande tolkas som att deltagarna kunde bibehålla ett starkt självförtroende. Det bidrog till att respondenterna upplevde en känsla av inre kontroll som motiverade dem under rehabiliteringsprocessen. Inre och yttre motivation är två aspekter inom SDT som har identifierats i resultatet utifrån vad deltagarna har berättat. Deras inre motivation fick dem att inse att det var upp till dem själva att sköta sin rehabilitering och känna efter, ingen annan kommer kunna känna om de har ont. Den inre motivationen menar Ryan och Deci (2000) främjar utveckling och glädje. Resultatet från deltagarna var främst att rehabiliteringen var tråkig men när de såg utveckling så resulterade det i glädje. Att respondenterna själva fick bestämma om de ville närvara på träningen eller inte kan utifrån SDT och begreppet självbestämmande tolkas som att respondenternas motivation och välbefinnande ökade genom att behovet uppfylldes. Däremot upplevde de respondenter som blev tvingade till att spela trots sin skada och att de hade jätteont att de saknade självbestämmande. De menar att om de själva hade fått

bestämma att inte spela när de var skadade hade de antagligen inte behövt göra lika lång rehabilitering.