Diskussion

7.1.1.

Rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv

I studien påvisas att respondenterna upplevde sin rehabiliteringsprocess som väldigt jobbig och frustrerande. Thatcher et al. (2007) bekräftar att när idrottare drabbas av en idrottsskada kommer de sannolikt att uppleva en rad negativa psykologiska och känslomässiga responser som rädsla för återfall, identitetsförlust, ilska, frustration och depression. I studiens resultat framgick det inte tydligt att respondenterna förlorade sin idrottsliga identitet. Däremot beskrev respondenterna hur mycket handboll och träning betydde för dem och att de kände sig uppgivna när de inte kunde praktisera sin idrott. Utifrån detta tolkar vi resultatet som att respondenterna förlorade en del av sin identitet. Weinberg och Gould (2010, 452-453) bekräftar att vid en skada kan idrottaren uppleva en förlust av sin personliga identitet när individen inte längre kan utöva sin regelbundna träning.

Den tidigare forskningen redogör för hur idrottaren kan få skuldkänslor genom känslan av att inte vara till någon nytta för laget. Det stämmer överens med resultatet där det framkom att det skapades frustration hos idrottarna genom just känslan att de inte bidrog med någonting till laget. Sheinbein (2016) beskriver att symtomen av frustration kan förknippas med oändlighet i rehabiliteringen och svårigheter att delta i vardagliga aktiviteter. I resultatet beskrivs känslan av rehabiliteringen som lång vilket skapade frustration. Enligt Sheinbein (2016) kan depressiva symtom uppstå strax efter skadan som också kan leda till en fördröjd start av rehabiliteringen. Ytterligare kan dessa symptom associeras med att idrottaren isolerar sig från sin sociala krets. Det var inget som framkom i resultatet. Det framgick att de skador som var allvarligast och begränsande idrottaren mest fysiologiskt också påverkade idrottaren mest psykologiskt. Av resultatet anser vi att om skadorna hade varit mer omfattande hade skadan kunnat resultera i depression. I den

tidigare forskningen som redogjorts för så reducerade lagidrottarna sina känslor kring skadans effekter och betonade de positiva aspekterna framför de negativa. På så sätt blev skadan associerad med tanken på framsteg och utveckling (San Jose, 2003). I resultatet gick det att utläsa att detta förekom bland respondenterna i studien. De associerade inte sin skada som ett hinder utan som en fördel att kunna bygga upp andra muskler tills de skulle komma tillbaka till handbollen starkare.

I studien upptäcktes också att skadan i vissa fall medförde en positiv personlig utveckling. Thatcher et al. (2007) bekräftar att skadan kan få positiva följder som exempelvis filosofisk acceptans och personlig utveckling. Respondenternas ålder hade en betydande roll för denna utveckling. De utvecklade ett moget beteende angående sin skada. Johnson (1997) menar att idrottare under 20 år är mer sårbara mot stress eftersom de ännu inte har lärt sig de fysiologiska och psykologiska hanteringsstrategier som är nödvändiga för att klara av sin rehabiliteringsprocess. Detta var inget som framgick i resultatet av studien. Respondenterna visade på ett moget och förståndigt beteende vid intervjuerna trots sin ringa ålder. Resultatet visar att respondenterna engagerade sig i sin rehabiliteringsprocess och sökte efter hjälp från sin omgivning. Sheinbein (2016) påvisar att idrottarens vilja att engagera sig och prioritera sin rehabilitering kan påverka deras kognitiva, emotionella och beteendemässiga effekter på sin rehabiliteringsprocess.

7.1.2.

Hanteringsstrategier för ökad motivation och utveckling

Idrottare som har ett positivt synsätt anser att deras skada går att hantera, vilket också kan leda till en ökad effekt av rehabiliteringen (Sheinbein, 2016). Respondenternas vilja att ta sig tillbaka till sin idrott var deras största drivkraft och motivationskälla till att genomföra rehabiliteringsprocessen. Deci och Ryan (2008) förklarar att motivation uppmanar till prestation och välbefinnande. I resultatet identifierades kompetensbehovet, samhörighetsbehovet och självbestämmandebehovet som betydelsefullt för deltagarnas välmående och motivation till sin rehabilitering. Respondenterna beskriver att under rehabiliteringsprocessen behövde de jobba med att uppfylla behoven för sitt välbefinnande och sin utveckling. När de inte kunde utöva sin idrott och få ut sin kompetens blev det viktigt att klara av rehabiliteringen för att uppnå kompetensbehovet. För en framgångsrik rehabilitering spelar bland annat motivation och målsättning en viktig roll (Weinberg & Gould 2010, 447). Det bekräftas i vårt resultat att samtliga respondenter använde sig av målsättning som en hanteringsstrategi för att bli motiverade

till att genomföra sin rehabilitering. Olika typer av hanteringsstrategier kan användas genom hela rehabiliteringsprocessen, inte bara i början av processen utan även i slutskedet, för att hantera olika typer av svåra motgångar (Russell, 2000). Samtliga respondenter i studien beskrev att de upplevt flera hinder under sin rehabilitering. De fick hela tiden anpassa sin målsättning och sina hanteringsstrategier. Det var främst första gången de fick höra av sjukgymnasten att rehabiliteringen kommer ta längre tid än förväntat som respondenternas anpassningsegenskap utvecklades och användes. Den bidragande orsaken till varför respondenterna utvecklade en egenskap av anpassning var framförallt för att de inte visste hur lång tid deras rehabiliteringsprocess skulle ta att genomföra. Wesch et al. (2016) beskriver att användning av mentala bilder och visualisering bidrar till en förstärkning av det situationsspecifika självförtroendet. Visualisering var ett sätt för de skadade idrottarna att hantera sin rehabilitering. De visualiserade kring tidigare positiva upplevelser och minnen som var kopplade till sin idrott. I resultatet uppges visualisering användas för att öka motivationen till att återhämta sig från skadan. Det vi kan utläsa ur resultatet är att det underlättar för den skadade idrottaren att få visualisering introducerat som ett sätt att hantera rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv. Därför behöver tränaren öka sin kunskap angående visualisering för att hjälpa den skadade idrottaren att bli mer motiverad och få ett ökat situationsspecifikt självförtroende.

7.1.3.

Socialt stöd som främjar välbefinnande och motivation

Som lagidrottare upplevde respondenterna att det var viktigt att bibehålla kontakten och gemenskapen med laget för att underhålla samhörighetsbehovet. Respondenterna sökte även hjälp från sin familj, vänner och tränare för att få stöd och råd under rehabiliteringsprocessen. En orsak till varför respondenterna sökte hjälp från sin omgivning var att de blev motiverade och fick stöttning. Lundström och Johnsson (2001) menar att genom att söka hjälp finns det en nyfikenhet kring skadan som ligger till grund för motivationen för deras rehabiliteringsprocess. I resultatet framgick ett tydligt engagemang från respondenterna angående deras skador vilket visar på att de värderade rehabiliteringen väldigt högt och hade viljan att regelbundet genomföra sin rehabilitering. Respondenternas kärlek till sin idrott och träning i allmänhet är en bidragande faktor till att de ville bli fullt återställda och inte få några bieffekter av sina skador. De skötte sin

rehabilitering på ett väldigt professionellt sätt och tog det på stort allvar trots deras ringa ålder.

Det materiella sociala stödet beskriver Podlog och Eklund (2007) som tillgång till material och tjänster. Ett exempel på detta är den skadade idrottarens tillgång till idrottspsykologer, sjukgymnaster etc. Ytterligare resurser kan vara möjligheten att utnyttja gym eller ekonomisk hjälp. I resultatet påpekar respondenterna att de fick ekonomisk hjälp och att de inte behövde betala för att gå till sjukgymnaster som fanns på skolområdet. Respondenterna hade även tillgång till ett välutrustat gym och alla möjligheter till att kunna utföra sin rehabiliteringsträning. Dessa möjligheter underlättar för respondenterna och kan vara en bidragande faktor till varför de lyckades genomföra sin rehabiliteringsträning. Respondenterna poängterade att informationen från sjukgymnasten angående de aktuella skadorna var väldigt viktigt. Podlog och Eklund (2007) menar att med hjälp av informationen som ges kan idrottaren få en bättre förståelse och ökad kunskap kring vad som krävs för att uppnå sina mål under rehabiliteringsprocessen. Genom att respondenterna fick information från sin sjukgymnast angående sin skada tror vi att ett lugn skapades hos respondenterna.