Studien visar på flera saker. Till att börja med tyder det på en oro i consciense collective, det allmänna, oskrivna konsensus om vad som är rätt och fel, vid 1900-talets första årtionden.
Denna oro följdes av en förändring inom detsamma efter seklets mitt då kyrkomötets nej till kvinnliga präster 1957 utlöste en proteststorm i media, vilket inte inträffat tidigare. Det känslomotstånd Rodhe talat om 1923 hade alltså förändrats. Denna rörelse i consciense collective är något jag kommer att återkomma till senare i avhandlingen.
Vidare vill jag visa att det debattörerna i kvinnoprästdebatten främst fokuserade på ur 1 Kor. 11 var diskrepansen mellan orden att kvinnor kan profetera och förbudet mot kvinnor att tala, samt huruvida den hierarkiska ordning Paulus argumenterar för var ett Gudomligt påbud eller ej. Att kvinnor skulle hölja sig och avhålla sig från att klippa håret tycks ha varit mindre relevant. Det togs inte upp av kvinnosaksförespråkaren Roos 1907 och inte heller av motståndarna till kvinnliga präster som Riesenfeldt 1951 eller Giertz 1958. Däremot framhölls det i de statliga utskottens uttalanden som exempel på att inte alla bibelord efterlevdes bokstavligt i samtiden. Både Rodhe och Sjöberg menade att kvinnorna i kyrkan inte är höljda efter Paulus anvisningar, Sjöberg påpekade även att kvinnorna klippte håret trots Paulus ord om att det är en skam. Intressant nog hävdar kvinnoprästmotståndarna Odeberg 1944 att det inte är en slöja som åsyftas av Paulus, och Gärtner 1958 att orden om hårklippning handlar om sed, inte Guds bud.
Wahlström verkar ha utgått från att en slöja var något som dolde ansiktet, likaså Odeberg då han menade att katakombmålningarna visade att kvinnorna i tidig kristendom inte var beslöjade utan ”bara” täckte håret. Även för Hartman verkar ordet ”slöja” ha betecknat något som dolde ansiktet och han hänvisade specifikt till ”den österländska slöjan”. Studien pekar därmed mot att ordet ”slöja” förknippades med vad som idag
302 Brohed (red.), 2005, s.211ff.
kallas ”heltäckande slöja” som döljer både hår och ansikte. En sådan tolkning av ordet
”slöja” innebär att de kvinnliga kyrkobesökarna i Sverige under förra delen av 1900-talet mycket väl kan ha dolt håret under en schalett eller hatt och ändå inte ha ansetts följa Paulus ord i 1 Kor. 11 enligt Rodhe och Sjöberg. Det ger också en möjlig förklaring till varför Odeberg, som förespråkade en mer bokstavstrogen bibelsyn, framhöll att Paulus inte syftade till en slöja. Om kvinnorna i hans samtid varit barhuvade i kyrkan skulle Odebergs argument inte ha inneburit någon skillnad, Rodhes påstående att inte ens bibeltrogna anser att påbudet skall följas vore en korrekt iakttagelse. Om kvinnorna i Odebergs samtid däremot dolde håret men inte ansiktet i kyrkan innebar hans tolkning att Rodhes påpekande var felaktigt; Paulus ord följdes i praktiken och ett argument för kvinnliga präster vore därmed vederlagt.
Något som är gemensamt för både motståndarna och förespråkarna till kvinnliga präster var att ingen ansåg att kvinnorna i Svenska kyrkan bar slöja, och ingen vurmade heller för att införa eller återinföra bruk av slöja i den svenska gudstjänsten. Om de – som studien tyder på – var överens om att en slöja var något som täckte både håret och ansiktet visar det också på en förändring mellan då och nu i synen på vad som utgör en slöja. I dagens debatt om den muslimska slöjans vara eller icke-vara i västvärlden görs en åtskillnad mellan en slöja som döljer håret men lämnar ansiktet fritt och en heltäckande slöja som döljer både hår och ansikte, men i båda fallen rör det sig om slöjor. Att de schaletter som enligt föregående kapitel brukades i kyrkan inte sågs som en slöja i Sverige under förra delen av 1900-talet skulle kunna ha att göra med bilden av västerländskt och österländskt.
Enligt Turners teori är det ”kläderna som gör mannen”. Genom kläder och kroppshållning presenteras en yttre personlighet som representerar den inre personligheten.
Man kan därför välja att presentera sitt yttre efter hur man önskar uppfattas av omvärlden.
Det heltäckande klädesplagg som teologerna i studien förknippar med ordet ”slöja” är i västerländskt synsätt traditionellt sammankopplat med ”österlandet”. Hartman skrev rent ut att det var en österländsk slöja det handlade om, övriga aktörer påpekade att orden skrevs i en antik ”medelhavskultur”. Kan det vara så att det jag kallar ”kyrkslöja”
inte uppfattades som en slöja – eller ens ett slöjsubstitut – för att ordet ”slöja” inte passade in med de svenska teologernas bild av vad som är västerländskt? Då Sverige är ett västerländskt land med västerländska sedvänjor, bär alltså inte svenska kvinnor slöja.
Oavsett vad de bar på huvudet och varför, så var de inte beslöjade eftersom slöjan per definition var ett österländskt heltäckande plagg. En sådan tolkning stämmer väl överens med den syn på ”Orienten” som kort behandlades i kapitel tre. I linje med Saids teori att västerlandet skapar sig en bild av ”Orienten” som ”den Andre” för att kunna skapa sin egen identitet som den positiva motpolen var debattörerna i kvinnoprästfrågan blinda för det samtida västerländska slöjbruket. På sätt och vis är detta att vända på Turners teori;
det är inte bara kläderna som gör människan, det är även människans syn på kläderna som avgör vad de symboliserar och därmed vad för sorts kläder de är. Detta kommer att diskuteras vidare framöver i kapitel fem.
Sammanfattning
Det fanns under 1900-talets förra hälft en långvarig och ännu levande tradition i Sverige för kvinnor att på religiös grund dölja håret i kyrkan. Likväl skrev teologie professor Edvard Rodhe (sedermera biskop) 1923 i ett betänkande om kvinnors rätt till statliga
tjänster att Paulus påbud i 1 Kor. 11 inte efterlevdes. Sveriges kvinnor hade nyligen fått rösträtt och kämpade vidare för rätten att beträda statliga ämbeten, vilket skulle inbegripa prästtjänst då Svenska kyrkan var en statskyrka. Rodhe skrev i det statliga utskottets betänkande om ett känslomotstånd hos delar av Svenska kyrkans medlemmar vid tanken på kvinnliga präster, bland annat på grunden att det gick emot den Heliga Skrift. Rodhe påpekade emellertid att det fanns flera skriftställen i Nya testamentet som inte följdes och tog upp orden i 1 Kor. 11:10 som exempel. Hans poäng var att även om Paulus skrivit i 1 Kor. 14 att kvinnan ska tiga i församlingen så borde inte det utgöra något principiellt hinder för kvinnor att bli präster i Svenska kyrkan, eftersom det bevisligen fanns andra påbud av Paulus som inte efterlevdes.
Det är dock märkligt att Rodhe skulle framhålla just orden om att kvinnan ska ha en makt över sitt huvud som exempel på att Paulus ord inte efterlevdes, när resultaten av kapitel tre visar på det motsatta. En möjlig förklaring till detta kan emellertid fås vid jämförelse med kvinnosakskvinnan fil.dr Lydia Wahlströms tolkning av Paulus ord 1907. Det framkommer tydligt att Wahlström ansåg Paulus mena att kvinnorna skulle bära slöja samt att Wahlström ansåg en slöja vara något som täckte ansiktet. Sannolikt delade även professor Rodhe denna syn att Paulus i 1 Kor. 11 åsyftade en slöja som täckte ansiktet. En sådan tolkning förklarar diskrepansen mellan resultatet från genomgången av bondebefolkningens seder och Rodhes ord 1923. En alternativ möjlighet kunde vara att Rodhe sällan såg landsortsbefolkning och därför inte kände till att de kvinnorna bar schalett, men det får bedömas som mindre troligt.
Hypotesen om synen på slöjan får ytterligare stöd av den fortsatta undersökningen i kapitel fyra. 1944 gav professor Hugo Odeberg ut en tolkning av 1 Kor. 11 där det framhölls att Bibeln borde läsas som Guds sanna ord samt att den huvudbonad Paulus uppmanade kvinnor att bära inte var en slöja. Odebergs tolkning kan ses som ett svar på Rodhes tidigare påstående att inte alla påbud skulle ha följts i praktiken. Det ger även stöd åt att en slöja ansågs vara något som täckte ansiktet. Avbildningar av bedjande tidiga kristna där en kvinna har håret dolt men ansiktet fritt hade tolkats av Wahlström som att kvinnorna bar en slöja de tillfälligt vek tillbaka från ansiktet. Odeberg däremot framhöll samma motiv som bevis för att de kristna kvinnorna i antiken inte bar slöja.
Att någon bar slöja tycks alltså även för honom ha inneburit att personen dolde ansiktet.
Första Korintierbrevet 11:3-16 uppmanar kvinnor att bära huvudbonad, inte att dölja ansiktet med en slöja, menade Odeberg. Genom att påpeka att Paulus inte förordade en slöja öppnade Odeberg för möjligheten att de kvinnor som bar hatt och schalett i kyrkan följde apostelns ord. Därmed skulle Rodhes ord 1923 om att 1 Kor. 11:10 inte efterlevdes ha motbevisats. På så sätt kunde Odeberg motsätta sig kvinnliga präster inom Svenska kyrkan med hänvisning till Bibeln och Paulus ord i 1 Kor. 14 om att kvinnan ska tiga i församlingen. Syftet med Odebergs argumentering var alltså inte att påbjuda huvudbonad för kvinnor men att på biblisk basis utesluta kvinnor från prästämbetet. Debatten rörde inte bara synen på kvinnors rätt utan kanske än mer synen på Bibeln som Guds tidlösa ord eller som skrifter vilka påverkats av författarens samtids seder och bruk.
Frågan om kvinnors rätt till prästtjänstgöring togs upp på nytt 1946, då det året innan kommit en lag som gav kvinnor rätt att tillträda alla statliga ämbeten utom prästämbetet.
En ny statlig utredning tillsattes vars betänkande kom 1950. Majoritetens åsikt var där att det inte förelåg några hinder på religiös grund för kvinnliga präster i Svenska Kyrkan. Det bibelteologiska avsnittet skrevs av lektor Erik Sjöberg, som tre år senare i en särskild bok även försvarade de resonemang och åsikter som framkom i betänkandet. 1950 nämnde han kort den rådande kvinnofrisyren som exempel på att den Heliga Skrift inte efterlevdes
i varje detalj, vilket han heller inte ansåg att den borde göra. Han påpekade även att Paulus förordat att kvinnan ska ha ”huvudet betäckt” då hon talar i kyrkan, och att det knappast fanns någon som ansåg att det påbudet måste följas, inte ens bland dem som motsatte sig kvinnliga präster på biblisk grund.
Sjöbergs ord skulle kunna tolkas som så att kvinnorna vid 1900-talets mitt var barhuvade i Svenska kyrkan, att de inte täckte huvudet med en hatt, men det finns utrymme för andra tolkningar. Sjöbergs formulering, att ha ”huvudet betäckt”, och tidigare belägg om att Paulus ansågs syfta till en slöja som täckte ansiktet, indikerar att även Sjöberg menade att Paulus syftade till en sådan slöja. En hatt skulle då inte uppfylla kravet på betäckt huvud. Om Sjöberg tolkade Paulus ord som något annat än en slöja som täcker ansiktet, det vill säga om han med ”betäckt huvud” syftade till att ha en huvudbonad, då vore det lätt för kvinnoprästmotståndarna att argumentera mot hans påstående att 1 Kor.
11 inte ansågs nödvändigt att följa. Hatten kunde ju tjäna som något att betäcka huvudet med. Men om Sjöberg, i likhet med Wahlström, Rodhe och Odeberg menade att Paulus syftade till en österländsk antik sed att täcka ansiktet så hade han helt rätt i att ingen ansåg det nödvändigt att ta upp en sådan sed i Svenska kyrkan.
Att det är så Sjöberg bör förstås styrks vidare av argumenten från motståndarna till kvinnliga präster. I utskottets betänkande 1950 finns en reservation mot majoritetens beslut där det framkommer att författaren, Olof Hartman, förknippade ordet ”slöja” med något som täckte ansiktet. I ett inlägg 1958 framhåller docent Gertner att såväl orden i 1 Kor. 11 om att kvinnan ska ”ha en makt på sitt huvud” som orden att hon ska ha långt hår uttryckligen handlar om sedvänja och därför inte är ett Guds bud.
Min forskning visar på att både motståndarna till och förespråkarna för kvinnliga präster ansåg en slöja vara ett österländskt plagg som dolde ansiktet. De huvudbonader som samtidens kristna kvinnor bar vid kyrkgång nämndes inte i sammanhanget.1960 prästvigdes de första kvinnorna i Sverige, och det är svårt att finna ytterligare argumentering om hur 1 Kor. 11 skulle tolkas. Det kom så småningom att bli omodernt att bära hatt, från Svenska kyrkans håll har jag inte funnit märkbara protester över barhuvade kvinnor. De protester som kunnat följas var inom pingströrelsen, vilket kommer att redovisas närmare i kapitel fem.
KAPITEL FEM