Det finns många praktiska anledningar att skyla ett långt hår, såsom att skydda det från väder och vind, att ha det ur vägen då man arbetar eller att dölja att det är smutsigt. Men som framkom i föregående avsnitt fyllde huvudbonaden även symboliska funktioner.
Dessa kommer nu att undersökas närmare för att avgöra i vilken mån huvudbonaden kan sägas ha varit kopplad till religionen.
Sigfrid Svensson har som tidigare nämnts skrivit mycket om bygdedräkternas huvudbonader. Han har påpekat att i Skåne, Blekinge och vissa södra delar av Småland bars klut, medan kvinnorna i större delen av övriga Sverige bar ”mössa med stycke”, undantaget vissa delar av Dalarna där klädedräkten liksom i Skåne var mycket konservativ.169 ”Mössan” var en hård liten skålformad hätta gjord av styvt material överklädd med siden. Till den bars ett vitt tygstycke dekorerat med spetsar eller fina veck, som stärktes och placerades under mössan så det stod ut som en skärm runt ansiktet och täckte det främre håret. Kvinnorna visade alltså inget hår vare sig de bar klut eller sidenmössa. Svenssons arbete visar på att kluten är den ålderdomligaste huvudbonaden, medan mössan med stycket var en relativ nymodighet som hade spridit sig under de senaste hundra åren.170 Allmogen hade tidigare burit huvudduk. Men även om Svenssons verk detaljerat redogör för huvudbonadernas utseende, ursprung och spridning så finns det inte mycket skrivet om varför huvudbonaderna bars. Han har endast konstaterat att huvudbonaderna sedan medeltiden har fungerat som markör för civilstånd. Då huvudet täcktes av en duk, som kluten, knöts denna på olika sätt för att visa om man var gift eller ogift, samt om man var änka med sorg eller redo att gifta om sig. När huvudduken byttes mot sidenmössan var formen lika för gift som ogift, men civilstånd kunde då markeras genom färgen.
Att huvudbonaden sedan medeltiden markerade civilstånd innebär att bruket av det jag i kapitel ett kallade hustruslöja kan ses som en levande tradition hos allmogen ännu under 1800-talet. Återstår då de övriga två kategorierna, jungfruslöjan och kyrkslöjan.
Som påpekades i kapitel ett utvecklades jungfruslöjan till nunnornas dok, vilket faller utanför denna studie. Men det har framkommit att även ogifta kvinnor bar mössan med stycket, och även i Blekinge där blottat hår var ungmöns privilegium, förväntades kvinnan dölja håret efter 20 års ålder.171 Bör detta ses som en variant av jungfruslöjan?
169 Svensson, 1969, s. 36-40.
170 Svensson, 1969, s. 36-40.
171 E. U. 754, Blekinge, Holmsjö.
Enligt min mening bör man inte det. Som jag definierat jungfruslöjan var den ämnad att vara ett tecken på att man var gift med Kristus och avsåg att leva sitt liv i kyskhet. Det finns inga belägg för att de ogifta unga kvinnorna bland den svenska allmogen skulle ha dolt håret som ett tecken på att de inte avsåg att gifta sig. Informanten själv hänvisade till Bibeln som skäl till att håret skulle döljas av kvinnor rent generellt, till tecken på att de stod under mannen. Jungfruslöjan kan alltså inte sägas vara en del av 1800-talets allmoges tradition att dölja håret.
Det finns emellertid belägg för att huvudbonaden hade andra funktioner än att enbart skydda håret mot väder och vind. Som påpekades ovan åberopade informanten i Blekinge Bibeln som grund för kvinnornas bruk av huvudbonad, vilket ifrågasattes av Svensson och sedan inte behandlades vidare. En informant från Skåne ansåg kluten vara ett religiöst plagg då den brukades vid högtidliga tillfällen, men inte heller detta behandlades vidare av Svensson.172 Sidenmössan uppges ha varit en del av högtidsdräkten i nästan alla de landskap där den brukades.173 Kyrkogång, skrift, konfirmation, bröllop, dop och begravning nämns i flera landskap som tillfällen då mössan skulle användas.
Kan då sidenmössan med stycket ses som ett religiöst plagg, en slags liturgisk skrud för lekmannakvinnor?
En informant i Värmland var inne på tanken och kom med en teori om brukets uppkomst: ”Stycket är förmodligen en efterapning till nunnornas pannbindel ty jag har lagt märke till att detta bruk varit störst utefter stråkvägen där nunnorna drogo fram under sina pilgrimsfärder emellan vadstena och Throndheim.”174 Sigfrid Svenssons forskning har visat att mannens antagande om ursprung var felaktigt, varför informantens fundering var irrelevant ur etnologisk synvinkel.175 För min forskning däremot är citatet mycket intressant, då det visar att mannen förknippar bruket av en viss huvudbonad med religiös fromhet.
Ingen av informanterna kallar sidenmössan med stycke för en religiös huvudbonad, men i praktiken tycks den ha använts som en sådan. Från Ångermanland finns en uppgift om att kvinnorna endast använde sidenmössan vid kyrkobesök. En gammal kvinna vars far hade varit kyrkvaktare, berättar att där hade det funnits en prostinna som förbjöd kvinnorna att komma till henne utan stycke och mössa.176 På söndagsmorgon kom kvinnorna till sagesmannens mor för att få sitt hår uppsatt och mössan fastsatt. När kvinnorna reste hem förvarade var och en sin mössa i en ask, som lämnades kvar till nästa kyrkobesök. Det visar att mössan här enbart användes till kyrkogång, inte vid andra festliga högtider, men det finns ingen liknande uppgift från andra landskap.
Dock bör man vara försiktig med att kalla en specifik huvudbonad för liturgisk. Som påpekades hörde sidenmössan till högtidsdräkten, och kyrkogång var ett av de tillfällen då man ville klä sig i sina finaste kläder. Att bära just sidenmössa med stycke var heller inte något enhetligt bruk över hela landet. Det har påpekats att allmogekvinnorna i södra delarna av Sverige bar klut. I Dalarna varierade högtidsdräkten – inklusive huvudbonaden – efter kyrkoåret. Förutom de tidigare nämnda tillfällena som konfirmation, bröllop, dop och begravning fanns det där även speciella plagg för jul, annandag, nyår, trettondag,
172 E. U. 207, Skåne, Veberöd.
173 Exempelvis Lappland: E. U. 1523, Jämtland: E. U. 1154, Ångermanland: E. U. 1541, Dalarna: E. U. 1218, Västmanland: E.
U. 2554, Värmland: E. U. 3757, Dalsland: E. U. 779, Västergötland: E. U. 843, Östergötland: E. U. 1802 samt Småland: E. U.
970.
174 E. U. 7455, Värmland, Frykdals hd, Gräsmark sn. I originalhandskrifterna återfinns citatet på sidan 727.
175 Svensson, 1969, s.36-40.
176 E. U. 1541, Ångermanland, Bjursholm sn.
fasta, påsk, osv. Det var inte bara huvudbonaden som var av betydelse och det var mycket viktigt att inte ta fel på dag och plagg, vilket följande anekdot visar:
Det berättas om en kvinna från norra delen av socknen, som, då hon gått den tre fjerdingsväg = 7 a 8 km. långa vägen ned till kyrkbyn, bärande blå kjol, blått förkläde och knitningshatt, , och då av en annan kvinna blev uppmärksamgjord på att det var stora böndagen, så vände hon gråtande om och gick hem utan att gå in i kyrkan.177
Från en socken i Lappland finns dessutom berättat om två ungmör som i kyrkan burit virkade mössor med glaspärlor på, vilket tydligen gick bra.178
Varje region har alltså ha haft sina egna seder. Då inga officiella regler tycks ha funnits för vilken huvudbonad som borde användas kan själva huvudbonaderna i sig inte kallas liturgiska, även om bruket av dem var kopplat till religionen. Det enda som tycks vara helt gemensamt för alla landskap i undersökningen är att kvinnorna aldrig var barhuvade, inomhus eller utomhus, och att de finaste huvudbonaderna användes i kyrkan. Detta kan tolkas som att det viktigaste var att håret var skylt, men vad man skylde det med kunde variera.
Ytterligare belägg för samband mellan huvudbonad och religion står att finna i redogörelser för ogifta mödrars stigmatisering. Det har undersökts etnologiskt av Jonas Frykman, men gäller då främst 1700-talet. Han nämner att kyrkan hade inflytande i bestraffningen, men sätter inte bruket av huvudbonad i samband med 1 Kor. 11 och går inte heller in på varför seden kom att försvinna under 1800-talet. För min forskning är det intressant hur det Turner benämner consciense collective har förändrats över tid, inte minst idéer om kvinnans sexualitet. Det har redan tidigare visats att kvinnans hår kunde symbolisera hennes inre drifter och hur väl hon kontrollerade dessa, vilket knöts still hennes heder och ära. Det finns en specifik skildring av hur en ogift mor bestraffades som tack vare tidsangivelse ger en inblick i consciense collective vid ett givet tillfälle. Anekdoten kan därmed tjäna som utgångspunkt vid studie av hur consciense collective kom att förändras över tid, varför den nu kommer att skildras närmare.
I föregående kapitelavsnitt redogjordes för stigmatisering av ogift moder i en socken i Blekinge. Hon skulle under ett år skulle bära en stor, röd huvudduk över löst hängande hår. Från Skåne finns en annan skildring av hur en ogifta modern skulle stigmatiseras genom huvudbonaden:
Gift kvinna som gick till kyrkan fick bära helklut. När ogift lägrad kvinna gick till kyrkan måste hon bära halvklut, på det att man skulle kunna se vem som var hor-cona.
Så länge hor-cona var ogift i Veberöd, måste hon ständigt i kyrkan bära Kainsmärket.
Blev hon gift, avlades Kainsmärket.179
177 E. U. 24362, Dalarna, Boda socken. I originalhandskrifterna återfinns citatet på sidan 743.
178 E. U. 4266, Lappland, Vilhelmina sn.
179 E. U. 207, Skåne, Veberöd. I originalhandskrifterna återfinns citatet på sidan 6.
Med ”Kainsmärket” menas just halvkluten, till skillnad från helkluten. Det är inte ett extra märke som sys på, utan tvärtom: Helkluten var en extra tygremsa som knöts om halvkluten, så att inte benan och därmed även en del av håret, skulle synas.180 Det har tidigare påpekats att blottat hår kunde vara ett sätt att skambelägga en okysk kvinna.
Att inte bära helklut innebar att en del av håret syntes, vilket alltså utmärkte den ogifta barnamodern och går i linje med bestraffning på annan ort. Det finns ingen detaljerad redogörelse för hur den ogifta modern skulle behandlas i övrigt, bara att prästerna uppmanar folket att ”sky hor-cona, bespotta henne, begabba henne, sky henne som synden”, och att de övriga kvinnorna gjorde så.181 Som redogjordes för i kapitel ett under rubriken ”om materialet” rör det sig i detta fall förmodligen om en ögonvittnesskildring, då en specifik ogift moder och hennes barn omnämns, varvid uppgifterna om dem har kunnat kontrolleras och bekräftas genom kyrkans folkbokföring. Detta ska ha skett 1855.
Meddelaren uppger även att kluten var ett religiöst plagg som gifta kvinnor använde vid högtidliga tillfällen. Enligt informanten upphörde bruket av klut omkring år 1860.
Informationen tyder på flera saker. Till att börja med visar den att stigmatisering av en ogift mor genom huvudbonaden inte var en isolerad företeelse för socknen i Blekinge.
Vidare är berättelsen från Skåne ett exempel på det Turner benämner conscience collective. Det var människorna i bygden under ledning av kyrkan som bestraffade den ogifta modern. Här är det av intresse att påpeka att en liknande sedvänja även fanns i Centraleuropa under ungefär samma tid. I föregående avhandlingsavsnitt redogjordes för hur en nybliven mor – även om hon var gift – räknades som hedning från barnets födsel till dess att kvinnan blev kyrktagen. Under den tidsperioden ansågs hon löpa risken att utsättas för onda makter om hon lämnade hemmet. Etnologen Anders Gustavsson har skrivit att det finns flera folksagor från Sverige, Tyskland och Storbritannien som handlar om hur en nybliven moder blivit bergtagen av troll eller liknande övernaturliga väsen innan hon hunnit kyrktagas.182 En liknande tro finns även nedtecknad från 1800-talets Centraleuropa men de onda makterna kunde där avvärjas genom att kvinnan undvek att gå med bart huvud. Som nämndes tidigare skriver etnologen Patricia Williams i antologin Folk Dress in Europe and Anatolia om en bröllopstradition bland slovakerna som hon kallar ”capping”. Den innebar att en gift kvinna bytte brudens bröllopskrans mot en ”matron’s cap” medan brudtärnorna sjöng sorgsna sånger om hur perioden som ungmö nu var över för bruden.183 Hon skriver vidare att om en ogift mor under 1800-talet gick barhuvad till sin kyrktagning blev hon påtvingad en huvudbonad av bygdens gifta kvinnor. Det menades vara för moderns eget bästa, eftersom hon bevisligen inte längre var oskuld och hennes fertilitet behövdes skyddas från onda makter.184 I Sverige var det enligt Andersson inte huvudbonaden som skyddade mot de onda makterna, utan en psalmbok eller något av makens klädesplagg. Williams gör emellertid även reflektionen att för den ogifta modern innebar den påtvingade huvudbonaden i praktiken ett socialt stigmatiserande tecken på hennes förlorade oskuld, ”a ’scarlet letter’ of a sort”, vilket även var fallet för de ogifta mödrarna i Skåne och Blekinge.185 Eftersom svenskar och slovaker hör till olika språkgrupper och skiljs åt geografiskt som kulturellt, men tar del i den västkristna traditionen, tyder likheten i bruk på att seden att dölja kvinnans hår är
180 Med ”hårshälet” menas förmodligen benan, då detta är vad som åsyftas när ordet används vid ett annat tillfälle då den gängse frisyren beskrivs, se E. U. 211, Skåne, Veberöd.
181 E. U. 207, Skåne, Veberöd. I originalhandskrifterna återfinns citatet på sidan 79.
182 Anders Gustavsson, “Den nyblivna modern” i Anna Birgitta Rooth och Per Petersson (red.), Etnologiska institutionens Småskriftserie nr 17, Etnologiska institutionen, Uppsala Universitet, Uppsala, 1979.s.34-39.
183 Williams i Welters (red,), 1999, s. 138.
184 Williams i Welters (red,), 1999, s. 138.
185 Williams i Welters (red,), 1999, s. 139.
knuten till religion snarare än region.
För att återgå till Sverige, så visar berättelserna från Blekinge och Skåne vidare att även om det var sed i båda landskapen att stigmatisera den ogifta modern, så fanns det likväl skillnader i hur det gick till. Huvudbonaderna är olika, och tiden för hur länge de skulle bäras skiljer sig också åt. Gemensamt är dock symbolspråket, det tidigare diskuterade sambandet mellan hår, sexualitet och religion. Detta går i linje med tidigare redovisad information att en ogift mor i en annan del av Skåne fick håret avklippt, i enlighet med gammal dansk lag med grund i Bibeln.186
Från övriga landskap rapporterar de flesta informanter att man inte kan minnas någon skillnad i huvudbonad för ogifta mödrar. Stigmatisering av ogifta mödrar kan alltså inte sägas vara någon generell sed över hela landet under 1800-talet. Från Västergötland finns dock ett vittnesmål, som uttalar sig något mer om saken. Han menar att även om det inte fanns någon särskild huvudbonad för den ogifta modern, så förväntades att hon skulle uppträda ödmjukt och ”inte morska sek”.187 Hela hennes liv skulle tjäna som botgöring, och det sågs inte med blida ögon om hon försökte göra sig fin.
Här är dock ett exempel på något som tycks vara en generell åsikt bland den svenska allmogen, oavsett civilstånd: man skulle inte framställa sig finare än vad omgivningen ansåg att man var värd. De tidigare nämnda berättelserna från Dalsland och Södermanland om ungmörna som ville vara fina men straffades för högmod är typexempel på detta. Ett ödmjukt sinnelag förväntades alltså inte bara från ogifta mödrar, utan var en del av de värderingar som genomsyrade bondesamhället vid denna tid.
Informationen från frågelistorna tyder på att det under 1800-talets förra hälft fanns ett samband mellan religion och kvinnlig huvudbonad. Det fanns inget generellt påbud hur huvudbonaden skulle se ut, men lokala traditioner var av betydelse. Gemensamt för hela landet var dock att kvinnans hår skulle döljas, av flera olika anledningar som alla kan kopplas till religionen. Till att börja med var håret kvinnans prydnad och heder, och om man alltför stolt visade upp det var man högmodig, vilket var syndigt. Vidare symboliserade håret kvinnans sexualitet, vilken skulle kontrolleras. Håret kunde därmed inte blottas eller friseras hur som helst. Det ansågs följaktligen både oanständigt och syndigt för en kvinna att ha håret bart, såvida hon inte var kysk brud eller brudtärna. Vid sådana tillfällen kunde ett blottat, löst hängande hår vara ett tecken på oskuld, i annat fall var det ett skamligt tecken på lössläppt sexualitet. Slutligen stod det i den Heliga Skrift att kvinnan skulle skyla sig då hon bad eller profeterade, med hänvisning till hennes hierarkiska ställning under mannen. Även synen på håret som kvinnans symbol för heder kan knytas till Paulus ord i 1 Kor. 11. Det finns alltså flera belägg för att huvudbonaderna under början och mitten av 1800-talet kan ingå under min definition av slöja.
1860-talet
I den tidigare redovisade berättelsen om speciell huvudbonad för och stigmatisering av en ogift mor i Skåne angavs ett årtal för när seden upphörde: 1860. Det är värt att uppmärksamma. Som tidigare nämnts har Frykman påpekat att bruket avtog under 1800-talet för att slutligen upphöra helt, men har inte gett närmare årtal eller förklaring
186 E. U. 4319, Skåne, Oxie härad, Västra Klagstorps socken.
187 E. U. 1430, Västergötland, Kinds hd, Sexdrega och Ljushults snr. I originalhandskrifterna återfinns citatet på sidan 320.
till varför. Frågelistornas utformning erbjuder heller inga svar i fallet, men andra källor ger indicier.
En tänkbar förklaring till sedens försvinnande är att konventikelplakatet upphörde gälla år 1858, varefter frikyrkor bildades. Om det eventuellt fanns frikyrkor som inte utpekade ogifta mödrar genom särskilda huvudbonader, borde dessa ha utgjort ett lockande alternativ inte bara för de ungmör som råkat i olycka, men även för deras familjemedlemmar vilka också drabbades av skammen, och kanske även för lojala vänner som inte önskade sky och bespotta ”hor-conan”. Att minska den visuella stigmatiseringen av den ogifta modern skulle kunna ha varit ett sätt för statskyrkan att förhindra avhopp till frikyrkor.
En kanske troligare – eller bidragande – förklaring kan vara att bygdesederna påverkades av lagförändringar. Historikern Robert Eckeryd påpekar i sin kommande avhandling att lagstiftningen mot så kallat lönskaläge – sex före äktenskapet – mildrades för kvinnan 1810.188 Man var dock tvungen att betala bot till kyrkan fram till 1864, då lagstiftningen åter ändrades så lönskaläge överhuvudtaget inte längre var ett brott för kvinnan, däremot för mannen om modern stämde honom, vilket emellertid sällan hände.189 Då domstolen inte längre bestraffade den kvinna som fött ett eller två barn utanför äktenskapet är det inte helt underligt om även sedvänjan så småningom följde efter.
Seden i bygden angavs upphöra under 1860-talet, vilket sammanfaller med lagändringen som helt avkriminaliserade handlingen samt tog bort boten till kyrkan; ett steg mot en begynnande sekularisering.
Ytterligare en bidragande orsak till att stigmatiseringen via huvudbonaden försvann är att modet överlag förändrades i takt med industrialiseringen. Informanten uppger att alla bar halvklut, vilket innebär att de gifta kvinnorna alltså slutade bära vanlig klut. Varför detta skedde framgår inte, men en informant från östra Skåne meddelar att kluten där slutade brukas överhuvudtaget vid högtidliga tillfällen efter år 1860 och ersattes av svart silkesschalett, vilket tyder på en modeförändring som kan ha gjort att den traditionella huvudbonaden helt enkelt ansågs gammalmodig.190 Informanten som menade att kvinnor i Blekinge och södra Småland bar klut av religiösa skäl angav 1860-80-talen som tid för sedens försvinnande. Samstämmigheten i tid tyder på att industrialiseringen kan vara en bidragande orsak till förändring i praktiskt bruk och eventuella medföljande förändringar i consciense collective.
Slutligen bör det nämnas att det inte bara var för att accepteras av bygemenskapen som det varit viktigt att följa religionens regler, det kan även ha setts som ett skydd mot sjukdomar.191 I en värld utan antibiotika och vaccin där sjukdomar ansågs vara Guds straff kunde ett moraliskt leverne ha räknat som bästa sättet att förebygga dessa. Turner framhöll spetälska som exempel på en sjukdom vilken ansågs vara Guds straff, den yttre kroppens förfall orsakat av den inre kroppens förfall.192 Att kvinnans huvudbonad skulle ha setts som ett skydd mot sjukdomar kan verka överdrivet, men att det kunde ses som ett skydd mot onda makter visar exemplet från Centraleuropa om ”orena” barnaföderskor som skulle kyrktagas. Det har framkommit flera exempel på folktro kopplad till hår även
188 Robert Eckeryd, Accepterad eller utstött? Ogifta mödrar i Ångermanland 1860-1930, (doktorsavhandling vid Umeå
188 Robert Eckeryd, Accepterad eller utstött? Ogifta mödrar i Ångermanland 1860-1930, (doktorsavhandling vid Umeå