Kvinnorna i Sverige undanhölls möjlighet att bli präster vid lagändringen 1923, men påtryckningarna för förändring fortsatte. 1938 fick kvinnorna i Norge laglig rätt till prästämbetet, vilket på nytt gjorde frågan aktuell i Sverige. Sex kvinnoorganisationer ställde sig bakom en skrivelse till Kungliga Majestätet med begäran om en ny utredning.243 Det framhölls särskilt att kyrkans behov av kvinnlig arbetskraft inte borde
242 För hela resonemanget, se Maria Södling, Oreda i skapelsen. Kvinnligt och manligt i Svenska kyrkan under 1920- och 30-talen, avhandling vid Uppsala universitet, Uppsala, 2010 s. 237ff.
243 Enligt Göran Lundstedt skickades skrivelsen till dåvarande eckliastikministern och ärkebiskopen, vilket vore rimligt då ett beslut i ärendet måste fattas av regering, kyrkoråd och Kungligt Majestät tillsammans. I den källa Lundstedt hänvisar till står dock endast att skrivelsen skickades till Kungl. Maj:ts. Se Lundstedt i Hössjer Sundman (red.), 2008, s. 128, samt Allmänna kyrkomötets protokoll 1957, Bihang, Kungl. Maj:ts skrivelse nr:6, s.8-16.
fyllas genom inrättandet av ett speciellt ämbete för kvinnor, där de skulle undanhållas sakramentsförvaltningen.244 Samma år framlade kvinnoarbetskommittén ett betänkande där kvinnlig prästtjänstgöring berördes. Med hänvisning till 1923 års betänkande ansågs det inte nödvändigt att på nytt utreda hela frågan, men däremot var det relevant att uppdatera opinionsläget, eftersom det förmodligen hade förändrats under de 15 år som gått.245
Till kyrkomötet 1938 lämnades det in en motion angående en ny tjänst speciellt för kvinnor inom svenska kyrkan. Resultatet blev likt lagförslaget från 1923; ett utskott kom fram till att det inte fanns några principiella skäl till att kvinnor inte skulle kunna bli präster, men på grund av meningsmotsättningar inom kyrkan rekommenderades införandet av en särskild kvinnlig tjänst – just det som kvinnoorganisationerna motsatte sig i tidigare nämnda skrivelse. ”Efter en långvarig debatt beslöt kyrkomötet – i enlighet med ett av biskopen Rodhe framställt yrkande – att anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande behovet, respektive inrättandet av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan, […].”246 Någon utredning kom dock inte till skott denna gång. Läget var därmed i praktiken oförändrat, inget beslut fattades vare sig om en särskilt inrättad tjänst för kvinnor eller om kvinnliga präster.
Av den kontext som framkommit i detta kapitel hittills har diskussionen om kvinnliga präster framstått som främst en strid mellan kvinnosakskvinnor och makthavande män.
Sveriges Kyrkohistoria från 2008 däremot, skildrar debatten till stor del som en schism mellan kyrka och stat. Verket kritiserades samma år av teologie doktor Maria Södling för att ha en historieskrivning som återgav motståndarnas sida i debatten, i synnerhet dåvarande komminister Bo Giertz, sedermera biskop, så som hans åsikter framkom i Församlingsbladet 1939.247 Han fastslog där att en kristen, kvinna som man, inte kan kräva rätt till ett ämbete eftersom det är emot den kristna grundtanken att kräva något överhuvudtaget, vi är alla benådade syndare.248 Vidare menade Giertz att kallelse till präst är ett uppdrag som ges utifrån, den inre kallelsen att predika är snarare en profetisk kallelse. Kvinnor som tror sig kallade till präst misstar sig, de är kallade till något annat.
Slutligen menade Giertz att debatt om kvinnliga präster i själva verket är en debatt om hur man ser på Bibeln; enligt ett gammalkyrkligt synsätt som Guds-inspirerad källa med auktoritet, eller enligt den nya liberala teologin att orden är tidsbundna och behöver tolkas. Södling ser Giertz första argument – att det är ”okristet” att kräva något – som ett sätt att lyfta bort frågan om kvinnors rätt till prästämbetet från teologin och göra den till en rent politisk, feministisk fråga. Kvinnorna osynliggörs, menar Södling, då kravet på kvinnors rätt till prästämbetet framhålls ha varit något som kom från staten och kvinnorörelsen, inte från ”kyrkfolk”.249 Därmed räknas ivrarna för kvinnliga präster inte till kyrkfolk. Södling tar upp att detta noterades av Lydia Wahlström redan 1938 och av Ester Lutteman, deltagare i sakfrågans utredningskommitté 1946, som likt Wahlström känt sig kallad till präst.250
244 Allmänna kyrkomötets protokoll 1957, Bihang, Kungl. Maj:ts skrivelse nr:6, s.11
245 Allmänna kyrkomötets protokoll 1957, Bihang, Kungl. Maj:ts skrivelse nr:6, s.11.
246 Allmänna kyrkomötets protokoll 1957, Bihang, Kungl. Maj:ts skrivelse nr:6, s.12
247 Maria Södling, ”Ingen kvinna synes än” i Boel Hössjer Sundman (red.), 2008, s. 185. Bo Giertz var 1938 komminister i Torpa, vid kyrkomötet 1957 var han biskop och en av dem som på bibliska grunder röstade mot förslaget om kvinnlig prästvigning, Brohed (red.), 2005, s. 211.
248 Följande sammanfattning av Giertz är från Södling i Hössjer Sundman (red.), 2008, s.185ff.
249 Södling i Hössjer Sundman (red.), 2008, s. 181-192s 188f. Se även Brohed (red.), 2005, s118f.
250 Södling i Hössjer Sundman (red.), 2008, s.189 samt Brohed (red.), 2005, s. 208 och 356.
Södling sätter fingret på något relevant då hon framhåller hur kvinnor kan osynliggöras både i en samtidsdebatt och i historieskrivningen. Det innebär dock inte att Sveriges kyrkohistoria ger en felaktig bild av debatten, endast något onyanserad. En granskning av källmaterialet ger vid handen att det under debattens gång inte enbart var motståndarnas linje att se kravet på kvinnors rätt till prästämbetet som en politisk snarare än en teologisk fråga. Även förespråkarna för kvinnliga präster såg debatten som en schism mellan kyrka och stat, samt att synen på könsspecifika egenskaper inte ansågs höra till det teologiska området. Som redovisades ovan hade Rodhe 1923 undvikit att ta ställning till huruvida prästyrket innebar uppgifter som män var mer lämpade för än kvinnor och istället fokuserat på det känslomässiga motståndet, rädslan för att viktiga värderingar höll på att försvinna, det som med Turners terminologi kan betecknas som en störning i consciense collective. Detta motstånd kan vidare illustreras med ett exempel från den 26/4 1938, då Sveriges Radios växel blev nedringd av klagomål för att nyhetssändningen hade lästs upp av en kvinna. En upprörd äldre dam meddelade hetsigt växeltelefonisten:
”Skicka dem till Engberg och låt honom göra dem till präster så mycket han vill och bjuda dem på middagar men låt dem slippa radio, för vi har tillräckligt med damer där som håller välsignade föredrag dag ut och dag in.”251 Arthur Engberg, socialdemokrat, var vid tillfället ecklesiastikminister och propagerade för kvinnliga präster enligt principen att en statskyrka bör rätta sig efter statens lagar.252 Hans strävan var att separera kyrkan från staten och införa religionsfrihet. Det fanns alltså skäl för samtiden att se frågan som ett försök från staten att påtvinga kyrkan något som gick emot gamla kyrkotraditioner, vilket kan vara en förklaring till störningen i consciense collective. Damens uttalande antyder även att kvinnans nya roll i samhället överlag var en bidragande orsak till störningen, något som jag återkommer till i senare kapitel.
Som Södling dock påpekat var det inte bara krafter utifrån som ville genomdriva en förändring i Svenska Kyrkan. Inte heller var det enbart kvinnosakskvinnor som förde kampen om kvinnors rätt till prästämbetet. Exempelvis kan nämnas prästen Harald Hallén, liksom Engberg socialdemokrat och riksdagsman. Hallén hade ingått i utredningskommittén 1923 och var positiv till att prästämbetet öppnades för kvinnor. Han önskade se statskyrkan som en demokratisk folkkyrka, väl förankrad i folkhemmet.253 Det fanns alltså krafter som verkade för kvinnliga präster både inom och utom kyrkan, bland både män och kvinnor. Att se debatten som enbart en schism mellan kyrka och stat eller enbart som en strid mellan kvinnosakskvinnor och makthavande män vore att grovt förenkla en situation som var komplicerad och mångfacetterad.254
Naturligtvis spelade även teologin en viktig roll, vilket påpekades av Bo Giertz. Hur man borde se på Guds ord var onekligen en stor tvistefråga i debatten om kvinnors rätt till prästämbetet, men det innebar inte att motståndare till kvinnliga präster ansåg att Bibeln inte behövde tolkas. Lekmän behöver dock hjälp och vägledning för att förstå hur orden skulle förstås. Under 1940-talet gav Svenska kyrkans diakonistyrelse ut Tolkning av Nya testamentet, ett verk om elva band där band sju, som handlar om Korintierbreven, är skrivet av ärkebiskop och lundateolog Professor Hugo Odeberg, motståndare till kvinnliga präster. Eftersom det rör sig om en hel bok tillägnad tolkning av Korintierbreven, till skillnad från andra inlägg i debatten då första Korintierbrevet oftast bara berörs i några
251 ”Kvinnlig TT-läsare i radio skapar kaos”, 5/3 2009 11.52, SR Minnen,
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3430176, [ åtkomst 2013-11-12].
252 Brohed (red.), 2005, s. 35
253 Brohed (red.), 2005, s. 35f.
254 För en närmare redogörelse av problematiken se Lundstedt i Hössjer Sundman (red.), 2008, s.127-139.
meningar, finns mycket av intresse för min forskning att ta upp. För att underlätta för läsaren och undvika flera sidor av återberättande följt av flera sidor analys kommer nu berättande stycken varvas med analys, i hopp om att mina tankegångar gällande Odebergs verk skall vara lättare att följa.