Som en reaktion på den statliga undersökningens lagförslag skrev forskare vid Uppsala och Lunds universitet under en deklaration, känd som ”Exegetdeklarationen 1951” , vilken publicerades i Svensk kyrkotidning och Vår Kyrka. Där hävdades att inrättandet av kvinnliga präster var oförenligt med bibeltrohet: ”Både Jesu apostlaval och Paulus’
ord om kvinnans ställning i församlingen äga principiell innebörd och äro oberoende av tidsbetingade förhållanden och åsikter.”290 Föga förvånande återfinns professor Odeberg bland undertecknarna.
Samma år utkom En bok om kyrkans ämbete, en samling artiklar som var resultatet av en seminarieserie som löpt under fyra terminer vid Uppsala universitet 1949-50.
Boken belyser inte bara Svenska kyrkans traditioner, utan prästämbetet i olika grenar av kristenheten under olika tider. Den utgjorde inte något enat ställningstagande för
289 SOU 1950: 48 s. 119.
290 Brohed (red.), 2005, s. 209.
eller emot kvinnliga präster, men i de enskilda bidragen kunde författarens personliga åsikt framkomma. Som exempel kan nämnas docent Harald Riesenfeldt, en av exegetdeklarationens undertecknare, vars artikel ”Ämbetet i Nya testamentet” bland annat behandlar Kristusrepresentationen och den apostoliska successionsordningen i enlighet med de åsikter Hartman framförde, men utan resonemanget om mysteriekult.
Riesenfeld har några få meningar om 1 Kor. 11, men det är främst en hänvisning till den hierarkiska ordningen och att mannen skapats att ”avbilda och åskådliggöra Gud och Kristus inför kvinnan och hela skapelsen.”291 Han går inte in på orden om att kvinnan ska hölja sig. Ett annat exempel är docent Ruben Josefsson som i sin artikel ”Det andliga ämbetet i Svenska kyrkans bekännelseskrift” kommer fram till en helt annan slutledning angående den apostoliska successionsordningen, nämligen att den är oförenlig med den Lutherska bekännelsen.292
1953 utgav lektor Erik Sjöberg boken Exegeterna om kvinnliga präster, där han försvarar det bibelteologiska avsnittet i statens utredning mot Exegetdeklarationen 1951 och går i polemik mot resonemangen i exempelvis Odebergs och Riesenfeldts ovan nämnda verk. Sjöbergs huvudtes är att Odeberg och Riesenfeld har accepterat Paulus patriarkaliska syn på kvinnans ställning, vilken var färgad av dennes samtid och numera förlegad.293 Han håller fast vid betänkandets slutsats 1950 att det inte finns några principiella hinder grundat i Nya testamentet för kvinnor att bli präster. Mot argumentet om kristusrepresentation påpekas att det inte är prästens eget kött och blod denne talar om i nattvarden och att det inte finns något belägg i Bibeln för att en präst måste åskådligen representera Kristus.294 Han berör inte Hartmans resonemang om mysteriekult och går inte in på ämnet hår och huvudbonader. 1 Kor. 11 behandlas endast utifrån dess resonemang om kvinnans underordning, och det framkommer inget nytt av intresse för min undersökning.
1957 hölls ett kyrkomöte där majoriteten röstade mot kvinnliga präster, en del enligt åsikten att församlingarna inte var redo för kvinnliga präster, andra av bibliska skäl och åter andra för att de ansåg att staten inte borde pressa kyrkan i något de uppfattade som en inomkyrklig fråga.295 Det följdes av stora protester i media och intern kritik inom Svenska kyrkan.296 1958 utkom två antologier: Kvinnan, samhället, kyrkan där flera författare argumenterar för kvinnlig prästtjänst, samt Kvinnan och ämbetet där flera motståndare till kvinnlig prästtjänst kommer till tals. 1 Kor. 11 nämns i några av artiklarna, men liksom i Sjöbergs verk 1953 är det främst orden om kvinnans underordning som diskuteras, inte påbudet om huvudbonad till tecken på denna underordning. Exempelvis fokuserar professor Krister Stendahl i Kvinnan, samhället, kyrkan på hur kvinnans underordning knyts till skapelseberättelsen, medan formuleringarna om att hon ska vara beslöjad behandlas som en bisak. Det viktiga för Stendahl är att den kristna frälsningsläran har en jämlikhetsutsaga, tydligast i Galaterbrevet, som bryter mot den tidigare ordningen som skapelseberättelsen framhåller. Att som kristen vara för emancipationen i världsliga frågor men dra skillnad mellan könen i kyrkan är att vända upp och ned på det kristna budskap varigenom kristendomen skiljde sig från judendomen, menar Stendahl: ”Sålunda är frågan
291 Harald Riesenberg, ”Ämbetet i Nya testamentet” i Hjalmar Lindroth (red.), En bok om kyrkans ämbete, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Uppsala, 1951, s. 65.
292 Ruben Josefsson, "Det andliga ämbetet i Svenska kyrkans bekännelseskrift" i Lindroth (red.), 1951, s.190f.
293 Sjöberg, 1953, s. 65-73.
294 Sjöberg, 1953, s. 53f.
295 Brohed (red.), 2005, s. 211.
296 Brohed (red.), 2005, s. 211 samt Lundstedt i Hössjer Sundman (red.), 2008, s. 138.
om kvinnliga präster icke en ämbetsfråga, utan en fråga om förhållandet mellan man och kvinna i Kristus, vare sig det gäller förvärvsarbete, hemliv, prästtjänst eller biskopssäte.”297 Stendahl påpekar även att ett apostoliskt påbud inte måste vara för alla tider gällande, exempelvis finns det i NT ett förbud mot att äta blodmat som inte längre följs.
Docent Bertil Gärtner går i Kvinnan och ämbetet i polemik mot professor Stendahls artikel och menar att frälsningsläran handlar om den tillkommande världen, inte denna värld. Han förespråkar ett särartstänkande vad gäller könen genom att framhålla liknelsen om medlemmarna i kyrkan som lemmar i en kropp och som har olika uppgifter men där alla är lika viktiga. Gärtner menar också att förbudet mot blodmat var ett tillfälligt bud i en specialsituation, men så var inte fallet med påbudet för kvinnor att tiga i församlingen.
Vad gäller 1 Kor. 11 skriver Gärtner:
Liksom kvinnan enligt aposteln skall ha en ”makt på sitt huvud” när hon beder så skall hon bevara sitt långa hår, eftersom det är hennes slöja. Aposteln talar såsom apostel, men han gör den mycket viktiga slutsatsen, när det gäller dessa detaljer i v. 16:
”Om nu likväl någon vill vara genstridig, så må han veta, att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra gudsförsamlingar”. Det står icke här som ett bud utan som uttryck för en sed.298
Det är värt att notera att det här inte är orden om att hölja sig som är i fokus utan orden om att klippa håret, något som var vanligt bland kvinnor i 1950-talets Sverige. Man får dock förmoda att inskränkningen gäller även orden om att dölja håret eftersom det hör ihop med förbudet att klippa håret. Här ges alltså en möjlighet för de mer bokstavstrogna kristna att följa sitt eget samhälles sed utan att för den saken gå emot Guds ord.
Även biskop Bo Giertz framhåller i en artikel i Kvinnan och ämbetet att förbudet mot blodmat hade begränsad giltighetstid, nämligen då hednakristna och judar skulle lära sig att leva tillsammans i den nya religionen.299 Han menar dock att Bibeln klart visar vad som är tillfälliga och vad som är för alla tider gällande påbud, och vänder sig mot Sjöbergs ord i SOU 1950 om att det skulle finnas en risk för mekanisk lagbundenhet. Ett exempel i Bibeln på hur Jesus levde är inte förpliktigande i sig, menar Giertz, utan endast när det är förenat med Guds bud.300 Vad gäller kvinnliga präster finns både exemplet och budet – Jesus valde bara manliga apostlar och genom aposteln Paulus vittnar den heliga Anden om Guds vilja. Giertz vänder sig nu främst mot en artikel i Kvinnan, samhället, kyrkan skriven av docent Ruben Josefson. Josefson diskuterar där huruvida orden i NT är tidlösa eller tidsbundna och menar att det finns en skillnad mellan Gudomlig rätt, som är tidlös, och mänsklig-kyrklig rätt som följer den historiska utvecklingen. Han tar upp Paulus ord om att kvinnorna skall dölja håret som exempel på föreskrift för församlingen, alltså en del av den föränderliga mänskliga rätten och inte av Guds tidlösa rätt: ”De får sin giltighet genom hänvisningen till kärleken och ordningen, och kan således förändras eller uppgivas, när de inte längre tjänar sina syften.”301 Detsamma gäller om Paulus ord att kvinnan ska tiga i församlingen, menar Josefson. Giertz däremot framhåller att Paulus
297 Krister Stendahl, “Bibelsynen och kvinnan”, Karl-Gustaf Hildebrand (red.), Kvinnan, samhället, kyrkan, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm, 1958, s. 166.
298 Bertil Gärtner, “Nya testamentets lära om kvinnan och ämbetet” i Reicke (red.), 1958, s. 113.
299 Bo Giertz, “Bekännelsetrohet” i Reicke (red.), 1958, s. 120.
300 För detta resonemang i sin helhet, se Reicke (red.). Giertz i Reicke (red.), 1958, s.119-121.
301 Ruben Josefsson, “Den evangelisk-lutherska ståndpunkten” i Hildebrand (red.), 1958, s.176f.
ord är Guds ord och därmed tidlösa, men han går inte in på orden om att kvinnan skall hölja sig eller avhålla sig från att klippa håret.
Det intressanta för min studie är att medan Josefson ger en grund för lutherska protestanter att bortse från påbudet att kvinnor ska dölja håret, undviker Giertz att överhuvudtaget diskutera just den saken. Liksom tidigare i debatten är det orden om att kvinnan ska tiga i församlingen som diskussionen egentligen gäller, inte om hennes hår är klippt eller ej, dolt eller ej. Som tidigare påpekades ger dock docent Gärtner en möjlig lösning för den som vill följa sin samtids seder och ändå vara skrifttrogen, nämligen att påbudet om hår följs av ett påpekande om att det rör sig om vad som är sed i församlingarna och alltså inte hur de kristna kvinnorna för all tid måste klä sig eller ha sitt hår.
1958 föreslog dåvarande ecklesiastikminister Ragnar Edenman en ny lag för riksdagen vilken skulle öppna prästämbetet för kvinnor och träda i kraft 1959.302 Eftersom Svenska kyrkan var en statskyrka ansåg han inte kvinnlig prästtjänstgöring vara en inomkyrklig fråga. Riksdagen antog förslaget och ett extra kyrkomöte sammankallades. Denna gång röstade majoriteten för kvinnlig prästtjänstgöring. De första kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan vigdes 1960.