Att Guadagnino positionerar det samkönade och det olikkönade begäret som ett val att göra mellan två alternativ skulle lätt, om man utgår ifrån att han även i detta fall söker sig tillbaka till en äldre skildringtradition, kunna leda till tolkningen att han har iscensatt ett val mellan homo- och heterosexualitet – detta i enlighet med den moderna oppositionsmodellen Sedgwick menar har präglat 1900-talets tänkande i stor utsträckning.365 Svaret är nödvändigtvis inte så enkelt. Traditionen att tillämpa antik tematik, och genom den finna en accepterad uttrycksform för manligt samkönat begär, var vid uppkomsten under 1800-talet ännu inte inbegripen i en ”as- yet-unthought-of polarization of ’homosexual’ versus ’heterosexual’”, skriver Dowling. Hon framhåller att det tenderar att ske men att det är anakronistiskt att anta att den diskursiva polariseringen var aktuell redan innan sekelskiftet, tvärtom innefattade tiden dessförinnan en mängd varierande psykosociala kategorier.366 Apropå skildringstraditionen av samkönat begär nämner Dowling en ingrediens: hävdelsen att relationsformen var ädel just för att den inte involverade den kroppsliga låghet man sammankopplade med begäret till kvinnor: ”the claim of a higher male eroticism that is more spiritual precisely as it has been freed from the baser imperatives of merely instinctual or animal reproductivity”.367 Att då hävda att konflikten står
mellan homosexualitet och heterosexualitet i generell mening osynliggör det faktum att den här
365 Sedgwick, 2008, s. 72 f. 366 Dowling, 1997, s. 133 f. 367 Ibid., s. 29 f.
96
skildringstraditionen i sitt ursprung, och som en del av sitt existensberättigande, bygger på att idealisera det egna värdet genom en motsatspositionering till, och förkastelse av, kvinnliga värden och den kroppslighet föreningen med kvinnor framhålls representera. Det är en inneboende konfliktformulering specifik för traditionen, inte en konflikt kommen av senare tiders diskursiva polarisering av sexuella kategorier.
Med allt detta i åtanke är det svårt att bedöma vad som har format Guadagninos porträttering av relationerna i filmadaptionen. Antingen är det en återspegling av den tidigare traditionen eller den senare diskursens formuleringar av sexualitet. Det som går att konstatera är att Guadagnino, till skillnad från Aciman, i högre grad presenterar begärsformerna som ett val. Acimans originaltext, trots att även den har den manliga samkönade relationen som mittpunkt, söker ett mer neutralt förhållningssätt till sexualitet och sexuellt begär som något flytande och flexibelt. Detta sker mer i linje med antikens syn på begär som en aptitfråga och smaksak. Följande resonemang kretsar kring förhållandet mellan homo- och heterosexualitet men som ett sätt att åskådliggöra Guadagninos möjliga motiv är det lika relevant och applicerbart som om man utgick från tanken om konflikten mellan den äldre skildringstraditionens värden och den antites kvinnan har fått representera. Sedgwick lyfter fram i Epistemology of the Closet att det som presenteras vara ett symmetriskt oppositionsförhållande i en kulturell diskurs, exempelvis hetero- och homosexualitet, aldrig handlar om en jämlik maktbalans mellan parterna. Den ena parten är dominerande och bygger sin sammanhållning på den andra partens exkludering. Att exkludera vad den underordnade parten sägs stå för tillskriver omvänt den egna parten den betydelse som önskas. Sedgwick konstaterar i anslutning till detta att användningen av termen homosexualitet i relation till heterosexualitet var något som uppstod med bakomliggande skäl. Motsatsförhållandet formulerades i ett sammanhang som inte präglades av ”spacious emotional or analytic impartiality”, skriver Sedgwick, ”but rather of urgent homophobic pressure to devalue one of the two nominally symmetrical forms of choice”.368 Formuleringen var alltså inte menad att gynna det som bortom det skenbara
symmetriska oppositionsförhållandet i själva verket utgör en subgrupp. Om den homosexuella relationen positioneras som ett underlägset alternativ i den normativa ordningen ute i samhället sker det omvända i den rådande ordning som upprättas inom ramarna för Guadagninos berättelse. Uppbyggandet av Marzia och Chiara som relationsalternativ – och att de aktivt väljs bort – får därmed en förklaring. Det är inte bara två unga kvinnor som väljs bort utan också vad
97
de representerar – ett antagonistiskt alternativ till den samkönade relationen som enligt filmens inneboende logik är det eftersträvansvärda idealet.
När Elio och Oliver blir tillsammans handlar segern i Guadagninos version lika mycket om att de väljer varandra som vad de väljer att tacka nej till. En sidoeffekt av att positionera alternativen som ett val är också att Guadagnino så ser till att Elios och Olivers relation är baserad på exklusiv tvåsamhet. Han utesluter därmed i sin tolkning den queera tendens Elios och Olivers öppna förhållande kan förstås som i Acimans förlaga. Elios uttryckta begär som riktas mot både män och kvinnor i boken och som skulle ha kunnat nyansera den moderna oppositionsmodellen homo-/hetero (om konflikten tolkas som sådan) manövreras på samma sätt ut ur berättelsen. Detta gör att Guadgninos berättelse sammantaget, trots sina antika inslag i övrigt, står för en återgång antingen till den äldre skildringstraditionen av samkönat begär eller till en modern bild av sexualitet med kategorierna homo- och heterosexualitet som grund, på punkter där Acimans version tvärtom gör queert motstånd mot de normativa modellerna, både den antika (som föregående kapitel visar) och den modernt heteronormativa.
I förhållande till inspirationskällan jag menar att Gästabudet utgör leder Acimans och Guadagninos respektive skildringar till tre olika positioneringar i frågor som begärsuttryck, makt och kvinnor. Vi har Platons inställning, Acimans och Guadagninos, och ingen är den andra helt lik.