Kategorier framstår i textsituationer likt det föregående exemplet som instabila uttryck för något mer grundläggande, rent och beständigt bortom de enskilda uppträdandeformerna. I ett religiöst sammanhang uppfattas den förgängliga materiella världen stå i relation till en evig Gud och för att återigen påminna om likheterna med Platons idévärld och dess relation till Herakleitos flod: Platons flyktiga uppträdandeformer (det strömmande vattnet) utgör trots sin föränderlighet något beständigt (floden). De enskilda uppträdandeformerna kan därför förstås som olika uttryck för en och samma grundidé (eller religiös urkraft, exempelvis Gud). Herakleitos bild av kosmos var att det genomsyrades av en gudomlig kraft som omfattade precis allt.185 Denna
alltomfattande kraft var närvarande i det enskilda liksom det enskilda hade sin del i helheten. Ett bevarat fragment av Herakleitos gällande hans tanke om totalitet lyder: “From out of all the many particulars comes oneness, and out of oneness comes all the many particulars”.186
Detta förhållande mellan olika uttryck och en och samma grundidé skildras både i bok och film av Elios sysselsättning (när han inte fokuserar på Oliver) i det att han transkriberar musik skrivet för ett instrument till ett annat. När Oliver vid ett tillfälle ber honom spela ett stycke han nyss har hört Elio spela på gitarr slår sig Elio ner vid en flygel och spelar samma stycke först i Liszt-stil, sedan Busoni-stil, sedan i den Bach-stil Oliver har bett om – samma stycke antar olika uttrycksformer.187 Samma fenomen tematiseras också när texten låter romanfigurernas språkkunskaper ta plats. När Elio och Oliver i bokens tredje del, ”San Clemente Syndrome”, befinner sig i Rom lyssnar de på gatan till en napolitansk visa som enligt Elio kunde få åhörare att fälla tårar trots att de inte förstod orden, en slags känsla som är oavhängig det aktuella språket
184 Aciman, 2009, s. 131 f. 185 Wheelwright, 1959, s. 72 f. 186 Ibid., s. 90.
48
den framförs på. När Elio översätter texten från napolitanska till italienska, till engelska och till sist tyska, framstår språken med tydlighet som utbytbara uttryck även här.188 Oliver briljerar på ett liknande sätt i en annan situation då han redogör för ordet aprikos etymologiska ursprung – en scen som boken och filmen har gemensamt. De många namnen har utvecklas från ett språk till ett annat men alla de skiftande alternativen betecknar fortfarande samma frukt, en frukt som inte förändras beroende på tilldelat namn, tid eller plats. Att Elio på den föregående sidan i boken har laddat frukten med en sexuell betydelse (genom att sammankoppla den med Olivers bakdel) medför också att samma bild ges av sexuellt (manligt samkönat) begär.189
Detta förhållande mellan föränderliga uppträdandeformer i förhållande till beständiga och eviga värden är en central tanke Aciman tematiserar på många olika sätt i Call Me by Your
Name. Som påtalat förekommer fler referenser till Herakleitos i hans bok än i Guadagninos film
men boken saknar däremot den direkta referensen till Herakleitos kända fragment om flodens föränderlighet. I filmen får åskådaren kopplingen mellan denna tanke och berättelsens övergripande tematik presenterad för sig i det att Olivers upplästa anteckning dels refererar till det specifika fragmentet samtidigt som Olivers tolkning bidrar till ytterligare tydlighet vad omnämnandet vill säga: att vissa saker förblir desamma endast genom förändring. När Elio lägger verket ifrån sig dröjer kameran kvar vid boken där den ligger på soffans armstöd, som för att säga: ”det här är av betydelse” – större betydelse än att följa med huvudpersonen som lämnar platsen eller att klippa scenen så snart det sker. Medan filmen poängterar Herakleitos betydelse för berättelsens tema är den mer dold i Acimans text. Aciman använder istället konceptet ”The San Clemente Syndrome” för att tydliggöra samma poäng. Uttrycket har fått ge namn åt bokens tredje del i vilken Elio och Oliver befinner sig i Rom. Under vistelsen där besöker de poeten Alfredos releasefest och ”The San Clemente Syndrome” är också titeln på en av poetens dikter. Under kvällen tar poeten ordet och förklarar bakgrunden till titelvalet efter att ha redogjort för sin svårighet att förmedla attraktion över kulturella gränser och hur det hör samman med en känsla av att som individ bestå av flera parallella självbilder. ”I called it the San Clemente Syndrom”, inleder poeten och fortsätter:
188 Aciman, 2009, s. 206. 189 Ibid., s. 35 f.
49
Today’s Basilica of San Clemente is built on the site of what once was a refuge for persecuted Christians. The home of the Roman consul Titus Flavius Clemens, it was burnt down during Emperor Nero’s reign. Next to its charred remains, in what must have been a large, cavernous vault, the Romans built an underground pagan temple dedicated to Mithras, God of the Morning, Light of the World, over whose temple the early Christians built another church, dedicated—coincidentally or not, this is a matter to be further excavated—to another Clement, Pope St. Clement, on top of which came yet another church that burnt down and on the site of which stands today’s basilica. And the digging could go on and on. Like the subconscious, like love, like memory, like time itself, like every single one of us, the church is built on the ruins of subsequent restorations, there is no rock bottom, there is no first anything, no last anything, just layers and secret passageways and interlocking chambers, like the Christian Catacombs, and right along these, even a Jewish Catacomb.190
Senare under de rumliga efterfesttimmarna låter Aciman sin romanfigur Elio reflektera över koncepet: ”As we ambled down an emptied labyrinth of sparely lit streets, I began to wonder what all this talk of San Clemente had to do with us—how we move through time, how time moves through us, how we change and keep changing and come back to the same. One could even grow old and not learn a thing but this. That was the poet’s lesson, I presume.”191 På vad
som framstår som en metanivå lägger Elio här ett objektivt fokus på sig själv och Oliver och lyfter fram frågan och svaret ur berättelsen åt läsaren: Vad har berättelsen om San Clemente med Elio och Oliver att göra? Svaret följer att det enskilda är en del av det eviga (som varken har en början eller ett slut), det eviga genomsyrar det enskilda, och att de föränderliga formerna till sist leder tillbaka till det beständiga. ”That was the poet’s lesson”, framhåller Elio, och poeten i denna passage kan med samma metaperspektiv på texten förstås som författaren Aciman själv – det är även den poäng som framträder i hans text. Det enskilda här kan tolkas som Elio och Olivers individuella relation i förhållande till Kärleken som evigt värde, hur detta värde omvänt genomsyrar deras relation och hur förändring leder tillbaka till ursprunget. När poeten Alfredo har fört San Clemente på tal och berättat om dess historia citerar han efteråt Nietzsche och menar att han har försett sina åhörare med ”the moral before the tale” (som han fortfarande har på lut).192 Aciman däremot har vid det laget, på olika sätt under berättelsens gång, redan skildrat förekomsten av de flyktiga, instabila, utbytbara och upplösliga uppträdandeformerna i förhållande till eviga, stabila, transcendala värden.
I Guadagninos filmversion är bokdelen som utspelar sig i Rom utbytt mot en vistelse i Bergamon, utan releasefester och omnämnanden av San Clemente. Guadagnio har trots det ändå fångat upp Acimans övergripande tema om eviga värden och skiftande uppträdandeformer på
190 Aciman, 2009, s. 192. 191 Ibid., s. 199.
50
sitt eget sätt, inte bara genom att uppmärksamma åskådaren på Herakleitos flod-fragment och Olivers tolkning. Det finns nämligen också en uppenbar närvaro av olika former av vätskor bland filmens bildsekvenser: flodvatten, bäckvatten, poolvatten, dricksvatten, regnvatten, aprikosjuice och urin. Alla dessa vätskor hör samman i ett föränderligt kretslopp på jorden – ett system som ligger bortom vår fattningsförmåga annat än som en abstrakt idé och som bara uppträder i vår direkta varseblivning som sina olika uppträdandeformer. Grundtanken i Platons idélära finns redan i den iakttagelsen, men som en ersättning för havet Elio och Oliver reflekterar kring i boken finns det i Guadagninos version istället en flod. När Elio visar Oliver en plats vid flodstranden dit han kommer för att läsa berättar han att vattnet rinner ner ändå från alperna i Bergamon. Det är som bekant upp dit paret söker sig under de sista dagarna av sin romans, till skillnad från bokens Rom, och en av scenerna från den resan visar Elio och Oliver uppe i bergen med fallande vattenkaskader i bakgrunden.193 Platons presenterade strategi var att via det Skönas uppträdandeformer och bejakande av begäret sträva efter de eviga värdena – den rena urkällan. I en film där jag vill mena att vattentemat representerar detta idésystem speglar floden utvecklingen av Elios och Olivers relation. Dagen paret besöker floden och Elio anger dess källa är samma dag deras romans inleds med den första kyssen. Deras bejakande av sitt begär som utvecklas under resten av filmen för dem slutligen till flodens källa i Bergamaskalperna, vilket för paret utgör en respit från verkligheten och i Guadagninos berättelse en metaforisk motsvarighet till Platons upphöjda idévärld.