Faircloughs andra dimension kallas diskursiv praktik, som kan förklaras som situationskontext; processerna sammankopplade med ekonomiska, politiska och institutionella förutsättningar för praktiken, som styr produktion, distribution och tolkning av det någon gör, säger eller skriver (Fairclough 1992:57). I detta avsnitt kommer därför textanalysen ovan att ses som ett spår av en större process för att undersöka i vilken kontext svaren producerats. De diskursiva praktikerna är i lärarnas redogörelser vad som underbygger deras lärargärning. I textanalysen i föregående avsnitt framkom en del faktorer som är av särskilt intresse för studiens syfte och antyder
föreställningar som lärarnas språkbruk kan förankras i. Dessa kommer att presenteras härnäst i samma följd.
5.2.1 Analys av tema
Tematiken skulle kunna delas upp i två perspektiv; ett individbundet perspektiv och ett auktoritetsperspektiv. Nedan kommer sammanhangen att förtydligas.
En omfattande del av tematiken handlar om ett individbundet perspektiv, då lärarnas intervjusvar huvudsakligen utgår ifrån ett synsätt där orsakerna till den ouppfyllda måluppnåelsen är när eleven avviker genom svårigheter och brister som är förknippade med elevens förmåga och kunskap till att uppnå måluppfyllelse. Motiveringen till misslyckandet omformuleras till resursbegränsningar eller tidsbrist och problemen tillskrivs eleven, istället för att ifrågasätta undervisningsmiljöer, arbetsmetoder och bemötandet tillräckligt. Detta fenomen kallas i specialpedagogiken för individperspektiv1, då samtliga perspektiv refererar till samma företeelse i elevsynen, där det enbart sökes förklaringar till de uppvisade bristerna hos individen istället för att se till vilka förändringar som kan göras i miljön.
Den övriga delen av tematiken berör skolledningens roll i sammanhanget genom att uttrycka ett binärt synsätt där skolledningen antingen är tillåtande eller förhindrande, beviljande eller begränsande i beslut om yrkesutövning, tjänstefördelning och ansvarsområden. Överlag positionerar lärarna skolledningen som en överordnad, auktoritär makt som lärarna underordnar sig. Auktoritetsperspektivet är möjligen även en strategi för lärarna att förklara ouppnådd måluppfyllelse, då perspektivet uttrycker att det existerar givna omständigheter som lärare inte råder över.
Sammanfattningsvis kan analysen av tematik antingen vittna om lärarnas egentliga föreställningar om orsakssammanhang och hierarkier i organisationen, alternativt vara valda strategier i försök att undkomma ansvarsskyldighet.
5.2.2 Analys av verb och modaliteter
Verbstudien i textanalysen visar att lärarna övervägande använder statiska verb i sina resonemang, vilket har sitt ursprung i ett synsätt där elevens brister eller svårigheter i undervisningssituationen respektive de organisatoriska förutsättningarna anses vara
1 Enligt Ahlberg (2013); kategoriskt perspektiv enligt Persson & Persson (2013); bristperspektiv enligt Nilholm (2012); kompensatoriskt perspektiv enligt Egelund, Haug & Persson (2006) och Nilholm (2005); och funktionalistiskt perspektiv enligt Skrtic (1995).
konstanta och oföränderliga egenskaper och tillstånd. Om man sedan ansluter konceptet modalitet i sammanhanget, antyder lärarna om en inställning om att elevernas svårigheter och brister är ett fast, varaktigt faktum, genom ett övervägande bruk av faktiska modaliteter. I analysen av bruket av modalitet, framkommer faktiska modaliteter i betydligt större omfattning än icke-faktiska, och även verbbruket skiljer sig en del i sammanhanget, då statiska verb oftare uppträder i sammanhang av faktisk modalitet. Resultatet indikerar att lärarna kategoriskt uttrycker att brister och icke uppnådd måluppfyllelse beror på eleven då denne är statisk i sina tillstånd och fasta egenskaper. Lika orubbliga och oföränderliga anses de organisatoriska förutsättningar som styr den egna lärargärningen vara. Ett bruk av icke-faktiska modaliteter hade istället vittnat om en inställning som är beroende av orsaker eller rimlighet; med andra ord en mer prövande inställning.
5.2.3 Analys av agent och objekt
En utmärkande faktor som framkommit i textanalysen visar lärarnas diskrepanser i positioneringen av eleven, då eleven är aktiv och handlingskraftig (agent) i en del sammanhang, och statisk och oföränderlig i andra. Genom att som lärare ha en syn på eleven som agent, tillskrivs eleven själv ett ansvar för de ouppnådda målen. Att lärarna positionerar eleven övervägande som statisk bekräftar föregående utan möjlighet att uppnå måluppfyllelse, trots lärarens eventuella insatser. Detta synsätt fråntar lärarna ansvaret för resultatet. Hur lärarna positionerar elever är därför situationsbaserat.
Även synen på den egna lärarrollen verkar alternera mellan att vara agent och objekt i förhållande till elever respektive skolledning. Det tycks finnas en stark vilja att framställa sig som kompetent, aktiv och handlingskraftig expert i sitt yrkesförfarande, men samtidigt vara i beredskap att använda ompositioneringen till objekt underordnad skolledningens beslut. Även här bekräftas föregående tolkning om auktoritetsperspektivet på skolledningen. Att aktivt förhålla sig som objekt kan även tyda på att auktoritetsperspektivet används av strategiska skäl som orsak när synen på sig själv som kompetent och handlingskraftig expert rubbas eller utmanas genom kritik.
5.2.4 Rådande diskurser
I detta avsnitt har textanalysen satts i sammanhang av diskursiv praktik; situationskontexten (de processer) som styr produktion, distribution och tolkning av det som sägs i intervjusvaren, som i sin tur underbygger och formar lärargärningen och de
tolkningar som lärarna uppfattas ha av sin praktik. Det är i den kommunikativa händelsen och diskursordningen som språk skapas, och i språket skönjes rådande diskurser.
I intervjusvaren framkom lärarnas tendenser till ett individbundet (kompensatoriskt) synsätt där diskursen ”den ideala eleven” framträder, utifrån att eleverna som lärarna talar om avviker ifrån diskursen. Den ideala eleven bygger på föreställningar om engagemang, intresse, aktivitet och deltagande. Det finns vissa beteenden associerade till den ideala eleven såsom självständighet, produktion, att veta vad som förväntas och att inte vara i behov av tillrättavisning. Eleven förväntas uppvisa fler egenskaper och mer ansvar ju högre upp i ålder och årskurser denne kommer. I diskursen framträder också lärarens praktik. En sådan är att bedöma och definiera elever efter förmåga, handling och produktion, eftersom läraren står i en maktposition i förhållande till eleven. Hur läraren bedömer och uttalar sig om hur eleven, bygger på vad eleven anses vara i kontrast till andra och därmed normaliteten. Lärarens definition har konsekvenser, då eleven maktmässigt är underordnad lärarna i sammanhanget. Att definiera elever är för lärarna en metod för att kunna strukturera hur arbetet med dem ska se ut, i syfte att utföra ett så tillfredsställande uppdrag som möjligt i enlighet med förväntade riktlinjer och ramar. Diskursen omfattar även lärarnas praktik att känna oro kring närvaro och elevernas förmåga att uppnå måluppfyllelsen i kursen, när eleven avviker från den konstruerade bilden.
Diskursen om den ideala eleven befinner sig i samverkan med andra diskurser, såsom diskursen den undervisande läraren och den överbelastade läraren som är starkt sammankopplade till begreppet tid. Det finns en oro för tid, för i föreställningen innebär utökad tid att elevens elevers svårigheter och brister löses och att pedagogiska problem upphör. Därför finns en ständig förhoppning eller önskan om utökade resurser, stöd och ett minskat antal elever. Förställningen om resursen bygger på att annan personal än den undervisande läraren avlastar läraren och bidrar med vidare undervisning utanför den ordinarie undervisningssituationen. På så sätt kan den undervisande läraren frigöra resurser, lösa de pedagogiska utmaningarna och uppnå ett tillfredsställande, förväntat och felfritt uppdrag inför föreställningen om den överordnade skolledningen. För att pedagogen ska kunna lyckas, behöver eleven alltså vara den kompetenta, ideala eleven. I intervjusvaren definieras och konstrueras eleverna i förhållande till i vilken grad de komplicerar lärarnas utförande av det föreställda läraruppdraget. Eftersom elever i behov av stöd därmed inte uppfyller förväntningarna på den ideala eleven anses
svårigheter och brister vara knutna till individen, då eleven avviker ifrån normaliteten. Samtidigt ser sig lärarna inte kunna påverka på grund av den överordnade skolledningens resursbegränsningar. Skolan blir därmed en socialiserande institution som föranleder ett exkluderande förhållningssätt i upprätthållandet av rådande diskursiva praktiker.