I nättidningen Scentidningen nummer.se uppmärksammas författare/poet och skådespelaren Boyacioglus resa. Framgångsberättelsen gestaltar både en klassresa och en etnisk resa.
Från förorten till kulturens finrum
– På sätt och vis är den här intervjun överflödig för poesin berättar allt. Det säger Daniel Boyacioglu, 22-årig estradpoet, enligt egen utsago uppflugen på ett tåg mellan förorten och finkulturen. En resa utan självklara medresenärer, utan någon att identifiera sig med, varken bland de som står vid avresans plattform eller de som vinkande välkomnar vid slutstationen (Scentidningen nummer.se 040213).
Ensamheten gestaltas genom resans förhållande till de både destinationerna.
Det förflutna som han antas lämna och de som står väntande för att ta emot honom är två poler som attraherar varandra genom sin olikhet. Individen får själv gestalta den olikhet som reproduceras mellan de båda hållplatserna. Ur
sam, det är ett massmedialt kännetecken i beskrivningen av Invandraren från Förorten. Självständighet och egocentriska drag av den som skildras blir en del av det nya, när familjen inte längre styr och när den tidigare kulturen inte längre styr, när traditioner inte längre är det avgörande. Resan blir en utveck-lingshistoria som får också olika betydelser beroende av om utkikspunkten är baserad på kön, etnicitet eller klass (de los Reyes & Mulinari 2005, de los Reyes & Martinsson 2005).
Samtidigt som den här uppåtgående resan fortskrider blir vardagligheten i karaktärernas liv allt viktigare att belysa: favoritmat, husdjur, intressen och när det gäller nuvarande eller tidigare förortsbor så finns där alltid en fråga som kräver den Invandrartäta förorten som svar. Är det ett porträtt av någon som är eller ska invandrargöras så blir maträtter och traditioner allt viktigare att redogöra för. De porträtterade blir ett mått på en integrationsprocess. När Martin Burgos har intervjuats för tidningen Frihet, SSU:s medlemstidning, upprör sig en läsare i SSU:s Gästbok på Internet:
Fy fan vad äckligt det var att läsa om Martin Burgos. Kan ej förstå varför ni mediafolk ska smöra för honom. Tänk om ni bara visste vad det var för en klottrare. Denna kille har förstört för oss skattebetalare och gör det fort-farande varje vecka. Ta och kolla runt lite grann på väggar, tåg och andra ställen. Ge fan i och ge honom all denna utrymme i media (030331).
Den arge insändaren reagerar mot en positiv uppmärksamhet av Burgos.
Burgos själv upplever inte artiklarna om honom som så entydigt positiva. In-sändarens förhållande till uppmärksamhet verkar vara odelat positivt. Perso-nen vill att massmedia ska blunda för Burgos. I det här exemplet är det upp-märksamheten i sig själv som är det hotfulla. Tanken att vissa applåderar den föreställda resan medan andra svär över den ligger nära till hands. Oavsett vilket, så ger det publiken ett förhållningssätt till den karaktär som beskrivs.
Applåderna är de mest intressanta här, för vad är det publiken applåderar? Är det bifall, samtycke och tolerans?
Den etniska resan kantas av uppmärksamheter av skilda slag. Ständigt återkommande teman är ursprunget, frågor om uppväxtförhållanden och möten med det Svenska. Väl framme vid destinationen är den nya platsen ömtålig och skör. Ibland kan resan ha skänkt individen en hjältestatus. All-mänhetens intresse ökar genom att framgångssagan om hjälten vardag-liggörs. Schoug skriver om hur hjälten ”tas ned” på vardaglighetens nivå genom att privatliv och personliga erfarenheter ”designas för allmän kon-sumtion” (Schoug 1997:16).
I dessa berättelser om den Andra är det olikheten som ställs ut till beskå-dande eller försöken till normalitet, det Svenska, som väcker mediernas in-tresse. Lika viktigt är det emellertid att visa upp karaktären/resenären i den nya miljön. Burgos synliggörs i galleriet eller kring Stureplan i Stockholm;
Ibrahimovic i en holländsk och senare italiensk omgivning. I dessa nya
om-givningar måste den intervjuade, resenären, svara rätt på frågorna för att motsvara publikens förväntningar. Tacksamhet är bra, en identifikation med tiden innan resan är en annan bra egenskap. Den "nya" positionen får inte uppmärksammas på bekostnad av den kaxighet som gjorde att hon/han upp-märksammades som en representant för den Invandrartäta förorten. Den svå-ra balansakten för den uppmärksammade består i följande pasvå-radox: samtidigt som hon är uppmärksammad för sitt avsked eller sin avresa får hon inte läm-na förorten. Det samma gäller för Alexandra Pascalidou. I en artikel används hennes mamma, som fortfarande bor kvar i Rinkeby, i beskrivningen för att visa och bekräfta relationen till den Invandrartäta förorten. Då återupprättas relationen till platsen och läsaren medvetandegörs om Pascalidous bakgrund.
Hemma-hos- reportaget är ett sätt att förevisa närhet och lockar åskådaren med en intimisering av relationen till den uppmärksammade. Att möta henne i ett framställningsrum som presenteras som privat får läsaren att identifiera sig med henne och samtidigt ger det den intervjuade mer trovärdighet genom att det privata anses representera ett genuint varande medan det offentliga karaktäriseras och beskrivs som scener för ett görande (Schoug 1997:104). I e-post-intervjun beskriver Pascalidou mediernas bild av henne:
Alexandra: Till en början stereotyp och enfaldig. En subtil strävan att placera mig i ett tankeghetto – stackars invandrarflickan från ghettot, eller kaxiga kickersbruden från Rinkeby (se mina böcker där jag beskriver detta i detalj) men jag trasade sönder deras fördomar för jag sparkade åt alla håll. De för-väntade sig en stammande Rinkebysvenska, jag talade akademikerspråk. De förväntade sig en prettoflicka, jag gav dem fingret. När de förväntade sig hysteriska utspel sansade jag mig. Det där har jag lärt mig med åren för jag inte vill gå i deras fällor eller fastna i deras fack. Ingen annan ska få diktera mitt livsmanus eller förhandsskriva artiklar utifrån sina egna föreställningar.
Medierna har medietränat mig utan att de visste om det. Jag såg rakt igenom mekanismerna och försökte bryta mot spelreglerna och nyansera bilden av mig och mina systrar och bröder. Så gott jag kan. Jag misslyckas ofta men när jag lyckas får jag in små fullträffar. Det är en hemmagjord gerilla-verksamhet som jag kommit på själv. Don't hate media – become media är min devis.
Urban: Har mediabilden förändrats genom åren och i så fall hur?
Alexandra: Den har förändrats dels för att jag själv mognat och lärt mig mer om journalistik eftersom jag är på båda sidorna. Dels har den svenska journalistkåren blivit en mikroaning mer mångfaldig, öppen och vaken när det gäller skildringen av "dom andra". Sen har jag också gjort olika saker – från Mosaik till språkprogram, Striptease, Melodifestivaler, krönikor, böcker, föreläsningar, galor och konferenser etc. På detta sätt har jag kunnat nyansera mediabilden.
Urban: Känns det som om du kan påverka mediabilden och i så fall hur?
Alexandra: Ibland kan jag och ibland inte. Det är svårt att tämja det mediala vilddjuret, allt är ändå till syvende och sist på deras villkor. Ibland ser de till
mig. Det går [upp] och det går ner men det viktigaste är att inte låta sig dras med eller tro på dem. Att behålla sig själv och inte låna ut sig hur som helst.
Jag har lärt mig tacka nej, ställa villkor och sätta gränser. Jag har aldrig släppt in någon i mitt hem, min privata sfär, trots lockande erbjudanden genom åren.
Jag vågar nuförtiden också tacka nej till roliga mediaerbjudanden när jag misstänker att de blott vill ha en marionett i en riggad tuppfäktning.
Varje framträdande bär med sig specifika villkor. Vid många tillfällen inträf-far det att Pascalidou inte känner sig bekväm och tillfreds i den tilldelade rollen som representant från den Invandrartäta förorten (jfr Burgos ovan).
Det är också kring det dilemmat som hennes ställningstaganden hela tiden måste kretsa. Det förväntas av henne från såväl massmedialt håll som perso-ner som hon möter i vardagen att hon ska ställa upp och föra Invandrarnas talan. Förutom att det periodvis känns tungt att bära detta representantskap är det också en position varifrån hennes röst kan höras. Att ifrågasätta denna position blir paradoxalt nog ett ifrågasättande av sig själv, i den mån identi-fikationen sker med den tillskrivna positionen. Om inte identiidenti-fikationen öve-rensstämmer med denna position är förhållandet än mer problematiskt. Då ska hon, för att tala, positionera sig med ett cyniskt sätt mot sina egna utta-landen.
Två positioner är tillgängliga i förhållande till representantskapet. Anting-en som Anting-en represAnting-entant för Invandrarna. Då blir talet infogat och tolkat så att personens utsagor får betydelser som gör individen till ett språkrör eller en företrädare för Invandrarna som grupp och kategori. Det är detta företrä-dande/framträdande som kan framställas som följder av aktiva val. Det andra representantskapet är mindre aktivt i betydelsen att företrädaren eller roll-innehavaren får tillträde till scenen genom att han eller hon på ett avgörande sätt antas kunna visa ett förhållande, ett socialt eller kulturellt fenomen. Indi-videns agerande har vid dessa senare tillfällen mycket begränsad möjlighet att förevisa något annat än det tänkta symtom (rollfunktion) som hon som scenens aktör är manad att gestalta. I det första fallet antas ett subjekt finnas, om subjekt är liktydigt med handling och förmåga till förändring. Den andra positionen låter istället tankarna vandra mot objektvärlden, en värld där allt är förutsägbart och determinerat.
I Pascalidous bok Frontkick (2003) berättar hon om ett möte med en journalist som genom hela den artikel som refereras benämner henne
”invandrarkändis”. Beteckningen Invandrarkändis fångar upp de här kon-notationerna av en uppmärksamhet som saknar värde men på samma gång identifierar henne i en negativt definierad kategori. Pascalidou värjer sig genom att skriva om alla yrken hon haft och uppdrag som hon genomfört.
Journalisten är oförstående och menar att hon är både invandrare och känd och att beskrivningen är korrekt. Men sättet att porträttera Pascalidou på som invandrarkändis istället för att välja att beskriva henne som yrkesmänniska, journalist och författare, utelämnas. Relevansen infinner sig bara om man tar
fantasin till hjälp. Först då blir logiken klar. Genom berättelser om särskilt utvalda personligheter i massmedierna, oavsett om de porträtteras som hjältar, kändisar eller går under andra beteckningar så passerar diskurser genom texterna, genom den porträtterade (Marshall 1997:xi). Den avbildade är samtidigt individ och del i ett kollektiv. Porträtterandet av individen artikulerar därför en dialektik mellan individ och kollektiv. Pascalidou är sig själv, vad nu det är, men samtidigt antas hon representera det kollektiv som får det att verka naturligt att prata om Invandrarkändisar. Därav följer också reaktionen från Pascalidous sida då hon är medveten om att det genom henne, Pascalidou som tecken (Invandrar/Kvinna-tecken), medverkar till att återskapa kollektivet Invandrare. I den betydelsen är den uppmärksammade endast ett verktyg som återskapar de existerande diskurserna. Subjektets förhållningssätt till vetskapen om den uppmärksamhetsstruktur i vilken hon är manad att agera omtalar samtidigt ambivalensen till uppmärksamheten. I Pascalidous böcker tydliggörs det hur hon, av medierna, omvandlas till det kollektiv som hon försöker värja sig mot; den avbildade Andra manas eller tvingas att framställa den föreställda publikens längtan efter äkthet där roller inte längre behöver spelas. Uppmaningen: Var dig själv! bygger på ett tom-rum, något icke, mediernas fantasiram, men som trots eller på grund av detta utövar makt över subjektet.