När massmedierna invandrargör sker det genom stereotypa masker. Deras deltagande i medieberättelserna reproducerar Invandraren och Förorten som föreställning och fantasi. När artiklar och teveinslag noterar Invandraren som individ eller Invandrare som kollektiv är det inte alltid i tydliga termer av Invandrarkändisar som läsaren möter stereotypen. Men de finns där som associativa tankekedjor av betydelser där tecken hakar i varandra och leder tankarna mot uppmärksamheter som har utanförskapet som förutsättning för subjektets framträdanden i den massmediala offentligheten. De som agerar inom fantasiramen för det Invandrartäta är bundna att uppträda och fram-ställa sig på ett förutbestämt sätt för att uppmärksammas och om det sker en avvikelse kan den inte förstås eller uppfattas som något från förorten. I de situationer där journalister uppmärksammar Ibrahimovics avvikelser från den fantasiram som han är tilldelad skrivs hans handlingssätt istället in i en nationell självförståelse. Aspekter av Invandrartäthet kan med denna logik inte rymma annat än den avvikelse som medierna anger för den. Varje tolk-ning blir därmed insatt i relation till den fantasiram som skapats åt honom.
Rosengård som plats kan betraktas som en exotisk plats i samma mening som den förstås som socialt brutal. I de koloniala berättelserna om den And-ra är växelverkan mellan förtjusning och förskräckelse centAnd-ral. Förtjusningen berör det som exotiseras medan förskräckelsen och det upprörande håller sig till den Andras (o)moral och (o)mänsklighet.
Fotbollstränarnas stora roll för Rosengårds fotbollsspelande pojkar är inte att lära ut fotboll utan få dem att fungera socialt säger en fotbollskonsulent. Det är full fart på grusplanen. Med höghusen som bakgrund springer små knattar runt och visar upp smått fantastisk bollbehandling. /…/ Vi ser det i spontan-fotbollen på gården där Zlatan lirade som ung. De lirar skönt osvenskt. /…/
dom har allt gratis [fotbollskonsulenten] (Aftonbladet 010420).
Flera journalister har företagit sig den här resan ut till Rosengård för att upptäcka den Nya Zlatan, där de möter de skönt osvenska smågrabbarna, där talang är gratisvara men den måste förädlas (se citat ovan). Berättelserna om
"Invandraren från förorten" presenteras som framgångssagor som har som tongivande element den överraskande vändning som deras liv tagit. Upp-märksamheten vilar på den förvåningen. Den uppmärksammade Andra var på väg mot brottsligheten men stoppades av tränare eller, som i texterna om Burgos, av en gallerist. För att illustrera det här framställningsrummet blir förortslandskapets olika mörka symboler, betongen och höghusen, kulisser i journalisternas berättande om Zlatan. En miljö där den ungas framtid
fram-ställs som mer eller mindre utstakad. Om inte fotbollen – men framförallt den rådgivande vägledaren – finns där och leder individen rätt pekar allt mot brottslighet och därmed Invandrartäthet. Den upp–seende–väckande resan innebär att den uppmärksammade påtar sig ansvaret att förvalta sin position i rampljuset. Med det ansvaret förväntas Zlatan uppträda på ett visst sätt, för lagets och nationens bästa. I texterna om Ibrahimovic diskuteras det dilemma som det innebär att ta död på spontaniteten genom kollektiva övningar och forma honom till den Svenska modellen. Utsagan återminner rädslan för att Anyuru ska bli ihjälkramad.
I Borås Tidning (020910) ställer journalisten frågan: ”Går Zlatan att an-vända i landslaget.” Är han användbar? Då är det inte bara hans kvaliteter som fotbollsspelare som ifrågasätts utan hans påstådda oförmåga att inordna sig i ett kollektiv.
Ständigt denne Zlatan. Har någon 20-årig fotbollspelare skapat så många rub-riker som Z från Rosengård? /…/
Antagligen har snedstegen med omognad och bristfällig uppfostran att göra. Förvisso finns ursäktande förklaringar till det. Att växa upp som skils-mässobarn i Malmös invandrartätaste stadsdel innebär ingen enkel start i livet (Borås Tidning 020910).
Zlatan framställs som individ men är en del i ett stereotypt berättande om Invandraren som har svårt att infoga sig i det svenska. På metaforisk väg får Zlatans tillskrivna olikhet också vara ett symtom på en tolerant nation. Tole-rant kan betyda både fördomsfri och överseende. I allt tal om tolerans och hänsyn finns en gräns för hur pass överseende Vi kan vara. Utan dessa osynliga gränser vore toleransen inte en fråga. Journalisten ber om läsarens överseende med Zlatans brister så länge som hans prestationer är bra på fotbollsplanen. Svarar Vi ja på frågan om Zlatan går att använda i lands-laget blir Vi, bedömarna, toleranta i just den bemärkelsen att Vi får ha överseende med de brister som han har. Vi, det Svenska, kan visa sig som tolerant. Vid ett annat tillfälle är de tillskrivna bristerna tvärtom de tillgångar som gör honom åtråvärd, spektakulär och bejublad. En kaxig manöver i landslagets tröja eller en oförutsägbar fint i en landskamp blir de avgörande egenskaperna för betraktarens vilja till hänsyn och förmåga till acceptans.
I artiklarna framförs vikten av att Zlatan måste införlivas i och förstå det kollektivas betydelse, för lagets skull. I överförd bemärkelse blir det också nationens skull. Förutom att ställa individen mot kollektivet så skriver man också om en mognad och mognaden tycks vara den avgörande och övergri-pande förståelseramen. I snart sagt varje artikel sägs att Zlatan måste mogna, har mognat eller så småningom kommer att mogna. Vi måste ge honom tid.
Mognaden blir som en civiliserings- och domesticeringsprocess där anpass-ningen till kollektivet, laget eller nationen ständigt kan aktiveras och utvär-deras. Framgångsberättelsens syfte för läsaren kan man förstå som att
sub-jektet ska kunna visa upp en förändring, eller egentligen, avkrävas en föränd-ring. Det kan vara från brott till laglydighet, från något impulsivt till något behärskat, från spontant till rationellt, från Rosengård till landslaget. Fram-gångssagan framställer och brukar det motsägelsefulla i att subjektet å ena sidan har lämnat förorten, lämnat sitt förflutna och å andra sidan aldrig tillåts lämna sin bakgrund. Resan framförs som positiv, vilket i sig säger något om journalistens förhållande till förorten. De porträtterade personerna har tagit sig vidare och återfinns och verkar på en annan scen. Ibrahimovic spelar på en nationell eller internationell plan och Burgos målar i gallerimiljöer istället för i olagliga betongmiljöer (eller målar han fortfarande olagligt?). Ändå bygger beskrivningen på att positionen inte kan lämnas. Det tillåts ingen dis-krepans mellan individens verksamhetsutövning och de egenskaper som journalisterna tillskriver hans personlighet. Förändring är inte tillåten. Den invandrargjorda kan ha lämnat förorten fysiskt men Förorts- och Invandrar-bakgrunden är inte lämnad och det är den senare relationen som måste odlas för att kittlandet, spontaniteten eller äktheten ska kunna bibehållas.
Det som skiljer det massmediala berättandet från teorier om ritualer är att dessa berättelser inte har ett givet slut. Även om rörelsen pekar mot eller varslar om förändring, mot staden från förorten eller det nationella från det Andra, är positionerna låsta och definierade och försätter den beskrivna i ett liminalt tillstånd som alltid kan aktiveras. Subjektet pendlar mellan den plats där historien tar sin början och den plats som man förlägger förväntningarna till. När Ibrahimovic beskrivs är det ofta utifrån ett förvandlings- eller förändringstema som inte är linjärt utan vad som i första hand är liminalt.
Liminalitet definieras vanligen med att inga tydliga hierarkier syns och de kontroll- och strukturstyrande faktorer som vanligtvis begränsar är ur spel (Turner 1969 och Gennep 1977).16 Det betyder inte att alla regler är satta ur spel. Istället är det en annan koreografi som har obestämbarheten och mellanrummet som sin främsta karaktäristik.
I texterna om Ibrahimovic skapas mellanrummet eller gränspositionen av hans tillskrivna placering i förhållande till dikotomin Invandrare – Svensk.
Det är också en av lagidrottens mer uttalade förväntningar att det är Vi mot Dom (Fundberg 2003:132). Zlatan tilldelas omväxlande positioner i förhållande till denna tydliga övergripande dikotomi. Det övergripande fram-ställningsrummet skapar också underordnade dikotomier som definierar föreställningar om Svenskheten, utan att egentligen diskutera den. Det är ett genomgående mönster i relationer som kan karaktäriseras med över- och underordningsdikotomin. Dessa dikotomier är: individ-kollektiv, rationell-irrationell, mognad-omognad. Med dessa dikotomier som grundackord vävs och formas berättandet. Ibrahimovic ges i berättelsen en roll som lockar med
16I ritualanalyser innebär processen en separation från en given plats i samhällsstrukturen, som följs av ett tillstånd av osäkerhet och obestämbarhet. En tröskelfas som följs av ett återinträde i samhället, nu med en ny status (Turner 1969 och Gennep 1977). Medierna skapar den här liminala fasen genom invandrargörandet, jfr Burgos ovan.
utsikten att hamna i den nationella gemenskapen, men först efter att ett antal gränskontroller har passerats (jfr Azár 2005). Gränskontrollerna består av journalisternas bedömningar av vad men framförallt hur Ibrahimovic presterar på och utanför fotbollsplanen. Senare ska jag återknyta till den positionen under en diskussion om mognad-omognad som massmedierna återaktiverar i berättandet om Zlatan.
Den nära skildringen av resan bort från förorten eller överhuvudtaget intimiseringen av den Andra är tydlig i massmediernas reportage. Den gängse avbildningen av uppmärksammade personer innehåller intimiseringar genom att visa likhet med den tänkta läsaren (jfr Schoug 1997). När den uppmärksammade är invandrargjord rör sig berättandet istället mot olikhet.
Tidigare kopplades uppmärksamheten inte sällan till en klassresa. Hyll-ningarna kunde bero på ett enastående mod, en osedvanlig vilja, en uthållighet eller någon annan bragd som möjliggjorde detta steg som alltid beskrivs som en strävan uppåt. För den åskådare som kan identifiera sig med resenärens tidigare position blir bragden ett bevis på att det går att resa sig och komma vidare. För den åskådare som betraktar resenären från den ankomsthall där personen som porträtteras ska stiga ut och presentera sig själv som ny medlem är förhållandet ett annat. Dessa åskådare kan med lätthet diskvalificera resenären. För resenären själv verkar ensamheten vara den mest påtagliga känslan. Ingen självklar identifieringspunkt finns till-gänglig.