Invandrarstereotypen är avgränsad i både rum och tid. Funderar vi på när det görs relevant att använda sig av ordet blir det i relation till det nationella.
Från mitten av 1960-talet blir utlänningen invandrare (Brune 2004:214). Att tillskriva någon ett Invandrarskap, att invandrargöra är att klassificera henne som en person utan egentlig platstillhörighet. Hon tilldelas en subjekt-position som är undantagen en nationell identitet. Samtidigt är Invandraren en konstruktion som omtalar idén om nationen. Därigenom placeras den invandrargjorda inom gränsen för det nationella men ingår endast genom sitt tillskrivna utanförskap. Filosofen Giorgio Agamben skriver om undantags-tillståndets principer i förhållande till medborgarskapet; att vara undantagen sin medborgerliga rätt, att befinna sig i ett undantagstillstånd betyder att individen befinner sig inom genom att vara utanför.
Undantagstillståndet definierar ett ”lagens tillstånd” där å ena sidan normen förblir giltig men inte tillämpas (den har ingen ”kraft”), å andra sidan hand-lingar som inte har värdet av lag likväl erhåller dess ”kraft” (Agamben 2005:63).
Den Andras subjektpositioner är inskrivna i de texter och tal som omtalar Invandraren, de texter som invandrargör. Här är maktaspekten central för förståelsen av de hierarkier som samhället reproducerar kring kategorin Invandrare. De Andra är inte en för alltid given kategori utan måste hela tid-en omskapas och gestaltas för att maktrelationtid-en mellan ett nationellt Vi och Dem ska kunna upprätthållas och ingå som effektiva samhälleliga stereo-typer (Fabian 1991).
Begreppet Invandrare går att följa i politiska dokument och vetenskapliga texter. Begreppet måste alltid definieras och det finns aldrig någon heltäck-ande eller tillräckligt god definition. En arbetsgrupp bildades på uppdrag av regeringen för att se över hur begreppet Invandrare används i författningar som utfärdats av regeringen och hos myndigheter. I den ges också förslag på förändringar i författningstexten. Invandraren blir en person med utländsk bakgrund (Ds 1999:48).5 Rapporten visar med några exempel hur man behandlat begreppet och skrivit sig runt de luckor och hål som kategori-seringen inneburit. I Invandrarutredningen (SOU 1971:51) står det:
I det allmänna språkbruket använder man benämningen invandrare om i Sverige bosatta personer av utländsk härkomst, framför allt då sådana som har kommit till Sverige efter andra världskriget. Till invandrarna räknas vanligen även i Sverige födda utlänningar. Ibland avser man med invandrare alla i Sverige bosatta utländska medborgare, ibland räknar man även in natur-aliserade svenska medborgare. Det är svårt att på ett entydigt sätt definiera begreppet invandrare. Bland de utländska medborgarna i vårt land finns t.ex.
även sådana som är av svenskt ursprung och som är födda här. Dessa kan inte anses vara invandrare i den betydelsen man vanligen lägger i ordet. Å andra sidan kan det i en del sammanhang vara befogat att bland invandrarna räkna in i Sverige födda barn till naturaliserade svenskar (citat hämtat från Ds 1999:48, s. 22).
I flera rapporter från 70-talet kom invandrarbegreppet att diskuteras, mest för sitt ofullständiga sätt att dela in människor. Slutligen kom begreppet att användas i sin ”vanliga, inte preciserade betydelse” (Ds 1999:48, s. 40).
Brune visar hur ordet invandrare under 70-talet uppträder i nyhetstexter i nya sammansättningar.
Det första invandrarvalet äger rum hösten 1976. Invandrarexperter förutspår hur invandrarna kommer att rösta. Invandrarbyråerna distribuerar foldrar med invandrarinformation. De politiska partierna håller
invandrar-5Ds 1999;48 är en sk departementsskrivelse från Kulturdepartementet med titeln Begreppet
träffar i invandrarföreningarna, där man odlar invandrarkultur och äter in-vandrarmat. Kommunerna startar invandrarutredningar kring invandrar-problemen. Invandrarna framför invandrarkrav och invandrarböner. Invand-rarbarnen får lära sig invandrarspråk i skolan med hjälp av invandrarlärare och på musikskolorna får de spela invandrarmusik. Sveriges television sänder en invandrarlek för invandrarlag från hela landet. Kommunerna startar in-vandrarprojekt för att anpassa invandrarna. Invandrarpoeter och invandrar-konstnärer berikar vårt samhälle med invandrarpoesi och invandrarkonst /…/
(Brune 2004:214).
Fantasiramen där Invandraren skapas konstitueras socialt, kulturellt och som ett kunskapsfält under denna period (Peralta 2005). Under 1990-talet diskuteras begreppet i politiska dokument som alltför generaliserande, men i massmedierna används ofta invandrarbegreppets olika sammansättningar. Ett exempel från 1990-talet, i rapporten Invandring, sysselsättning och eko-nomiska effekter (Ds 1995:68), behandlar otydligheten genom att först hänvisa till en invandrarbefolkning.
Genom invandring erhålles en invandrarbefolkning. Hur denna skall avgränsas är inte självklart. Svårigheter finns att åstadkomma en för alla sammanhang entydig och meningsfull definition av invandrare. Ibland menas med invandrare personer som är födda utomlands. Ibland menas personer med utländskt medborgarskap. I andra sammanhang låter man invandrar-gruppen omfatta både utländska medborgare och naturaliserade personer (personer som fått svenskt medborgarskap). Gränsen kan sedan flyttas allt
”längre ut”. Det finns personer som fötts i Sverige som svenska medborgare men med någon förälder som har eller har haft utländskt medborgarskap.
Genom sitt ursprung uppfattas ibland även dessa som invandrare (Ds 1995:68, s. 26 ur Ds 1999:48, s. 41).
Det oprecisa ställer till problem i statistiken. Vidare återfinns i citatet ord som kännetecknar den språkmiljö där invandrarbegreppet återfinns. Den naturaliserade är den som varit olik, annan, men som blivit svensk genom medborgarskapet. Här talas också om en betydelse- eller omfångsgräns som kan flyttas in och ut, vilket alltså antyder att det finns ett centrum av Svenskhet respektive Invandrarhet beroende av var gränsen placeras (jfr Azár 2001, 2005). Den tredje aspekten som citatet visar är ursprunget och det är det som idag kommit att bli den tongivande beskrivande aspekten för att i rapporter komma ifrån invandrarbegreppet. I Ds 1999:48 skriver man:
Med uttrycket personer med utländsk bakgrund avses dels utrikes födda personer som själva har invandrat, dels personer som är födda i Sverige men har två utrikes födda föräldrar. Personer med både svensk och utländsk bakgrund står för personer födda i Sverige med en förälder som är född här och en utrikes född förälder, medan personer med svensk bakgrund endast avser personer födda i Sverige med två föräldrar födda här. När arbets-gruppen använder uttrycket personer med utländsk bakgrund avser den emellertid såväl utrikes födda personer som själva har invandrat som
personer födda i Sverige med minst en utrikes född förälder /…/ (Ds 1999:48, s. 42).
Arbetsgruppen kommer fram till att det inte är lämpligt att kalla människor som bott länge i Sverige [hur länge är länge?] för invandrare för att:
Efter en längre tid uppvisar dessa personer allt fler likheter med dem som är födda i Sverige när det gäller t.ex. arbetsförhållanden, inkomst, bostad och med all sannolikhet också deltagande i politiska val m.m. (Ds 1999:48, s. 41).
Invandrarbeteckningen ska alltså först och främst vara förbehållen de be-skrivningar som på ett riktigt sätt kan uppvisa en olikhet gentemot det före-ställt nationella. Att tala om Invandraren är här ett aktivt främmandegörande och en avlägsenhetspraktik. Dokumenten visar att tidsaspekten är avgörande för den närhet till det nationella som för övrigt är den enda riktning som tilldelas Invandraren. Beteckningen ska tyna bort genom tiden och ersättas av en person med utländsk bakgrund.
En relativt stor del av invandrarna har också familjemässigt integrerats i den svenskfödda befolkningen. Personer som själva är födda i Sverige men har minst en utrikes född förälder kallas ofta för andragenerationsinvandrare eller invandrarbarn. En sådan användning av begreppet invandrare kan ifrågasättas i ännu högre grad. Dessa personer har oftast en starkare anknytning till Sverige än till något annat land. Att kalla dem för invandrare kan leda till att de känner sig utanför, att de varken tillhör Sverige eller det andra landet.
Benämningar som invandrarbarn eller andragenerationsinvandrare leder också lätt till att skillnader och missförhållanden görs till invandrarproblem.
Själva begreppet invandrare får alltså en onödig koppling till olika problem, vilket medför att individen blir bärare av dessa i stället för att de rätta orsakerna hittas. Mot denna bakgrund har regeringen i den integrations-politiska propositionen slagit fast att begreppet invandrare är grovt general-iserande och underförstår en grupp med gemensamma kännetecken och en samhörighet som är skild från svenskarnas samt att begreppet därför inte bör användas på ett sätt som förstärker ett vi-och-dom-tänkande (Ds 1999:48, s.
42-43).
Invandraren görs till en central gestalt för de subjektkonstruktioner som essentialiserar det Svenska. Genom betraktandet av det annorlunda får före-ställningen om det Svenska hela sin legitimitet. Utan Invandraren skulle Svensken få hitta andra tekniker och ett annat berättande för att reproducera sig själv som en given kategori. Michael Azár skriver att föreställningen om den ”äkta svenskheten” produceras vid gränsen. En tillsynes symbolisk och metaforisk gräns som avkräver varje förbipasserande ett bestämt lösenord.
Gränsen är aktiv och verkar genom att lösenordet hela tiden ändras i förhål-lande till den utanförställdes möjlighet att avkoda och uttala den magiska formel som bär med sig löftet om tillhörighet. Vid varje tillfälle där den
avkrävandet av ett lösenord uppmärksammas de stereotypa egenskaper som blivit fixerade i diskursen om det nationella.
Lösenordet är flytande /…/ Gränsdragningen ändrar skepnad i samma ögonblick som invandraren försöker passera den. Det är med andra ord ett lopp som redan vunnits i förväg eftersom regelsystemet är konstruerat på så sätt att själva lösenordet är skräddarsytt för att hålla invandraren utom räck-håll. Koden till porten passar aldrig, eftersom den byts ut i samma ögonblick som den förra koden knäckts. /…/ ”Svenskheten” är här någonting bortom summan av alla tänkbara lösenord, en fantasi om någonting annat, vars gåt-fulla och undflyende karaktär exkluderar den ansökande på ett mycket subtilt sätt (Azár 2001:67).
Vad det Svenska är i absolut eller relativ bemärkelse är emellertid också dolt. Den dolda Svenskheten måste med denna logik med jämna mellanrum framskymta som om den är uppnåelig, något som är tillgängligt för alla. Men genom att hålla lösenordet strax bortom räckhåll förblir definitionen av Svenskheten godtycklig och kan skifta beroende av vilken tillhörighet som den Andra önskar tillträde till. Azár skriver ”…hemligheten bakom de egen-skaper som förmodas ligga till grund för gränsdragningens olika schibbo-leth [läs: lösenord] är helt enkelt att det inte finns någon hemlighet bakom dem” (Azár 2001:75, jfr Derrida 1990). Det är en aktiv och drabbande tomhet.
Gränsdragningen fungerar, som Azár visar, i termer av absoluta och relativa skiljelinjer. Den absoluta skiljelinjen tecknas av ett essentiellt förhållningssätt till identiteten. Identiteten är här en egenskap som finner sin förankring i religiösa, biologiska och historiska övertygelser. Det finns i dess extremaste uttryck inget utrymme eller behov till förändring. Den hierarkiska ordningen är för alltid giltig. Det gör att det egentligen inte finns något i den Andras repertoar som förvånar eller överraskar, för det är utifrån den före-ställda Svenskhetens tolkningshorisont som den Andra blir granskad och bedömd utifrån en redan bestämd måttstock. Med fastställandet av den absoluta gränsen kommer den Andra att gestalta ett ständigt varande i ett fält som, i allt det som hålls som väsentligt i en Svensk gemenskap, placeras utanför det Svenska. Den essentiella gränsen är ur det här perspektivet dra-gen för evigheten. Den är tidlös i betydelsen att förändring inte är möjlig, nödvändig eller ens önskvärd.
Den relativa gränsdragningens retorik arbetar med andra begrepp och med andra antaganden om den Andra. Här är tiden den avgörande faktorn för den som ska passera gränsen. Löften om ett införlivande i det Svenska kommer att infrias så småningom, med tiden, om bara…, så fort som …. Retoriken överensstämmer med utredningen som refereras ovan. Gränsen är relativ i den bemärkelsen att förflyttningen anpassar sig till Invandrarens erövrade lösenord. Med resultatet: Inte än (nästan men inte riktigt, försök igen).
Föreställningen om det Svenska är det avgörande elementet för att prata om olika finfördelade invandrarbegrepp. All möda läggs, som i den refe-rerade utredningen ovan, på att finfördela och vara precisare i sina benämn-ingar av den Andra, men det som återfinns i den blinda yta, som dessa ansträngningar skapar, är en oomtvistad föreställning om nationen och det nationella. Utredningarna visar en vilsenhet till begreppet Invandrare. I förvirringen uppstår det Svenska som en effekt av att utredningen skapar Invandraren i relation till Svensken, det Svenska och hemsöker texten.
Invandraren finns inte och har aldrig funnits men skrivs in som ett intrång, en störning men fungerar samtidigt som en förutsättning för reproducerandet av nationen som idé.