Anmälan

Under intervjun med polisen framkom det att polisen får in ca 150 anmälningar per år om barn som far illa i Malmö. Till polisen görs anmälan när ett brott har begåtts mot ett barn (t.ex. misshandel eller sexuella övergrepp) till skillnad från socialtjänsten där man kan anmäla vid en misstanke om att ett barn far illa på något vis. Genom intervjuerna har vi fått fram att man skall göra en anmälan vid minsta misstanke att ett barn far illa, antingen direkt till socialtjänsten eller via rektorn som sedan gör anmälan. Enligt Fahrman (1993) räcker det med en misstanke om att ett barn far illa för att göra en anmälan, misstankarna måste alltså inte vara bekräftade. Alla som arbetar inom förskolan har enligt lag anmälningsplikt som gäller redan vid minsta misstanke om att ett barn far illa (Rädda Barnen, 061107). Men det kan vara svårt att avgöra vad som är minsta misstanke, det borde finnas klarare direktiv som gäller för alla som kommer i kontakt med barn som far illa. Som det är nu är det en tolkningsfråga som avgörs av den enskildes egna värderingar och fördomar.

Förskollärare 2 har jobbat som förskollärare i ca 12 år. Hon berättar att om pedagogerna misstänker att ett barn far illa psykiskt eller fysiskt försöker de prata med föräldrarna först om deras oro/misstankar. Därefter resonerar i arbetslaget om det svar man har fått från föräldrarna kan stämma, t.ex. om barnets blåmärken verkade ha en naturlig förklaring. En risk med att de inte anmäler direkt som lagen säger är att barnens situation kanske förvärras under tiden. Samtidigt kanske den tiden visar att misstankarna om barnet inte var befogade och om en anmälan gjorts direkt, som lagen säger, kanske man hade orsaka onödigt lidande för barnet och familjen. Det är en svår balansgång, det finns nog inget rätt svar. Rapporter från FOU- byrån (Forsknings- och Utvecklingsbyrån) i Stockholm visar att personal inom skola och omsorg inte fullföljer sina skyldigheter. En anledning som angavs var att personalen har bristande kunskap om anmälningsskyldigheten (Bengtsson & Svensson, 2002). Så var inte fallet hos våra respondenter, utan alla pedagoger var medvetna om anmälningsplikten. Men

32

även om pedagogerna är medvetna om sina skyldigheter om att anmäla vid minsta misstanke fick vi upplevelsen av att de ofta vill ha mer belägg för sina misstankar. Intervjun med förskollärare 3 bekräftade våra tankar. Hon menade att man blir mer uppmärksam på barnet om man misstänker att det far illa. Förskollärare 3 observerar barnet i fråga först eller dokumenterar om det finns synliga märken på barnet. Efter det tar hon sina misstankar till sin chef som sedan gör en anmälan till socialtjänsten.

Socialtjänsten rekommenderade att man först försöker ha en dialog med föräldrarna till det barn som man har fattat misstankar om, för att se om det kan finnas en lösning innan en anmälan görs. Men förskollärare 2 var tveksam till om man skulle ta kontakt med föräldrarna först. ”Ibland när en familj har försökt dölja något och det kommer upp till ytan kan föräldrarna reagera med ilska och aggressioner. Även om anmälningsskyldigheten är till för barns bästa kan man inte komma ifrån att en anmälan alltid påverkar de berörda. Det är viktigt att veta att barnen nästan alltid är lojala mot sina föräldrar oavsett hur illa behandlade de än blir” (Förskollärare 2). Hon menade att det är viktigt att gå försiktigt fram om man misstänker att ett barn far illa. Tar man kontakt med föräldrarna kan man förvärra situationen för barnet och då är det bättre att ta upp sina misstankar med chefen. Fahrman (1993) skriver att det inte är ovanligt att en del föräldrar reagerar med ilska och att det förekommer hot från föräldrar mot den som anmäler. Istället för att gå i konflikt med föräldrarna menade både förskollärare 2 och förskollärare 3 att det är bättre att ta upp sina misstankar med chefen som i sin tur står för anmälan till socialtjänsten.

Det finns inga formella regler för vem som skall stå för en anmälan, men oftast är det ledningen för förskolan som skriver under anmälan till socialförvaltningen tillsammans med någon ur arbetslaget som arbetar med barnet (Fahrman, 1993). Skulle det ändå uppstå konflikter med föräldrarna menar barnskötaren att man bör förklara för föräldrarna att man har skyldighet att anmäla och att man begår tjänstefel om man inte anmäler. Som pedagog måste man vara professionell. Även förskollärare 2 sade att det är viktigt att pedagogen inte går in i en anklagande roll eller förväntar sig ett erkännande ifrån föräldrarnas sida, utan att man istället förklarar att man har en skyldighet enligt lag att agera när man ser och/eller hör den här typen av signaler ifrån barnet. Vid varje fall av misstanke av att ett barn far illa skall detta anmälas till socialtjänsten, det gäller även om man inte har bevis. Det är upp till socialtjänsten att bevisa om misstankarna stämmer och vilka åtgärder som är lämpliga. I SoL finns även paragrafer som rör uppgiftsskyldighet, 11 kapitlet, 1 och 2 §§. Enligt de

33

paragraferna är man skyldig att lämna ut uppgifter som har betydelse för den aktuella situationen och som kan vara relevanta för den fortsatta utredningen som utförs av socialtjänsten. Alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och ungdomar står under anmälningsplikten och omfattas även av uppgiftsskyldigheten (Länsstyrelsen Östergötland, 061107). Vid en anmälan påbörjas en utredning av socialtjänsten för att klargöra barnets situation. De kontaktar föräldrarna och skolan/förskolan där barnet går och ställer frågor för att få en helhetsbild av hur barnet har det. Skolan/förskolan spelar stor roll i utredningarna eftersom att de kommer i kontakt med barnet varje dag i barnets vardag.

Rektorn rekommenderade att man som pedagog pratar med rektorn om man har någon misstanke om ett barn, det är viktigt att man som pedagog får prata av sig och hon menar att man alltid kan ringa och rådfråga socialtjänsten om man känner sig osäker. Under intervjun med förskollärare 3 visade hon ett häfte, en sorts handbok om vad man skall tänka på och hur man skall gå till väga i sådana situationer som stadsdelsförvaltningen som förskolan ligger i har sammanställt. Hon har även varit på utbildning på stadsdelsförvaltningen om hur man skall hantera dessa situationer. Det borde finnas en sådan handbok på alla förskolor. De andra förskollärarna som vi intervjuade hade inget liknande dokument på sina förskolor. Det saknas bra vägledning inom området som är övergripande och gäller för hela landet. Risken finns att man missar barn för att man är osäker på om misstankarna är tillräckliga.