4.2.1 Lärarnas syn på anmälningsplikten
När de intervjuade beskrev vad de hade för syn på anmälningsplikten i skolan menade de att den är svår att tyda. När ska man göra en anmälan och hur mycket behöver man veta innan man går till Socialnämnden med sina misstankar? Lärare A säger i intervjun att det är svårt att veta vad man ska anmäla. Om man ska anmäla sådant som man har hört på andra ställen än i skolan eller om man måste ha väldigt mycket på fötterna? Hon menar även att om man anmäler för tidigt kan eleven mista det förtroende som finns mellan henne/honom och läraren. Hon anser att det är svårt att dra en gräns mellan vad man ska anmäla och när man ska luska ut mer. Hon anmäler inte små misstankar om hon inte vet att det verkligen är så det står till. Hon säger:
Mmm, är man då inte säker och bara ha rådgivning. Där borde finnas en instans innan man gjorde anmälningen, en rådgivande instans där man kunde ringa. Nu ringer jag och undrar på detta, hur går jag till väga här och så provar jag kanske det först och får fram lite mer fler grejer och så känner man skit det här är misshandel då kan man göra en anmälan, då har man fått stöd…
(Lärare A)
Lärare E menar att det kan vara svårt att anmäla på grund av att man tror att elevens familj kan ta skada. Hon utvecklar vidare:
33
Jag tycker att det är svårt att anmäla, därför att man vet att om man anmäler, och det skulle vara alldeles på tok, så kan man skada en familj. Men samtidigt tror jag på det att om man anmäler, och det är fullständigt frisk och trygg familj, så klarar man det, för att då är man nog istället glad över att någon ser mitt barn och försöker ta hand om mitt barn. Skulle det visa sig att man är helt oskyldig så har man ju inget att vara rädd för häller.
(Lärare E)
Att anmäla sina misstankar om att en elev har blivit utsatt för sexuella övergrepp är svårt för lärare. Både på grund av okunnighet men även på grund av rädslan att skada andra inblandade.
4.2.2 Osäkerhet
Rektor G framhåller att på deras skola har de en person från Socialförvaltningen som är kopplad till skolan för att hjälpa till med just denna typ av frågeställningar. Om de på skolan blir osäkra på om de ska göra anmälan eller inte, kan de kontakta denna person för att rådfråga. Rektor F säger att kuratorn på hennes skola arbetar halvtid där och halvtid på Socialförvaltningen. Personalen på skolan kan således konsultera kuratorn om de är osäkra på något. Barnpsykologen, Anders, menar att han är en av de personer i kommunen, där han arbetar, som lärarna kan kontakta om de misstänker att det är något underligt med en elev. Han har uppfattat det som att personalen på skolorna i
kommunen, där han arbetar, har svårt att veta hur de ska gå tillväga i vissa fall. Speciellt om de inte är helt säkra på om något verkligen har skett eller ifall de inte har något konkret att komma med till en eventuell anmälan. Han framför:
Det är viktigt att inte göra någonting förhastat. Ta det lugnt, ta det med ro, kolla upp så du har ordentligt på fötterna. För går du in och gör en anmälan att en pappa har pussat sin dotter med öppen mun så kommer det in till Socialförvaltningen. Så ringer
Socialförvaltningen hem och sen läggs locket på. Du måste ha mer substans, bättre underlag och när det gäller förskolebarn så brukar jag rekommendera personalen att de kan ju sitta och rita lite med barnet eller leka med dockor och memorera och se lite hur barnet gör.
(Anders)
Anders menar att det är bättre att det blir en ordentlig anmälan gjord och att den skyldiga åker fast, än att det anmäls något litet som inte leder någonstans. Anders berättar att det kanske kan vara bra att låta bli att göra en anmälan om man inte har något ordentligt att gå på. Väntar man tills det finns tillräckligt med observationer och
34
annat som har betydelse kan man göra en rejäl anmälan. Däremot står det i kapitel 14, 1§, i Socialtjänstlagen (2001-06-07) att de myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom är skyldiga att genast anmäla till Socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära att Socialnämnden behöver ingripa för att skydda ett barn. Denna anmälan ska ske skriftligt men är det väldigt bråttom får man enligt
Justitieombudsmännen (1996) göra det muntligt men då är det svårare för flera personer att stå bakom anmälan. Anders pratar även om att det är vikigt att man observerar eleverna så man har bra underlag till en möjlig anmälan.
Lärare A och Rektor F berättar att de och deras arbetskollegor aldrig får någon respons från Socialförvaltningen efter att de har gjort en anmälan. Däremot menar
barnpsykologen att när väl utredningen är igång, är den öppen och inte sekretessbelagd, men det är inte säkert att de redovisar allt för skolan ändå. När man däremot måste sätta in vissa åtgärder i skolan berättas det vad de behöver veta i sitt arbete med eleven. Då är
även föräldrarna medvetna om att lärarna är meddelade. Det står i kapitel 14 i 3§ i
Sekretesslagen (1980-03-20) att sekretessbelagda uppgifter får lov att lämnas ut till annan myndighet om man kommer fram till att detta är viktigare än att sekretessen skyddar individen. Rektor F och Lärare B uttrycker i undersökningen att det vanligaste när de har anmält en misstanke till de sociala myndigheterna är att det känns som att ingenting händer.
Barnpsykologen Anders anser att det är viktigt att skolpersonal inte förhör eleven innan de anmäler till Socialförvaltningen. Han säger: ”Barnet ska inte behöva upprepa sin berättelse flera gånger”. Han menar att det är polisens jobb att förhöra barnen eftersom de är utbildade och skickliga på detta. Lärare C, som arbetat inom skolan i trettio år, säger att hon genom åren lärt sig:
Man ska inte prata med de barnen eller försöka reda i det själv… Sen är det ju så att det
är viktig information som kan försvinna för pratar de barnen så gör de ju kanske bara en
gång.
(Lärare C)
Lärare D säger däremot att personalen på skolan där hon arbetar, om de är osäkra i sin misstanke, försöker luska ut mer från eleven. De pratar bland annat även med
35
föräldrarna samt sjuksystern på skolan för att hon ska kunna observera eleven. Lärare D menar alltså att de på skolan själva försöker klargöra sina misstankar innan de anmäler. I Dahlström-Lannes (1994) bok ”Mot dessa våra minsta” kan man läsa att med kunskap, gott omdöme och sunt förnuft kan man undvika misstag och se elevernas tecken på rätt sätt.