4.4.1 Handlingsplaner
Ingen av de som deltagit i undersökningen har sett någon handlingsplan speciellt för sexuella övergrepp. Däremot anser Rektor F, Lärare A, Lärare D, Lärare E och barnpsykologen, Anders, att det skulle kunna hamna under ”kränkande behandling” som det finns handlingsplaner för. Anders menar att det man framför allt ska göra är att anmäla till Socialförvaltningen, men säger även att det skulle vara bra om lärarna visste att de ska observera och anteckna om eleven gör något som är utöver det vanliga.
Kunskapen om hur man i skolan ska göra om en elev far illa kan man få genom att läsa exempelvis handlingsplaner. Svedin och Banck (2002) anser att det är viktigt att lärare på skolorna har kunskap om vad man kan och får göra när det är fråga om misstankar om sexuella övergrepp. Lärare E pratar om hur deras handlingsplan för ”kränkande behandling” ser ut. Det hon berättar är endast vilka man ska ta kontakt med. Det står ingenting om hur man exempelvis ska bemöta eleven eller föräldrarna. För att man i skolan ska kunna utveckla handlingsplaner är det viktigt att man vet vad sexuella
övergrepp innebär. Socialstyrelsen (Svedin, 1999) menar att sexuella övergrepp mot
barn är när ett barn påtvingas, av en vuxen, att vara med om sexuella handlingar. Detta kan vara allt från att titta på porr tillsammans med den vuxna till att vara med om olika typer av samlag. Även i Brottsbalken kapitel 6, 4§, står det att det att brottet inte bara gäller för samlag utan även andra sexuella handlingar.
4.4.2 Enskilda samtal
Deltagarna i undersökningen är överens om att det hade varit bra om personalen i skolan hade haft tid att prata enskilt med varje elev en stund varje dag eller åtminstone varje vecka. Stina som själv blivit utsatt för sexuella övergrepp säger att:
Ja, jag tyckte nästan att de skulle vara obligatoriskt att alla barn någon gång går och pratar med någon i förebyggande syfte. Att de barnen, många av barnen som blivit utsatta säger ingenting. Utan de bara går om kring och mår dåligt när man lever så blir man jävligt duktig på att ha en mask.
Det är det bästa förebyggande jag kan tänka mig är att alla obligatorisk ska gå och ha ett samtal eller två för att se hur alla förhållande ser ut, hur de fungerar hemma, hur det
37
fungerar med sociala nätverk, med vänner och alla andra. Det stärker alla barn och inte bara de som mår dåligt.
(Stina)
Alla lärare som vi har intervjuat menar att det finns möjlighet att prata enskilt med eleverna endast om det är något utöver det vanliga som har hänt. Det gör lärarna, enligt Lärare D, när eleverna exempelvis har ”Tyst läsning” och någon annan kan ta över klassen. För att kunna få igång ett samtal med eleverna anser Lärare D att användning av ”Hemliga boken” är en bra metod. I denna metod har eleverna vars en bok där de skriver sådant som de funderar på. Läraren skriver även frågor och uppmaningar som t.ex. ”Berätta något hemskt som har hänt dig!” Hon skriver samma fråga till alla eleverna för att det inte ska vara utpekande trots att det bara är läraren och eleven, som skrivit i boken, som får se innehållet.
Både Stina och lärarna menar att det hade varit bra om man hade haft regelbundna samtal med varje elev. Lärare A svarar följande, på en fråga om ifall hon tyckte att det skulle finnas mer möjligheter med dessa elever.
Att kunna gå in med ett barn och sätta sig och prata och kunna lätta på grejerna. Kanske det inte är något, men man kanske kan få en hint om, ligger det något bakom eller det är bara drömmar och fantasier eller något som de sett på TV osv. Men vi har ingenstans att gå undan.
(Lärare A)
Även barnpsykologen anser att det hade varit bra för eleverna. Han säger följande:
Jag tror att alla barn skulle må bra av att få ha enskilda samtal med en vuxen… någon vuxen på fritids eller förskolan eller skolan de tror jag absolut. De som jag möter… dom tycker att det är jätte skönt att ha någon som inte… alltså i skolan så har ju lärarna krav som de ställer i matte och betyg och så va. Och mamma och pappa ska ha en att gå och lägga sig. Det kan vara skönt att träffa någon personal som inte ställer några krav och så.
(Anders)
Anders menar att den som samtalar med eleven borde kunna vara en som arbetar i skolan men ej en person som har för mycket krav på eleverna, utan någon som är mer neutral. En som arbetar på fritidshemmet hade då varit att föredra eftersom de inte har
38
lika många krav på eleverna som klasslärarna har. Eriksson (1998) menar att man alltid i det dagliga arbetet ska vara uppmärksam och öppen för barnets behov och vara en förebild i dialog med barnen.
4.4.3 Förebyggande arbete
När vi i intervjuerna undrade om skolan, med eleverna, arbetar förebyggande mot sexuella övergrepp, förstod varken Rektor G eller barnpsykologen vad det skulle kunna vara. Vi påpekade att det kunde röra sig om att exempelvis stärka elevernas
självförtroende genom att prata om att ingen får röra deras kropp om de inte vill samt skillnaden mellan att berätta en hemlighet eller att skvallra. Då sa Rektor G:
Jag antar att, jag kan inte tänka mig något annat, än att fritidspedagogerna jobbar med
”Min kropp” och att man inte får gå iväg med främlingar och sådant. Det är inget som vi
uttalat jobbar med, men de (lärarna med inriktning mot fritidshemsverksamhet) har de i arbetet med barnen genomgående.
(Rektor G)
Barnpsykologen, Anders, svarade på samma fråga:
Det gör inte jag så väldigt mycket själv men det finns många olika grejer som är igång ute på skolorna, socioemotionell träning… Jag känner igen ”Rör mig Inte” och
”Du har Rätt till Din egen Kropp”. Jag är inte själv involverad i det, men jag vet att på
många skolor så jobbar man med det. Det handlar inte bara om sexuella övergrepp inom familjen utan det handlar om allt att man har rätt att säga nej.
(Anders)
Anders menar att eleverna i skolorna skulle ha nytta av att arbeta mycket mer med denna typ av frågor. Han poängterar att alla elever måste veta sin rätt att säga nej.
Finkelhor (1984) har kommit fram till fyra kriterier som måste verka samtidigt för att ett
övergrepp ska kunna äga rum. En av dessa är att förövaren måste komma förbi ett
eventuellt hinder från barnet. Svedin och Banck (2002) menar att förebyggande arbete i den primära nivån innebär bland annat att elever måste lära sig att stå emot grupptryck och kunna säga nej till övergrepp av olika slag. Detta kan lärare göra genom olika metoder som ökar elevens självkänsla. Lärare E, men som tidigare nämnts även Anders, beskriver hur lärarna på hennes skola arbetar med eleverna i frågor som: ”Du har Rätt
39
till Din egen Kropp” men hon nämner också socioemotionellträning och kompissamtal. Detta arbetar de med för att bland annat öka elevernas själförtroende och självkänsla.
4.4.4 Efterarbete
Stina säger att om det har blivit konstaterat att en elev har blivit utsatt för sexuella
övergrepp ska man inte segregera henne eller honom. Hon tycker inte att en särkskild
undervisningsgrupp skulle gynna denna elev. Då ska hon eller han tampas med gliringar om att gå i ”särklass” eller stå ut med annan mobbing som utgår ifrån att inte gå i en vanlig klass. Hon sa att det bara blev värre för henne när hon hamnade i en mindre grupp där det gick elever som hade svårigheter i skolan. Hon anser att om en elev är väldigt ledsen och mår dåligt hjälper det inte att utöka bekymmerna. Utan man ska arbeta med det som finns utifrån situationen som eleven befinner sig i. Hindberg (1998) menar att i den tertiära nivå ska man hjälpa de elever som redan har problem, så att dessa inte förvärras, vilket stödjer Stinas synpunkter. De båda menar att man ska hjälpa eleverna, inte stjälpa dem.