Annan EU-lagstiftnings inverkan på informationsskyldigheten

I artiklarna 185 och 186 i Solvens II-direktivet föreskrivs det om den information som ett för-säkringsbolag ska lämna till försäkringstagaren innan ett livförsäkringsavtal ingås. Bestäm-melser om detta finns i lagen om försäkringsavtal, konsumentskyddslagen och justitieministe-riets förordning om information om livförsäkring (177/2011). Dessutom har Finansinspekt-ionen meddelat närmare föreskrifter om presenterande av kostnader och intäkter (Föreskrifter och anvisningar 10/2012 Presenterande av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt spa-rande och i försäkringar). Bestämmelserna gäller försäkringsgivare innan ett livförsäkringsav-tal ingås och efter det att ett försäkringsavlivförsäkringsav-tal ingåtts.

Bestämmelser om lämnande av information om Priip-produkter till icke-professionella inve-sterare finns utöver i direktivet också i Priip-förordningen. I Priip-förordningen fastställs en-hetliga regler om formatet för och innehållet i det faktablad som produktutvecklare ska utar-beta. I Priip-förordningen föreskrivs det också om lämnande av faktablad innan produkterna tillhandahålls icke-professionella investerare. Priip-förordningen tillämpas på aktörer som ut-vecklar paketerade produkter samt aktörer som ger råd om eller säljer dem. Faktabladet ska utgöra informationsunderlag före ingående av avtal. Alla faktablad ska se ut på samma sätt och innehållet i dem ska fokusera på basfakta som ges i en form som är lätt att förstå.

4 Målsättning och de viktigaste förslagen 4.1 Förslagen om genomförande av direktivet

4.1.1 Allmänt

I propositionen viktiga förslag ur Finlands synpunkt är grundläggande bestämmelser om rätt att distribuera försäkringar, bestämmelser som bibehåller kundskyddet eller förbättrar detta i vissa riktade frågor, bestämmelser om yrkeskompetens och god vandel samt bestämmelser som säkerställer försäkringsmäklares oberoende.

I propositionen föreslås att det stiftas en ny lag om försäkringsdistribution. Lagen ska tilläm-pas på försäkringsgivare, försäkringsförmedlare, dvs. ombud och försäkringsmäklare, och

si-doverksamma försäkringsförmedlare samt vissa sisi-doverksamma försäkringsförmedlare. I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution ska samlas de näringsrättsliga bestämmelser som gäller försäkringsdistributörer och som gäller i synnerhet inledande och bedrivande av försäk-ringsdistribution samt etablering i en annan medlemsstat eller strävan till sådan etablering. Be-stämmelserna i 31 kap. 1 och 3 § i försäkringsbolagslagen överförs till sitt innehåll till den fö-reslagna lagen om försäkringsdistribution. De nämnda bestämmelserna i försäkringsbolagsla-gen upphävs, och de hänvisningar till försäkringsbolagslaförsäkringsbolagsla-gen som finns i laförsäkringsbolagsla-gen om försäk-ringsföreningar ändras.

I propositionen föreslås det att de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal och konsument-skyddslagen som ska tillämpas på försäkringsgivare samt ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet ska kvarstå. Bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal preciseras dock så att de motsvarar kraven enligt direktivet. Informations-skyldigheterna enligt direktivet är dock både innehållsmässigt och i fråga om personkretsen mer omfattande än tillämpningsområdena för och bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal och konsumentskyddslagen. Det är därför inte möjligt att förverkliga genomförandet av direk-tivets bestämmelser om informationsskyldigheten enbart genom att ändra lagen om försäk-ringsavtal eller konsumentskyddslagen. Bestämmelser om informationsskyldigheterna enligt direktivet ska därför i fråga om försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet tas in i den nya lagen om försäkringsdistribution. På försäkringar enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar eller lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare tillämpas inte lagen om försäkringsavtal, och därför föreslås det i de nämnda lagarna att det hänvisas till vissa av de bestämmelser i la-gen om försäkringsavtal som gäller försäkringsbolags upplysningsplikt.

Det föreslås att det i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution uttryckligen ska före-skrivas om tillsyn över försäkringsdistribution. Bestämmelserna kompletterar de allmänna be-stämmelserna om behörighet och administrativa påföljder i lagen om Finansinspektionen och dessa bestämmelser behöver till vissa delar ändras och preciseras. Finansinspektionen ska ha tillräcklig behörighet att övervaka försäkringsdistributörer och att ålägga dem administrativa påföljder.

I direktivet fastställs en miniminivå för bestämmelserna och direktivet hindrar således inte medlemsstaterna från att behålla eller införa strängare bestämmelser än i direktivet för att skydda kunderna. Det ska dock finnas grundade skäl för nya nationella bestämmelser som är strängare än kraven i direktivet eftersom målet för direktivet är att harmonisera medlemssta-ternas nationella lagstiftning och nationella tilläggsbestämmelser kan försvaga finländska fö-retags verksamhetsförutsättningar i förhållande till utländska företag eller försäkringsför-medlare. Också behovet av de gällande nationella tilläggsbestämmelserna och deras verkning-ar måste bedömas med beaktande av detta. När det är fråga om gällande nationella bestäm-melser som fastställts för att skydda konsumenterna ska det dock finnas mycket vägande skäl för att försämra nivån på konsumentskyddet.

I försäkringsbolagslagen och lagen om utländska försäkringsbolag föreslås det också vissa be-stämmelser som preciserar genomförandet av Solvens II-direktivet.

4.1.2 Tillämpningsområdet för och definitionerna i den föreslagna lagen om försäk-ringsdistribution

I lagen om försäkringsdistribution ska begreppet försäkringsdistribution definieras i enlighet med direktivet. Lagens funktionella tillämpningsområde styrs av definitionen av försäkrings-distribution. Det är nödvändigt att definitionen utformas så att utöver traditionella kundmöten

omfattar definitionen också nya typer av situationer där försäkringar distribueras via datanät och olika tekniska anordningar och applikationer.

Efter ikraftträdandet av lagen om försäkringsdistribution kommer de webbsidor som hör till grupperna 1 och 2a som beskrivs ovan i avsnitt 3.5.6 i princip att omfattas av den nya lagens tillämpningsområde och registreringsskyldighet. Dessa webbsidor uppfyller definitionen av försäkringsdistribution i direktivet, dvs. sidorna uppfyller kraven på möjlighet att ingå avtal samt på grund av reklamerna uppfyller sidorna också kraven på vederlag. Bestämmelserna i direktivet är tvingande. Således kan man i fortsättningen inte undvika att omfattas av definit-ionen av försäkringsdistribution så att man på en webbsida försöker minska eller undvika ska-deståndsansvaret genom en klausul om ansvarsbegränsning enligt vilken en webbsida inte sva-rar för den information som finns på sidan. Om dessa webbsidors länkar till eller reklamer för webbsidor som möjliggör att avtal ingås med försäkringsbolag eller försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet, t.ex. en nät-butiks första sida, inte avlägsnas före lagen träder i kraft, är de som driver dessa webbsidor skyldiga att registrera sig i det försäkringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen.

Den som driver en webbsida ska också uppfylla de övriga krav som anges i lagen och som gäller inledande och bedrivande av försäkringsdistribution.

Den personkrets om omfattas av den föreslagna lagen om försäkringsdistribution föreslås i huvudsak vara detsamma som i direktivet. Den föreslagna lagen om försäkringsdistribution ska utöver på försäkringsförmedlare tillämpas också på försäkrings- och återförsäkringsföre-tag samt i noggrannare än i nuläget också på sidoverksamma försäkringsförmedlare. I lagen ska det i direktivet fastställda tillämpningsområdet för sidoverksamma försäkringsförmedlares verksamhet inte utvidgas från vad som krävs i direktivet. I fråga om vissa sidoverksamma för-säkringsförmedlare är behovet av kundskydd inte särskilt stort så det är inte heller i fråga om dem motiverat att tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om försäkringsdistribution är nationellt mer omfattande än vad som krävs i direktivet. Vid utformningen av bestämmelserna har ett mål varit konsekvens inom lagen och i förhållande till de andra tillämpliga lagarna.

Därför har det under beredningen inte ansetts ändamålsenligt att direktivets svårtolkade be-stämmelsespecifika tillämpningsområde till alla delar iakttas till punkt och pricka. Vid bered-ningen av lagen har det således i vissa bestämmelser gjorts avsteg från den personkrets som omfattas av direktivet.

Det föreslås att lagen om försäkringsdistribution ska tillämpas på så kallade professionella kunder, återförsäkring och försäkringar mot stora risker endast till de delar som krävs i direk-tivet. I fråga om försäkringsbaserade investeringsprodukter gäller informationsskyldigheterna enligt direktivet endast delvis professionella kunder. Försäkringsdistributörernas informa-tionsskyldigheter beträffande placeringsförsäkringar gentemot professionella kunder föreslås således vara mindre stränga än gentemot andra kunder. Direktivet tillämpas också endast del-vis på återförsäkring och distribution av skadeförsäkringar för stora risker. Vid återförsäkring är det fråga om försäkringsavtal mellan försäkringsbolag och stora risker gäller endast stora företagskunders skadeförsäkringar. Också till de delar som nämns ovan kan bestämmelserna i direktivet anses vara tillräckliga och det behövs inga nationella tilläggsbestämmelser.

Definitionerna i direktivet behöver i huvudsak tas in i den nationella lagstiftningen. I direkti-vet definieras försäkringsförmedlare, men inte försäkringsmäklare eller ombud. I den gällande lagen om försäkringsförmedling görs det en tydlig skillnad på försäkringsmäklare och ombud.

Försäkringsmäklare handlar på uppdrag av sina kunder och får inte stå i beroendeförhållande till försäkringsbolag. Ombud däremot representerar försäkringsbolag och står alltså i beroen-deförhållande till ett eller flera försäkringsbolag. Det är motiverat att indelningen i försäk-ringsmäklare och ombud kvarstår också i fortsättningen på grund av ombuds och

försäkrings-mäklares olika roller och uppgifter. Detta kräver också att de nationella definitionerna av för-säkringsförmedlare och ombud kvarstår i lagen.

Upplysningsplikten enligt den gällande lagen om försäkringsavtal tillämpas på placeringsför-säkringar i större utsträckning än enbart på de försäkringsbaserade investeringsprodukter som avses i direktivet. Lagen om försäkringsavtal omfattar alla försäkringsprodukter som nationellt anses vara placeringsförsäkringar. Det i lagen om försäkringsavtal avsedda begreppet place-ringsförsäkring omfattar således också så kallade individuella pensionsförsäkringsavtal. Om tillämpningsområdet för lagen om försäkringsavtal inskränks till endast försäkringsbaserade investeringsprodukter enligt direktivet försämras det finländska kundskyddet. Det finns ingen orsak att ändra på det gällande rättsläget. Därför är det motiverat att det i lagen om försäk-ringsavtal och den föreslagna lagen om försäkringsdistribution tas in en definition av place-ringsförsäkring som är mer omfattande än definitionen av försäkringsbaserad investeringspro-dukt i direktivet.

Kommissionen har för avsikt att hösten 2017 anta två delegerade förordningar som baserar sig på direktivet och som gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter (se avsnitt 2.3) Om kommissionens delegerade förordning om försäkringsbaserade investeringsprodukter inte in-nehåller den definition av försäkringsbaserad investeringsprodukt som avses i direktivet är det nödvändigt att ta in definitionen av försäkringsbaserad investeringsprodukt i både lagen om försäkringsavtal och den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Också Priip-förordningen gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter. Bestämmelserna i den gäller dock inte individuella pensionsförsäkringar.

Med avvikelse från den gällande lagen om försäkringsförmedling föreslås det i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution inga uttryckliga bestämmelser om den ansvariga förestånda-ren eftersom det inte föreskrivs om en sådan person i direktivet. Den ansvariga föreståndaförestånda-ren har vanligen varit en av ett företags arbetstagare. Till denna del ska det beaktas att det i annan lagstiftning i tillräcklig grad föreskrivs om det skadeståndsansvar mellan företag och arbetsta-gare som följer av de åtgärder som vidtas av en försäkringsförmedlares arbetstaarbetsta-gare.

4.1.3 Rätt att bedriva försäkringsdistribution samt registrering

Det är behövligt att i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution precisera registrerings-kraven för försäkringsförmedlare så att registrerings-kraven motsvarar direktivet. Dessutom ska det i lagen om försäkringsdistribution föreskrivas uttryckligen om registrering av sidoverksamma försäk-ringsförmedlare samt om förutsättningarna för registrering av dem. Det föreslås att vissa sido-verksamma försäkringsförmedlare inte ska registreras i försäkringsförmedlarregistret.

Dessa förslag motsvarar i huvudsak vad som i den gällande lagen om försäkringsförmedling föreskrivs om förutsättningarna för registrering. I fråga om personer som deltar i försäkrings-distribution som bedrivs av försäkringsförmedlare som är juridiska personer föreslås det dock att de registrerade försäkringsförmedlarnas andel minskas från 50 procent till 30 procent. Kra-vet ska enligt förslaget inte tillämpas på sidoverksamma försäkringsförmedlare. Detta krav fö-rekommer inte i direktivet. En hög gräns har under beredningen ansetts utgöra ett hinder för tillväxt särskilt för små försäkringsförmedlare. En måttlig sänkning av andelen har däremot inte bedömts medföra någon väsentlig olägenhet med tanke på kundskyddet. Det är tillräckligt att det i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution i övrigt finns mer precisa bestämmel-ser om fastställandet av yrkeskompetensen hos försäkringsmäklare och ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet och hos deras anställda som deltar i försäkringsdistribution samt om uppföljningen av denna yrkeskompetens.

4.1.4 Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster

Jämfört med lagen om försäkringsförmedling ska bestämmelserna om försäkringsförmedling med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster kompletteras och preci-seras i väsentlig grad. Detta gäller den information som ska lämnas samt rapporteringsförfa-randet mellan Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i en annan EES-stat. Det ska särskilt preciseras i vilket fall en finländsk försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäk-ringsförmedlare får inleda verksamhet i en annan EES-stat eller en aktör i en annan EES-stat får inleda verksamhet i Finland.

I lagen ska det föreskrivas om rapportörens möjligheter att söka ändring. Enligt direktivet har den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten en månad på sig att ge den behöriga myndig-heten i värdmedlemsstaten den informationen om försäkringsdistribution som lämnats av för-säkringsförmedlaren eller den sidoverksamma förför-säkringsförmedlaren. Om rapporten avvisas eller informationen inte ges ska det gå att söka ändring i myndighetens beslut.

Försäkringsdistribution får med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inledas genast när försäkringsförmedlaren har underrättats av den behöriga myndigheten i sin hemmedlemsstat om att den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten har tagit emot informationen. I fråga om verksamhet som inleds med stöd av etableringsfriheten avviker däremot förfarandet mel-lan de behöriga myndigheterna till sin struktur något från det tidigare förfarandet.

Enligt ordalydelsen i lagen om försäkringsförmedling berättigar men förpliktar inte bestäm-melserna Finansinspektionen att informera försäkringsförmedlare om bestämmelser om all-mänt intresse och enligt vilka försäkringsförmedling ska bedrivas i Finland. Enligt den före-slagna lagen om försäkringsdistribution ska den behöriga myndigheten vara förpliktad att lämna denna information.

4.1.5 Krav på yrkeskompetens och god vandel

Bestämmelserna enligt lagen om försäkringsförmedling behöver kompletteras med bestäm-melser om att alla personer som ansvarar för försäkringsdistribution samt försäkringsför-medlares företagsledning ska ha yrkeskompetens och god vandel. Kraven ska ställas i relation till uppgifternas art och omfattning.

I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution föreslås det att försäkringsdistributörer, per-soner som deltar i försäkringsdistribution och perper-soner som ansvarar för försäkringsdistribut-ionen ska ha tillräcklig yrkeskompetens med tanke på arten och omfattningen av arbetsuppgif-terna. En försäkringsdistributör ska fastställa kraven på den yrkeskompetens som krävs för de arbetsuppgifter som utförs av respektive arbetstagare som deltar i försäkringsdistributionen.

Bestämmelserna är behövliga för att de personer som deltar i försäkringsdistributionen ska kunna utföra sina uppgifter och i praktiken sköta sina skyldigheter på ett ändamålsenligt sätt.

Tillräckliga kunskaper och färdigheter bidrar till att främja försäkringsdistribution som mots-varar kundens försäkringsbehov samt till att förbättra kundupplevelsen.

I lagen om försäkringsdistribution föreslås bestämmelser om fortlöpande upprätthållande av kraven på yrkeskompetens. I fråga om personer som bedriver försäkringsdistribution som hu-vudsaklig verksamhet betraktas det krav som anges i direktivet på minst 15 timmars årlig yr-kesutbildning och utvecklande som tillräckligt. Det ska inte föreskrivas närmare om den fort-löpande utbildningens innehåll utan det är i sista hand arbetsgivaren för personen som bedri-ver försäkringsdistribution som avgör innehållet. Utbildningen och utvecklandet kan innefatta deltagande i olika yrkesutbildningar och kurser, men också ett bolags interna utvecklingsverk-samhet och mentorering. För sidoverksamma försäkringsförmedlare behöver det inte

faststäl-las ett krav på ett fast antal timmar fortlöpande utbildning, utan yrkeskompetensen ska upp-rätthållas på det sätt som uppgifternas art och omfattning kräver.

4.1.6 Försäkringsmäklares oberoende och professionalism

I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution ska det uttryckligen föreskrivas om att för-säkringsdistributören ska agera hederligt, opartiskt och professionellt samt i enlighet med sina kunders intressen. Dessutom är det behövligt att fastställa att försäkringsdistributören eller nå-gon annan part inte får erhålla vederlag på ett sådant sätt som uppmuntrar försäkringsdistri-butören eller dess anställda att rekommendera en kund en viss försäkringsprodukt trots att för-säkringsdistributören kunde erbjuda kunden en annan försäkringsprodukt som bättre motsva-rar kundens behov.

I propositionen ingår inte de i artikel 22.2 tredje stycket i direktivet avsedda bestämmelserna om att det är obligatorisk att tillhandahålla en personlig rekommendation vid försäkringsdis-tribution. En opartisk analys och personlig rekommendation ges om det inte uttryckligen avta-lats om något annat mellan försäkringsmäklaren och kunden. I enlighet med principen för av-talsfriheten ges försäkringsmäklare och kunder möjlighet att avtala om uppdragsförhållandets innehåll.

4.1.7 Utredning av kundens försäkringsbehov

I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution och lagen om försäkringsavtal ska det före-skrivas om skyldigheten att klarlägga kundens försäkringsbehov. Nuförtiden förpliktar lagen om försäkringsavtal försäkringsgivare endast att ge försäkringssökanden den information som behövs för bedömning av försäkringsbehovet. I lagarna ska det stadgas i detalj om den in-formation som ska begäras i samband med distribution av placeringsförsäkringar.

Med tanke på framtidens digitala försäljningsförfaranden har strävan varit att bestämmelser om utredning av kundens försäkringsbehov samt bedömningen av ändamålsenlighet och lämp-lighet ska utformas så att de är så teknikneutrala som möjligt. De elektroniska kanalerna för försäljning av försäkringar är redan långt utvecklade. Det är sannolikt att utvecklingen av e-tjänster fortgår så att man av kunderna lättare och tillförlitligare kan få den information som behövs för utredning av försäkringsbehovet också i det fallet att kunden sköter sina ärenden med försäkringsdistributören på internet via datorn eller en mobiltjänst.

4.1.8 Kraven på lämnande av information i den föreslagna lagen om försäkringsdis-tribution och lagen om försäkringsavtal

I lagen om försäkringsavtal är det även i fortsättningen motiverat att föreskriva om den in-formation som försäkringsgivare och ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verk-samhet eller som sidoverkverk-samhet ska ge sina kunder. Eftersom lagen om försäkringsavtal inte gäller försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som si-doverksamhet och som företräder kunder ska bestämmelserna om deras skyldighet att ge in-formation ha samma innehåll som bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution.

Bestämmelserna i den gällande lagen om försäkringsförmedling ska preciseras i fråga om marknadsföring. I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution ska det föreskrivas om att all information som ges ska vara saklig och tydlig och inte får vara vilseledande. Marknadsfö-ringsmaterial ska kunna identifieras som marknadsföring.

I direktivet föreskrivs det om vilken information försäkringsdistributören ska ge sina kunder