Stockholm, en förmiddag i december år 1994: Trots att anställningsintervjun bara börjat känner jag redan svetten klibba i armhålorna. Rektorerna gör omgående klart för mig att man inte förväntar sig någon tavel- kritspedagogik. De frågar hur jag ställer mig till lärobokslös under- visning, om jag kan tänka mig att gå på Clas Ohlson för att handla undervisningsmateriel och visst förstår jag väl att det viktigaste med undervisningen är att väcka ett intresse för fortsatta studier? Så där fortsätter intervjun i minst en timme. Jag känner mig omtumlad av frågornas stora antal och deras variationsrika innehåll. Jag trodde att det var jag som var osorterad. Jag svarar efter bästa förmåga, men då kommer den: - Varför vill du arbeta som lärare och inte som ingenjör? (fel fråga!). Jag upprepar frågan lite stammande och svarar med ett; - ja, hm, det är väl … hm, kallet … (ingen replikerar, fel svar, tusan också!) - hm … jag känner en lärare som jag beundrar mycket … han var aktiv som ingenjör och lärare samtidigt, och dessutom fredsvän…,fortsätter jag lika förvirrat. Rektorerna tycks förstå att det inte går att få ur mig något vettigt svar, så de släpper frågan. Efter det går intervjun bättre. Jag svarar så strategiskt jag kan, och vaktar min tunga noga så att jag inte råkar avslöja vem jag är, att jag hatar teknikämnen och ogillar ingenjörskåren. Jag hoppas innerligt att de inte inser hur oteknisk jag är. Jag ser att rektorerna ler mot mig när jag talar. Att rektorerna vill ha någon som kan göra pedagogiska underverk och locka fram ett lustfyllt lärande inom teknik, det är helt uppenbart. Falskhet lönar sig rundligt, tänker jag förnöjt, men ändrar mig genast, och tycker synd om rektorerna. Här sitter de, intet ont anande snälla välmenande
människor, och håller på att bli pålurade ett totalt fiasko, som är här av det enkla skälet att han inte lyckas få något annat jobb. - Vad då kall? - Panikångest samt ren och skär kamp för överlevnad är vad det handlar om, inget annat.
Rektorerna berättar hur många som sökt tjänsten. Jag känner pressen. Säkert finns det flera familjeförsörjare bland dem. Mitt sam- vete skriker, men om jag inte får det här jobbet kanske jag aldrig får något jobb. Jag orkar inte gå på a-kassa mer. Innan intervjun är över frågar de med största allvar i rösten: Röker du? Jag tvekar … Frågan känns malplacerad. Är det en kuggfråga? - Detta är nämligen en rökfri skola, fortsätter de: - Det påverkar inte tillsättningen negativt för dig om du röker, tillägger de och fortsätter i samma andetag: - alla andra lärare på skolan är rökfria. Jag är förvirrad. Till min förvåning hör jag mig själv säga med stadig röst: - Nej, jag röker inte och jag förstår att det är viktigt att vi lärare uppträder som goda föredömen för våra elever. Så säger jag trots att jag sedan flera år tillbaka är en etablerad feströkare och gärna tar en cigarett om ångesten blir mig övermäktig. Anställningen som teknologi- och matematiklärare vid Värmdö Gymnasium är min. Jag ser mig diskret om efter möjliga flyktvägar, men upptäcker inga. Jag hoppas tyst för mig själv att jag ska göra så liten skada som möjligt på tjänsten. Men det är mig själv jag tycker mest synd om; Varför måste jag hamna här? och varför ser alla här så glada ut? Låtsas de vara lyckliga?
Bubblan spricker
Det är i början av juni år 1995 – Min första termin går mot sitt slut: Jag och eleverna skrattar ofta tillsammans på lektionerna. Under en av ter- minens sista lektioner utbrister två av mina elever unisont, på sina allra soligaste fredagshumör: - Du är verkligen vår bästa lärare! Varpå jag, med illa dold stolthet, frågar om de ska gå teknisk gren till hösten. Jag ser hur de tvekar. Efter en stund svarar den ene av dem att han tyvärr hatar ämnet teknologi ... men att han annars skulle ha valt att gå min inriktning, dvs. den inriktning på det naturvetenskapliga programmet som jag ansvarar för. Den andre skruvar på sig och dröjer litet ytter- ligare med svaret. Sedan klämmer han ur sig att det förstås är rätt roligt att göra ritningar med datorstöd och så ... men att det andra faktiskt är rätt tråkigt. Orden hatar och tråkigt går rakt in i mig. Jag känner kallsvetten krypa längs ryggen. Kan de se rakt igenom mig? Eller ser de kanske på teknologiämnet genom mina ögon? De måste
ha smittats av min inställning till ämnet. I blotta förskräckelsen över att eleverna skulle utveckla samma negativa inställning, har jag an- strängt mig till det yttersta för att göra det tråkiga roligt. Jag har försökt drapera den bistra verkligheten i de allra gladaste färger. Jag arrangerar ständigt en uppsluppen stämning och kryddar de torra uppgifterna med små finurliga problem. Jag har organiserat tävlingar i farkostbyggen och friare essäarbeten i teknikhistoria. Inget av detta tycks ha hjälpt. – Huva!
Hur många potentiella teknikintressen hinner jag döda om jag fortsätter till pension. Jag gör ett snabbt överslag: låt se, jag har 37 år kvar dit. Jag kommer att ha hand om minst 50 nya elever varje år. Det blir sammanlagt 1850 unga människor som jag effektivt skrämmer bort från tekniska arbeten. Utsträckt i familje- och generationsled motsvarar siffran ett mindre samhälle. Regeringen och andra offentliga aktörer upprepar ständigt att det kommer att behövas mängder av ingenjörer i framtiden. Herregud! jag är ju en fara för landet. - Ta bort mig härifrån!
När valet av inriktning är klart visar det sig att relativt många elever trots allt valt teknisk gren. Att några teknikintressen skulle överlevt mina hopplösa lektioner i kursen teknologi A tror jag inte. Jag sluter mig snart till att det måste finnas mycket starka tekniska föräldraintressen i bakgrunden som friserar siffrorna till min fördel. Det går inte en dag i skolan utan att jag tänker att jag måste sluta. Samvetet bedövas emellertid av tonerna till: Den blomstertid nu kommer … och åtta veckors sammanhängande sommarledighet. Det är som att vara barn på nytt!