En smula besviken över att jag förlorat min utvecklarroll drar jag mig tillbaka från det konkreta arbetet och övergår till att via litteratur- studier försöka tillägna mig en förståelse för olika företeelser som var oklara för mig när jag skrev licentiatuppsatsen. Jag börjar litteratur- studierna med att läsa in mig på rollteori. Jag upptäcker snart att dessa antingen opererar på en aktörs-, system- eller strukturnivå. Jag märker att var och en av dessa teorier hjälper mig att urskilja olika intressanta sidor av aktörernas samverkan i drivhusprojekt. Att de är in- kommensurabla gör dem förstås svåra att hantera i en och samma studie, men det är ett annat problem som bekymrar mig mer. Rollteori tycks ha förlorat i aktualitet under senare decennier. Det känns besvärligt med tanke på att användningen av roller är ett grundläggande drag i drivhusmodellen. Utan att lyckas komma till klarhet om hur jag ska hantera detta förhållande lägger jag roll- teorierna åt sidan och börjar läsa in mig på sociologisk teori på en mer bred front. Efterhand fördjupar jag mig inom områden som handlingsteori, systemteori etc. Litteraturstudierna visar sig vara fruktbara. Flera av de böcker jag läser fyller jag till bredden med egna anteckningar. När jag läser har jag hela tiden aktörernas samverkan i drivhusprojekt för ögonen. Parallellt med minnen från projekt- observationer och formella och informella reflektionsmöten bubblar det upp minnen från mitt arbete med teknologiundervisningen på gymnasiet och min tid som student på civilingenjörsutbildningen. När jag ser tillbaka på mina reflektioner över dessa minnen inser jag att de handlat om att försöka förstå och bearbeta problematiska situationer som jag varit med om, eller kommit i kontakt med, och som på ett eller annat sätt relaterar till drivhusprojekt. Eftersom jag inte uppbär någon utvecklarroll längre är jag frikopplad från den handlingspress jag tidigare levt under. Frånvaron av handlingspress gör att jag kan re- flektera över verksamheten på ett fördjupat sätt. Jag ägna mig åt reflektion-över-handling, i stället för som tidigare åt reflektion-i-
handling. Med reaktiveringen av tidigare problematiska situationer tycks triviala livsvärldselement64 som jag inte tidigare utsatt för kritisk
granskning hamna inom situationshorisonten65 och förlora sin
förgivettagna ställning. Jag bearbetar nu dessa element utifrån de teoretiska perspektiv som återkallat dem. Samtidigt medför med- vetandegörandet att situationerna, minnena och erfarenheterna öppnas upp för senare bearbetning med hjälp av andra teorier. Ju fler ”linser” jag tillägnar mig att se med i reflektionsprocessen desto mer mångfacetterade tycks drivhusprojekten framträda för mig.
Under hösten 2004 börjar jag fundera över hur jag ska kunna fördjupa och dela med mig av de kunskaper som vuxit fram genom ovanstående process. När jag samtalar med personer i verksamheten om dessa kunskaper försöker jag alltid koppla resonemangen till konkreta situationer och aktörshandlingar som vi har en gemensam erfarenhet av. I externa sammanhang saknar jag denna möjlighet. Dessutom kan inte situationerna och aktörshandlingarna användas på ett öppet sätt internt eftersom de inte är anonymiserade. För att anonymisera och tillgängliggöra denna reflektionsfond inleder jag arbetet med att utveckla de scenarier som avhandlingen är uppbyggd runt. Genom scenarierna väver jag samman skilda företeelser i en och samma historia. Upprinnelsen till Dreamer66 kom sig av att jag
funderade över hur det kunde komma sig att somliga ordentliga och framgångsrika universitetsstudenter tycktes ha svårare att finna sig till rätta i drivhusprojekten än vissa av deras studiekamrater som var mindre ordentliga och framgångsrika. Ur denna fundering tog historien om Anna och Leonardo form. Annas arbeten har god teoretisk höjd men tycks inte vara relevanta i förhållande till projektet. Hon agerar som om hon deltog i en anpassningsinriktad lärprocess, dvs. i en teorikurs. Leonardo får saker att hända och finner sig väl tillrätta i projektets utvecklingslogik, men utför sitt arbete på en uppseendeväckande låg teoretisk nivå. Vid en utvärderings- och utvecklingsdag med min institution spelar jag upp ett embryo till Dreamer67. Efter gestaltningen av scenariot följer
diskussioner i smågrupper. Diskussionstemat gäller vilken feedback,
64 Livsvärldselement diskuteras närmare i kapitel 9 Livsvärld. 65 Situationshorisont diskuteras närmare i kapitel 9 Livsvärld. 66 Se kapitel 6 Scenario del 1: Dreamer.
och vilket betyg, som handledaren bör ge Anna respektive Leonardo. Grupperna ska dessutom fundera på vem av Anna och Leonardo som de tror kommer att klara sig bäst i arbetslivet. Åsikterna går rejält isär. Intressant är dock att flera av deltagarna ville ge Anna bra betyg och underkänna Leonardo, samtidigt som de förväntar sig att Leonardo kommer att klara sig bäst i arbetslivet. Lärargruppen har lättast att identifiera sig med och premiera Annas agerande trots att de förstår att hennes agerande är djupt problematiskt ur projektets utvecklingssynpunkt. Kanske har flera av dem själva varit en Anna. Emellertid tycks både studenter och handledare ha lätt att falla tillbaka i den pedagogiska påverkansprocessen i sin rollutövning trots att de är medvetna om att de ingår i ett utvecklingsinriktat samman- hang. Genom dessa erfarenheter inser jag att jag behöver visa att an- passningsinriktat och utvecklingsinriktat lärande inte är logiskt för- enliga i en och samma lärosituation samt att det faktiskt inte är re- levant att tillämpa en logik som utgår från anpassningsinriktat lärande när man ska ge feedback på ett utvecklingsinriktat lärande. Insikterna sporrar mig att ytterligare fördjupa mig i handlingsteori.
Under årsskiftet 2004/2005 flyttas det övergripande ansvaret för arena och drivhusprojekt successivt över till den avdelning på universitetet där jag själv arbetar. Detta innebär ett närmande mellan drivhus- och Siriusprojekt samt att jag får en förnyad kontakt med arena och drivhusprojekt. Eftersom jag inte är involverad i driften av verksamheten riskerar jag inte att gå i den normativa fällan. Däremot har jag möjlighet att ställa frågor och pröva idéer. När jag prövar mitt förnyade tänkande märker jag att det besvaras med intresse.
Jag är inte längre ensidigt fokuserad mot arena och drivhus- modell utan funderar lika mycket på villkoren för och hanteringen av Siriusprojekt och olika forskningsprojekt som bedrivs i min närhet. Jag registrerar vilka rationalitetsformer som kommer till uttryck vid möten i de kompetenscentra som avdelningen är engagerad i, vilka diskursiva mönster som kommer till uttryck vid disputationer etc. Tidigare har jag tagit min kontext förgiven, men nu upptäcker jag att den är unik på universitetet. Ingen annanstans på lärosätet utgör tvär- funktionell kunskapsbildning, interaktiv forskning, integrerad forskning, utbildning och samverkan, tvärfunktionellt integrerade innovationssystem, Triple Helix etc. så självklara inslag i verk-
samheten.68 I samband med att jag börjar observera min egen kontext
kommer jag till insikt om vilken funktion Siriusprojekten har i verk- samheten, hur nära sammanflätade de är med avdelningens och kompetenscentrumens forskningsaktiviteter. Det hjälper mig att för- stå vilken funktion drivhusprojekten skulle kunna fylla, t.ex. genom att fungera som verktyg för att stödja avknoppningsprocesser från deltagande företag.
Kondensering
Under våren 2005 fortsätter jag med att genomföra litteraturstudier och reflektioner av situationer, minnen och erfarenheter. I samband med att jag förbereder en presentation av mina tankar om arena och drivhusprojekt för lärare och forskare vid ett annat lärosäte tvingas jag sammanfatta det som jag kommit fram till. Arbetet är krävande men hjälper mig att sålla bland mina idéer samt klargöra vad som är förståelseinriktad analys respektive handlingsinriktad strategi. De strategier jag utvecklat genom den fördjupade litteraturstudien och reflektionerna är inte prövade på verkliga situationer. För att kon- kretisera dem genomför jag ett antal demonstrationer för olika lärare på LTU som är eller varit knutna till drivhus- eller Siriusprojekt. Till- sammans försöker vi pröva rimligheten av strategivalet genom att relatera till upplevda situationer samt genomföra tankeexperiment. I anslutning till dessa demonstrationer prövar jag en idé om att dela in aktörernas samverkan i två tydligt åtskilda faser: en operativ fas som är produktionsinriktad och en reflexiv fas som är inriktad mot ut- värdering, utveckling och styrning av den operativa fasen. Vi diskuterar också hur faciliteringen av respektive fas skulle kunna se ut. Flera handledare säger att de upplever att det är ett problem att utvärdering, utveckling, beslutsfattande blandas huller om buller med produktion av operativ verksamhet. Jag får alltså positiv respons på idén och utvecklar den vidare.
Avhandlingsarbetet
När jag inleder avhandlingsarbetet i oktober 2005 börjar jag med att försöka beskriva de officiellt sanktionerade mål, visioner och normer som påverkar Arena innovativ teknik och företagande, drivhusprojekt
68 Om jag jämför med de erfarenheter som Karlsson (2004) gjort, så tycks vår verksamhet
och Siriusprojekt. Det handlar om mål som pekas ut via goda exempel, formella styrdokument eller via informella visionära planer. Målen har till stor del tagit form när aktörer med relation till arena, drivhus- och Siriusprojekt fantiserat tillsammans om mer önskvärda tillstånd. Med hjälp av ett scenario som inleds i nästa kapitel, försöker jag leva mig in i hur drivhusstudenter och drivhushandledare som exponeras för dessa målbilder hanterar och reflekterar över sin verklighet. Råmaterialet till scenariot hämtar jag från de proble- matiska situationer, minnen och erfarenheter som reaktiverats i samband med litteraturstudierna. När jag skriver scenariot befinner jag mig i situationerna och rör mig i tidrummet med hjälp av aktörernas förehavanden. Det perspektiv jag försöker inta är den deltagande självreflexiva aktörens perspektiv. Med hjälp av scenariot försöker synliggöra spänningar mellan objektiv och subjektiv verklighetskonstruktion69. I ett uppföljande kapitel låter jag två av
scenariots aktörer peka ut kritiska problem. Problemen formuleras som frågor. Flera av frågorna är faktiska frågor, som studenter, hand- ledare och arenaledning, ställt mig under tiden som arenautvecklare. Jag upplever att flera av dessa frågor ställer skillnaden mellan objektiv och subjektiv verklighet på sin spets. I slutet av kapitlet kondenseras frågorna i en form som gör det möjligt för mig att bära med dem in i avhandlingens teoretiskt orienterade kapitel.
I avhandlingens teoretiskt orienterade kapitel genomför jag analytiska och pragmatiska reflektioner. Genom de analytiska reflektionerna försöker jag förstå villkoren för drivhusaktörernas samverkan och identifiera orsaker till att vissa problematiska situationer uppträder. Genom att återkomma till samma situationer utifrån olika teoretiska perspektiv försöker jag generera multipla tolkningar av situationerna. Med hjälp av de pragmatiska reflektionerna försöker jag, utifrån redovisade teorier och analytiska reflektioner, dra slutsatser om hur de problematiska situationerna skulle kunna hanteras. De tolkningar och strategier jag utvecklar samlar jag i DOS, som härigenom får ett både förståelseinriktat och normativt innehåll.
Med hjälp av scenariots andra del, SafeChild, använder jag scenarioformen för att undersöka möjliga framtidstillstånd. Denna del av scenariot kan liknas vid ett tankeexperiment.