Ansvarsfördelningen

Under 1950- och 1960-talen förutsattes att kärnkraftindustrin, AB Atomenergi och statliga tillsynsmyndigheter delade ansvaret för att det radioaktiva avfallet hanterades på ett säkert sätt, även om detta ansvar sällan beskrevs som särskilt betungande eller uppfordrande. Under 1970-talet när riskerna omdefinier- ades i grunden, politikerna och miljörörelsen tolkade kärn- avfallet som ett av de allra allvarligaste miljöproblemen, och AKA-utredningen presenterade teknologiskt avancerade för-

slag på hur kärnavfallet skulle omhändertas, hamnade frågan om ansvaret för kärnavfallshanteringen i ett helt nytt läge. Kärn- kraftsindustrin tog via SKBF och senare SKB på sig ansvaret. Den satsade enorma resurser på att utveckla metoder för en helt säker avfallsförvaring, eftersom regeringen i regeringsförklar- ingen och villkorslagen ställt upp detta som krav för att redan byggda och planerade kärnkraftverk skulle få tas i drift. Rege- ringen lade helt över ansvaret för att utveckla kärnavfalls- hanteringen på kärnkraftsindustrin och ville inte se någon statlig inblandning i SKB. Under andra hälften av 1970-talet etable- rades på detta vis en strikt ansvarsfördelning, där regeringens och statens roll inskränkte sig till att granska och ta ställning till SKB:s förslag.

Då provborrningar i den svenska berggrunden utfördes under 1980-talet på uppdrag av PRAV, Programrådet för radioaktivt avfall, och SKB uppträdde dock lokala befolkningar, på plats efter plats, med anspråk på att ta ansvar för kommande genera- tioner och miljön. Motståndsgrupperna mot provborrningar och kärnavfallsförvaring i berggrunden definierade ansvaret på ett helt annat sätt än vad SKB gjort. För dem gällde inte ansvaret hur kärnavfallet skulle omhändertas, utan snarare att skydda den egna hembygden från radioaktiv kontaminering till följd av att en olämplig och oprövad metod för avfallsförvaring togs i bruk.

162

Deras ansvarstagande innebar att de helt motsatte sig KBS-3, och undermarksförvaring över huvud taget, och att de mobilise- rade en motexpertis som ifrågasatte de försanthållanden som av SKB engagerade geologer och tekniker förmedlade. De lokala motståndsgruppernas agerande fick SKB, att mot slutet av 1980- talet inse att bolaget inte ensidigt kunde ta på sig ansvaret för kärnavfallsförvaringen. Skulle man finna en plats för slutför- varing av avfallet var det helt enkelt nödvändigt att de som var bosatta på platsen också gjordes delaktiga och tilläts ta ansvar för beslutet. Alla försök till påtvingade lösningar var dömda att misslyckas, eftersom de ständigt ledde till uppslitande konflikter. Mot denna bakgrund skickade SKB 1992 ett brev till Sveriges 286 kommuner och hörde sig för om vilka som kunde tänka sig att samarbeta kring ett eventuellt kärnavfallsförvar. Detta var ett sätt att inbjuda kommunerna och medborgarna att ta ansvar för omhändertagandet av kärnavfallet, sedan en helt teknokratisk modell misslyckats. I samband med att samarbete inleddes med Storuman och Malå i Västerbotten framhöll också SKB:s ledan- de företrädare att ansvaret för omhändertagandet av kärnavfallet vilade på hela den svenska befolkningen och att alla kommuner som kunde anses lämpliga att hysa ett kärnavfallsförvar hade en moralisk skyldighet att hjälpa till – det låg ju i allas gemensamma intresse att avfallsförvaringen blev så säker som möjligt. Sedan 1980-talets slut hade med andra ord en ansenlig förändring ägt rum. Det var inte längre SKB som ensamt på vetenskapliga grunder skulle ta ansvar för avfallsförvaringen och peka ut vissa platser, utan nu vädjade bolaget med blandad framgång till be- folkningens ansvarskänsla för det gemensamma bästa. I början av 2000-talet lyckades bolaget också få flera kommuner att vilja dela detta ansvar.

Inom antikärnkraftsrörelsen och miljörörelsen opponerade man sig dock kraftigt såväl mot SKB:s förslag till bergrumsför- varing som det sätt på vilket bolaget ansågs understödja sina ställ- ningstaganden genom mer eller mindre fabricerade och vinklade vetenskapliga resultat. Även SKB:s informationskampanjer kriti- serades i grunden, och tolkades som snedvridna, tendentiösa, osakliga och ohederliga. Den slutsats som antikärnkraftsrörelsen och vissa miljöorganisationer drog av detta var att den ansvars- fördelning som det svenska programmet för kärnavfallshantering vilat på varit helt förfelad. Ansvaret borde inte innehas av ett privat företag, som agerade efter helt andra principer än vad den allvarliga miljöfrågan krävde. Staten borde omgående överta

ansvaret för kärnavfallsförvaringen, vilket också skulle möjlig- göra en medborgerlig insyn i processen som tidigare tyvärr in- te varit möjlig. Regeringens svar var dock att man fann ansvar- fördelningen funktionell och principiellt viktig. Den som pro- ducerat avfallet borde ansvara för att omhänderta det. Statliga tillsynsmyndigheter som SKI och SSI hade insyn i processen och regeringen den yttersta beslutanderätten huruvida SKB:s förslag till slutförvaring skulle godkännas eller ej. På så sätt ansågs den demokratiska hanteringen av processen vara säkrad.

Även frågan om ansvaret har således varit föremål för kon- troverser och definierats på olika sätt sedan 1970-talet. Spän- ningarna har hittills rört sig mellan ett lokalt definierat och ett nationellt definierat ansvar. Här förefaller konsensus för tillfället ha uppnåtts i och med att kommunerna i Östhammar och Oskarshamn efter överläggningar med SKB förklarat sig vara beredda att medverka i platsundersökningar för ett slutförvar för använt kärnbränsle. Den stora frågan i framtiden är sannolikt hur ett internationellt, europeiskt, ansvar för kärnavfallet kom- mer att tolkas. Kan exempelvis Sverige, enligt EU:s lagstiftning, anses ha ansvar att omhänderta kärnavfall från unionens övriga länder? Om så skulle vara fallet skulle det innebära en dramatisk förändring av ansvarsfördelningen kring kärnavfallet, vilket sannolikt skulle få genomgripande konsekvenser för det svenska kärnavfallsförvaringsprogrammets nationella politiska legiti- mitet. Det finns i dagsläget inget som talar för en sådan för- ändring, men inte heller någon absolut garanti för att den kan uteslutas.

Naturuppfattningen

I de förslag till avfallsdeponering som var i omlopp under 1960-talet, exempelvis havsdeponi, begravning i Antarktis is eller förvaring i uttjänta gruvor, framställde kärnfysiker, reaktor- tekniker och strålningsexperter alltid naturen som tålig och stabil. Utspädning, utsläpp eller nedgrävning antogs inte påverka en förlåtande natur i någon märkbar utsträckning. Marianer- graven var djup, oceanerna ofantligt stora och berggrunden uråldrig och oföränderlig.

På 1970-talet, när det blev aktuellt i Sverige att utveckla ett förslag på hur ett undermarksförvar skulle kunna utformas, ge- nomsyrades förslagen alltjämt av denna föreställning om en oföränderlig och stabil natur. Utgångspunkten var att berget

164

skulle förbli så som det alltid varit. Den framväxande miljö- rörelsen och antikärnkraftsrörelsen uttryckte dock, i många fall med benäget bistånd från geologer och andra naturvetare, en helt annan uppfattning om naturen. För dem framstod snarare ekosystemen som ömtåliga och naturen som sårbar. Denna natur var inte alls stabil, utan föränderlig, heterogen och i viss mån oförutsägbar. I enlighet med en sådan naturuppfattning fram- stod idén om att begrava och gömma det radioaktiva avfallet i berggrunden för en period överstigande hundra tusen år som ytterligt äventyrlig och därtill oansvarig.

Miljöorganisationer och kritiker av KBS-3-metoden framställ- de, med stöd hos geologer, berget som levande och föränderligt. Under en överskådlig tid uppgavs den svenska berggrunden ha genomgått en serie genomgripande omvandlingar, i synnerhet i samband med istider. Spår av jordbävningar, förkastningar, sprickbildningar och förändrade grundvattenrörelser kunde enkelt urskiljas med geologins hjälp och bevisade att berget var föränderligt samt att dess framtida tillstånd inte lät sig förut- sägas för perioder om hundratusentals år, i synnerhet inte om det skulle hysa ett kärnavfallsförvar, som kunde tänkas påverka både sprickbildning och grundvattenflöden.

Mot denna bakgrund motsatte sig organisationer som Folk- kampanjen, Avfallskedjan och Greenpeace tillsammans med en rad lokala motståndsgrupper all form av undermarksförvaring. Föreställningen att det var möjligt att gräva ner och gömma kärnavfall i förvissning om att det skulle låta sig oskadliggöras vilade på en naturuppfattning som legat till grund för industri- samhällets miljöförsyndelser i det förgångna, och en sådan natur- uppfattning kunde inte tillåtas genomsyra konstruktionen av en anläggning som skulle hålla kärnavfallet isolerat från biosfären i en närmast obegripligt lång tidsperiod. Torrdeponi och ovan- marksförvaring framställdes som bättre alternativ, eftersom kärn- avfallet då kunde stå under ständig kontroll och inte utelämnades åt en föränderlig och oförutsägbar natur.

Då SKB konfronterades med denna kritik, flera etablerade geologer offentligt ifrågasatte bolagets geologiska bedömningar och ortsbefolkningar runt om kring i Sverige vägrade att tillåta några provborrningar i sina kommuner, ändrade SKB uppfatt- ning om bergets betydelse. Tidigare hade Sveriges rikliga till- gång på stabilt urberg framhållits som en garanti för säker av- fallsförvaring och sökandet efter det geologiskt sett lämpligaste berget varit en prioriterad uppgift. Mot slutet av 1980-talet

förklarade SKB omvänt att det gick bra att bygga ett slutförvar på de flesta platser i Sverige samt att det inte var berget som utgjorde den viktigaste barriären mot omgivningen, utan den kapsel som omslöt det använda kärnbränslet. Bergets uppgift var enligt ledande företrädare för SKB inte längre att hindra det radioaktiva avfallet att nå människor utan snarare att hindra människor från att nå avfallet. Därmed blev hela frågan om berget var stabilt eller föränderligt inaktuell. Frågan om naturens tålighet ersattes med frågan om de tekniska konstruktionernas hållfasthet. Genom att inte längre betrakta berget som den vik- tigaste barriären kunde SKB undvika de besvärliga geologiska problemställningarna, där olika geologiska experters stånd- punkter ställdes mot varandra, och bereda en möjlighet att för- lägga slutförvaret till en plats, där den politiska viljan att hysa en anläggning för kärnavfallsförvaring var för handen.

En anmärkningsvärd sak var att SKB nu – av samma organisa- tioner som tidigare kritiserat bolagets odemokratiska metoder i samband med geologiskt motiverade provborrningar – ankla- gades för att negligera geohydrologiska kriterier då lämpliga platser för ett slutförvar skulle undersökas och för att försöka förlägga slutförvaret till en plats, där det politiska motståndet var så litet som möjligt. Att SKB inte längre satte bergets kvalitet och geologiska förhållanden i första rummet, utan den politiska acceptansen, då en lämplig plats skulle utses framställde kriti- kerna nu som oseriöst och riskabelt. På 1980-talet, när SKB ägnade stor möda åt att söka efter ett berg med bästa tänkbara geologiska kvaliteter, motsatte sig alltså kritikerna inom Folk- kampanjen, Avfallskedjan och lokala motståndsgrupper detta, eftersom de ansåg bergrumsförvaring olämplig av geologiska skäl. När SKB under 1990-talet däremot omorienterade sig och inte främst prioriterade sökandet efter det bästa berget, utan efter en plats där befolkningen var intresserad av att ta emot avfallet, aktualiserade de organisationer som tidigare motsatt sig bergrumsförvaring frågor om bergets kvalitet och lämpliga lokaliseringsplatser utifrån ett geologiskt perspektiv, samtidigt som de kritiserade SKB för att inte fästa tillräckligt stor vikt vid geologiska och hydrologiska kriterier. Till skillnad från under 1980-talet diskuterade nu vissa kritiker geohydrologiska kriterier i positiva termer för att urskilja mer lämpliga geologiska for- mationer – i inlandet med långsam grundvattengenomström- ning – och inte som tidigare enbart för att påvisa bergrumsför- varingens allmänna olämplighet. Avsikten var att kompromettera

166

de val av kommuner för platsundersökningar, Oskarhamn och Östhammar, som SKB gjort. Till och med greppet att anvisa geologiskt mer lämpade bergformationer användes, trots att kritikerna alltjämt generellt var emot bergrumsförvaring. Således illustrerar även de skilda uppfattningarna om naturen och berg- kvalitetens betydelse hur tolkningar som hålls för giltiga, korrek- ta eller rimliga förskjuts och förändras i relation till varandra och till samhälleliga omständligheter. I vissa avseenden kan parterna för ett ögonblick nästan sägas byta position med varandra, för att strax därpå byta tillbaka.