När de första farhågorna inför omhändertagandet av kärnavfallet uttrycktes i det offentliga samtalet under 1950- och 1960-talen tillbakavisades de omgående av kärnkraftsindustrins represen- tanter som gjorde gällande att ”kärnavfallsproblemet” inte var ett tekniskt problem, utan ett informationsproblem. Kärnkrafts- industrins företrädare uppträdde under dessa decennier med en överväldigande tilltro till tekniken och hävdade att den oro,
KB
S-1
KB
S-3
som några år in på 1970-talet växte sig starkare bottnade i okun- skap om de tekniska lösningar som stod till buds. Med AKA- utredningen fick denna teknikoptimism ett officiellt sanktionerat uttryck och kärnkraftsvänliga politiker kunde hänvisa till att en teknisk lösning som garanterade en säker kärnavfallsförvaring nu hade tagits fram. Att antikärnkraftsrörelsen, de kärnkrafts- kritiska politiska partierna, centern och vpk, och en ansenlig del av medborgarna inte lät sig övertygas, utan krävde ytterligare bevis för att en teknisk lösning som verkligen var helt säker lät sig presenteras, ledde till tillkomsten av KBS-1 till KBS-3. Med det oerhört intensiva forsknings- och utvecklingsarbete som projekt Kärnbränslesäkerhet innebar kunde AKA-utred- ningens förslag att avfallet skulle förvaras inkapslat i det svenska urberget förfinas in i minsta detalj. Geologisk och teknisk exper- tis samt ett omfattande remissarbete gjorde att en teknisk lösning kunde stabiliseras år 1984 med KBS-3. Kärnkraftsindustrin hade därmed i sitt eget perspektiv presenterat, världens kanske tekniskt främsta och mest utvecklade metod för att omhänderta kärnavfall. En majoritet av de politiska partierna ställde sig bakom SKB:s förslag, medan de som fortfarande hyste tvivel tvingades på de- fensiven. Kritikerna inom antikärnkraftsrörelsen, Avfallskedjan och andra miljöorganisationer vidhöll dock sina ifrågasättanden av SKB:s metoder och vad som uppfattades som företagets o-
172
höljda teknikoptimism. Dessa organisationer skaffade sig egen teknisk och geologisk expertis som problematiserade de antagan- den – om exempelvis hydrologiska förhållanden, sprickbild- ningar i berg, materials hållfasthet och korrosion – som SKB:s tekniska konstruktion av bergrumsförvar och förvaringskapslar vilade på. Kritikerna och av dem anlitade experter framhöll att KBS-3, liksom SKB:s övriga förslag, var uttryck för ett tekniskt önsketänkande och förhoppningar om att inga oväntade problem skulle tillstöta i framtiden. I själva verket var det, enligt SKB:s kritiker, helt omöjligt att förutse vad som skulle ske med kärn- avfallet i bergrumsförvaren på 500 meters djup inom de kom- mande hundratusen åren. Därtill kom att tekniken inte kunde prövas under realistiska förhållanden. Slutsatsen var att KBS-3 vilade på tro snarare än vetande, och att SKB valde att tro, medan kritikerna valde att tvivla på den tekniska lösningen.
I början av 1990-talet, när transmutationstekniken lanserades som ett alternativt sätt att omhänderta det radioaktiva avfallet, inträffade emellertid något anmärkningsvärt även beträffande teknikvärderingen. Den svenska kärnkraftsindustrin, SKB och IAEA:s ordförande, Hans Blix, ställde sig ytterst tveksamma till att den nya tekniken skulle kunna användas i industriell skala under överskådlig tid. De framhöll att tekniken befann sig på experimentstadiet och att det vore olämpligt att den fick någon inverkan på den svenska energipolitiken eller försenade det svenska programmet för kärnavfallshantering. De visionära och optimistiska kärnfysiker och reaktortekniker som hävdade att transmutationen skulle lösa avfallsförvaringsproblemen tillbaka- visades som alltför teknikoptimistiska av företrädare för SKB, som istället gav uttryck åt en skeptisk hållning visavi de nya tekniska lösningarna, en hållning som stod i skarp kontrast till den som kännetecknat bolagets förord för KBS-3 och berg- rumsförvaring. Paradoxalt nog var förhållandet det omvända i Greenpeace och andra miljöorganisationer som motsatt sig KBS-3-metoden. Dessa organisationer genomsyrades plötsligt av en ansenlig teknikoptimism. Transmutationen gav dem en möjlighet att motsätta sig det svenska programmet för kärn- avfallsförvaring i berggrunden utan att framstå som teknikpessi- mister och nejsägare. Istället kunde de nu opponera sig mot KBS-3 med uttrycklig hänvisning till att denna teknik var ut- daterad, och att kärnavfallet i framtiden skulle kunna omhänder- tas på miljömässigt bättre sätt. I fråga om transmutation rådde således en helt omvänd teknikvärdering.
Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att miljöorganisa- tioner och vissa kritiker av KBS-3 använde och delvis anslöt sig till optimismen bland kärnfysiker och reaktortekniker inför transmutation, därför att det gav dem ett nytt och annorlunda argument mot undermarksförvaring. Det är svårt att tro att dessa kritiker av hela det svenska kärnkraftprogrammet skulle kunna acceptera den upparbetning och den nya generation av reaktorer som transmutationen förutsatte. Hänvisningarna till nya tekniska lösningar på avfallsproblemet var i huvudsak en retorisk resurs som kunde användas till att försena eller stoppa den process SKB försökte påskynda. Möjligen kan transmuta- tionen ha väckt förhoppningar om att andra mer miljövänliga tekniska lösningar, som inte förutsatte förnyade satsningar på kärnkraft, skulle komma att stå till buds i framtiden.
I skenet av vissa miljöorganisationers retoriska eller reella teknikoptimism är det intressant att notera att Sten Bjurström, vd för SKB, i samband med att transmutationens löften ställdes i utsikt, 1995 deklarerade att det alltid fanns vissa aktörer som trodde att framtiden skulle kunna erbjuda bättre lösningar, och att Claes Thegerström inskärpte att de som var ansvariga för kärnavfallsförvaringen inte kunde sitta och vänta på Columbi ägg, det vill säga en snillrik och förvånansvärt enkel lösning av ett till synes olösligt problem. Hade SKB:s representanter plötsligt övergivit den teknikoptimism som präglat bolagets verksamhet under 1970- och 1980-talen? Knappast, men där- emot var man mycket angelägen om att förverkliga den lösning på avfallsproblemet som utarbetats under mer än tjugo år och varit bolagets raison d’être. En viss anpassning till transmuta- tionsteknikens löften skedde dock inom SKB. Under andra hälften av 1990-talet framhöll dess representanter allt oftare att bergdeponin inte, som tidigare förutsatts, behövde tillslutas, för gott, utan att det fanns skäl att bygga förvaret så att framtida- generationer skulle kunna komma åt det om ny teknik för att omhänderta avfallet utvecklades. Frågan om den slutgiltiga förslutningen skulle därigenom kunna överlåtas till kommande generationer. På så sätt kunde SKB hålla fast vid KBS-3 och ändå inte framstå som helt avvisande i förhållande till eventuell ny teknik eller föreställningen om framtida teknisk utveckling. Trots detta kritiserades SKB sommaren 2006 av flera inflytelse- rika miljöorganisationer som nu satte sin tillit till utvecklingen av tekniken för slutförvaring av kärnavfall i djupa borrhål, en teknik som framställdes som överlägsen KBS-metoden.
174
Inte ens beträffande tilltron till ny teknikutveckling och tekniska framsteg följer således den idéhistoria som här skild- rats en enkel linjär logik. Plötsligt ändras förutsättningarna för kontroverserna och positionerna kastas om för en kort tid. Även om historien på denna punkt har retoriska och ironiska aspekter, så framgår det att också teknikoptimismen är villkorad, förhandlingsbar och försedd med vissa reservationer beroende på konkreta omständigheter i samtiden. Den optimism inför den nya tekniken som gällde inom kraftindustrin och SKB på 1970- och 1980-talen gällde inte längre på 1990-talet. Anti- kärnkraftsrörelsens tidigare så skarpa tvivel på storskaliga tek- niska lösningar kunde å andra sidan, på vissa håll under en kort period av 1990-talet, övergå i något som skulle kunna uppfattas som en, förvisso taktiskt betingad, men ändå närmast naiv teknik- optimism och några år in på 2000-talet i en närmast teknokratisk tilltro till ny storskalig teknologi.
Avslutning
När ett beslut om slutförvaringen av kärnavfall, vilket kommer att ha verkningar i hundratusentals år, slutgiltigt ska fattas är det oomtvistligen ett problem att vad som uppfattats som sant, giltigt, korrekt, moraliskt rätt och eftersträvansvärt i den aktuella frågan befunnit sig under ständig förhandling och förändring det sistlidna halvseklet. Att meningsmotsättningarna i drygt tre decennier lett till återkommande och uppslitande konflikter understryker problemets allvar. Mot denna bakgrund är det högst rimligt att anta att de stabiliseringar av vad som är sant och rätt som i dag möjligen har uppnåtts, i framtiden kommer att omförhandlas i relation till nya vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska och politiska omorienteringar. Vad dessa omför- handlingar kommer att innebära låter sig knappast förutsägas, och det framstår därför som omöjligt att ta hänsyn till dem i sam- band med det förestående beslutet. Däremot är det fullt möjligt att ta hänsyn till insikten att sanningarna och värderingarna är situationsberoende och under ständig förhandling – ett even- tuellt beslut om ett slutförvar bör utformas så att denna insikt beaktas i största möjliga utsträckning.
S A M H Ä L L S F O R S K N IN G 2 0 0 7
Samhällsforskning 2007
Betydelsen för människorna, hembygden och
regionen av ett slutförvar för använt kärnbränsle
Box 5864, 102 40 Stockholm Telefon 08-459 84 00 www.skb.se Omslag2007 07-10-11 14.50 Sida 1