Antaganden om projektsamtalet

Diskussionen om språkreglernas förekomst och giltighet för projektsamtalets olika situat-ioner inleds i detta avsnitt med ett exempel kring betingelsen för beskrivning att ”vi får inte använda uttrycket för ting oberoende av uttrycket för handlingsmöjligheter”. Regeln beskriver förutsättningen för det allmänna påståendet att det finns gränser för vad vi kan göra. Strukturen hos betingelser för beskrivning utgör logiska relationer mellan uttryck som Zinkernagel demonstrerar och som ingår i Israels definitioner av språk och tal. Det är regler för att kunna beskriva en konkret situation. Reglerna bildar den kunskapsteore-tiska grunden för den språkliga rationaliteten på så sätt att om någon negerar dessa regler blir hans språkbruk antingen motsägelsefullt, oförståeligt eller godtyckligt. I förhållandet till det objektiva, skriver Israel, betyder godtycklighet att vi hade kunnat påstå motsatsen utan att vara säkra på om yttrandet eller dess motsats varit korrekt.169

Det är inte heller så att empiriska fakta gör regeln till en logisk nödvändighet. Det är sna-rare så att reglerna medger en meningsfull formulering av satser som är empiriskt pröv-bara. Israel skriver att varje konkret, korrekt språkhandling kan betraktas som en situation där en regelstruktur måste följas om vi vill tala på ett motsägelsefritt och förståeligt sätt. Språkregeln ovan gäller både påståendet om den vardagliga situationen att vi t.ex. inte kan beröra det ställe på bordet där askkoppen står utan att flytta den och den experimen-tella situation som t.ex. att fastställa gränser för ett minsta rumsmått.

157

Exemplet i nästakommande stycken framhåller hur möjligheter i elementära situationer får konsekvenser som måste beaktas, inte nödvändigtvis i ett komplicerat men i ett mer gemensamt händelseförlopp.

Inom den ortopedkirurgiska kliniken hade personalens projektgrupp diskuterat mått och funktioner för vårdavdelningens olika rum. Man hade beskrivit behovet av bättre ergo-nomiskt utformade lokaler med inredning och utrustning anpassade till patienter inom kliniken. Deltagarna hade med sina olika erfarenheter konstaterat att patientrum och hygienrum var för små och att ett omvårdnadsarbete skulle bli fysiskt enklare och lättare att utföra i större rum efter en ombyggnad. Förutsättningen var inte och kunde inte vara att påstå att rummen kunde vara hur små som helst eller att de kunde vara hur stora som helst. Projektgruppen hade valt att särskilt förbereda undersökningar av två olika typrum med verkliga rumsmått. Det gällde patientsalar för en respektive två personer och toalett- och duschrum för rullstolsberoende personer. För undersökningen av både patientrum-men och hygienrum hade begreppet vårdrum beskrivits som en arbetsplats för vård och mobilisering av patienter före och efter operation. Vårdrummen beskrevs som arbetsplat-ser med särskilda krav för rullstolsbehövande patienter respektive krav med hänsyn till patienternas integritet.

Projektgruppen diskuterade vilka vårdflöden som var dimensionerande för utrymmet i vårdlokalerna och försöken förbereddes med serier av måttuppgifter. I undersökningen genomfördes de olika rumsmåtten systematiskt med flyttbara väggar. Deltagarna hade där en handlingsmässsig tillgång till den fysiska miljön utöver den upplevelsemässiga.170

Det var ett tillfälle för projektgruppens deltagare att framställa tillräckliga beskrivningar över minsta funktionsmått på vårdlokaler. Personalen hade tillgång till erfarenheter som kunde preciseras på ett detaljerat sätt. Det fordrades försök i full skala för att diskutera resultat som inte kunde erhållas på annat sätt. Projektgruppen skulle i beskrivningar få en direkt handlingsmässig tillgång till detaljerade nödvändiga arbetsplatsförhållanden utöver de upplevelsemässiga.

Resultaten av undersökningarna beskrev gränser för ett minsta utrymme som deltagarna använde som argument i förhandlingar med planerare. Med resultaten kunde personalen föregripa konsekvenser som planerarnas förslag innebar. Klinikens representanter hade beskrivningar som underlag för att i projektsamtalet framföra faktauppgifter och värde-omdömen med avseende på utformningen av vårdlokaler.

170 Zinkernagel, P. 1957, sid. 191, Det är med motsägelsefulla och i vissa fall absurda exempel som Zinker-nagel redovisar för att tydligt påvisa betingelser för beskrivning. Han skriver att vi kanske kan uppleva vad som helst, men vi kan inte beskriva det vi upplever utan att följa vissa språkregler och han fortsätter Det går

inte an att säga att en bestämd patient hade upplevelsen, att han samtidigt kunde vara i fyra olika sängar och tillägga ”och han kunde faktiskt vara i fyra olika sängar samtidigt”. Säger vi nämligen detta, blir användningen av ordet ”han” och därmed ordet ”upplevelse” vagt och obestämt. Situationen skulle bli motsägelsefull och

absurd om en planerare låter uttrycket ligga till grund för handlingsmöjligheter i ett projektsamtal och där säga att jag upplever att varje patient måste ha fyra sängar eller att varje säng måste rymma fyra personer. Däremot är det inte ovanligt att det händer att brukare i en planeringsprocess inte har fått något svar på en fråga eller har fått svaret att en fråga kan tas upp senare och när den upprepas konstaterar att det är för sent att ställa frågan.

158

IDENTITET.

Med utgångspunkt från det kunskapsteoretiska förhållningssättet gör Favrholdts en kri-tisk beskrivning av den reduktioniskri-tiska uppfattningen inom social konstruktivism som innefattar en svag och en stark version. I Social konstruktivisme – marmortempel eller

sand-slot?171 skriver Favrholdt med avseende på den svaga versionen att den går ut på att en rad

institutioner i samhället har tillkommit och skall förklaras med utgångspunkt från sociala orsaker. Det gäller t.ex. institutioner för lagstiftning respektive beteende, normer och etiska system m.m. men inte t.ex. vetenskapliga resultat. Den starka versionen hävdar att inte enbart de nämnda institutionerna utan också samtliga vetenskapliga resultat och upptäckter är sociala konstruktioner. Denna uppfattning är inte hållbar för en närmare kritik, skriver Favrholdt, och den svagare versionen bör modifieras.

Vetenskapsteoretiker har hävdat att alla data är teoriladdade, vilket enligt Favrholdt leder till att man aldrig kan konfronteras med en teorineutral observation. Teoriers falsifierbar-het har tagits som intäkt för att ingen teori är sann. Teori uppfattas därför som att inte vara avhängig av en särskild överensstämmelse med faktiska förhållanden utan snarare som ett mänskligt skapat socialt fenomen.

Samhällsforskare gav tidigt plats för att sociala faktorer t.ex. kan påverka sättet som na-turvetenskapliga upptäckter görs och kommer till uttryck, men inte själva innehållet. Forskningen uppmärksammade samtidigt att samhällets utveckling blir till en objektiv verklighet med institutioner som sociala konstruktioner. Vissa forskare kom att argumen-tera för att även de exakta vetenskapernas framåtskridande endast kan förklaras ur sociala, politiska, kulturella och ekonomiska förhållanden.

Ur kunskapsteoretisk synpunkt skärskådar Favrholdt på ett kritiskt sätt den svaga vers-ionen av social konstruktivism som inte ger en klar definition av objektiv existens. Det är enligt Favrholdt nödvändigt att dra en gräns mellan det absoluta och det konventionella. Företrädare för den starka versionen har inte behov av att dra någon gräns mellan det absoluta och det konventionella. Där gäller att varje vetenskaplig teori är en social pro-dukt. Det som eventuellt är sant eller falskt avgörs inte utifrån om den stämmer med verkligheten, för verkligheten är också en social konstruktion.

Favrholdt argumenterar mot påståendet att språket är en social konstruktion. I en mening är det riktigt att språket är människoskapat, men det rymmer en rad drag som inte är det. En rad begrepp, som vi är tvungna att skapa för att överhuvudtaget kunna beskriva var-dagliga förhållanden står i bestämda relationer till varandra som inte är människoskapta. Oavsett vilket tungomål som brukas så är språket inte enbart kulturbestämt. För att t.ex. meddela sig entydigt till varandra i samtal måste deltagarna följa motsägelseprincipen. Favrholdt skriver att oavsett hur motsägelseprincipen formuleras, tex. ”ett ting kan inte både existera och inte existera” eller ”en sats kan inte vara både sann och falsk”, så måste vi tillägga ”till en och samma tidpunkt”. Det visar sig att logiken därför inte kan uppfat-tas som isolerat från en rad fundamentala begrepp i vardagsspråket och på det bestämda sätt som de skall användas i förhållande till varandra. Fundamentalspråket hänger nära

159

ihop med våra handlingsmöjligheter. Eftersom människor har likartade handlingsförut-sättningar oavsett vilken kultur de tillhör är deras användning av en rad begrepp över hela världen lika.

Favrholdt redovisar hur det råder ett ömsesidigt beroende, en interdependens, mellan grundbegrepp, och att relationen mellan dessa är en struktur i språket som visar sig när entydiga beskrivningar, påståenden och åsikter förmedlas.172

De regler som gäller för den korrekta användningen av begrepp gäller inte bara för språ-ket eller vårt tänkande utan också verkligheten. Det vi måste säga om verkligheten måste begreppsmässigt vara representerat i språket. Dessa förhållanden att använda ord på ett bestämt sätt visar att verkligheten är strukturerad på förhand för annars skulle vi kunna använda orden på ett godtyckligt sätt och några entydiga beskrivningar skulle inte finnas. En begreppsmässig undersökning är samtidigt en ontologisk utforskning skriver Favrholdt och framhåller:

det kan inte förhålla sig så att vi vid sidan av den korrekta användningen av våra grepp har en ontologisk kunskap, som kan beskrivas med användningen av dessa be-grepp enligt vilket bebe-greppen skall användas på ett helt annat sätt.173

Det som uppmärksammas i detta avsnitt är vissa nödvändiga begrepp för beskrivningen av konkreta situationer. Enligt modellen i kapitel 2.2 kan ett samtal vara reglerat med avseende på vilka som får delta, arena, ämne, syfte samt sätt varpå ämnet får behandlas. Det rationella samtalet inom projekteringsmetodiken beskrivs mer explicit och som för projektsamtalets reglering har inneburit att:

vilka som får delta i projektsamtal avser representanter för ägare brukare,

projektö-rer, entreprenöprojektö-rer, leverantörer och samhälle vilka medverkar för att bestämma, framställa och bruka byggnadsverket

ämnet i projektsamtal avser problem- och produktbestämning

arenan i projektsamtal avser ett nätverk med hierarkier av mötesplatser som

prak-tiska former för samverkan under planerings-, bygg- och förvaltningsprocesser

syftet i projektsamtal är att uppnå en rationell argumentation, pröva om de skäl som

deltagarna framför är giltiga och bedöma dessa mot varandra

sättet som ämnet får föras avser hur detta hanteras efter procedurregler som

deltagar-na främst själva bestämmer. Projektförloppet följer i huvudsak beställarorganisat-ionens strategier och ideal efter dess förhandsuppfattning, intresse och förmåga.

Förutsättningarna för att beskriva projektsamtalet i denna redovisning har antagits utgå från relationer mellan grundläggande begrepp som implicerar de ovan förekommande uttrycken för regleringen.

172 Favrholdt, D. 1999, Filosofisk Codex, sid. 189-194.

160

En första översikt har gett vid handen att deltagare i projektsamtalet kan förstås som både subjekt, språkbrukare och person. Arenan förstås som platsen i tid och rum för projekt-deltagarnas möten. Begreppet intention, som också tillhör de interdependenta begreppen, implicerar avsikt, syfte och ändamål, vilka för projektsamtalets reglering innebär att pröva om de skäl som deltagarna framför är giltiga. Problem- och produktbestämningen, som ämnet och objekt för projektsamtalet, förutsätter alltid begreppen ting, upplevelser och handlingsmöjligheter. Ur dessa perspektiv redovisas projektsamtalets reglering i kapitel 5.2. Sättet som ämnet får hanteras förutsätter ett minimum av ömsesidig förståelse, det vill säga intersubjektivitet,174 vars praktiska händelseförlopp innebär att ”samtalet kan fö-ras på många olika sätt men inte hur som helst” och som för respektive problemprojekt redovisats i kapitel 3.

I detta avsnitt antas att relationerna mellan de fundamentala begrepp som implicerar ut-trycken för projektsamtalets reglering utgör nödvändiga påståenden för projektsamtalets identitet. Samtidigt kan spörsmål väckas om vilka ytterligare begrepp som kan vara nöd-vändiga att pröva. Det fundamentala begreppet ”adfaerd” som översätts med uppträ-dande, handlingssätt, beteende, kan t.ex. som utgångspunkt undersökas med avseende på deltagarnas tillit till projektsamtalets organisering.175