I takt med att en jämförelse mellan Nazityskland och Sovjetunionen byggs upp, och en ökad fokusering på sovjetunionens etniska offer, så får vi också en porträttering av Sovjet som en antisemitisk och antijudisk stat. Karlsson väljer tex att belägga ”brottshistoriens slutdatum” på Stalins dödsdag, men han är också noga med att påpeka att efter 1953 så styrdes inte Sovjet ”med respekt för mänskliga rättigheter såsom dessa kom till uttryck i Förenta
Nationernas deklaration från december 1948.”142 Varför kan då inte Sovjet, efter 1953, dömas för ”brott mot mänskligheten”? Svaret kommer i att Lenin och Stalins regeringsperioder
142 Karlsson, Klas-Göran (2008), s 10.
präglades av ”utrensningar” och massvåld mot ”specifika etniska grupper”.143 I Karlssons inledning kan vi också, för första gången, hitta en specificering av dessa etniska grupper:
”Samtidigt som Stalin på hösten 1952 nyss hade satt punkt för vad som blev hans sista stora brott, avrättningen i Moskva av de 13 judiska läkare som enligt Sovjetledaren svurit sig samman för att mörda honom, startade i Prag rättegången mot den judiske förre partichefen Rudolf Slánský och 13 andra ledande kommunister, av vilka tio var judar.”144
Läkarna i föregående citat döms på grund av att de var ”läkare från fiendekretsar och med dubiösa bakgrunder”.145 Någon mening efter får vi ytterligare en förklaring på rättegången: ”Det var dock inte läkare av judisk bakgrund utan den tjeckoslovakiska säkerhetspolisens sovjetiska rådgivare som såg till att terrorn inte skulle begränsas till Lenins och Stalins sovjetunion.”146 Även på sida 18 i Karlssons text dyker judehatet upp som en aktiv politik under Stalins ordförandeperiod:
”Den etniska dimensionen är också framträdande i de förföljelser mot judar som kom att prägla efterkrigsårens sovjetiska terrorsamhälle. Det rörde sig inte om storskaliga massmord av det slag som ovan redovisats, utan om en rad mord på och arresteringar av individer och mindre grupper samt en antijudisk politik inom främst kultur- och medicinområdet, men har ändå blivit omdebatterade i forskningen.”147
Slutsatser
Detta är första gången i Karlssons text som den ”etniska offer”-diskussionen övergår till en specifik antisemitisk diskurs. Tidigare har vi bara fått anspelningar på att jämförelser mellan Sovjet och Nazityskland är godtagbara, men nu får vi en tydlig koppling mellan den
sovjetiska politiken, specifikt Stalin, och en antisemitism.
Här kan vi också hitta referenser till FN:s mänskliga rättigheter. Det ska påpekas att vi alltså inte fått någon genomgång av denna deklaration, eller vad exakt det är som Sovjet bryter emot i deklarationen. De mänskliga rättigheterna som författats av FN, används inom denna kontext som någon allsmäktig text utan några klara definitioner.
Vad som är intressant att påpeka i citatet med Rudolf Slánksýs är: 1) Slánksýs rättegång genomfördes, precis som Karlsson påstår, i Prag, dock under ledning av Kommunistiska Partiet i Tjeckoslovakien. Men i och med avsaknaden av agentskap i bisatsen så kan det uppfattas som att Stalin startade rättegången. Agentskapet knyts här, inte till en politik, utan till en specifik aktör, i detta fall Stalin. I denna mening kan vi också återfinna spår av den
aggregering som nämnts i avsnittet ang tidigare forskning. Dvs, olika partier och personer 143 Karlsson, Klas-Göran (2008), s 10. 144 Karlsson, Klas-Göran (2008), s 10. 145 Karlsson, Klas-Göran (2008), s 10. 146 Karlsson, Klas-Göran (2008), s 10. 147 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 18.
klumpas ihop och blir till ett paraplybegrepp kring kommunism, eller i detta fall, Stalin. Detta på grund av att Tjeckoslovakien, ända sedan 1918 (med undantag för nazistockupationen) var en självständig stat, och har aldrig varit en del av Sovjetunionen, som är föremål för
Karlssons analys. 2) Den politiska kampen inom de olika kommunistpartierna reduceras i dessa meningar till att enbart handla om personers judiska eller icke-judiska ursprung. Dvs, det läggs ingen betoning på de politiska processer som Sovjet stod inför, eller det som Karlsson senare kommer referera till som ”en antisemitisk kultur i Ryssland.” Vi får inte heller någon officiell förklaring, från Sovjets sida, till varför Slánksýs ställdes inför rätta, eller varför läkarna anklagades för konspiration, utan lämnas med konstateranden kring läkarnas ”dubiösa bakgrunder”. Det är oklart, i sin kontext, om denna benämning kommer från Sovjet, Stalin, eller från Brent & Naumov, som fotnoten i Karlssons text refererar till. Oavsett blir det omöjligt för läsaren att avgöra vad orden ”dubiösa bakgrunder” och
”fiendekretsar” faktiskt anspelar på, men, inom den anti-semitiska kontexten kan läsaren lätt dra slutsatsen att det förmodligen är just personernas judiska härkomst som är ”dubiösa”. Här får läsaren ytterligare en stark koppling till den diskurs som Karlsson för
genomgående i hela texten: Sovjets yttre och inre motståndare var inte politiska fiender, baserat på en marxistisk klassanalys. Tvärtom, deras fiender hade ”etniska dimensioner” och bland dessa finns således också judarna. Vi får även reda på att ”storskaliga massmord” var något som existerade tidigare, och vi lämnas även med frågor kring hur den antijudiska politiken inom kultur- och medicinområdet faktiskt yttrade sig. I Karlssons text utvecklas inte denna specifika politik, utan fokus ligger istället på Stalins politik och två specifika
händelser.
”Doctor’s plot” och Den antifascistiska judiska kommittén
Den antijudiska politiken i Sovjet är, enligt Karlsson, grundade i följande händelser: 1) upplösningen av den Judiska Antifascistiska Kommittén och morden på dess ledare, och 2) den sk ”doctor’s plot” (som diskuterats i tidigare kapitel). Bägge händelser bär, enligt Karlsson, ”antisemitiska förtecken”.148
Den Judiska Antifascistiska Kommittén beskrivs som: ”Kommittén, som blivit ett centrum för de sovjetiska judarna och bland annat verkat för att Förintelsen skulle erkännas, tilläts inte längre verka, och dess ledamöter arkebuserades 1952. I början av 1948 hade redan
kommitténs ledare, den judiske skådespelaren Solomon Mikhoels, dödats på öppen gata i
148 Karlsson, Klas-Göran (2008), s.18.
Minsk av säkerhetspolisens agenter.”149 och på nästkommande sida kan vi hitta följande meningar:
”Det är mycket, inte minst de historiska mönster som etablerats i denna
bakgrundsteckning, som tyder på att terroroperationerna mot judarna hade verkställts, om inte Stalin, aktiv med att iscensätta ”läkarnas komplott” in i det sista, hade dött dessförinnan. Som forskare påpekar hade marken beretts åtminstone sedan 1948. Den sovjetiska pressen hade i början av 1953 startat en stor kampanj för att stigmatisera judarna, och det finns tecken på att MVD hade förberett för deportation och byggt nya arbetsläger.”150
Inom kontexten får vi också reda på ytterligare ett mord som Stalin påstås ha beordrat. Denna gång på sovjetordföranden i St. Petersburg, Sergey Kirov:
”Två uppfattningar står mot varandra. Enligt den ena utmanade Kirov genom sin popularitet i partiet Stalins ledarskap, vilket fick denne att i hemlighet beordra mordet. Den andra uppfattningen är att det inte finns några bevis för Stalins inblandning. Två officiella undersökningskommissioner, under Chrusjtjov och Gorbatjov, stödde den senare uppfattningen att mördaren agerat på egen hand.”151
Slutsatser
Den antisemitiska diskursen får i dessa meningar sin kulm, i och med att Sovjets politik nu kopplas samman med en aktiv förintelseförnekar-agenda, och när mordet på Mikhoels porträtteras för läsaren så kan vi inte dra några andra slutsatser än att han mördades på grund av sitt judiska ursprung. Än en gång, får vi inte någon sovjetisk förklaring till händelsen, och agentskapet kring den antisemitiska politiken knyts väldigt starkt till Josef Stalin. Detta blir extra tydligt i citatet som påpekar att den antisemitiska politiken försvann efter Stalins död. Relationen mellan läsaren och författaren (Karlsson) har även en tydlig autoritär prägel, eftersom vi inte får olika perspektiv som ställs mot varandra och därefter uppmanas att dra egna slutsatser kring händelserna. Det är således inte en diskussion kring om den
antisemitiska tolkningen av händelserna är korrekta, och det läggs inte heller särskilt stor tyngd på att övertyga oss. Vi lämnas enbart med: Detta har hänt!
Denna förmedling till läsaren blir också uppenbar när vi, i och med citatet ang läkarna, inte heller får någon officiell förklaring till varför läkarna åtalades. Det läggs en oerhörd tyngd på att ständigt referera till läkarna som ”judiska”, och att detta är den enda anledningen till att de åtalades, och en kausal koppling mellan dess religiösa och etniska ursprung kopplas till deras rättegång.
När det kommer till citatet om sovjetordföranden Kirov, så kan vi igen hitta spår av en spekulering i texten. Detta på grund av att läsaren först får en redogörelse för en teori, som
149 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 18. 150 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 19. 151 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 15.
inom kontexten, inte har några som helst bevis. Men denna teori presenteras ändå, sida vid sida med det som faktiskt har bevisats, två gånger.