Karlsson har redan tidigare i sin text konstaterat att sovjetunionen befann sig i en permanent process av krigsförberedelser och att landet var starkt militariserat.160 Och när den ryska revolutionen och dess inbördeskrig beskrivs så får vi en ganska oklar bild av vilka sidor som slogs och varför dessa slogs om makten. Den ekonomiska processen i Ryssland vid denna tidpunkt beskrivs väldigt ytligt, och med tanke på den ytterst vaga informationen om Rysslands politiska, ekonomiska och sociala läge så blir det svårt att förstå bolsjevikernas agerande. Detta kan hittas i följande meningar:
”Båda sidor i det ryska inbördeskriget hemföll åt den yttersta grymhet i sin kamp om makten. Medan de ”vita” jagade individer och grupper med ”judiskbolsjevikiska” sympatier i pogromliknande aktioner, såg de ”röda” bolsjevikerna folkfiender och antirevolutionära element i nära nog alla politiska och religiösa grupper och sociala kategorier. Det postrevolutionära Ryssland var ett samhälle i krig med sig självt.”161
Bolsjevikernas politik får även en beskrivning som ett ”organiserat och systematiskt bruk av massavrättningar, fängslanden i nyupprättade koncentrationsläger och andra
terroraktiviteter.” Detta länkas till det ”extrema våldet” som ”upproriska bönder”162 utsattes för när de protesterade mot tvångsrekvisitioner och tvångsutskrivningar. Här tas även kosackerna upp (som vi redan avhandlat i ett tidigare kapitel).
Karlsson konstaterar även längre fram att det judiska hatet har ”väckt frågor om relationen mellan sovjetkommunism och nazism, och om den traditionella ryska antisemitismens plats i en sovjetisk historisk kontext.”163
Läsaren lämnar Karlsons kapitel om Lenins terror med följande konstaterande:
”Det finns inga tillförlitliga siffror på antalet offer för den röda terrorn i dess totala omfattning. Det beror inte minst på svårigheten att urskilja terroroffer bland de flera miljoner människor som dödades i det ryska inbördeskriget eller dukade under i den svåra hungersnöd som drabbade Ryssland under åren 1920–1921. Sistnämnda år slutade det ryska inbördeskriget med kommunisternas seger, och terrorn mildrades, dock utan att upphöra.”164
Slutsatser
Under dessa processer och händelser lämnas vi med att antingen moralisera kring vad som hänt, i och med att händelserna bara refereras till som ”grymheter”, dvs vi lämnas inte själva att skapa en bild av vad som hänt eller varför de olika sidorna agerar som de gör. Den fattiga porträtteringen av den vita sidan ligger i linje med diskursen om att inte förklara de olika
160 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 5. 161 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 11. 162 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 11.
163 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 18. Detta konstaterande kan tyckas lösryckt ur sin kontext men kommer bli uppenbar i detta kapitels slutsatser.
ståndpunkterna, yttre faktorer och processer inom den historiska porträtteringen av bolsjevikerna. Och när det väl kommer till konkreta handlingar och resultat så är det bolsjevikerna som ska tillskrivas offren och terrorn.
Även när det kommer till den vita sidans ”pogromliknande aktioner”, så får vi inte någon kontext till dessa. Vilket kan tyckas underligt då Karlsson längre fram i sin text påpekar att den påstådda förföljelsen av judar under sovjetregimen har ”väckt frågor om relationen mellan sovjetkommunism och nazism, och om den traditionella ryska antisemitismens plats i en sovjetisk historisk kontext.”165 Denna ”historiska kontext” utvecklas aldrig, och den ”traditionella ryska antisemitismen” nämns inte alls utöver denna mening. Det förtydligas inte hur judehatet tog sin form, vilka som stod för det eller vilka som var emot det. När judehatet kring Stalin nämns så tillskrivs det enbart en person (Stalin), men senare får vi dock reda på att det är en ”traditionell antisemitism”.
När Karlsson konstaterar att bolsjevikerna hittade fiender i ”nära nog alla politiska och religiösa grupper och sociala kategorier.” Denna porträttering frånkopplar också
bolsjevikerna någon som helst ideologisk grund eftersom de godtyckligt såg alla som fiender. Dessa begrepp är väldigt flyktiga och vi får inga förklaringar på vilka exakt bolsjevikerna såg som fiender. Detta kan även knytas till föregående kapitel där bolsjevikernas ideologi ses som ”elastisk”. Allt detta tillför diskursen som önskar koppla bort den sovjetiska politiken från sin klassbestämda politik, och istället porträttera sovjets ideologiska grund som något nyckfullt. Det blir svårt att påvisa för en läsare vad som inte tas upp i Karlssons text, men den ekonomiska situationen i Ryssland redogörs inte alls för läsaren. Detta försvårar den historiska processen och de olika sidornas motivering med tex tvångsrekvisitionerna på landsbygden, men även andra ekonomiska reformer som bolsjevikerna såg som nödvändiga. Vi får inte heller någon förklaring på vad den vita sidan kämpade för och ville åstadkomma.
De historiska processerna
Som jag precis påpekade så är det svårt att få fram i text vad som inte kommer fram i de historiska processerna som beskrivs i källmaterialet. Men vad som är tydligt är att tidigare historiska händelser, tex Tsarryssland, inte nämns och terrorn i Ryssland beskrivs som ett land präglat av en ”våldskultur med rötter i den bolsjevikiska maktutövningen och det ryska inbördeskriget”166 och när motiveringen till terrorn ställs för läsaren så konstateras:
”Började den [terrorn] med Marx och marxismen, eller när denna marxism slog rot i den ryska myllan och omgestaltades i enlighet med den ryska politiska kulturen, eller när Lenin och bolsjevikerna genomförde sin statskupp i Petrograd den 7 november
165 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 18. 166 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 12.
1917, eller när Stalin påbörjade den stora och genomgripande sovjetrevolutionen i slutet på 1920-talet?”167
Den sovjetiska politikens fiender får också följande beskrivning: ”[m]önstret antyder ett system som regelbundet krävde faktiska eller imaginära fiender som destabiliserade den sociala och politiska situationen, vilket fick till följd att makten ständigt måste erövras och återerövras. Den politiska stabiliteten i Sovjetunionen hade med andra ord gjorts beroende av kriser och krishantering genom terror.”168
Även i fallet av Stalins ”etniska resningar”, så sätts inte händelsen in i en kontext, dvs de yttre faktorerna nämns inte. Andra världskriget, får i detta kapitel, en väldigt liten roll (det nämns bara en gång) och vi får då ingen förklaring på hur det geopolitiska läget såg ut i Europa. Och vad beträffar Nazityskland så nämns de väldigt sparsamt, och om de väl gör det så är det med en positiv porträttering.169 Molotov-Ribbentroppakten nämns bara en gång i följande mening: ”Molotov-Ribbentroppakten från augusti 1939, som ledde till att de baltiska republikerna och de västra delarna av Ukraina och Vitryssland hamnade inom sovjetstatens gränser, medförde också stora folkomflyttningar.”170 Vi får inte någon redogörelse för England och USAs relation till Sovjetunionen under 1930-talet. Och när deportationen av judarna på västfronten (sett från Sovjets geografi) nämns så får vi ingen redogörelse för judehatet hos befolkningen i områdena, och den potentiella nazityska invasionen. Vi har även sett, i förra kapitlet, att det ryska inbördeskriget inte beskrivs utifrån sin historiska bakgrund. Tsardömet och dess politik tas inte upp, den vita sidas politik tas inte upp, och även när det kommer till bolsjevikernas politik så är texten enbart fokuserad på förtrycket av bönderna, kosackerna eller kyrkans män och kvinnor, och som vi redan konstaterat; att bolsjevikernas politik saknade ”laglig grund”.
Slutsatser
Våldet och terrorn under Sovjetunion tillskrivs i texten en endogen faktor, sprunget ur själva bolsjevismen, och inte utifrån den kontext som den verkar i. Processer eller händelser förklaras inte utifrån olika perspektiv, detta genom att undanhålla det geopolitiska läget för läsaren men också genom att Karlsson ser terrorn som en konsekvens av en bolsjevikisk kultur, baserat på marxismen, och inte som en konsekvens av ett inbördeskrig mellan den borgerliga och feodala ordningen i samhället och revolutionärerna. Snarare är det en ”natur”
167 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 7. 168 Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 15.
169 ”Endast nazisternas framryckning på östfronten satte tillfälligt stopp för ytterligare deportationer.” Karlsson, Klas-Göran (2008), s. 18.
(detta resonemang förstärks via rot-metaforen och ”myllan”, i citatet ovan) hos
kommunismen, eller en ”kultur” hos ryssarna som ges som en förklaring till terrorn. En intressant aspekt att påpeka i detta resonemang är att samtidigt som Karlsson vill koppla terrorn till en kultur och natur hos bolsjevismen och kommunismen, så önskar han även luckra upp bolsjevikernas ideologiska grund. Detta har blivit tydligt under analysen då det flera gånger påpekas att bolsjevikerna godtyckligt väljer sina fiender och att deras ideologiska grund är ”elastisk”.
Resultat
Vi kan se att Karlssons text lägger sig inom Jan Sellings konstaterande om den politiska högerdiskursen som kräver att kommunismen och förintelsen måste få samma utrymme och granskning, och där kommunism och nazism ska se som två sidor av samma mynt. Av analysen att döma så kan jag även komma med fem konstateranden kring de naturaliseringar som tas upp i Klas-Göran Karlssons text. 1) Det målas upp en stark koppling mellan Sovjets politik och ”etniska resningar”, och att etniska grupper var utsatta för en systematisk
förföljelse under sovjetregimen. Denna tes ställs upp som en självklarhet utan någon som helst nyansering. 2) Den sovjetiska politiken, och i synnerhet Stalin, kopplas samman med en antisemitisk och antijudisk ideologi, också denna gång utan nyanseringar. 3) Den sovjetiska politiken blir ständigt uppehållen som en politik som saknar laglig grund, och deras
världsbild och ideologi antingen förlöjligas, eller förkastas utan någon konkret beskrivning. Till detta kan vi också konstatera att bolsjevikerna målas upp som att enbart stå för ett förtryck, mord, förföljelse och utrotningar. Läsaren får alltså inte dra egna slutsatser kring historiska händelser, utan mycket lämnas till en moraliserande historieskrivning. 4) De historiska händelserna som Karlsson beskriver ses bara utifrån hans egna analytiska begrepp, och sätts sällan in i en kontext där vi får reda på ekonomiska, sociala och/eller naturliga förutsättningar. Till detta kan vi koppla att ett tydligt agentskap knyts till just Lenin och Stalin, men att deras ambitioner och valmöjligheter sällan beskrivs, detsamma gäller för den sovjetiska politiken, generellt. 5) Texten tendrar ibland till att ägna sig åt en viss typ av spekulering kring historiska händelser för att stärka sin ideologiska agenda.